Första gången jag såg
Prospero's Books var jag… 18? Nånting sånt? Ungdomsteaterföreningen jag var med i var en sällsam blandning av märkliga, skaviga typer som inte passade in riktigt, i den Hudiksvallska mainstreamen. Reformerade busar som varit på väg in i kriminalitet men räddats av buskisteater och lustspel, stadens lilla grupp gothare, några hårdrockare, lite teaterhippies… och så jag, en vilsen och utmobbad typ, sökande efter mening och identitet och gemenskap. Det var några ytterst märkliga år, det där.
En av de saker teaterföreningen, som ofta funkade mer som ett slags informell ungdomsgård för medlemmarna, gjorde var att ha filmkvällar. En av de tongivande medlemmarna, grundaren av föreningen, har jag mer negativt än positivt att säga om trots att han idag är avliden, men en positiv grej med honom var att han verkligen gillade film. Hans sätt att se på film och visa sin entusiasm lämnade en del övrigt att önska – han var en sådan som tyckte att dem högsta formen av vara-bra-på-film var att kunna se alla misstag och påpeka dem högljudt. Men det var tack vare hans intresse för märklig film som ett gäng nya världar öppnades för mig. På de här filmkvällarna såg vi å ena sidan mycket helt vanlig action – Matrix och Die Hard och Aliens – men vi såg också en massa zombiefilm, både sånt de flesta känner till i genren (Dawn of the Living Dead) men också mer udda saker såsom
I, Zombie som han (om minnet stämmer) fått tag på på laserdisk.
Vi såg också Prospero's Books. Jag minns inte mycket av det, men den här filmen expanderade vad jag förstod att film kan vara. Och jag såg den under ganska formativa år. Då och då har jag under åren försökt få tag på en kopia av den här filmen – helst i bra kvalitet och med engelsk textning. Det har jag misslyckats med fram till nu, då jag hittade en spansk bluray-utgåva på svenska Amazon, som jag chansade på och köpte. Lo and behold! Precis vad jag ville ha.
Det här är en film som inte bryr sig speciellt mycket om vad man som mainstreampublik förväntar sig av "en film". Berättandet är fragmentariskt och extremt teatralt, och jag är överhuvudtaget inte övertygad om att det går att följa plotten om man inte redan är bekant med originalmaterialet – det här är alltså en adaption av Shakespeares Stormen. Visuellt är det här en väldigt icke-föreställande film – allt är snarare metaforer än försök att återspegla "hur något faktiskt ser/såg ut". Det är också låååååånga tagningar med väldigt avancerad och imponerande danskoreografi, kombinerat med intressant bild-i-bild-kollagekonst, sång och finurliga animationer. Då och då avbryts "storyn" av att en berättarröst beskriver en märklig bok ur Prosperos bibliotek, och böckerna illustreras även de med kollagekonst kombinerat med levande djur och annan rekvisita. Nästan alla repliker läses upp av Prospero själv, för i filmen är det han själv som skriver Stormen, samtidigt som den (typ) utspelar sig.
Åh, och det är jättemycket naket.
Jättemycket. Prospero och de andra är konstant omgivna av dansande, nakna nymfer och andar, som det verkar som att bara Prospero och kanske Miranda kan se. Det är alltså otroligt mycket tuttar, muffar och dinglande snoppar helt utan några försök att dölja eller så. Samtidigt är det också helt avsexualiserat – det här känns som lika mycket "porr" som grekiska statyer. "Konstnärlig nakenhet" känns som en dålig ursäkt, men här är det exakt det.
En annan grej som gör filmens plot lite svår att följa är att manuset vad jag kan avgöra helt enkelt är oförändrad Shakesperiansk engelska, som ju för mina moderna svenska öron är ganska svårbegriplig. Det är verkligen tur att jag redan är bekant med materialet! (Jag satte ju upp Stormen med den där ungdomsteaterföreningen. De enda två filmatiseringar jag lät skådespelarna se på förhand var denna och Resan till Melonia. Var jag en smula pretentiös? Ja.)
Jag är otroligt glad över att ha den här i min samling. I slutänden blir den lite för överväldigande, lite för spretig och svår att hänga med i, lite för lång för att jag ska kunna längta till att se den igen. Antagligen för att jag är sådan att jag envisas med att försöka mejka sens av storyn, och det här är inte den sortens film där man förväntas göra det. Det här är ett två timmar långt multimedialt konstverk som knyter an snart sagt varenda konstform jag kan komma att tänka på, och som gör det på ett modigt, konsekvent och mäktigt sätt. I slutänden får det bli en varm rekommendation. Jag fortsätter betrakta den här filmen och Julie Taymors Titus som de bästa filmatiseringarna av Shakespeare.
BETYG: 5−/5
EDIT: ALSO! Hur kunde jag glömma det? De nakna dansarna, nymferna och andarna är verkligen inte bara normsnygga modeller. Det är korta, långa, smala, tjocka, män, kvinnor, hyfsat androgyna. Vad jag kunde se var det mestadels hyfsat vita, och de enda (?) svarta jag såg var när de visade det korta momentet om Claribells giftemål i Tunis. Men det är annars verkligen mycket god representation!
