WRNU:s filmklubb 2024 v31

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v31 2024 – #602 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Bolongo]

Varit och sett Deadpool & Wolverine.

Den var väl kul, men inte nödvändig.

Ännu mindre plot än tidigare, eller kanske rättare sagt en plot som i sin helhet är en meta-kommentar på MCU:s tillstånd. Jag uppskattar faktiskt när Reynolds säger rakt ut att det här med multiversum väl är rätt uttjatat nu. Kanske var det det jag uppskattade mest i hela filmen...

Väldigt mycket digitalt blod, ännu mer fula ord, och en hel del överraskande cameos. Ingenting kring vilka karaktärer som är med mejkar någon som helst sens, men det är väl en del av den ovan nämnda meta-kommentaren.

Det jag skrattade mest åt var ett bakgrundsskämt: skobutiksskylten "Liefeld's Just Feet". Det där var ingen riktig spoiler förresten, jag dolde det bara ifall någon vill upptäcka det skämtet på egen hand.

Betyg är svårt att sätta, men kanske en 3,5/5? Jag skattar de första två högre, inte för att det är något stort fel på den här, men Deadpool är i sig ett uttjatat skämt nu - det är ett koncept som inte kan hålla i evighet.

 

[The Airborne Toxic Event]

Ninja: Shadow of a Tear. Scott Adkins är jättearg för att någon dödat hans fru och ger sig ut på hämndresa. Som man kan tänka sig är det dumt, fånigt och underhållande på samma gång.
Betyg: 2,5/5

 

[Mundo]

Jag har sett The boy and the heron (2023), Miyazakis absolut sista film (precis som The wind rises, Princess Mononoke, etc. etc).

Som de med gott minne vet så gillar jag studio ghibli. En hel del faktiskt, jag tror inte det finns någon Ghibli-rulle med Miyazakis signatur som jag inte sett minst 3-4 gånger.

Man kan därför ganska säkert säga att jag var väldigt taggad när jag hörde att Miyazaki tänkte göra ännu en ny sista-film.

Story: Filmen följer Mahito, en gosse vars mamma dör på ett traumastiskt vis (filmen utspelar sig under andra världskriget, när Japan bombas på rejält av USA). Hans pappa gifter om sig och Mahito flyttar med pappan ut på landsbygden. I närheten av hans nya hem finns ett mystiskt torn som han ger sig ut för att utforska.

Feelingen är mer Spirited away än något, dvs bege sig till en främmande och konstig värld fylld av knäppa och surrealistiska platser och figurer. Det huvudsakliga temat som hänger i bakgrunden handlar om Mahitos trauma kring sin döda mor och så mycket mer än det vill jag inte avslöja.

Filmens engelska voice-cast är verkligen stjärnspäckad (Robert Pattison, Christian Bale, Florence Pugh, Dave Bautista, Karen Fukuhara, Gemma Chan, Willem Dafoe, Mark Hamill, etc) men jag såg den på original-dubben.

Det här är en väldigt bra film, men den är inte Spirited away-bra. Det känns som det här är filmen som man gör innan man gör Spirited away, allting är lite mindre surrealistiskt, platserna är lite mindre intressanta, karaktärerna har lite mindre spännande personligheter, världen känns lite mindre/med färre karaktärer i den, osv. Det är inte en dålig film, absolut inte, men jag har två problem med den.

1) Det jag nämde ovan, allting känns lite som ned nedtonad (och ibland lite onödigt komplicerad) version av Spirited away.
2) Huvudkaraktären är inte så kul. Chichi har så otroligt mycket energi, nyfikenhet, känslor, intressen, etc. Mahito är typ en ledsen, muted Ashitaka, och det är inte en komplimang.

Med det sagt så är det väldigt uppfriskande att se animeringsstilen igen i en värld där utbudet av ny 2D krymper för varje år som går. Det är med otrolig detalj man arbetar, både i karaktärer (och vilken karaktärsdesign!) och i bakgrund.

The boy and the heron får 4/5, men det är nog en generös fyra. Inte en av mina favoriter, men en jag förmodligen kommer se igen om ett par år.

 

[krank]

Jag har varit och sett Tarot på bio.

