(Ska jag köra bokklubben också? Well, i år blev det jag iaf, för jag hittar ingen existerande tråd)Reglerna är enkla: Läs något. Skriv något om det här.
Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.
Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!
Länk till lista över lästa böcker
WRNU's bokklubb 2025
- Thread starter krank
- Start date
Jag har just läst klart Maelstrom av Peter Watts. Det är alltså uppföljaren till Starfish.
Den är bra. Den är riktigt, riktigt bra. Mindre spretig än föregångaren och utan deus ex machina-slut. Världsbygget är fantastiskt – dystopiskt på ett väldigt aggressivt sätt; väldigt många av de saker vi kanske oroar oss för ny har redan hänt och händer kontinuerligt, men det är samtidigt business as usual på ett sätt som får det hela att kännas väldigt… trovärdigt. Det är precis såhär jag tror attd et blir. Det kommer gå åt helvete, och så normaliseras det.
Boken är från 2001 men känns otroligt aktuell fortfarande. Huvudgrejen i just den här boken är malströmmen, som är vad gamla internet blivit. En kaotisk primordial soppa så infekterad av malware och skit att det är nästan oanvändbart. Känslan är väldigt mycket vad vi idag kallar dead internet theory, tycker jag. Världen har också typ AIs fast de är snarare artificiella hjärnor, klumpar av neuroner som tränas på data och man vet egentligen inte vad för slags "sense" de mejkar av den inputen men de verkar göra sitt jobb iaf. Lite som dagens genAI alltså. Och folk har orimligt stor tilltro till dem och så visar det sig att det är dumt för att de hallucinerar / har en annan bild av vad det är de håller på med och hur man faktiskt optimerar saker.
Det finns en plot också, med människor som känns lagom på gränsen mellan sympatiska och osympatiska. Plotten är mer sammanhållen än i Starfish och funkar överlag rätt bra, och knyter såklart både an till världsbygget (plotten nog är lite av en klassisk odyssé a' "kolla på mitt världsbygge") och till Watts' favoritämnen som minne, identitet, medvetande och så vidare.
I likes it. Nu ska jag läsa nästa del.
Den är bra. Den är riktigt, riktigt bra. Mindre spretig än föregångaren och utan deus ex machina-slut. Världsbygget är fantastiskt – dystopiskt på ett väldigt aggressivt sätt; väldigt många av de saker vi kanske oroar oss för ny har redan hänt och händer kontinuerligt, men det är samtidigt business as usual på ett sätt som får det hela att kännas väldigt… trovärdigt. Det är precis såhär jag tror attd et blir. Det kommer gå åt helvete, och så normaliseras det.
Boken är från 2001 men känns otroligt aktuell fortfarande. Huvudgrejen i just den här boken är malströmmen, som är vad gamla internet blivit. En kaotisk primordial soppa så infekterad av malware och skit att det är nästan oanvändbart. Känslan är väldigt mycket vad vi idag kallar dead internet theory, tycker jag. Världen har också typ AIs fast de är snarare artificiella hjärnor, klumpar av neuroner som tränas på data och man vet egentligen inte vad för slags "sense" de mejkar av den inputen men de verkar göra sitt jobb iaf. Lite som dagens genAI alltså. Och folk har orimligt stor tilltro till dem och så visar det sig att det är dumt för att de hallucinerar / har en annan bild av vad det är de håller på med och hur man faktiskt optimerar saker.
Det finns en plot också, med människor som känns lagom på gränsen mellan sympatiska och osympatiska. Plotten är mer sammanhållen än i Starfish och funkar överlag rätt bra, och knyter såklart både an till världsbygget (plotten nog är lite av en klassisk odyssé a' "kolla på mitt världsbygge") och till Watts' favoritämnen som minne, identitet, medvetande och så vidare.
I likes it. Nu ska jag läsa nästa del.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - Solitaire
Det här är Alice Osemans debut. Hon är idag mest känd för sin webbserie Heartstopper som tillsammans med sin TV-serieversion tagit världen med storm. Men hennes romaner var början.
Handling, etc
Den här boken är kopplad till just Heartstopper. Huvudperson är Charlies storasyster Tori, som är en ganska klassiskt misantropisk tonåring. Hon tillhör ingen gruppering i skolan, har inte direkt några vänner, och spenderar sina dagar mestadels med att skriva och läsa bloggar. Hennes regnigt gråtrista vardag bryts upp av att två saker händer ungefär samtidigt.
