WRNU:s filmklubb 2024 v24

[Khan]

Detta är WRNU:s filmklubb för v24 2024 – #59X sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

@krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. @krank tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film @krank inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om @krank har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen. När @krank sett en film skriver @krank något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. @krank skriver bara om filmer @krank sett innevarande vecka.
4. @krank kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som @krank knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

@kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom @krank främst ser till att se film @krank redan vet att @krank gillar eller har god anledning att tro att @krank kommer att tycka om.

Betyg @krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Jag har sett Office Space (1999)

Det här var rätt lattjo. Och samtidigt inte.

Allt handlar om hur jädra trist det är att jobba på kontor som programmerare. Vår huvudperson avskyr sitt jobb, med allt som hör därtill. Enda undantaget är några trevliga kollegor.

Filmen blandar tre sorters skämt, och två av dem funkar än i dag. Den tredje gör det inte.

Först och främst är det många bra (de bästa) skämten om önskedrömmen att slippa bry sig när vår huvudperson helt enkelt inte orkar längre. Han slutar ha på sig slips, skiter i att gå till jobbet när han berordats in över helgen, skruvar bort en av sitt bås väggar för att kunna se utsikten över parken, etc. Allt till i princip noll konsekvenser, han blir till och med befordrad.

På andra plats har vi dem mörka humorn om att vara längst ner i hackordningen och alla är passivt aggressiva. Flera karaktärer hamnar här, men mest Milton. Ni har säkert sett alla memes om hans häftapparat. Han är förfördelad, tvingas flytta sitt skrivbord var femte minut och ingen vågar ens säga att han fått sparken. Det är hemskt, men jag förstår folk som i såna lägen skrattar åt eländet och känner igen sig.

Sedan har vi misogyni också. Blä. Alla två namngivna kvinnor i filmen är enbart med för att de har ett förhållande till huvudrollen, och deras egna miniplåttar handlar om sexualmoral. Vaffan. Det har åldrats uselt.

Men på det stora hela - kul film. Särskilt är det många scener som är helt fenomenala, och birollerna Bob och Bob är vansinnigt bra. Ovanpå det är det kul att se all gammal teknologi anno 1999. Disketter! Tjockskärmar! Datorer som ligger ner, med skärmen stående på! Gamla MacOS!

Det får nog bli en rekommendation ändå.

 

[SaaJeflaLess]

Jag har sett Office Space (1999)

Det här var rätt lattjo. Och samtidigt inte.

Allt handlar om hur jädra trist det är att jobba på kontor som programmerare. Vår huvudperson avskyr sitt jobb, med allt som hör därtill. Enda undantaget är några trevliga kollegor.

Filmen blandar tre sorters skämt, och två av dem funkar än i dag. Den tredje gör det inte.

Först och främst är det många bra (de bästa) skämten om önskedrömmen att slippa bry sig när vår huvudperson helt enkelt inte orkar längre. Han slutar ha på sig slips, skiter i att gå till jobbet när han berordats in över helgen, skruvar bort en av sitt bås väggar för att kunna se utsikten över parken, etc. Allt till i princip noll konsekvenser, han blir till och med befordrad.

På andra plats har vi dem mörka humorn om att vara längst ner i hackordningen och alla är passivt aggressiva. Flera karaktärer hamnar här, men mest Milton. Ni har säkert sett alla memes om hans häftapparat. Han är förfördelad, tvingas flytta sitt skrivbord var femte minut och ingen vågar ens säga att han fått sparken. Det är hemskt, men jag förstår folk som i såna lägen skrattar åt eländet och känner igen sig.

Sedan har vi misogyni också. Blä. Alla två namngivna kvinnor i filmen är enbart med för att de har ett förhållande till huvudrollen, och deras egna miniplåttar handlar om sexualmoral. Vaffan. Det har åldrats uselt.

Men på det stora hela - kul film. Särskilt är det många scener som är helt fenomenala, och birollerna Bob och Bob är vansinnigt bra. Ovanpå det är det kul att se all gammal teknologi anno 1999. Disketter! Tjockskärmar! Datorer som ligger ner, med skärmen stående på! Gamla MacOS!

Det får nog bli en rekommendation ändå.

Första filmen jag köpte på DVD 1999
Har du inte sett det så bygger Office Space på gamla tecknade filmer av Mike Judge om just Milton.

 

[krank]

Milton i Office Space är min självbild. Det är så jag tänker mig att andra uppfattar mig, litegrann. Jag tänker mig att det är ungefär på den nivån mina sociala förmågor och så vidare ligger.

