WRNU:s filmklubb 2024 v27

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v27 2024 – #598 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[DeBracy]

Jag har sett Trolls (2016). Ett par gapskratt och Bridget är ju en guldklimp.

Fyra spontansånger av fem på den krankiska skalan.

 

[Feuflux]

På Netflix kan man titta på Murder on the Orient Express i typ 2 veckor till.

Det är en film baserad på en bok av Agatha Christie jag inte har läst men som jag kände till, vilket ger mig -1 i bildning och +1 i bildning.

Det är en filmatisering med snyggt foto och duktiga skådespelare (massor av dem faktiskt). Daisy Ridley kände jag igen men kunde inte komma på vem det var. Penelope Cruz klickade inte förrens jag såg rollistan i eftertexterna.

Och så är det ju ett mordmysterium också. Det tar lite för lång tid innan det börjar för oss föräldrar med en 6-åring som inte tänker gå och lägga sig utan skrik. Filmen är också för långsam för trötta fruar som sover en stund på soffan mitt i.

Jag löste fallet lite på skoj innan Poirot (men på nåt plan pinsamt att jag inte läst boken). Det var skoj. Jäkla tur att jag inte är detektiv i verkligheten bara. Jag vill alltid tro det bästa om folk så jag skulle köpa alla bortförklaringar vid utfrågningar.

Charmigt men inte magiskt. Stark 3/5.

 

[krank]

Jag har just sett The Vault från 2017. Det är en dugligt kompetent skräckis, med en premiss jag inte sett förut – ett bankrån som urartar till skräckscenario.

Jag ska inte säga att filmen är lysande på något sätt, men nog är den värd att lägga 90 minuter på? Det tycker jag.

BETYG: 4−/5

 

[Anarchclown]

Jag såg just Beverly Hills Cop: Axel F. Mitt första intryck är att den är ungefär lika bra som tvåan, inte lika bra som ettan och mycket bättre än trean. Den har med flera stycken av originalkaraktärerna med originalskådespelare inklusive Paul Reiser som hans gamla poliskollega i Detroit och Bronson Pinchot som Serge. Att alla karaktärerna i filmen inser och driver med hur dum i huvudet Axel är och att hans wise cracking 25 year old schtick inte funkar ibland för att han är 60 och samhället har ändrats känns vettigt. Att filmen likväl spårar ur i over the top action sekvenser och massive property destruction mer än en gång känns självklart. Rekommenderas och går att hitta på Netflix.
Betyg 3/5

 

[Rymdhamster]

Ghosted (2023)
Man creepar på tjej. Stalkar henne till London. Blir indragen i en spionhärva. Ett par roliga scener. Mest rätt ointressant action. Känns väldigt "sent 90-tal".

betyg: svag 3 av 5.

Road House (2024)
Våldsam man med aggressionsproblem rekryteras som utkastare på en stökig bar.

Första 2/3 av filmen är underhållande. Sista 1/3 är en rätt oinspirerad actionkavlakad som mest gjorde mig sömning. Jag gillar action, men det var liksom inte rolig action, och det kändes inte som att det fanns mycket poäng med den heller.

Det var kul att se Conor McGregor som hårding på film. Inte mycket till skådis än, men jag hoppas han får lite fler chanser och lite mer coaching.

Betyg: svag 3 av 5.

Tale of Tales (2015)
Erm... tja... jag tycker lite synd om ogern, fast jag sammtidgt känner att jag inte borde göra det.

Betyg: 2/5

Chinese Ghost Story (1987)
Desillusionerad av en bunt filmer jag trodde skulle vara mycket bättre såg jag om en gammal favorit. Det är lite nostalgi i den här så klart, men det här är på många sätt stilbildande för vad jag vill ha i fantasy.

Huvudsakligen "vår värld", men med lite magi, spöken och demoner. Fast allting är rätt nedtonat.