Bioupplevelsen var ganska delad. Å ena sidan var jag där med en av mina äldsta vänner; min första flickvän och första ex och en av de som känner mig bäst och som jag inte träffar tilnärmelsevis tillräckligt ofta numera trots att vi båda bor i Stockholmsområdet.

Å andra sidan var jag också där i en ganska liten salong. Till höger om oss satt ett litet tjejgäng som pendlade mellan att fnittra och prata med varandra för att distrahera sig från hur läskigt det var och att vara helt inne i filmen och skrika högt varje gång det kom en hoppa-till-grej. TIll vänster om oss satt en kille och en tjej, där killen satt med mobil och påslagen skärm under åtminstone 1/3 av filmen. Han hade åtminstone dark mode på och var tyst, alltid något. Bakom oss satt ett bröligt killgäng som betedde sig som bröliga killgång brukar göra när de måste visa att de minsann inte blir skrajja för en liten skräckfilm.

Min tanke var att nästan allt nog hade blivit bättre om tjejgänget istället suttit med killgänget. Jag är en romantiker på det viset. Plus att det eventuellt gjort min bioupplevelse mer uthärdlig.


Filmen då? Öh, jo, skräckfilm, ett gäng osympatiska tonåringar är ute i en stuga i skogen, hittar en uppenbart jätteond tarotkortlek, och bestämmer sig för att trots varningar så ska hon i gänget som kan sånt sitter och göra deras horoskop. Sedan går det dåligt för dem. Och ja, det går dåligt för dem på sätt knutna till de horoskop de fick.

Som hantverk betraktad är den här filmen inte dålig. Det är kompetent skådespeleri, snygga effekter, duglig klippning och så vidare. Men den är också som om någon bett ChatGPT att ge ett synopsis till en skräckfilm. Det är verkligen så supergeneriskt i genren som det överhuvudtaget går. och nu är intre jag sån att jag tycker att alla filmer måste vara såhimla nyskapande i sin genre; det finns utrymme fär Helt Vanliga Jävla Skräckfilmer också. Men då tycker jag att de åtminstone kan bre på med splattret! Det här är nämligen en väldigt oblodig skräckfilm. Den här sortens film brukar vara splatterrullar! Det är åtminstone min erfarenhet. De betalar för sin bristande originalitet genom att ha hinkvis med blod, äckeleffekter, sår där man ser benpiporna sticka ut och senor och muskler slitas sönder.

Så… "inte dålig" får nog bli mitt betyg. En solid axelryckning över en film som kunde varit bättre men som inte var dålig nog att varne folk från att se.

BETYG: 3/5

 

[wilper]

Jag såg Tau (2018).

Cyperpunkrulle på temat smart tjej vs ond vetenskapsman
Dåliga datoranimerade robotar,men annars helt OK.

Den lyckades hålla mig intresserad rakt genom dock, så tre stjärnor.

 

[Rickard]

Rebel Moon: Chalice of Blood (part 1)
2024

Jag kanske har haft fel om Snyder. När han skriver dialog är det som om någon pratar på teater eller narrerar i en bok. Å andra sidan, det är också anledningen till varför jag ogillar Shakespear. Vi har fått inpräntat "show, don't tell" som en standard att upprättahålla, men är det verkligen rätt? Vi har asiatisk film och afrikansk film som har helt andra berättarstrukturer och det är svårt som västerlänning att ta sig an dem till en början. Det kanske är någonting annat med Snyders filmer som vi ska njuta av, annat än den visuella porren. För visuell porr är det, med blodplasma och tuttar så att <Stars> Spartacus hade blivit nöjd ... och detta bara efter fem minuter. Något jag insåg var att folk använder normalt slow-mo för att framhäva en handling, men Snyder använder det för att framhäva det visuella: att förstärka "every frame is a picture".

Vi får ta del av fyra delhistorier. En fallen imperiesoldat, en robot som återfinner sitt syfte, driften av en admiral och flickan som den nya livsbringaren. Den fallna imperiesoldaten är huvudhistorien och de andra finns där mest som filosofisk stämning. Om man inte vill spendera 3,5 timmar på en gång kan man se filmen som en tvserie och bryta varje gång roboten kommer i bild, för den är en bra början på varje avsnitt.