I mina mörkare stunder, åtminstone.

Det är lite intressant det här med filmer från den där tiden, att ett gäng av dem uttrycker sådan avsky mot just kontorslivet. Som ju ändå någonstans innebär fast anställning, lön, generellt något slags anställningstrygghet, inte behöva köra moppe med folks pixxor genom hällregn, inte behöva kissa i flaska i leveransbilen… överlag framstår ju det där arbetslivet som både Fight Club och Office Space försöker visa upp som något slags helvete som förhållandevis trevligt ändå.

 

[Hägerstrand]

Det är lite intressant det här med filmer från den där tiden, att ett gäng av dem uttrycker sådan avsky mot just kontorslivet. Som ju ändå någonstans innebär fast anställning, lön, generellt något slags anställningstrygghet, inte behöva köra moppe med folks pixxor genom hällregn, inte behöva kissa i flaska i leveransbilen… överlag framstår ju det där arbetslivet som både Fight Club och Office Space försöker visa upp som något slags helvete som förhållandevis trevligt ändå.

Att kontorsjobb skulle vara de absolut sämsta jobben på marknaden är väl verkligen inte poängen med filmerna? Att vända burgare och få skäll av kunder till minimilön var ju ett jobb på nittiotalet också, och om det var det jobbet Peter tog i slutet av filmen så hade den haft en annan stämning.

Filmerna bryter väl mer mot bilden som funnits innan, att ett kontorsjobb är ett mål man vill uppnå för att det automatiskt innebär att man får ett ganska bra liv, och är en Industrial Society and its Future-kritik av kapitalismen (Fight Club mer än Office Space)

(Och jag har inte uppfattat dig som Milton när vi har träffats)

 

[JohanL]

Det är lite intressant det här med filmer från den där tiden, att ett gäng av dem uttrycker sådan avsky mot just kontorslivet. Som ju ändå någonstans innebär fast anställning, lön, generellt något slags anställningstrygghet

Terry Pratchett kallade den sortens jobb ”indoors work with no heavy lifting”. Inte så dumt trots allt, liksom.

(Blir jag irriterad av meningslösa möten eller ännu en helt onödig men obligatorisk webbkurs på jobbet? Visst, men samtidigt gör jag den under betald arbetstid - det är arbetsgivarens problem om de vill slösa bort min arbetstid, inte min.)

 

[Franz]

Det handlar nog om vilken slags människa man är. När jag jobbade på kontor fick det mig att må jättedåligt, det var det tråkigaste, mest själsdödande jobb jag någonsin haft. Har även jobbat inom hemtjänsten och även om det med hade sina rejäla dåliga sidor var det tusen gånger roligare än det hemska kontoret. Men jag kan absolut föreställa mig många tycka tvärtom; hellre ett tryggt och lugnt kontor än stress, sura gamlingar, blöjbyte, tragiska livsöden etc.

 

[The Airborne Toxic Event]

Trådar in min smak. Kul att diskutera film.

Jag har sett The Equalizer 3.
Jag gillade den första filmen mycket, kändes som de actionfilmer jag växte upp med på 80-talet. Tvåan föll mig inte lika mycket i smaken. Men jag bestämde mig för att ge trean en chans. Och jodå det fungerar om det är bara dumvåldsaction man vill ha (och det är ju därför jag ser denna typ av film). Denzel Washington är habil i huvudrollen och ingen annan skådespelare är tillräckligt intressant för att jag skall notera dem. Men jag är här för övervåld och får det i stora doser. Om Antoine Fuqua kan något är det att göra våldsamma filmer underhållande. Så även här. Kommer jag komma ihåg handlingen om ett år? Tveksamt. Var jag underhållen för stunden? Jajamensan.
Betyg 7/10 knivar i ögat.