Textning är inte världens bästa, men i princip handlar den om en ung skatteinsamlare som hamnar i svårigheter och söker skydd i ett hemsökt tempel och blir förälskad i ett spöke.

Betyg: 5/5

 

[krank]

Jag och en kompis såg Archive (2020).

Det här är en mestadels väldigt lugn och idé/känslofokuserad scifi. En snubbe jobbar med att försöka skapa AI, på en bas någonstans i Japan. Basen är i dåligt skick, så han har också i uppgift att få den i fungerande skick igen. Jag vet inte om jag tänker skriva så mycket mer, för en stor del av det jag gillade med filmen var att upptäcka och sitta och gissa grejer under dess gång.

Jag gillar ju visserligen stora specialeffekts-scifi-rullar, men jag älskar också den här minitrenden med liksom assnygga och långsamma lite mer meditativa idéburna scifirullarna. Ex Machina är väl ett exempel. Moon också, kanske? Inte riktigt Transformersbudget, men ändå nog för att producera scifi som känns närvarande och där det är genuint svårt att se gränsen mellan cgi och praktiska effekter.

BETYG: 4+/5

 

[DeBracy]

Jag har sett Furiosa (2024). Var inte taggad när det började pratas om att den skulle komma, var tveksam när jag hörde att Theron inte var med men Hemsworth skulle vara det... men den var ju liksom bra. Inte Fury Road-bra, men lätt en krankisk fyra för den som vill ha mer av galningar som gasar och pangar och gapar.

 

[Rymdhamster]

Dead for a dollar (2022)
Ej att förväxlas med Dollar for the Dead.

När jag såg att Christoph Waltz var med kastade jag mig över den. Och han gör väl ett nog så gott jobb. Faktum är att ingen gör ett dåligt jobb, filmen är bara lite "meh". Inga direkt minnesvärda repliker, inga särskilt minnesvärda scener, inga särskilt minnesvärda karaktärer. Den var inte dålig. Den vara bara inte heller särskilt bra. Men så är det ju en mer sentida västern med lite modernare puffror. Vilket jag inte gillar.

Betyg: svag 3:a på krankskalan.

A chinese ghost story 2 (1990)
Lös fortsättning på förra filmen. I och för sig lite småkul. En del roliga scener. En del coola idéer. Men det är inte alls lika "tajt" som första filmen. Och på något märkligt sätt känns den minst dubbel så lång som den faktiskt är utan att för den delen kännas tråkig eller seg (antagligen för att de klämmer in så galet mycket). Men för mig blir det för rörigt och för flamsigt.

Ett par coola grejer att sno till nästa rollspel

Spoiler

En fighter som förutom sin glav har fem svärd på ryggen(!!!!!). Bäres bladen fria, i nån slags hållare.


En monster som typ är odödligt och sätter ihop sig själv efter att blivit hackat i bitar. Men den coola grejen är att efter att fightern med fem svärd på ryggen huggit av monstret både huvudet och båda armarna så spricker monstrets bröstkorg upp och det använder revbenen som gripklor för att hålla fast fightern medan resten av bitarna hittar tillbaka.

The Big Bad Evil låtsas vara nån slags avatar av Buddha, som i sin tur låtsas vara en vanlig människa som är överstepräst. Jag gillar den här dubbelbluff-approachen att ha mer än en mask att dra av.

Betyg: Stark 2:a på krankskalan

Mannen från Toronto (2022)
Kevin Harts totalt misslyckade säljare blandas ihop med Woddy Harrelsons läskiga hyrmördare. Överlag en komedi, men lite action. Jag gillar Kevin Hart, och jag gillar Woddy Harrelson.

Betyg: Stark 3:a

Damsel (2024)
Inte alls vad jag trodde den skulle vara. Mer en lowkey skräckfilm. Jag gillar den! Kul att se Millie Brown!