Är filmen ett mästerverk? Nej, men det är underhållande. Därför höjer jag betyget ett steg från min förra recension då filmen är skön på ett par punkter.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Så vad har Levy och Reynolds gjort ihop tidigare? Well, jag råkade se i nån intervju att de gjort The Adam Project.

OK, jag tycker mig komma ihåg namnet… Hade inte jag tänkt se den? Hm, tidsresetjofräs med Ryan Reynolds… Mark Ruffalo, Zoe Saldana och Jennifer Garner?

Nu har jag sett den, på netflix. Och den är betydligt bättre än jag förväntade mig.

Konceptet är i stort sett typ… tänk om vi gör en film om alla de där sakerna vi önskar att vi kunde få chansen att säga till människor. Fast som scifi-tidsrese-action. Och lite komedi, men mest för att Ryan Reynolds har en motormun som gör sig bäst med manus och situationer där han får snacka skit. Det känns som att konceptet borde ha gjorts som en stillsam dramafilm utan fokus på scifi-tjofräset och absolut ingen action. Men nej.

Så… Den börjar med att Adam Reed snor ett tidsrese-jetplan och åker tillbaka till 2022, där han behöver sitt mobbade 12-åriga jags hjälp för att få ordning på tidsrese-jeten som skadades när han flydde. Egentligen ville han till 2018. Det här är inte en spoiler, det händer typ första kvarten; filmen tar väldigt få andningspauser de första typ 40 eller så minuterna. Den bara kör på. Scifi-nonsens och emotionella möten och kramar och familj och mer scifi-nonsens.

Det här var riktigt bra. Som sagt, berydligt bättre än vad jag trodde. Än vad det borde vara. Till och med ungen, den 12-årige Adam Reed, är mindre störig än 12-åringar och andra barn brukar vara på film.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Så… Idag har jag varit på bio typ hela dagen känns det som.

Först såg jag Twisters. Det är svårt att kalla den en uppföljare till Twister, för den saknar nästan helt kopplingar till första filmen. Den enda grejen tror jag är att apparaten de använde i första filmen namecheckas och gör en cameo i filmens förata minuter, men det är liksom noll återkommande karaktärer, ingen från ettan nämns eller så. Det är också svårt att kalla den en reboot, för det ordet tycker jag antyder att första filmens handling nollställts. Lite som Ghostbusters 2016.

Jag tänker nog lite på det som ett "eko". Det här är exakt samma sorts film – naturen är skitfarlig, här har vi två eller flera konkurrerande gäng stormjägare med olika motivationer etc. En eller flera har en traumatisk backstory som involverar tornados.

Jag var beredd på att den skulle vara typ en trea. Kanske en stark trea. Men! Den var faktiskt riktigt bra. Stormarna kändes riktigt farliga, relationerna och karaktärerna blev mer intressanta allt eftersom, och storyn var inte riktigt så förutsägbar som jag trodde att den skulle vara. Det är också sympatiskt med något slags positiv representation av hillbillys; jag gillar när stad-land-konflikten synliggörs utan att det blir superkonservativt..

BETYG: 4/5

Efer en timmes bensträckare var det sen dags för Trap, M Night Shyamalans nya. Den utspelar sig på en konsert med R&B-artisten Lady Raven, rätt välspelad ändå av Shyamalans R&B-artistdotter som också spelat in ett helt album för filmen. Handlingen kretsar kring en pappa och hans dotter på den här konserten, som har lite ovanligt starkt polispådrag och MER ÄN SÅ TYCKER JAG INTE MAN BEHÖVER VETA.

Har jag sagt att jag hatar spoilers i trailers? Jag HATAR spoilers i trailers. Jag har försökt undvika dem så gott jag kan, men jag har inte kunnat undvika att redan från början veta att pappan är en seriemördare och att hela konserten är en fälla för att fånga honom.. Jag menar ok, det avslöjas rätt tidigt i filmen så det är väl inte en traditionell spoiler och jag fattar att folk nog inte gått och sett filmen om de inte vetat MEN ÄNDÅ.

Så. Filmen är spännande och välgjord, på det hela taget. Det var inte självklart var den skulle ta vägen eller hur det skulle gå. En rätt välgjort katt-och-råttalek, liksom.

