(Ska jag köra bokklubben också? Well, i år blev det jag iaf, för jag hittar ingen existerande tråd)Reglerna är enkla: Läs något. Skriv något om det här.
Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.
Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!
Länk till lista över lästa böcker
WRNU's bokklubb 2025
- Thread starter krank
- Start date
Jag har just läst klart Maelstrom av Peter Watts. Det är alltså uppföljaren till Starfish.
Den är bra. Den är riktigt, riktigt bra. Mindre spretig än föregångaren och utan deus ex machina-slut. Världsbygget är fantastiskt – dystopiskt på ett väldigt aggressivt sätt; väldigt många av de saker vi kanske oroar oss för ny har redan hänt och händer kontinuerligt, men det är samtidigt business as usual på ett sätt som får det hela att kännas väldigt… trovärdigt. Det är precis såhär jag tror attd et blir. Det kommer gå åt helvete, och så normaliseras det.
Boken är från 2001 men känns otroligt aktuell fortfarande. Huvudgrejen i just den här boken är malströmmen, som är vad gamla internet blivit. En kaotisk primordial soppa så infekterad av malware och skit att det är nästan oanvändbart. Känslan är väldigt mycket vad vi idag kallar dead internet theory, tycker jag. Världen har också typ AIs fast de är snarare artificiella hjärnor, klumpar av neuroner som tränas på data och man vet egentligen inte vad för slags "sense" de mejkar av den inputen men de verkar göra sitt jobb iaf. Lite som dagens genAI alltså. Och folk har orimligt stor tilltro till dem och så visar det sig att det är dumt för att de hallucinerar / har en annan bild av vad det är de håller på med och hur man faktiskt optimerar saker.
Det finns en plot också, med människor som känns lagom på gränsen mellan sympatiska och osympatiska. Plotten är mer sammanhållen än i Starfish och funkar överlag rätt bra, och knyter såklart både an till världsbygget (plotten nog är lite av en klassisk odyssé a' "kolla på mitt världsbygge") och till Watts' favoritämnen som minne, identitet, medvetande och så vidare.
I likes it. Nu ska jag läsa nästa del.
Den är bra. Den är riktigt, riktigt bra. Mindre spretig än föregångaren och utan deus ex machina-slut. Världsbygget är fantastiskt – dystopiskt på ett väldigt aggressivt sätt; väldigt många av de saker vi kanske oroar oss för ny har redan hänt och händer kontinuerligt, men det är samtidigt business as usual på ett sätt som får det hela att kännas väldigt… trovärdigt. Det är precis såhär jag tror attd et blir. Det kommer gå åt helvete, och så normaliseras det.
Boken är från 2001 men känns otroligt aktuell fortfarande. Huvudgrejen i just den här boken är malströmmen, som är vad gamla internet blivit. En kaotisk primordial soppa så infekterad av malware och skit att det är nästan oanvändbart. Känslan är väldigt mycket vad vi idag kallar dead internet theory, tycker jag. Världen har också typ AIs fast de är snarare artificiella hjärnor, klumpar av neuroner som tränas på data och man vet egentligen inte vad för slags "sense" de mejkar av den inputen men de verkar göra sitt jobb iaf. Lite som dagens genAI alltså. Och folk har orimligt stor tilltro till dem och så visar det sig att det är dumt för att de hallucinerar / har en annan bild av vad det är de håller på med och hur man faktiskt optimerar saker.
Det finns en plot också, med människor som känns lagom på gränsen mellan sympatiska och osympatiska. Plotten är mer sammanhållen än i Starfish och funkar överlag rätt bra, och knyter såklart både an till världsbygget (plotten nog är lite av en klassisk odyssé a' "kolla på mitt världsbygge") och till Watts' favoritämnen som minne, identitet, medvetande och så vidare.
I likes it. Nu ska jag läsa nästa del.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - Solitaire
Det här är Alice Osemans debut. Hon är idag mest känd för sin webbserie Heartstopper som tillsammans med sin TV-serieversion tagit världen med storm. Men hennes romaner var början.
