Jag hade under påsklovsveckan tillfälle att se ett helt gäng filmer. Alla inte självvalda, men ändå.
Kung Fu Panda 4
Det kan förstås låta lite ogint att tala om den fjärde delen av en trilogi, men utan att minnas Kung Fu Panda 3 i detalj framstod filmen som en fullt rimlig avslutning av serien. Denna senfärdiga uppföljare är ingen omstart men rensar ändå upp i persongalleri och omständigheter och även om inget känns särdeles inspirerat kan den gode pandan tänkas lunka vidare på denna stig åtminstone ytterligare några filmer.
Det nya äventyret tar sin början när den förnöjsamme Drakmästaren Po informeras om att han förväntas lämna sin post och utse en ersättare, som traditionen och för all del dramaturgin bjuder. Till sin förskräckelse behöver Po därtill axla manteln som andlig ledare i Fredens Dal, vilket tycks få tidigare utmaningar att blekna. Dessa orosmoment överskuggas dock snart då magikern Kameleonten hotar friden, möjligen med tidigare skurkgestalter i släptåg. Med den på alla vis strategiskt uppdykande, tjuvaktiga ninjaräven Zhen vid sin sida ger sig Po istället iväg för att möta denna mer konkreta fara.
Kung Fu Panda 4 störs knappast av några rungande överraskningar, tempot är högt och filosofiska funderingar mellan de många och livliga stridsscenerna känns denna gång tämligen pliktskyldiga. Den som förväntar sig att för fjärde gången förvånas över Pos äventyr begär å andra sidan sannolikt väl mycket. Denna gång må enskilda scener te sig mer minnesvärda än filmen i sig, vilket dock kan räcka väl så långt. Gissningsvis lär andevärlden få vänta tålmodigt på detta varumärke.
UFO Sweden
Förargligt nog missade jag helt denna film när den kom, vilket jag möjligen inte var ensam om. Svensk science fiction från ett mindre känt filmkollektiv i Norrköping med ordet ”UFO” i titeln har sannolikt en del fördomar att dras med och det må vara förståeligt att UFO Sweden inte fann någon masspublik. När jag nu sent omsider såg filmen tedde den sig dock oförtjänt förbisedd.
Filmen utspelar sig i trakterna kring just Norrköping 1996. Den avgjort truliga tonåringen Denise är placerad hos fosterfamilj efter att hennes far i slutet av 80-talet försvann under sin jakt på ett förmodat UFO. Snart nog ses märkliga himlafenomen och när faderns bil oförhappandes brakar ner i en lada ser Denise det som ett tecken på att dunkla kosmiska krafter i är rörelse. Motsträvigt vänder hon sig till faderns luggslitna sällskap UFO Sweden och med viss ömsesidig skepsis börjar man undersöka hans försvinnande samt de märkliga händelser som fortsätter drabba trakten.
Till viss del har UFO Sweden samma styrkor som svagheter. Filmen är synnerligen spretig och kastas mellan spänning, drama, biljakter, satir, mystik, buskis, konspiratoriska myndigheter, pseudovetenskapliga utläggningar och protokollsvidriga poliser. Att säga att allt fungerar vore övermåttan generöst. I gengäld skapar brokigheten också en egen identitet som övertygar så länge man inte petar alltför kritiskt på den och där orimligheter med viss välvilja kan köpas som parodi. Tonmässigt drar UFO Sweden kanske främst mot Stranger Things, där det utstötta nördgänget hunnit bli lite till åren och organiserat sig i gråsvenskt föreningsliv. I den mån även filmen ter sig som en särling är det av ett slag jag gärna skulle se fler av.
Dune: Part Two
Även om jag ibland får för mig att det vore roligt att se om David Lynchs version känner jag mig tämligen trygg med min hypotes att Dunefilmer egentligen inte är något för mig. För mig framstod den första delen av Denis Villeneuves filmatisering snygg och rimligt underhållande, om än tämligen pompös och självförvållat rumphuggen. Även om uppföljaren inte hade hyllats såväl här som annorstädes hade storduksupplevelsen av den förra filmen ändå varit nog att locka mig åter.