Det som inte funkade för mig, och som gjorde att filmen (och många scener i den) kändes för lång är att det här liksom är hälften konsertfilm och hälften thriller, och R&B-pop är en så jävla trist musikgenre. Jag känner mig som en gammal gubbe nu, som inte förstår sig på ungdomarnas musik, men istället för att gnälla på att allting "bara är dunka-dunka" så gnäller jag istället på avsaknaden av dunka-dunka. R&B är en liksom så utslätad, energilös genre. Var är dunket, stutset, energin, hoppigheten? Jag menar, jag gillade inte poppen som kom under 90-talet heller, men den hade åtminstone något slags stuns. Det känns liksom bara som en anonym ljudmatta av easy-listening hissmusik.

Alltså folk får väl gilla vad de vill, ovanstående är bara en brskrivning av hur musiken känns för mig. Verkligen totalt meningslös. Det är helt OK att jag inte är målgruppen för Saleka Shuamalans musik, men att jag inte är det minskar definitivt min uppskattning för filmen.

Men annars är den riktigt bra. Bra klippning, filmatografi, skådespel (framför allt från pappan, men även från typ 13-åringen som spelar 12-åring).

BETYG: 4/5

Och ytterligare nån timme senare såg jag Deadpool & Wolverine igen. Den var fortfarande rolig. Det är också helt klart en film som vinner på att ses flera gånger, framför allt om man är lite Marvelnördig och gillar att känna igen saker. I åtminstone en av fighterna händer också så mycket i olika delar av bildrutan att man omöjligt kan plocka allt första gången.

Det är absolutely hilarious att en skobutik i bakgrunden heter "Liefeld's Just Feet".

BETYG: 5−/5

 

[DeBracy]

Jag har sett Trolls 2: Världsturnén (2020). Kittlade inte mina feels som den första lyckades lite med, men hade en del andra kul bitar. En stark krankisk trea.

 

[Hellzon]

Så vad har Levy och Reynolds gjort ihop tidigare? Well, jag råkade se i nån intervju att de gjort The Adam Project.

OK, jag tycker mig komma ihåg namnet… Hade inte jag tänkt se den? Hm, tidsresetjofräs med Ryan Reynolds… Mark Ruffalo, Zoe Saldana och Jennifer Garner?

Nu har jag sett den, på netflix. Och den är betydligt bättre än jag förväntade mig.

Netflix verkar ha börjat med nåt "direkt till Netflix"-koncept där de gör storfilmer med skådisar som Reynolds, The Rock, Gal Gadot och liknande, och sen går de aldrig på bio utan direkt till strömming. Eller så är det jag som bor på liten ort.

Man tänker att det skulle vara samma som gamla konceptet "direkt till VHS" men oftast är det ändå habila actionrullar...

På tal om stora skådisar rullade Mannen med järnmasken på linjär-TV häromdagen. Det är ändå en rätt trevlig film. Musketörerna är på dekis och spelas av Jeremy Irons, John Malkovich och Gerard Depardieu. Kungen och kungamodern spelas av Dicaprio under hans storhetstid, och Anne Parillaud. Det är fem år IRL efter hårdrocksmusketörfilmen med Charlie Sheen och Tim Curry. Kör järnmaskgrejen!

Bara bra skådespel alltså. Jag brukar fastna när den går på teve. En trygg femma på krankskalan.

 

[Hellzon]

Det var v 31 när jag såg The Predator. Den (och hela AvP-franchisen) finns på Disney+.

Först: Ja, det är med en jättedum B-historia om en pojk som har aspergers-superkrafter, och predatorn vill ta hans DNA för att få de krafterna. Jag minns nån recension från när filmen var ny som bara handlade om hur dumt det var. Och det är dumt, men det genomsyrar inte hela filmen som det antyddes i recensionen.

Två: Männen i filmen är jättebröliga och jobbiga, speciellt när de värvat Den Kvinnliga Rollen. Sen blir det allvar och de... skärper sig. Rimligt.

Jag blev ändå positivt överraskad. 4/5.