Dels dyker ordet SOLITAIRE upp på skolan. Står det för en person? En grupp? Någon utifrån? Solitaire passar på att busa med skolans auktoritet på alla möjliga sätt - spela Imperial March i högtalarna när rektorn kommer ut från kontoret, tex. Tokroligt på det där sättet som gör att tonåringar gillar’t.
Dels träffar hon Michael, hennes nästan totala motsats. En evig optimist med stora glasögon och större hår. De blir steg för steg vänner och börjar umgås. Det är ungefär hela boken.
Mer än bara handling
Oseman har ett fantastiskt grepp om tonåringens mentalitet redan från början av sin första bok. Det märks att boken har några år på nacken - ingen tonåring idag använder väl Facebook eller bloggar, men det gjorde de 2012. Men karaktärerna känns igen hela vägen in i själen. Lysande välskrivet vad gäller karaktär.
Men själva plotten är rätt nervös. Den här SOLITAIRE kommer tillbaka då och då och eskalerar hela historien på ett sätt som känns rätt onödigt. Oseman verkar inte lita på att hennes karaktärer ska bära boken utan att det måste finnas någon sorts yttre grej som de kan reagera på och prata om hela tiden. Det hade verkligen inte behövts. För varje gång det händer känns det krystat.
Sen är jag också riktigt riktigt glad i att det inte måste handla om att Tori och Michael blir ihop. Det räcker bra att Tori får sin första riktiga vän, och det behövs ingen romantik för det. Sånt behöver fokuseras mer på i ungdomsromaner, tycker jag.
TLDR
Oseman är ruskigt bra. Redan från start. Men hon blir bättre sen.
Det här är Alice Osemans debut. Hon är idag mest känd för sin webbserie Heartstopper som tillsammans med sin TV-serieversion tagit världen med storm. Men hennes romaner var början.
Handling, etc
Den här boken är kopplad till just Heartstopper. Huvudperson är Charlies storasyster Tori, som är en ganska klassiskt misantropisk tonåring. Hon tillhör ingen gruppering i skolan, har inte direkt några vänner, och spenderar sina dagar mestadels med att skriva och läsa bloggar. Hennes regnigt gråtrista vardag bryts upp av att två saker händer ungefär samtidigt.
Dels dyker ordet SOLITAIRE upp på skolan. Står det för en person? En grupp? Någon utifrån? Solitaire passar på att busa med skolans auktoritet på alla möjliga sätt - spela Imperial March i högtalarna när rektorn kommer ut från kontoret, tex. Tokroligt på det där sättet som gör att tonåringar gillar’t.
Dels träffar hon Michael, hennes nästan totala motsats. En evig optimist med stora glasögon och större hår. De blir steg för steg vänner och börjar umgås. Det är ungefär hela boken.
Mer än bara handling
Oseman har ett fantastiskt grepp om tonåringens mentalitet redan från början av sin första bok. Det märks att boken har några år på nacken - ingen tonåring idag använder väl Facebook eller bloggar, men det gjorde de 2012. Men karaktärerna känns igen hela vägen in i själen. Lysande välskrivet vad gäller karaktär.
Men själva plotten är rätt nervös. Den här SOLITAIRE kommer tillbaka då och då och eskalerar hela historien på ett sätt som känns rätt onödigt. Oseman verkar inte lita på att hennes karaktärer ska bära boken utan att det måste finnas någon sorts yttre grej som de kan reagera på och prata om hela tiden. Det hade verkligen inte behövts. För varje gång det händer känns det krystat.
Sen är jag också riktigt riktigt glad i att det inte måste handla om att Tori och Michael blir ihop. Det räcker bra att Tori får sin första riktiga vän, och det behövs ingen romantik för det. Sånt behöver fokuseras mer på i ungdomsromaner, tycker jag.
TLDR
Oseman är ruskigt bra. Redan från start. Men hon blir bättre sen.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - Nick and Charlie
Det här är en kort bok. Knappt 130 sidor. Det är knappt jag vill kalla det en kortroman. Hur som.
Det här är en bok om Nick och Charlie från Heartstopper. Fast innan det blev Heartstopper. Historien byter perspektiv från Nick till Charlie och tillbaka igen växelvis genom kapitlen.
Här litar Oseman mer på sin förmåga, och låter karaktärerna stå i centrum. Allt grundas i Charlies osäkerhet kring att Nick ska ta studenten och flytta till Leeds för att gå på universitetet, medan Charlie stannar kvar i lilla Durham eftersom han är ett år yngre. Kan de fortsätta var ihop? Kommer långdistans funka? Är det inte bättre att Charlie gör slut nu på en gång, eftersom Nick ändå kommer göra det sen?
