För ett tag sedan såg jag den första filmen i Peter Jacksons Hobbit-trilogi och i helgen såg jag andra delen, det vill säga Smaugs ödemark. Som jag tidigare skrivit så är jag lite i minoritet då jag tycker väldigt mycket om dessa filmer. De är inte på lång väg lika bra som Sagan om Ringen-trilogin, men den trilogin är typ de bästa filmerna någonsin så sätter man ribban så högt är det nästan dömt att man blir besviken. Att det skulle komma något som är lika bra igen är föga troligt.
Det är Extended Edition som recenseras här. Bioversionen är inte riktigt lika bra.
Jag har ju tidigare skrivit en recension om den första filmen, En oväntad resa, vilken jag tycker är den bästa i denna trilogi. Den här når inte upp till samma höjder, men det finns mycket att gilla här ändå. Men precis som i förra recensionen listar jag de negativa sakerna först.
För det första, och detta är en ganska stor brist, så genomgår vår huvudkaraktär Bilbo ingen som helst utveckling i denna film. I den förra filmen tycker jag att han genomgår en väldigt spännande utveckling från att vara en bekväm hobbit som sitter på sin terrass och röker pipa till att i slutet rädda Thorins liv. Men i denna film är utvecklingen färdig så det händer liksom inget med honom här. Han gör visserligen en massa heroiska saker, men dessa saker fyller bara en extern funktion, det vill säga att ta han och hans vänner ur knipan. Men det saknas helt en intern utveckling.
Den andra bristen är något nytt och rätt ovanligt i en film av Peter Jackson i Tolkiens Midgård. Jag tycker att en del av karaktärerna är väldigt felcastade. Vi kan börja med Beorn, spelad av vår egen Mikael Persbrandt. Vi kan åsidosätta att jag har svårt att tänka bort Persbrandt som Gunvald från de kassa Beckfilmerna och därmed blir distraherad av Beorn. Det är ju en brist som ligger hos mig. Men även bortsett från det tycker jag att Persbrandt är en rätt kass skådis. Någonting i hans sätt att gestalta Beorn känns väldigt off och fel. Att han sedan har en otroligt ful design (också ovanligt för Peter Jackson) gör inte saken bättre.
Sen har vi Luke Evans som Bard. En otroligt träig och tråkig rolltolkning måste jag säga! Och då fanns ändå här material att jobba med! Bard i filmerna är lite av en outlaw, en person som gör lite skumma affärer och kan prata sig förbi lagmännen med ett rappt munläder. När jag hör en sådan beskrivning av en karaktär tänker jag mig en person i en moralisk gråzon men med charm och innerst inne ett hjärta av guld. Inte helt olikt Han Solo exempelvis. Men istället får vi en otroligt trött och intetsägande karaktär, nästan en slags mänsklig variant av Legolas- Jag kan fatta att man inte vill att Bard ska vara en moralisk tvetydig smugglare med ett vasst munläder när han blir härskare över staden i slutet av historien, men här hade man ju en ypperlig chans till en spännande karaktärsutveckling som bara sjabblas bort.
Den tredje saken med filmen som jag inte tycker funkar, och som fått väldigt mycket kritik överlag, är kärlekshistorien mellan alven Tauriel och dvärgen Kili. Jag har förstått det som att många tycker att det är helgerån att låta en alv och en dvärg bli förälskade. Det håller jag inte med om, jag tror att det kan vara ett tema som skulle kunna vara intressant att utforska. Problemet är att det görs riktigt dåligt här! Kärlekshistorien är otroligt ytlig och Kili och Tauriel har ingen som helst orsak till att bli kära förutom ytlig attraktion. Det finns ingen ambition att göra det djupare, att de pratar om sina olikheter i kulturer men hittar saker där som fascinerar och binder dem samman. Man hade ju kunnat etablera att Kili är lite av en udda fågel bland dvärgarna och aldrig riktigt känt att han passar in där. Och att han när han träffar Tauriel känner en gemenskap han aldrig känt innan. Eller något liknande.