Handling, etc
Den här boken är kopplad till just Heartstopper. Huvudperson är Charlies storasyster Tori, som är en ganska klassiskt misantropisk tonåring. Hon tillhör ingen gruppering i skolan, har inte direkt några vänner, och spenderar sina dagar mestadels med att skriva och läsa bloggar. Hennes regnigt gråtrista vardag bryts upp av att två saker händer ungefär samtidigt.
Dels dyker ordet SOLITAIRE upp på skolan. Står det för en person? En grupp? Någon utifrån? Solitaire passar på att busa med skolans auktoritet på alla möjliga sätt - spela Imperial March i högtalarna när rektorn kommer ut från kontoret, tex. Tokroligt på det där sättet som gör att tonåringar gillar’t.
Dels träffar hon Michael, hennes nästan totala motsats. En evig optimist med stora glasögon och större hår. De blir steg för steg vänner och börjar umgås. Det är ungefär hela boken.
Mer än bara handling
Oseman har ett fantastiskt grepp om tonåringens mentalitet redan från början av sin första bok. Det märks att boken har några år på nacken - ingen tonåring idag använder väl Facebook eller bloggar, men det gjorde de 2012. Men karaktärerna känns igen hela vägen in i själen. Lysande välskrivet vad gäller karaktär.
Men själva plotten är rätt nervös. Den här SOLITAIRE kommer tillbaka då och då och eskalerar hela historien på ett sätt som känns rätt onödigt. Oseman verkar inte lita på att hennes karaktärer ska bära boken utan att det måste finnas någon sorts yttre grej som de kan reagera på och prata om hela tiden. Det hade verkligen inte behövts. För varje gång det händer känns det krystat.
Sen är jag också riktigt riktigt glad i att det inte måste handla om att Tori och Michael blir ihop. Det räcker bra att Tori får sin första riktiga vän, och det behövs ingen romantik för det. Sånt behöver fokuseras mer på i ungdomsromaner, tycker jag.
TLDR
Oseman är ruskigt bra. Redan från start. Men hon blir bättre sen.
Det här är Alice Osemans debut. Hon är idag mest känd för sin webbserie Heartstopper som tillsammans med sin TV-serieversion tagit världen med storm. Men hennes romaner var början.
Handling, etc
Den här boken är kopplad till just Heartstopper. Huvudperson är Charlies storasyster Tori, som är en ganska klassiskt misantropisk tonåring. Hon tillhör ingen gruppering i skolan, har inte direkt några vänner, och spenderar sina dagar mestadels med att skriva och läsa bloggar. Hennes regnigt gråtrista vardag bryts upp av att två saker händer ungefär samtidigt.
Dels dyker ordet SOLITAIRE upp på skolan. Står det för en person? En grupp? Någon utifrån? Solitaire passar på att busa med skolans auktoritet på alla möjliga sätt - spela Imperial March i högtalarna när rektorn kommer ut från kontoret, tex. Tokroligt på det där sättet som gör att tonåringar gillar’t.
Dels träffar hon Michael, hennes nästan totala motsats. En evig optimist med stora glasögon och större hår. De blir steg för steg vänner och börjar umgås. Det är ungefär hela boken.
Mer än bara handling
Oseman har ett fantastiskt grepp om tonåringens mentalitet redan från början av sin första bok. Det märks att boken har några år på nacken - ingen tonåring idag använder väl Facebook eller bloggar, men det gjorde de 2012. Men karaktärerna känns igen hela vägen in i själen. Lysande välskrivet vad gäller karaktär.
Men själva plotten är rätt nervös. Den här SOLITAIRE kommer tillbaka då och då och eskalerar hela historien på ett sätt som känns rätt onödigt. Oseman verkar inte lita på att hennes karaktärer ska bära boken utan att det måste finnas någon sorts yttre grej som de kan reagera på och prata om hela tiden. Det hade verkligen inte behövts. För varje gång det händer känns det krystat.
Sen är jag också riktigt riktigt glad i att det inte måste handla om att Tori och Michael blir ihop. Det räcker bra att Tori får sin första riktiga vän, och det behövs ingen romantik för det. Sånt behöver fokuseras mer på i ungdomsromaner, tycker jag.
TLDR
Oseman är ruskigt bra. Redan från start. Men hon blir bättre sen.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - Nick and Charlie
Det här är en kort bok. Knappt 130 sidor. Det är knappt jag vill kalla det en kortroman. Hur som.