Betyg 4/5

 

[Anarchclown]

Såg Apocalypto för första gången på länge. Den är fortfarande ascool trotts att den blandar på historiska referenser rätt friskt. Alla i filmen som är pratar mayanska, en bunt av de kulturella uttrycken är mayanska, men tidsperioden är såklart närmare den aztekiska. Med detta sagt har vi nog aldrig fått något som ger en lika bra känsla av mesoamerika innan spanjorerna och storyn i filmen är väldigt linjär och enkel men med å andra sidan är det också väldigt lätt att sympatisera med och heja på protagonisten just för att det är ganska klart vem som gjort vad.
4/5

Eftersom jag tidigare såg Beverly Hills Cop 4 så har jag nu återigen även sett Beverly Hills Cop 1 och 2. Ettan är fortfarande genuint bra. Tvåan är mer överdriven och sämre men också underhållande. De får 4/5 och 3/5 respektive även om de nog får +1 i personligt betyg för att ha varit filmer som gick varma på VHS för mig tillsammans med Karate Kid och några andra när jag var ungdom. Härnäst blir det Beverly Hills Cop 3... Jag förutspår mindre att jag har färre positiva saker att säga om den.

 

[krank]

Behöver du en nästan två timmar lång dokumentär om Beatles och Yoko Ono, gjord av tidigare youtubern numera författarinnan och Nebula-kreatören Lindsay Ellis?

Klart du behöver. Den heter The Ballad of John and Yoko på Nebula där jag såg den, men Yoko and the Beatles på youtube där den nyss kom.

Så… Två timmar och förtien minuter för att svara på frågan "var det verkligen så att Yoko Ono fick Beatles" att splittras. Svaret är alltså, om nån undrade, "neeeeeeeeeeeeej" utsträckt i en timme och förtien minuter. Eller nej, inte riktigt, det handlar såklart om en massa annat också. Ellis är ruskigt bra på att göra den här sortens videos – på samma sätt som hon brukade vara väldigt bra på att göra kortare material på youtube back in the day (framför allt när hon inte behövde anpassa sig till sin tilldelade roll som "spegelbild" till den mer mediokre "Nostalgia Critic"). Och på samma sätt som hon är ruskigt bra författare (jag håller på och läser tredje delen i hennes scifi-bokserie nu; den kom ut rätt nyligen).

Framkommer det att jag gillar hennes verk? Bra. Jag gick alltså in i den här dokumentären mer för att jag litar på att hon gör intressant och bra stuff än för att jag nödvändigtvis kände att jag behövde 1:41 av Beatlesdokumentär (med lite Curt Kobain och JFK insprängt).

Och bra, det var det. Såklart.

BETYG: 4+/5

 

[DeBracy]

Jag har sett City Hunter (2024), en av tydligen många versioner av en manga från 80-talet. Om man vill se en fånig japansk actionkomedi kan man titta på den här, men det är ingen rekommendation. Den får tre av fem på den krankiska skalan.

 

[krank]

OK, nu fattar jag varför folk rekommenderat mig att se Paprika.

Av någon anledning hade jag fått för mig att det var något slags slice-of-life-grej av något slag, men det är det alltså inte. Jag hade nämligen helt glömt bort varför jag lagt den på min att-se-lista, nämligen att den är gjord av samma regissör som Perfect Blue, som ju är en av de animefilmer jag brukar rekommendera till folk som inte gillar anime just för att den är bra som film.

Så… Paprika handlar om en drömmaskin som blir stulen, och som på något sätt kan influera folks drömmar utan att de är inkopplade i den… eller ens sover, tydligen. Filmens namn anspelar på en drömavatar, en ung kvinna i röda kläder som använder maskinen för att ge folk drömterapi, typ. För maskinen kan låta folk vara med i varandras drömmar, och spela in dem.

Låter allt det här som en flummig setup och en god ursäkt att ha fullständigt jäkla bonkers bananas visuella partyn? Ja.

Det här är en väldigt bra film som jag är glad att jag sett. Det som är, öh, mindre bra kan vi väl kalla det är väl att jag tycker att hanteringen av tjocka karaktärer… lämnar en del att önska och även att filmens ende homosexuelle karaktär (vad jag kan avgöra) kanske inte heller får det mest nyanserade porträttet.

