WRNU:s filmklubb 2024 v12

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v12 2024 – #583 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Conan]

Triangel of Sadness (2022)

Kul film!

4/5

 

[Tant Ragnar]

Dune 2. 6/5. Helt golvad. Otroligt bra.

 

[krank]

Jag har överlevt att se Dream Scenario.

Det är alltså en film där Nicholas Cage spelar en extremt vanlig göbbe, en trött och ganska halvmisslyckad akademiker. Eller ja, han har en fru och två döttrar och en tenured position vid ett universitet och ett hus som han har råd att bo i, så när jag tänker efter så är han faktiskt inte så misslyckad, men filmen framställer honom i varje fall som sådan. Han är frustrerad, oförmögen till emotionell reglering, är pinsam, fattar inte saker, är fumlig, och sådär som vanligt folk är. Och så en dag börjar han dyka upp i folks drömmar. Så en the man-grej alltså.

Först och främst är det här eventuellt den pinsammaste film jag sett på mycket länge. Nu brukar jag i och för sig aktivt undvika filmer som riskerar att vara pinsamma, men herregud vad den här är pinsam. Jag försökte verkligen bita ihop men vissa sekvenser klarade jag bara inte av det utan fipplade med mobilen. I en scen var jag till och med tvungen att gå ut ur rummet, så pinsamt var det. Så nu vet jag visserligen att jag är lite mer känslig vad gäller sånt än medelsvensken – svenskar i allmänhet verkar ju ha något slags sjuklig dragning till pinsamhetsskit, om man ser till den kultur vi producerar. Men låt det här vara en varning: Om du inte pallar pinsamheter, stay the fuck away.

Dock är det en jävla bra film. Välgjord, välskriven, välskådespelad. Smärtsam på alla de rätta sätten. Om jag säger att det är en film med ett centralt mysterium och där det centrala mysteriet faktiskt aldrig blir löst och jag fortfarande gillar filmen så förstår ni hur bra den är.

Slutligen vill jag säga att den här filmen har låst upp en ny mardröm för mig. Alltså på riktigt, en riktig rädsla jag känner att jag kommer att bära med mig framöver. Och det är inte rädslan att Nicholas Cage ska komma och typ stå och titta på mig i mina drömmar, eller ens att han ska komma för att mörda mig eller så. Nej, min nya rädsla är att jag är Paul. Eller att jag blir Paul. Inte att få hans specifika problem i den här filmen alltså, inte att jag ska börja dyka upp i folks drömmar. Utan att jag ska bli så som Paul är i början av filmen. Hur han är som person, i största allmänhet.

Ända sedan jag såg Office Space för första gången har jag gått runt med den lätt absurda känslan av att jag egentligen är som den här killen men att ingen berättar det för mig. Det tror jag dock är lite överdrivet. Jag tror att jag är uppenbart mer socialt kompetent än Milton.

Men Paul… Paul känns betydligt närmare. Jag tror att jag skulle kunna vara Paul.

Fuck.

BETYG: 4/5.

 

[krank]

Also, jag tänkte skriva om det ovan men glömde:

Nicolas Cage, man. Vilken skådespelare. Skådespelarnas skådespelare. Jag har ju sett ett hyfsat brett spektrum av filmer ur hans ouvre vid det här laget; från klassiker som Face/Off, The Rock och City of Angels till The Unbearable Weight of Massive Talent och The Color out of Space. Det är min fasta övertygelse att han är en verkligen mästerlig skådis. De gånger han är "dålig" och camp och tuggar sceneri så tror jag att det är 100% medvetet från hans sida. Och varför inte? Det ser sjukt kul ut att vara sådär teatralisk!

Men ja, herregud vilket bra jobb han gör med att göra Paul sådär obehagligt levande och verklig. Shit pommes frittes.

 

[Jocke]

Så länge man inte är Bill Lumbergh utan att veta om det så.

 

[Rickard]

Bullet Train
2022

Vad blir det om en stuntman till Brad Pitt sätter sig i regissörsstolen och gör en film? Ja, bland annat blir det John Wick, Atomic Blond, och Deadpool 2. I detta fall har han fått tag på en novell från en japan i en förlängd bottle episode (till och med, rent fysiskt). Med sig har han dragit Brad Pitt som gjorde nästintill alla stunts själv, vilket bland annat ledde till att Aaron "Kick Ass" Taylor-Johnson förlorade en köttbit ur handen. Jag blev positivt inställd till början av filmen och trodde att jag skulle få se nästintill ett mästerverk, och jag var inte förvånad när regissören David Leitch sade att han tagit mycket inspiration från hur Jackie Chan filmade sin koreografi, men det enda jag fick med mig från filmen var att det var en massa cameos. Även om jag blir glad för att Hiro dyker upp, så är det inte tillräckligt för att känna mig tillfredsställd. Jag kanske börjar bli gammal, men även en actionfilm måste ha något som helst djup. Det kanske är därför jag inte gillade John Wick-filmerna, men för mig så ska handlingen knytas samman med action-scenerna - som i Kingsmen - inte ha action-scener som löst ska knytas samman med en handling. Så jag kan inte tänka mig att filmen funkar för något annat än att slökolla på.