Jag sökte lite på tidigare recensioner. Hörni, den gamla rullen heter "Predator", den nya heter "The Predator". Det blir jättesvårt att söka när ni skriver fel.

Jag vet att många verkligen älskar tanken på predators som ett slags rymd-Conans med klaner och troféer och jakt och bröl. För att folk av för mig helt obegripliga anledningar gillar berättelser om sådana primitiva kulturer. Skit samma hur osannolikt det är att en sådan brölig kultur skulle kunna uppnå interstellär rymdfärd... Hur som helst så ändrar ju den här filmen en hel del på den övergripande berättelsen om predators. jag måste nog se om ettan och tvåan, men jag TROR inte att något som framkommer här egentligen säger emot något som etablerats i kanon - bara sånt som tillkommit i olika tv-spel och serietidningar och sådant. Jag uppskattar att predatorerna faktiskt får vara relativt civiliserade, smarta - inte bara djuriska och sluga. Och inga bröliga rymd-Conans.

Jag gillar den headcanon som vissa har att de som dyker upp och jagar i andra filmer är nån slags redneck-minoritet och illa sedda i det större predatorsamhället. (Och de som har en jaktplanet i Predators är nån slags pappas pojkar med laserkanoner.) Tyvärr säger väl datorspelen och AvP emot det lite.

För övrigt, jag är helt OK med att de är civiliserade, men det skaver lite att de har repliker i The Predator. Jag gillar att de är lite konstiga och svårbegripliga. Fast det slår mig att AvP väl började med en Predator-berättarröst.

 

[krank]

Tyvärr säger väl datorspelen och AvP emot det lite.

Jag är inte helt säker, men är det verkligen så att alla Alien och Predatorfilmer/spel/media utspelar sig i ett konsekvent delat universum? Jag har nog mer föreställt mig det som ett ganska muskigt träd, där "roten" är typ Predator 1 och 2, och Alien och Aliens. och sedan knoppades Dark Horse-Alien-universat av framför allt Alien men om jag förstått rätt också Predator. Och sedan har vi haft diverse olika Alien vs Predator-videospel… Och sedan två AvP-filmer som alla just nu mest verkar låtsas inte finns. De är om inte annat inte så kompatibla med (om jag minns rätt) Prometheus, vilket väl är att betrakta som ännu en semikompatibel offshoot…

Överlag känns det som hela AvP-universat består av lego och alla bygger sin egen headcanon =)

 

[The Airborne Toxic Event]

I helgen rev jag av:

K-19 Widowmaker. Är väldigt mycket en produkt av sin tid, tidigt 2000-talet och Ryssland var fortfarande mer vän än fiende. Så då kunde Hollywood göra big budget filmer om ryska kärnvapen ubåtar som går sönder på uppdrag mitt i Atlanten. Harrison Ford är det stora namnet och fick ensam plats på affischen. Liam Neeson var så känd att han i varje fall fick sitt namn på affischen.
Filmen då? Jodå den börjar lite segt och långsamt men tar fart ungefär halvvägs när båten är ute på havet och kärnreaktorn går sönder. Okej skådespel och helt okej handling blev till och med lite spännande på slutet. Sådan film som gynnas av sitt långsamma tempo i att berätta en historia.
Betyg: 3/5

The People Under the Stairs. Wes Craven gör skräck/komedi-film. Fool bor i ghettot i Los Angeles med sin mamma som är sjuk i cancer och sin syster som har två småbarn. De kommer bli vräkta för att de är sena med hyra. En bekant till Fools syster övertalar honom att de skall göra inbrott hos värden och sno hans pengar. Kändes mer som The Goonies än Nightmare on Elm Street. Ung pojke fast i ett hus med sadistiska personer som vill döda honom. Paret i filmen känns som karikatyrer på paret Reagan. Lite skum mix av skräck och humor men det fungerar för det mest bra. En trevlig stund i soffan.
Betyg: 3/5

 

[Zeedox]

Mannen med järnmasken

Minns jag rätt att allas accenter är lite huller om buller i denna filmen?

 

[Hellzon]

Minns jag rätt att allas accenter är lite huller om buller i denna filmen?

Det sägs så, jag hör inte sånt så bra men det är ju en salig blandning av amerikaner, britter och fransoser/yskor.