Bortsett från de rent dåliga sakerna finns en del saker som fungerar i denna film men som kommer bli stora minus i nästa film. Dessa saker räknar jag inte som negativa just nu, men jag nämner dem ändå. Den första saken är karaktären Alfrid, Sjöstads härskares högra hand. I nästa film kommer han att utvecklas till den karaktären, och den aspekt över huvud taget, som jag tycker minst om i alla Peter Jacksons Tolkienfilmer. Men i denna film är han bara lite smått irriterande, så han är inte ett minus än så länge.
Vidare så har vi slutet på filmen. Den slutar med att Smaug beger sig mot Sjöstad för att bränna ner den. Att sluta filmen på det sättet kommer att ge stora problem för nästa film, men här funkar det som en rätt spännande cliffhanger, så inte heller detta är ett minus än så länge.
Så nu till sakerna i filmen som jag gillar. Det finns ju de sakerna som är på topp i alla Jacksons Tolkienfilmer. Musik, kostym (förutom Beorn) och scenografi. Framförallt det sistnämnda tycker jag är riktigt bra, faktiskt bland det bästa i någon av filmerna! Sjöstad är riktigt fantasifullt och smart utformat! I boken ligger hela staden på en enorm flotte, men här rör det sig om flera flottar med kanaler emellan och broar, och båtar som binder dem samman. Faktiskt en förbättring om ni frågar mig! Och Saurons fästning i Mörkveden är även den fantasieggande!
Något som är bättre i denna film än förra är hur dvärgarna gestaltas. Det är mindre tramsig rap- och dratta på ändan humor. Jag gillar dessutom hur man hittar sätt att berätta om dvärgarnas rätt att tänka utan att behöva säga det med ord. I actionscenerna har de ett samarbete där de snabbt improviserar fram lösningar ihop och nästan fungerar som en enda enhet. Ett riktigt intressant sätt att utan ord visa oss att dvärgar är ett väldigt kollektivt folkslag! En del kanske skulle invända att de lösningar dvärgarna totar ihop i ett stressat läge är orealistiskt men jag tycker om att de gör saker som kanske skulle vara omöjliga för människor men som de med lätthet klarar av!
Och här kommer vi till det vackra fotot! Det är verkligen en fröjd att se hur kameran följer allt som händer! Jag har sagt det innan, det är verkligen mästerligt hur man genom foto låter oss som åskådare hålla full koll på vad fjorton karaktärer tar sig för samtidigt! Jag föredrar egentligen det mer realistiska fotot i Sagan om Ringen-filmerna men med tanke på vad man vill berätta här tycker jag ändå att detta var rätt val.
Jag tycker även att det är otroligt kul att följa Gandalfs resa, och att vi här får se platser som vi inte sett på film innan, bland annat Saurons fäste som jag tidigare nämnde och ringvålnadernas gravar. Här får vi även se mer av Radagast och om han tramsades bort i den förra filmen kommer han mer till sin rätt här! Jag gillar att få se nya saker som jag inte tidigare har sett i Tolkiens Midgård, jag gillar att bli överraskad på det här sättet!
Jag gillar även de andra sakerna som lagts till, att man får följa orkernas jakt, att sällskapet måste smugglas in i Sjöstad och att Bard måste göra efterforskningar för att ta reda på hur det egentligen ligger till med saker. Allt detta gör att jag får se mer av den värld jag älskar så mycket och det är ju inget negativt.
Sist men inte minst måste ju Smaug nämnas! Alltså, jag tror aldrig att en drake gjorts mer rätt på film och frågan är om det någonsin kommer överträffas! Designen, storleken och inte minst personligheten! Härligt arrogant och högmodig men samtidigt skrämmande, precis som en drake ska vara!
Summa summarum så tycker jag att denna film är svagare än den förra. Det handlar framförallt om huvudpersonens brist på utveckling, vilket får anses vara en rätt allvarlig brist. Den innehåller dock så pass många bra saker att jag inte kan förmå mig att tycka illa om den! Den är bättre än det mesta som gjorts i fantasyväg och det var ett nöje att se den!
EDIT: Glömde nämna, alvkungen Thranduil och hans rike är fantastiskt! Konungen är en karaktär som inte är med så mycket men som verkligen stjäl showen den lilla tid han förekommer! Skådisen spelar honom mästerligt och de har även lagt till en del intressant kuriosa, som att han döljer hemska brännskador (från en drake?) med någon slags magi. Ett utmärkt exempel på show don’t tell!