Det här är en bok om Nick och Charlie från Heartstopper. Fast innan det blev Heartstopper. Historien byter perspektiv från Nick till Charlie och tillbaka igen växelvis genom kapitlen.
Här litar Oseman mer på sin förmåga, och låter karaktärerna stå i centrum. Allt grundas i Charlies osäkerhet kring att Nick ska ta studenten och flytta till Leeds för att gå på universitetet, medan Charlie stannar kvar i lilla Durham eftersom han är ett år yngre. Kan de fortsätta var ihop? Kommer långdistans funka? Är det inte bättre att Charlie gör slut nu på en gång, eftersom Nick ändå kommer göra det sen?
Osäkerhet. Tonårsdrama. Nervositet kring tonårslivets stora frågor. Bra skit.
Gillar du Heartstopper är det här mer av det du gillar. Det är aldrig dåligt, men det är inte lika charmigt som att läsa om dem i serieversionen.
TLDR
Väl värd att läsa, men absolut inte ett måste.
Det här är en kort bok. Knappt 130 sidor. Det är knappt jag vill kalla det en kortroman. Hur som.
Det här är en bok om Nick och Charlie från Heartstopper. Fast innan det blev Heartstopper. Historien byter perspektiv från Nick till Charlie och tillbaka igen växelvis genom kapitlen.
Här litar Oseman mer på sin förmåga, och låter karaktärerna stå i centrum. Allt grundas i Charlies osäkerhet kring att Nick ska ta studenten och flytta till Leeds för att gå på universitetet, medan Charlie stannar kvar i lilla Durham eftersom han är ett år yngre. Kan de fortsätta var ihop? Kommer långdistans funka? Är det inte bättre att Charlie gör slut nu på en gång, eftersom Nick ändå kommer göra det sen?
Osäkerhet. Tonårsdrama. Nervositet kring tonårslivets stora frågor. Bra skit.
Gillar du Heartstopper är det här mer av det du gillar. Det är aldrig dåligt, men det är inte lika charmigt som att läsa om dem i serieversionen.
TLDR
Väl värd att läsa, men absolut inte ett måste.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - This Winter
Det här var ännu kortare än föregående bok. Inte ens hundra sidor om du räknar bort en räcka helsidesillustrationer och smakprovskapitel från Solitaire. Fortfarande handlar det om Nick och Charlie, men mer fokus Charlie den här gången. Tori är med en del också.
Har du sett julavsnittet i senaste säsongen Heartstopper? Då har du läst den här boken. Det är en överraskande trogen tolkning av vad som händer och vad som krånglar i Charlies grälande familj. Självklart utbyggt och fördjupat och så vidare i TV-serien, men grunden finns redan här.
Hur är det när släkten inte går att umgås med, men du ändå måste? När folk måste peta på alla sår och jobbigheter och mörkret som du själv vill slippa tänka på för en stund? Det är snyggt fångat och bra skrivet. Oseman är fortfarande rysligt bra på att skriva tonåringar.
Men du läser nog klart det här kvickare än du tror. För mig gick det på drygt en timme.
TLDR
Bra skrivet, men inget som fastnar lika hårt som de längre böckerna.
Det här var ännu kortare än föregående bok. Inte ens hundra sidor om du räknar bort en räcka helsidesillustrationer och smakprovskapitel från Solitaire. Fortfarande handlar det om Nick och Charlie, men mer fokus Charlie den här gången. Tori är med en del också.
Har du sett julavsnittet i senaste säsongen Heartstopper? Då har du läst den här boken. Det är en överraskande trogen tolkning av vad som händer och vad som krånglar i Charlies grälande familj. Självklart utbyggt och fördjupat och så vidare i TV-serien, men grunden finns redan här.
Hur är det när släkten inte går att umgås med, men du ändå måste? När folk måste peta på alla sår och jobbigheter och mörkret som du själv vill slippa tänka på för en stund? Det är snyggt fångat och bra skrivet. Oseman är fortfarande rysligt bra på att skriva tonåringar.
Men du läser nog klart det här kvickare än du tror. För mig gick det på drygt en timme.
TLDR
Bra skrivet, men inget som fastnar lika hårt som de längre böckerna.