 

[Rickard]

Last Night in Soho
2021

Filmad i Soho, var tillräckligt för att få huvudrollsinnehavaren att hoppa av Top Gun: Maverick och gav Anya Taylor-Joy ett jobb i Furiosa efter George Miller såg en tidig klippning. Edgar Wright är ett visuellt geni, kraftigt inspirerad av Dario Argentos stil och tar oss med på en resa löst baserad på hans mammas erfarenhet i 1960-talets Soho. Hans föräldrars 60-talsmusik byggde upp Edgars uppväxt och sin vana trogen, att bygga upp scener kring musik, tar han med sig även in i denna film. Det är en hypnagogisk resa som får oss lika fascinerad av en persona som huvudrollsinnehavaren. Det är någonting filmen saknar - kanske ett djup - men det gör ingenting för det finns så mycket annat som täcker upp för det. Det här är definitivt en upplevelse för skräckälskar, för den väcker en klar olustkänsla. Jag kom å påminnas om de fenomenala skräckfilmerna Psycho och The Others vilket gör att den här filmen är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

As Above, So Below
2014

Eftersom jag missade tillfället att gå i Paris katakomber så tog jag istället och kollade på en film som säger sig utspela sig där. Det här är en blandning mellan Indiana Jones, The Descent och Blairwitch Project, i en väldigt linjär historia, filmad som en dokumentär med handhållen kamera (dock med professionell klippning och perfekta kameravinklar), där saker avlöser varandra utan någon förklaring eller sammanhang. Helt meningslös och när filmen försvinner från Netflix om någon vecka kommer ingen att sakna den. Se bara om du är desperat efter att slökolla på något.

Kände åtminstone igen Notre Dame från baksidan.

BETYG: 2/5

 

[Rickard]

Paris är vårt
2019 (org. titel: Paris est à nous)

Det var länge sedan jag googlade en film direkt efter jag sett klart den. Efter en lyckad kickstarterkampanj på c:a en miljon kronor köpte Netflix in filmen. Den är artsy filmad och vi får möta ett ungt pars första möte, deras tankar och konversationer och deras uppbrott. När huvudrollsinnehavaren undviker döden kastas Paris in i hennes undermedvetna och formas kring hennes själsliv. Jag gillade "slice of life"-formatet, hur den var filmad, klippt och användningen av ljud och musik, men tredje akten flög över mitt huvud. Det är också svårt att kastas in i en handling, där många scener är filmade rakt ur 2015-talets terrorist-attackerade Paris med demonstrationer och medföljande kravaller, utan att veta bakgrunden till allting. Det är knappt att vi får veta protagonistens tankar kring detta, annat än hur hennes intetsägande framtidsplaner sammanfaller med Paris ovissa öde. Jag sänker jag betyget ett steg eftersom filmen förutsätter att man förstår hennes samtid, men tycker ändå den poetiska stämningen och dess visuella språk funkar om man vill softa.

BETYG: 3/5

 

[Rangertheman]

Barbarian
2022

Första halvan känns som upptakten till något som kan bli riktigt håll-dig-i-armstöden-spännade. Både Georgina Campbell och Bill Skarsgård gör sina respektive rolltolkningar mycket bra.

Sedan dyker en galen, naken kvinna upp och då blir filmen något av det sämsta jag sett med logiska luckor stora som Grand Canyon..

BETYG: 0

 

[krank]

Jag köpte hem Ant-Man & The Wasp: Quantumania på bluray och nu har jag sett den igen.

Folk på internet tycker att den här filmen är superdålig, men jag tyckte den var rätt najs när jag såg den på bio. Men mellan då och nu hade internet fått mig att tvivla på min åsikt. Kanske var den dålig? Kanske intalade jag mig bara att den var bra för att vara konträr?

Är det här en perfekt film? Nej, som jag skrev senast så någon Jupiter Ascending är den ju inte. Den har framför allt en svaghet, och det är specialeffekterna. Och det är ju synd eftersom typ varje klipp är fullt av CGI. Så man får liksom vara beredd på att det rätt ofta ser… inte nödvändigtvis fult ut, men lite trist och ofärdigt. Det är liksom inte på nivån att saker clippar in i varandra eller så, men det är typ lite tafflig greenscreen, lite inte-så-smickrande color grading och blur för att dölja grejer, etc.

Det är inte teknologins fel. Vi vet att teknologin är här för att göra alla de här grejerna väldigt snyggt. Det som inte fanns här är, antar jag, budget och tid. Vilket är synd, för jag tror t.ex. att MODOK funkat väldigt mycket bättre om specialeffektsteamet haft ett par månader till på sig.

Det här är så att säga en superambitiös specialeffektfilm men utan en matchande budget. Det är liksom Star Wars och Jupiter Ascending i ambition, men budgeten är… Ant-man.

Så ja, man får köpa det och vara beredd på det. Men plotmässigt tycker jag den funkar, personkemin är spot on, jag gillar hur bra farsa Scott får vara och hur relationerna funkar. Jag har roligt i princip genom hela filmen.

BETYG: 4/5