Osäkerhet. Tonårsdrama. Nervositet kring tonårslivets stora frågor. Bra skit.
Gillar du Heartstopper är det här mer av det du gillar. Det är aldrig dåligt, men det är inte lika charmigt som att läsa om dem i serieversionen.
TLDR
Väl värd att läsa, men absolut inte ett måste.
Det här är en kort bok. Knappt 130 sidor. Det är knappt jag vill kalla det en kortroman. Hur som.
Det här är en bok om Nick och Charlie från Heartstopper. Fast innan det blev Heartstopper. Historien byter perspektiv från Nick till Charlie och tillbaka igen växelvis genom kapitlen.
Här litar Oseman mer på sin förmåga, och låter karaktärerna stå i centrum. Allt grundas i Charlies osäkerhet kring att Nick ska ta studenten och flytta till Leeds för att gå på universitetet, medan Charlie stannar kvar i lilla Durham eftersom han är ett år yngre. Kan de fortsätta var ihop? Kommer långdistans funka? Är det inte bättre att Charlie gör slut nu på en gång, eftersom Nick ändå kommer göra det sen?
Osäkerhet. Tonårsdrama. Nervositet kring tonårslivets stora frågor. Bra skit.
Gillar du Heartstopper är det här mer av det du gillar. Det är aldrig dåligt, men det är inte lika charmigt som att läsa om dem i serieversionen.
TLDR
Väl värd att läsa, men absolut inte ett måste.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - This Winter
Det här var ännu kortare än föregående bok. Inte ens hundra sidor om du räknar bort en räcka helsidesillustrationer och smakprovskapitel från Solitaire. Fortfarande handlar det om Nick och Charlie, men mer fokus Charlie den här gången. Tori är med en del också.
Har du sett julavsnittet i senaste säsongen Heartstopper? Då har du läst den här boken. Det är en överraskande trogen tolkning av vad som händer och vad som krånglar i Charlies grälande familj. Självklart utbyggt och fördjupat och så vidare i TV-serien, men grunden finns redan här.
Hur är det när släkten inte går att umgås med, men du ändå måste? När folk måste peta på alla sår och jobbigheter och mörkret som du själv vill slippa tänka på för en stund? Det är snyggt fångat och bra skrivet. Oseman är fortfarande rysligt bra på att skriva tonåringar.
Men du läser nog klart det här kvickare än du tror. För mig gick det på drygt en timme.
TLDR
Bra skrivet, men inget som fastnar lika hårt som de längre böckerna.
Det här var ännu kortare än föregående bok. Inte ens hundra sidor om du räknar bort en räcka helsidesillustrationer och smakprovskapitel från Solitaire. Fortfarande handlar det om Nick och Charlie, men mer fokus Charlie den här gången. Tori är med en del också.
Har du sett julavsnittet i senaste säsongen Heartstopper? Då har du läst den här boken. Det är en överraskande trogen tolkning av vad som händer och vad som krånglar i Charlies grälande familj. Självklart utbyggt och fördjupat och så vidare i TV-serien, men grunden finns redan här.
Hur är det när släkten inte går att umgås med, men du ändå måste? När folk måste peta på alla sår och jobbigheter och mörkret som du själv vill slippa tänka på för en stund? Det är snyggt fångat och bra skrivet. Oseman är fortfarande rysligt bra på att skriva tonåringar.
Men du läser nog klart det här kvickare än du tror. För mig gick det på drygt en timme.
TLDR
Bra skrivet, men inget som fastnar lika hårt som de längre böckerna.
Luftslottet
Bygger obrukbara drömmar
- Joined
- 15 Oct 2014
- Messages
- 248
Stoner-John Williams
jag har läst Stoner av John Williams
William Stoner växer upp på landsbygden i ett rent sagt torftigt hem både mentalt och fysiskt. Framtiden är utstakad och Stoner skall bli bonde. Fadern tycker dock att de är viktigt med utbildning och han får således möjligheten att studera. Studierna skall komma att bli det viktigaste i Stoners liv och så även kunskapen.
Man får följa Stoner genom ett minst sagt kargt liv. Där varje val har en konsekvens och där konsekvenserna sen blir till ett faktum.
jag gillar den här boken för den gav upphov till reflektion.