Men för min del lär vidare uppföljare få föga draghjälp av de senaste timmarna i biomörkret. Jag har inget att invända mot den visuella skönheten i Dune: Part Two och tvivelsutan rör det sig om ett effektivt filmskapande med ett episkt anslag. Då jag likväl hade förtvivlat svårt att engagera mig i berättelsen framstod filmen dock främst som tungfotad, surmulen och bombastisk. Något självtillräckligt tycktes ruva över gåtfullheten och även om den tilltagande moraliska komplexiteten var välkommen gjorde den inte filmen märkbart mer underhållande. Och även om man absolut kan ägna sig åt vettigare saker än att irritera sig på filmmusik framstod den här och var som ett tillhygge jag gärna varit utan.
Min bristande entusiasm till trots kan jag ändå uppskatta att egensinniga, långsamma mastodontfilmer som inte ryggar för ämnen som kolonialism, religionskritik och ledarkult görs och finner en storpublik. Den uppenbara motviljan att knyta ihop säcken pekar förstås också mot att fler uppföljare är att vänta, även om jag i ett skarpt läge då möjligen hellre skulle snegla åt Lynchs håll ändå.
Tillsammans 99
Utan att fundera närmare på saken skulle jag kalla Tillsammans för årtusendets hittills bästa vampyrlösa svenska film. Lukas Moodyssons skildring av kollektivet och dess ideal känns fortfarande såväl bitande som ömsint, samtidigt som framtidstro balanseras av svartsyn och komiken med djupt olustiga stunder. Allt förstås med den omsorgsfullt återskapade 70-talsestetiken som praktfull fond.
Mycket hinner givetvis hända på 24 år, både i verkligheten och på film. Tillsammans 99 följer en återträff hemma i det trista mexitegelhus dit den återstående spillran av kollektivet tagit sin tillflykt. Tonen är markant annorlunda, såväl i filmen som mellan de forna vännerna. Välvillig entusiasm vid återseendet lyckas inte dölja förlorat kamratskap och underliggande spänningar någon längre stund. Något distanserat ligger också över själva skildringen av återträffen, som närmast framstår som svalt observerande. Då vissa gäster inte tycks finna sin plats tillåts de driva ut ur berättelsen och medan Tillsammans främst drev med självgodhet och hyckleri framstår de flesta inblandade här som mer eller mindre löjeväckande på sina egna, garanterat individuella vis.
Tillsammans 99 är på sitt sätt fascinerande. Eventuella farhågor om en filmisk nostalgifest kommer på skam då den alltmer obekväma stämningen snarare understryker omöjligheten i att återvända till det som varit. En finstämd känsla av vemod vilar över tillställningen och även om den godhjärtade Göran till sist förunnas en liten triumf är det långt från den föregående filmens förlösande slutscen. Tillsammans 99 känns knappast som en nödvändig film och heller inte som någon särskilt upplyftande sådan, men likväl som sevärd för den som ändå är intresserad.
Turbo
Jag avslutade veckans filmtittande med denna hjärtevärmande berättelse om snigeln Theos modiga kamp mot anatomiska förutsättningar och omgivningens fördomar för att uppnå sin dröm om att vinna det anrika racingloppet Indianapolis 500. Theo får betydande hjälp på traven då han lite oväntat utvecklar supersnabbhet efter ha hamnat ibland en streetracingbils motorer och där inandats lustgas. Theo finner dock att superkrafter i sig inte är tillräckliga och att han behöver hjälp från såväl enkla, godsinta människor som andra racingsniglar och sin egen omsorgsfulle men räddhågsne bror för att uppfylla sin dröm.
Frånsett själva premissen uppnår denna stiligt animerade film knappast nämnvärda poäng för originalitet. Aspekter som vikten av att övervinna rädsla, följa sina drömmar, möta till synes oöverstigliga utmaningar och inte underskatta små vänner hör väl till genrens stapelvaror och Turbo ägnar sig här knappast åt någon omstörtande verksamhet. Men även om dessa ämnen kanske berörts mer nyanserat på annat gör filmen absolut vad den ska. Takten är passande hög och allt vad långrandigt är får hålla sig vid vägrenen till förmån för mer underhållande hänseenden. Och även om filmen uppenbart riktar sig till barn kan man glädja sig åt ett roligare soundtrack än liknande titlar vanligtvis mäktar med. Sannolikt är minnet av Turbo inget man släpar runt på resten av livet, men i rätt sällskap är det nog inget dumt val av film.