Luftslottet
Bygger obrukbara drömmar
- Joined
- 15 Oct 2014
- Messages
- 259
Stoner-John Williams
jag har läst Stoner av John Williams
William Stoner växer upp på landsbygden i ett rent sagt torftigt hem både mentalt och fysiskt. Framtiden är utstakad och Stoner skall bli bonde. Fadern tycker dock att de är viktigt med utbildning och han får således möjligheten att studera. Studierna skall komma att bli det viktigaste i Stoners liv och så även kunskapen.
Man får följa Stoner genom ett minst sagt kargt liv. Där varje val har en konsekvens och där konsekvenserna sen blir till ett faktum.
jag gillar den här boken för den gav upphov till reflektion.
5 av 5 ändå. Sorglig läsning men väl utfört.
jag har läst Stoner av John Williams
William Stoner växer upp på landsbygden i ett rent sagt torftigt hem både mentalt och fysiskt. Framtiden är utstakad och Stoner skall bli bonde. Fadern tycker dock att de är viktigt med utbildning och han får således möjligheten att studera. Studierna skall komma att bli det viktigaste i Stoners liv och så även kunskapen.
Man får följa Stoner genom ett minst sagt kargt liv. Där varje val har en konsekvens och där konsekvenserna sen blir till ett faktum.
jag gillar den här boken för den gav upphov till reflektion.
5 av 5 ändå. Sorglig läsning men väl utfört.
Vimes
Vitlöksförsäljare
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,598
Jag har läst lite böcker under jullovet:
Rummet i jorden - andra delen av John Ajvide Lindqvists nästan Millenium-trilogi. Det här egentligen inte jättebra, men ganska kul. Jag gillar Ajvide Lindqvist men genren är jag inte så intresserad av. Det är förstås någon form av nordic noir-kriminalare men på något vis lite mer färgsprakande och roligt. Känns som författaren haft kul när han har skrivit.
Kungen av Nostratien - Tony Samuelssons Augustprisvinnare. Om en författare som tar ett spökskrivaruppdrag. Jag gillade det här ganska mycket. Det är egentligen inga superdjupa tankar om språk, minne och existens (som jag tror en del vill pusha för), men det är otroligt välskrivet och förvånande uppslukande, en blandvändare fast det inte borde vara det.
Ett liv värt att leva - Christian Rücks långessä om självmord som blev fackboken som fick Augustpriset förra året. Väcker en del frågor men mynnar aldrig riktigt ut i något tycker jag - men det ligger ju lite i essäformen förstås. Jag störde mig på en del historiska beskrivningar som jag tyckte var väl förenklade, men bra läsning i stort.
Rummet i jorden - andra delen av John Ajvide Lindqvists nästan Millenium-trilogi. Det här egentligen inte jättebra, men ganska kul. Jag gillar Ajvide Lindqvist men genren är jag inte så intresserad av. Det är förstås någon form av nordic noir-kriminalare men på något vis lite mer färgsprakande och roligt. Känns som författaren haft kul när han har skrivit.
Kungen av Nostratien - Tony Samuelssons Augustprisvinnare. Om en författare som tar ett spökskrivaruppdrag. Jag gillade det här ganska mycket. Det är egentligen inga superdjupa tankar om språk, minne och existens (som jag tror en del vill pusha för), men det är otroligt välskrivet och förvånande uppslukande, en blandvändare fast det inte borde vara det.
Ett liv värt att leva - Christian Rücks långessä om självmord som blev fackboken som fick Augustpriset förra året. Väcker en del frågor men mynnar aldrig riktigt ut i något tycker jag - men det ligger ju lite i essäformen förstås. Jag störde mig på en del historiska beskrivningar som jag tyckte var väl förenklade, men bra läsning i stort.
Korspostning: Jag läste just äntligen klart den andra gamla Mutant Chroniclesboken, Frenzy. Men precis som med Lunacy skrev jag om den i min Chroniclestråd istället.
Jag nämner det bara här för att jag brukar använda bokklubbstrådarna för att minnas vad jag läst =)
Jag nämner det bara här för att jag brukar använda bokklubbstrådarna för att minnas vad jag läst =)
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - Radio Silence
Då var det dags för nästa riktiga roman. Mer ungdomsböcker av Oseman åt folket!