5 av 5 ändå. Sorglig läsning men väl utfört.
jag har läst Stoner av John Williams
William Stoner växer upp på landsbygden i ett rent sagt torftigt hem både mentalt och fysiskt. Framtiden är utstakad och Stoner skall bli bonde. Fadern tycker dock att de är viktigt med utbildning och han får således möjligheten att studera. Studierna skall komma att bli det viktigaste i Stoners liv och så även kunskapen.
Man får följa Stoner genom ett minst sagt kargt liv. Där varje val har en konsekvens och där konsekvenserna sen blir till ett faktum.
jag gillar den här boken för den gav upphov till reflektion.
5 av 5 ändå. Sorglig läsning men väl utfört.
Vimes
Kungsblå
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,488
Jag har läst lite böcker under jullovet:
Rummet i jorden - andra delen av John Ajvide Lindqvists nästan Millenium-trilogi. Det här egentligen inte jättebra, men ganska kul. Jag gillar Ajvide Lindqvist men genren är jag inte så intresserad av. Det är förstås någon form av nordic noir-kriminalare men på något vis lite mer färgsprakande och roligt. Känns som författaren haft kul när han har skrivit.
Kungen av Nostratien - Tony Samuelssons Augustprisvinnare. Om en författare som tar ett spökskrivaruppdrag. Jag gillade det här ganska mycket. Det är egentligen inga superdjupa tankar om språk, minne och existens (som jag tror en del vill pusha för), men det är otroligt välskrivet och förvånande uppslukande, en blandvändare fast det inte borde vara det.
Ett liv värt att leva - Christian Rücks långessä om självmord som blev fackboken som fick Augustpriset förra året. Väcker en del frågor men mynnar aldrig riktigt ut i något tycker jag - men det ligger ju lite i essäformen förstås. Jag störde mig på en del historiska beskrivningar som jag tyckte var väl förenklade, men bra läsning i stort.
Rummet i jorden - andra delen av John Ajvide Lindqvists nästan Millenium-trilogi. Det här egentligen inte jättebra, men ganska kul. Jag gillar Ajvide Lindqvist men genren är jag inte så intresserad av. Det är förstås någon form av nordic noir-kriminalare men på något vis lite mer färgsprakande och roligt. Känns som författaren haft kul när han har skrivit.
Kungen av Nostratien - Tony Samuelssons Augustprisvinnare. Om en författare som tar ett spökskrivaruppdrag. Jag gillade det här ganska mycket. Det är egentligen inga superdjupa tankar om språk, minne och existens (som jag tror en del vill pusha för), men det är otroligt välskrivet och förvånande uppslukande, en blandvändare fast det inte borde vara det.
Ett liv värt att leva - Christian Rücks långessä om självmord som blev fackboken som fick Augustpriset förra året. Väcker en del frågor men mynnar aldrig riktigt ut i något tycker jag - men det ligger ju lite i essäformen förstås. Jag störde mig på en del historiska beskrivningar som jag tyckte var väl förenklade, men bra läsning i stort.
Korspostning: Jag läste just äntligen klart den andra gamla Mutant Chroniclesboken, Frenzy. Men precis som med Lunacy skrev jag om den i min Chroniclestråd istället.
Jag nämner det bara här för att jag brukar använda bokklubbstrådarna för att minnas vad jag läst =)
Jag nämner det bara här för att jag brukar använda bokklubbstrådarna för att minnas vad jag läst =)
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - Radio Silence
Då var det dags för nästa riktiga roman. Mer ungdomsböcker av Oseman åt folket!
Handling?
Vår huvudperson heter Frances. I åratal har hennes enda mål i livet har varit att komma in på Cambridge. Hon har försakat vänner, hobbyer, och så vidare, allt för att komma in på en av världens bästa universitet.
Men hon har ett undantag. Hon lyssnar ohemult mycket på Radio Silence, en podd som handlar om någon sorts postapokalyptisk värld vid namn Universe City. Den är hennes enda trygghet och hobby. Frances målar fan art, hänger på forum, läser fan fics, etc.
Sen visar det sig att den anonyme skaparen av Radio Silence, Aled Last, bor tvärs över gatan, och är jämngammal med henne. De börjar umgås, och för första gången har Frances en riktig vän.
Sen blir det förstås krångel i relationen, och drama uppstår. Men allt löser sig tillfredsställande ändå, och boken slutar helt klart på ett bra ställe.
Att läsa?