BETYG: 2/5

 

[rollspelspiraten]

The Thing från 2011

Fick i fredags nöjet att spela The Thing the boardgame vilket var så otroligt jäkla roligt!
Jag fick blodad tand och reggade därför ett konto på Skyshowtime för att kunna få se någon av filmerna. Sky levererar The Thing från 2011.
Ni som har sett någon av filmerna vet vad det handlar om. För er andra, kort och gott handlar det om en utforskningteam i Antarktis blir infiltrerade och jagade av ett utomjordiskt monster. Kan vara så att jag för tillfället är påverkad av själva spelupplevelsen men jag tycker ändå att The Thing från 2011 förtjänar en stark 4/5.

 

[Rickard]

The Princess
2022

När jag läste om Bullet Train, så var en trivia att Joey "The Act" King spelade en rövsparkarroll som hette The Prince och att hon samma år spelade en rövsparkarroll i en film som hette The Princess. Jag såg att filmen hade halvtaskigt betyg på imdb och Olga Kurylenko (vilket är en rätt bra mätsticka att det är en kass film), men recensionerna pekade på annorlunda.

Tänk dig Jason Statham i kroppen av tjejen från Brave som gör filmen The Raid. Det här är grottröj ... i ett slott. Väldigt Dungeon and Dragon-aktig. Action-sekvenserna påminde mig rätt mycket om Upgrade. Efter tjugo minuter avbröt jag filmen för att se om de ansvariga varit involverade i massiva blockbuster-filmer men de flesta var relativt anonyma. Premissen för filmen är "Fuck, vi skiter i första och andra akten och börjar direkt i tredje". Vi blir inslängda mitt i en handling där prinsessan blivit fängslad i ett torn och måste, beväpnad med ett ninjahjärta och en superförmåga att torka blixt-snabbt, slåss sig ända ned till dungeon för att frita sin familj. That's it. Det är filmen i sin helhet, med tillbakablickar för att få lite kontext till vad som händer. Jag förstår inte varför jag tycker den här filmen fungerar men inte Bullet Train, antagligen för att de fokuserar på en karaktär istället för 5-7 stycken. Jag hade en underbar tid att se filmen, föredrar den låångt över Damsel, och själva rollspelsaspekten gjorde att jag höjer betyget ett steg då den är riktigt skön på några punkter.

BETYG: 4/5


Prinsessa möter Trygg-Torkel, barbaren

 

[Hellzon]

Jag har sett Everything Everywhere All At Once. Finns på Cineasterna om man vill se. Och vad tyckte andra forumiter då?



Nåväl, är man nyfiken kan man söka på "Michelle Yeoh". Med stabila skådisar som hon och Jamie Lee Curtis blir det ju inte dåligt. 5/5.

Och sen har jag efter att ha sett Star Trek: originalserien, Next Generation och Voyager till slut sett Galaxy Quest. Finns på Netflix.

För det första, jisses, är den från 1999. Jag trodde den var nyare än så. Men det är förstås en film med Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman på toppen av sina karriärer.

Jag hade bara hört bra om filmen innan och den levererade från början till slut. Ingen dödtid alls. 5/5.

 

[Jocke]

Jag såg Smile (2022) som dykt upp på Netflix. Gör inte det. Jag kan inte förstå vad den här filmen hade på många årsbästa listor att göra. Det är lite samma stil som The Ring eller It Follows. Fast dåligt i stället för bra. 2 av 5.

Vad räddar filmen från en etta då? 1. Det är några snygga jumpscares. 2

Spoiler

när man väl får se monstret ser det rätt jävla fräckt ut.

 

[PAX]

Såg precis Squaring the Circle som är en dokumentär om designstudion Hipgnosis vilka skapade några av 1900-talets mest ikoniska skivomslag.
Filmen ligger på Netflix, är regisserad av Anton Corbijn och borde tilltala de grafiskt intresserade här på forumet.

5 av 5 !