BETYG: 4+/5

Nu blir jag sugen på att se Perfect Blue igen. Men först kanske jag ska se de Satoshi Ken-filmer jag inte sett – Millennium Actress och Tokyo Godfathers först och främst, sen borde jag nog se serien Paranoia Agent också.

 

[Zeedox]

OK, nu fattar jag varför folk rekommenderat mig att se Paprika.

Av någon anledning hade jag fått för mig att det var något slags slice-of-life-grej av något slag, men det är det alltså inte. Jag hade nämligen helt glömt bort varför jag lagt den på min att-se-lista, nämligen att den är gjord av samma regissör som Perfect Blue, som ju är en av de animefilmer jag brukar rekommendera till folk som inte gillar anime just för att den är bra som film.

Så… Paprika handlar om en drömmaskin som blir stulen, och som på något sätt kan influera folks drömmar utan att de är inkopplade i den… eller ens sover, tydligen. Filmens namn anspelar på en drömavatar, en ung kvinna i röda kläder som använder maskinen för att ge folk drömterapi, typ. För maskinen kan låta folk vara med i varandras drömmar, och spela in dem.

Låter allt det här som en flummig setup och en god ursäkt att ha fullständigt jäkla bonkers bananas visuella partyn? Ja.

Det här är en väldigt bra film som jag är glad att jag sett. Det som är, öh, mindre bra kan vi väl kalla det är väl att jag tycker att hanteringen av tjocka karaktärer… lämnar en del att önska och även att filmens ende homosexuelle karaktär (vad jag kan avgöra) kanske inte heller får det mest nyanserade porträttet.

BETYG: 4+/5

Nu blir jag sugen på att se Perfect Blue igen. Men först kanske jag ska se de Satoshi Ken-filmer jag inte sett – Millennium Actress och Tokyo Godfathers först och främst, sen borde jag nog se serien Paranoia Agent också.

Jag älskar Satoshi Kon, men när jag sett om Paprika har den tappat lite i betyg för mig. Tror mängden idéer i filmen hade gjort sig bättre som TV-serie - vi hinner inte bygga mycket relation med speciellt många av karaktärerna, och dialogen tenderar att förutsätta lite väl mycket insatthet. Typiskt sånt manus som tenderar att dyka upp när skaparna gjort massor av förarbete och lite glömmer att publiken kommer vara helt nya, och man behöver anpassa sig.

 

[krank]

Jag älskar Satoshi Kon, men när jag sett om Paprika har den tappat lite i betyg för mig. Tror mängden idéer i filmen hade gjort sig bättre som TV-serie - vi hinner inte bygga mycket relation med speciellt många av karaktärerna, och dialogen tenderar att förutsätta lite väl mycket insatthet. Typiskt sånt manus som tenderar att dyka upp när skaparna gjort massor av förarbete och lite glömmer att publiken kommer vara helt nya, och man behöver anpassa sig.

Jag kan inte säga att jag inte kommer byta åsikt om jag ser om den, men i just det här fallet gillade jag att vi inte fick så mycket intro. Jag gillade att jag fick pussla ihop grejer själv, och tyckte karaktärerna var enkla nog för att ganska snabbt kunna byggas relation med.

Sedan ska jag inte säga att jag klagat om jag fått en miniserie eller en tredelars OVA eller nåt istället, och det är ju normalt sett jag som brukar tycka att typ alla filmer borde varit tv-serier istället. Men för mig funkade det.

 

[Hellzon]

Ja då har man sett Damsel. Prinsessa möter prins, gifter sig med prins, blir offrad till drake. Det där sista är med i trailern så det är väl ingen jättespoiler. Vad som är mer spoiler är att det blir mer och mer uppenbart girlpower. Alla män är skurkaktiga, som bäst motvilligt. Ja, alla. Fast den riktiga skurken är kvinna. Och draken är en drakhona, vilket är en plottwist pga Anledning.