Som förut är det lättläst. Inte dumt, utan bara det att man sugs med i karaktärerna och det hårda berättandet i första person. Det rullar på i högt tempo från start, trots att det inte direkt börjar lika högoktanigt som det blir allteftersom.
Det är nämligen så att Osemans andra roman fortfarande styrs av de stora grejerna som händer lite utanför bild. Våra huvudpersoner reagerar minst lika mycket som de agerar. Det var snyggare i Nick & Charlie när de reagerade på varandra. Här är det en video som blir viral, det är interaktioner med snokande folk på internet, det är en ärkeskurk till kontrollerande mor utan minsta mänsklighet kvar, det är massor med saker. Inget som i sig känns orealistiskt, men det är kanske lite väl mycket.
Men det som gör boken lättläst och värd att läsa är som vanligt det välskrivna persongalleri av tonåringar som är Osemans signum. Jäklar i min lilla låda vad bra det är. Både Aled och Frances är rysligt välskrivna, och bland de bästa tonåringar jag läst om.
TLDR
Rekommenderas till alla som gillar YA-böcker, välskrivna tonåringar eller bara en bra bok.
Då var det dags för nästa riktiga roman. Mer ungdomsböcker av Oseman åt folket!
Handling?
Vår huvudperson heter Frances. I åratal har hennes enda mål i livet har varit att komma in på Cambridge. Hon har försakat vänner, hobbyer, och så vidare, allt för att komma in på en av världens bästa universitet.
Men hon har ett undantag. Hon lyssnar ohemult mycket på Radio Silence, en podd som handlar om någon sorts postapokalyptisk värld vid namn Universe City. Den är hennes enda trygghet och hobby. Frances målar fan art, hänger på forum, läser fan fics, etc.
Sen visar det sig att den anonyme skaparen av Radio Silence, Aled Last, bor tvärs över gatan, och är jämngammal med henne. De börjar umgås, och för första gången har Frances en riktig vän.
Sen blir det förstås krångel i relationen, och drama uppstår. Men allt löser sig tillfredsställande ändå, och boken slutar helt klart på ett bra ställe.
Att läsa?
Som förut är det lättläst. Inte dumt, utan bara det att man sugs med i karaktärerna och det hårda berättandet i första person. Det rullar på i högt tempo från start, trots att det inte direkt börjar lika högoktanigt som det blir allteftersom.
Det är nämligen så att Osemans andra roman fortfarande styrs av de stora grejerna som händer lite utanför bild. Våra huvudpersoner reagerar minst lika mycket som de agerar. Det var snyggare i Nick & Charlie när de reagerade på varandra. Här är det en video som blir viral, det är interaktioner med snokande folk på internet, det är en ärkeskurk till kontrollerande mor utan minsta mänsklighet kvar, det är massor med saker. Inget som i sig känns orealistiskt, men det är kanske lite väl mycket.
Men det som gör boken lättläst och värd att läsa är som vanligt det välskrivna persongalleri av tonåringar som är Osemans signum. Jäklar i min lilla låda vad bra det är. Både Aled och Frances är rysligt välskrivna, och bland de bästa tonåringar jag läst om.
TLDR
Rekommenderas till alla som gillar YA-böcker, välskrivna tonåringar eller bara en bra bok.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - I was born for this
Såatte… vad handlar boken om?
Den här gången avhandlar Oseman fandom i form av pojkbandsidoler! Vi växlar vartannat kapitel mellan en av de tre i bandet (Jimmy), och ett fan (Angel). För en svensk är det lite roligt att glamrockbandet heter just The Ark, men det är nog en slump.
Boken utspelar sig under en vecka, när Angel rest till London för att gå på konsert och för första gången träffa sin bästa kompis från internet. Jimmy förbereder sig för konserten, men har mer och mer problem kring att inte kunna röra sig fritt och leva ett normalt liv när han ständigt jagas av paparazzi och fans och livvakter.
Av en slump hamnar de båda på samma offentliga toalett vid en meet-and-greet. Angel hjälper Jimmy med en panikattack, och de hittar varandra någonstans utanför relationen fan-idol.
Fandom? Fandom!
Den här boken handlar minst lika mycket om varför man är ett tonårsfan som den handlar om att vara en bra kompis. Redan tidigt förstår man att Angels internet-kompis vill bli kompis på riktigt, och inte bara kompis genom fandom. Det är något som skaver i henne, men Angel maler på om The Ark, utan att kolla hur kompisen faktiskt mår. Eller varför hon bjudit in en helt annan random person.
Jimmy slits mellan att göra vad han tycker är kul och sin offentliga persona. De är gamla barndomsvänner i bandet, men hur långt kan man pressa en relation utan att det bryts? De har varit under brutal stress länge nu och inget är som det var när det senast var genuint kul att vara musiker.
Oseman funderar mycket på varför man blir ett fan, vad det innebär, varför man bryr sig så gônomma môe om tre snubbar man aldrig träffat och lägger enorma summor på konsertbiljetter. Är det kärlek? Lust? Avgudadyrkan? Vad är det egentligen man ser i en idol man inte ser i andra, mer jordnära relationer? Inga svar ges egentligen, men det är överraskande många funderingar kring detta.
Jimmys historia är mer rak och klassisk om kändisskapets baksidor. Det har vi sett förr, men jag kan inte komma på när jag senast läste något om fandom på det här sättet. Riktigt bra.
TLDR
Bäst hittills av Osemans böcker. Rekommenderas.
Såatte… vad handlar boken om?
Den här gången avhandlar Oseman fandom i form av pojkbandsidoler! Vi växlar vartannat kapitel mellan en av de tre i bandet (Jimmy), och ett fan (Angel). För en svensk är det lite roligt att glamrockbandet heter just The Ark, men det är nog en slump.
Boken utspelar sig under en vecka, när Angel rest till London för att gå på konsert och för första gången träffa sin bästa kompis från internet. Jimmy förbereder sig för konserten, men har mer och mer problem kring att inte kunna röra sig fritt och leva ett normalt liv när han ständigt jagas av paparazzi och fans och livvakter.
Av en slump hamnar de båda på samma offentliga toalett vid en meet-and-greet. Angel hjälper Jimmy med en panikattack, och de hittar varandra någonstans utanför relationen fan-idol.
Fandom? Fandom!
Den här boken handlar minst lika mycket om varför man är ett tonårsfan som den handlar om att vara en bra kompis. Redan tidigt förstår man att Angels internet-kompis vill bli kompis på riktigt, och inte bara kompis genom fandom. Det är något som skaver i henne, men Angel maler på om The Ark, utan att kolla hur kompisen faktiskt mår. Eller varför hon bjudit in en helt annan random person.
Jimmy slits mellan att göra vad han tycker är kul och sin offentliga persona. De är gamla barndomsvänner i bandet, men hur långt kan man pressa en relation utan att det bryts? De har varit under brutal stress länge nu och inget är som det var när det senast var genuint kul att vara musiker.
Oseman funderar mycket på varför man blir ett fan, vad det innebär, varför man bryr sig så gônomma môe om tre snubbar man aldrig träffat och lägger enorma summor på konsertbiljetter. Är det kärlek? Lust? Avgudadyrkan? Vad är det egentligen man ser i en idol man inte ser i andra, mer jordnära relationer? Inga svar ges egentligen, men det är överraskande många funderingar kring detta.
Jimmys historia är mer rak och klassisk om kändisskapets baksidor. Det har vi sett förr, men jag kan inte komma på när jag senast läste något om fandom på det här sättet. Riktigt bra.
TLDR
Bäst hittills av Osemans böcker. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Alice Oseman - Loveless
Mer Oseman! Mer roman! Mer tonårsdrama!
HBTQIA, med fokus A
I grund och botten är det här en komma ut-bok, med fokus asexualitet. Vår huvudperson heter Georgia, och har aldrig varit kär. Aldrig blivit kysst, aldrig haft ett förhållande eller haft sex. Bokens prolog utspelar sig på utspringsfesten efter (motsvarande) studenten, innan alla ska ta sommarlov och därefter börja på universitetet till hösten.
Här testar Georgia att pussa den hon intalat sig själv är den hon har är kär i sedan åratal. Men det känns inget bra i kroppen, i hjärnan, i själen. Allt slår bakut. Varför?
När universitetet börjar blir Georgia rumskompis med sin raka motsats, den mycket utåtriktade och sexintresserade Rooney. Rooney försöker peppa Georgia att rycka och dra i vad som skaver, och försöka hitta kärlek trots tidigare misslyckanden. Det går sådär.
För ju längre in i boken vi kommer, desto mer förstår Georgia att det är just asexuell och aromantisk hon är, alltså helt utan intresse för vare sig sex eller romantiska förhållanden. Utöver i fiktion då, såklart. På vägen skär det sig mellan Georgia och Rooney å ena sidan, och Georgias gamla vänner Pip och Jason. Men Georgia bestämmer sig för att göra stora romcom-grejer åt dem, fast som vän. Utan mer baktanke än att det är ett sätt att säga förlåt och låt oss vara kompisar igen.