En fyra blir det ju ändå.

 

[Anarchclown]

Behöver du en nästan två timmar lång dokumentär om Beatles och Yoko Ono, gjord av tidigare youtubern numera författarinnan och Nebula-kreatören Lindsay Ellis?

Klart du behöver. Den heter The Ballad of John and Yoko på Nebula där jag såg den, men Yoko and the Beatles på youtube där den nyss kom.

Så… Två timmar och förtien minuter för att svara på frågan "var det verkligen så att Yoko Ono fick Beatles" att splittras. Svaret är alltså, om nån undrade, "neeeeeeeeeeeeej" utsträckt i en timme och förtien minuter. Eller nej, inte riktigt, det handlar såklart om en massa annat också. Ellis är ruskigt bra på att göra den här sortens videos – på samma sätt som hon brukade vara väldigt bra på att göra kortare material på youtube back in the day (framför allt när hon inte behövde anpassa sig till sin tilldelade roll som "spegelbild" till den mer mediokre "Nostalgia Critic"). Och på samma sätt som hon är ruskigt bra författare (jag håller på och läser tredje delen i hennes scifi-bokserie nu; den kom ut rätt nyligen).

Framkommer det att jag gillar hennes verk? Bra. Jag gick alltså in i den här dokumentären mer för att jag litar på att hon gör intressant och bra stuff än för att jag nödvändigtvis kände att jag behövde 1:41 av Beatlesdokumentär (med lite Curt Kobain och JFK insprängt).

Och bra, det var det. Såklart.

BETYG: 4+/5

Den har jag också sett. Förutom att det känns som att hennes uppfattning av hur folk såg på Monica Lewinsky och Pamela Anderson-grejerna kändes rätt långt ifrån mina så kan jag skriva under på ditt betyg.

 

[Organ]

Jag såg Barbarian igår. Det är en skräckfilm från 2022 med Bill Skarsgård, Georgina Campbell och Justin Long på rollistan. Bra skådisar, ett habilt filmhantverk och ett manus som anstränger sig för att inte vara förutsägbart. Jag rekommenderar den.

Fyra dubbelbokade Airbnb av fem möjliga.

 

[Jocke]

OK, nu fattar jag varför folk rekommenderat mig att se Paprika.

Av någon anledning hade jag fått för mig att det var något slags slice-of-life-grej av något slag, men det är det alltså inte. Jag hade nämligen helt glömt bort varför jag lagt den på min att-se-lista, nämligen att den är gjord av samma regissör som Perfect Blue, som ju är en av de animefilmer jag brukar rekommendera till folk som inte gillar anime just för att den är bra som film.

Så… Paprika handlar om en drömmaskin som blir stulen, och som på något sätt kan influera folks drömmar utan att de är inkopplade i den… eller ens sover, tydligen. Filmens namn anspelar på en drömavatar, en ung kvinna i röda kläder som använder maskinen för att ge folk drömterapi, typ. För maskinen kan låta folk vara med i varandras drömmar, och spela in dem.

Låter allt det här som en flummig setup och en god ursäkt att ha fullständigt jäkla bonkers bananas visuella partyn? Ja.

Det här är en väldigt bra film som jag är glad att jag sett. Det som är, öh, mindre bra kan vi väl kalla det är väl att jag tycker att hanteringen av tjocka karaktärer… lämnar en del att önska och även att filmens ende homosexuelle karaktär (vad jag kan avgöra) kanske inte heller får det mest nyanserade porträttet.

BETYG: 4+/5

Nu blir jag sugen på att se Perfect Blue igen. Men först kanske jag ska se de Satoshi Ken-filmer jag inte sett – Millennium Actress och Tokyo Godfathers först och främst, sen borde jag nog se serien Paranoia Agent också.

Jag med. Förutom att se om Paranoia Agent då, den var ingen favorit.