Osemans bästa bok
Det här funkar överraskande bra. För det här är inte bara en komma ut-bok om asexualitet, det är också en bok om att uppvärdera vänskap till den nivå romantik brukar ha i vår kultur. Det är extremt lovvärt i mina ögon.
Men jag är lite skeptisk till de här stora romantiska romcom-gesterna. Att “fria” från en båt, komplett med allsång och musik inför hundratals åskådare, det är liksom att sätta en press utifrån på den man vill nå fram till. Kan du verkligen med att säga nej när det är så många som tittar på? Lite som att fria på riktigt inför läktarna på en fotbollsmatch eller så - jag har svårt att se det som något annat än manipulativt. Tyvärr.
Sättet hon blir sams med sin andra kompis är klart bättre - ett överraskningsmaskeradfödelsedagskalas bakom stängda dörrar med närmaste vännerna, tema kompisens favoritfilm. Det är en gest som skulle kunna få mig sams med någon jag är arg på.
TLDR
Osemans bästa bok hittills. Allt drama kommer från karaktärerna och inte utifrån, alla huvudroller växer på ytterst naturliga sätt över bokens gång och allt bara flyger.
Oseman är nog den bästa jag vet på att skriva tonåringar, och här är hon allra bäst. Mycket värd att läsa.
Mer Oseman! Mer roman! Mer tonårsdrama!
HBTQIA, med fokus A
I grund och botten är det här en komma ut-bok, med fokus asexualitet. Vår huvudperson heter Georgia, och har aldrig varit kär. Aldrig blivit kysst, aldrig haft ett förhållande eller haft sex. Bokens prolog utspelar sig på utspringsfesten efter (motsvarande) studenten, innan alla ska ta sommarlov och därefter börja på universitetet till hösten.
Här testar Georgia att pussa den hon intalat sig själv är den hon har är kär i sedan åratal. Men det känns inget bra i kroppen, i hjärnan, i själen. Allt slår bakut. Varför?
När universitetet börjar blir Georgia rumskompis med sin raka motsats, den mycket utåtriktade och sexintresserade Rooney. Rooney försöker peppa Georgia att rycka och dra i vad som skaver, och försöka hitta kärlek trots tidigare misslyckanden. Det går sådär.
För ju längre in i boken vi kommer, desto mer förstår Georgia att det är just asexuell och aromantisk hon är, alltså helt utan intresse för vare sig sex eller romantiska förhållanden. Utöver i fiktion då, såklart. På vägen skär det sig mellan Georgia och Rooney å ena sidan, och Georgias gamla vänner Pip och Jason. Men Georgia bestämmer sig för att göra stora romcom-grejer åt dem, fast som vän. Utan mer baktanke än att det är ett sätt att säga förlåt och låt oss vara kompisar igen.
Osemans bästa bok
Det här funkar överraskande bra. För det här är inte bara en komma ut-bok om asexualitet, det är också en bok om att uppvärdera vänskap till den nivå romantik brukar ha i vår kultur. Det är extremt lovvärt i mina ögon.
Men jag är lite skeptisk till de här stora romantiska romcom-gesterna. Att “fria” från en båt, komplett med allsång och musik inför hundratals åskådare, det är liksom att sätta en press utifrån på den man vill nå fram till. Kan du verkligen med att säga nej när det är så många som tittar på? Lite som att fria på riktigt inför läktarna på en fotbollsmatch eller så - jag har svårt att se det som något annat än manipulativt. Tyvärr.
Sättet hon blir sams med sin andra kompis är klart bättre - ett överraskningsmaskeradfödelsedagskalas bakom stängda dörrar med närmaste vännerna, tema kompisens favoritfilm. Det är en gest som skulle kunna få mig sams med någon jag är arg på.
TLDR
Osemans bästa bok hittills. Allt drama kommer från karaktärerna och inte utifrån, alla huvudroller växer på ytterst naturliga sätt över bokens gång och allt bara flyger.
Oseman är nog den bästa jag vet på att skriva tonåringar, och här är hon allra bäst. Mycket värd att läsa.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,661
Brianna R Shrum och Sara Waxelbaum - Margo Zimmerman gets the girl
Mer queer tonårsbok! Nu kör vi!
Tonårsknasigt, ibland pekpinnar, mestadels bra
Margo Zimmerman är definitionen av en Typ A-människa. Högpresterande, elevrådsordförande, bäst i både klassen och skolan, simklubbens stora hopp, perfekt plattat hår och noppade ögonbryn, och så vidare. Och nu har hon kommit på att hon är lesbisk.
Abbie Sokoloff är hennes raka motsats. Slacker, klär sig som en övervintrad skejtare och pojkflicka, det går sådär i skolan och hennes föräldrars krånglande relation skapar problem för henne utan att hon vågar prata om det med någon på riktigt. Och hon är skolans kanske kändaste regnbåge.
Abbie måste klara historian nu, annars ryker hennes utlovade stipendium till college. Margo är jättenervös kring att vara lesbisk, och vill lära sig allt om gaykultur och -historia och hur man helt enkelt är som gay. De kommer överens om att Margo ska lära Abbie historia, och Abbie ska lära Margo om regnbågens alla färger.
Fniss, skratt och skämt rullar fram, och naturligtvis en och annan kris.
Som helhet
Det här är en överraskande lättviktig bok. Det är ändå Florida de bor i, så jag trodde det skulle komma krångel pga regnbåge och sydstat, men icke. Alla är accepterande av HBTQIA+ på ett djupare plan, men kan ha åsikter om just dig som person. Men mest är det putslustigt karaktärsdrama med stora doser humor. Huvudpersonerna trånar efter varandra på ett överraskande beskrivet sätt, och det rullar på i ungefär de hjulspår du tror det ska göra. Efter första fjärdedelen kunde jag förutsäga med nästan millimeterprecision vart boken var på väg.
Men det gjorde exakt ingenting. För boken var tillräckligt rolig och välskriven ändå att jag hade kul med resan. Överraskande grafiska sexskildringar ingår, vilket mest gjorde att det kändes pinsamt ibland, men så är ju jag heller inte direkt bokens primära målgrupp.
TLDR
Överraskande bra bok, men inte i närheten av Osemans mästerverk. Läs gärna, särskilt om du har intresse av regnbågsfrågor. Eller tipsa om den till någon i din närhet som funderar på ett och annat.
Hade gärna läst den här när jag var tonåring.
Mer queer tonårsbok! Nu kör vi!
Tonårsknasigt, ibland pekpinnar, mestadels bra
Margo Zimmerman är definitionen av en Typ A-människa. Högpresterande, elevrådsordförande, bäst i både klassen och skolan, simklubbens stora hopp, perfekt plattat hår och noppade ögonbryn, och så vidare. Och nu har hon kommit på att hon är lesbisk.
Abbie Sokoloff är hennes raka motsats. Slacker, klär sig som en övervintrad skejtare och pojkflicka, det går sådär i skolan och hennes föräldrars krånglande relation skapar problem för henne utan att hon vågar prata om det med någon på riktigt. Och hon är skolans kanske kändaste regnbåge.
Abbie måste klara historian nu, annars ryker hennes utlovade stipendium till college. Margo är jättenervös kring att vara lesbisk, och vill lära sig allt om gaykultur och -historia och hur man helt enkelt är som gay. De kommer överens om att Margo ska lära Abbie historia, och Abbie ska lära Margo om regnbågens alla färger.
Fniss, skratt och skämt rullar fram, och naturligtvis en och annan kris.
Som helhet
Det här är en överraskande lättviktig bok. Det är ändå Florida de bor i, så jag trodde det skulle komma krångel pga regnbåge och sydstat, men icke. Alla är accepterande av HBTQIA+ på ett djupare plan, men kan ha åsikter om just dig som person. Men mest är det putslustigt karaktärsdrama med stora doser humor. Huvudpersonerna trånar efter varandra på ett överraskande beskrivet sätt, och det rullar på i ungefär de hjulspår du tror det ska göra. Efter första fjärdedelen kunde jag förutsäga med nästan millimeterprecision vart boken var på väg.
Men det gjorde exakt ingenting. För boken var tillräckligt rolig och välskriven ändå att jag hade kul med resan. Överraskande grafiska sexskildringar ingår, vilket mest gjorde att det kändes pinsamt ibland, men så är ju jag heller inte direkt bokens primära målgrupp.
TLDR
Överraskande bra bok, men inte i närheten av Osemans mästerverk. Läs gärna, särskilt om du har intresse av regnbågsfrågor. Eller tipsa om den till någon i din närhet som funderar på ett och annat.
Hade gärna läst den här när jag var tonåring.