Handling?
Vår huvudperson heter Frances. I åratal har hennes enda mål i livet har varit att komma in på Cambridge. Hon har försakat vänner, hobbyer, och så vidare, allt för att komma in på en av världens bästa universitet.
Men hon har ett undantag. Hon lyssnar ohemult mycket på Radio Silence, en podd som handlar om någon sorts postapokalyptisk värld vid namn Universe City. Den är hennes enda trygghet och hobby. Frances målar fan art, hänger på forum, läser fan fics, etc.
Sen visar det sig att den anonyme skaparen av Radio Silence, Aled Last, bor tvärs över gatan, och är jämngammal med henne. De börjar umgås, och för första gången har Frances en riktig vän.
Sen blir det förstås krångel i relationen, och drama uppstår. Men allt löser sig tillfredsställande ändå, och boken slutar helt klart på ett bra ställe.
Att läsa?
Som förut är det lättläst. Inte dumt, utan bara det att man sugs med i karaktärerna och det hårda berättandet i första person. Det rullar på i högt tempo från start, trots att det inte direkt börjar lika högoktanigt som det blir allteftersom.
Det är nämligen så att Osemans andra roman fortfarande styrs av de stora grejerna som händer lite utanför bild. Våra huvudpersoner reagerar minst lika mycket som de agerar. Det var snyggare i Nick & Charlie när de reagerade på varandra. Här är det en video som blir viral, det är interaktioner med snokande folk på internet, det är en ärkeskurk till kontrollerande mor utan minsta mänsklighet kvar, det är massor med saker. Inget som i sig känns orealistiskt, men det är kanske lite väl mycket.
Men det som gör boken lättläst och värd att läsa är som vanligt det välskrivna persongalleri av tonåringar som är Osemans signum. Jäklar i min lilla låda vad bra det är. Både Aled och Frances är rysligt välskrivna, och bland de bästa tonåringar jag läst om.
TLDR
Rekommenderas till alla som gillar YA-böcker, välskrivna tonåringar eller bara en bra bok.
Då var det dags för nästa riktiga roman. Mer ungdomsböcker av Oseman åt folket!
Handling?
Vår huvudperson heter Frances. I åratal har hennes enda mål i livet har varit att komma in på Cambridge. Hon har försakat vänner, hobbyer, och så vidare, allt för att komma in på en av världens bästa universitet.
Men hon har ett undantag. Hon lyssnar ohemult mycket på Radio Silence, en podd som handlar om någon sorts postapokalyptisk värld vid namn Universe City. Den är hennes enda trygghet och hobby. Frances målar fan art, hänger på forum, läser fan fics, etc.
Sen visar det sig att den anonyme skaparen av Radio Silence, Aled Last, bor tvärs över gatan, och är jämngammal med henne. De börjar umgås, och för första gången har Frances en riktig vän.
Sen blir det förstås krångel i relationen, och drama uppstår. Men allt löser sig tillfredsställande ändå, och boken slutar helt klart på ett bra ställe.
Att läsa?
Som förut är det lättläst. Inte dumt, utan bara det att man sugs med i karaktärerna och det hårda berättandet i första person. Det rullar på i högt tempo från start, trots att det inte direkt börjar lika högoktanigt som det blir allteftersom.
Det är nämligen så att Osemans andra roman fortfarande styrs av de stora grejerna som händer lite utanför bild. Våra huvudpersoner reagerar minst lika mycket som de agerar. Det var snyggare i Nick & Charlie när de reagerade på varandra. Här är det en video som blir viral, det är interaktioner med snokande folk på internet, det är en ärkeskurk till kontrollerande mor utan minsta mänsklighet kvar, det är massor med saker. Inget som i sig känns orealistiskt, men det är kanske lite väl mycket.
Men det som gör boken lättläst och värd att läsa är som vanligt det välskrivna persongalleri av tonåringar som är Osemans signum. Jäklar i min lilla låda vad bra det är. Både Aled och Frances är rysligt välskrivna, och bland de bästa tonåringar jag läst om.
TLDR
Rekommenderas till alla som gillar YA-böcker, välskrivna tonåringar eller bara en bra bok.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - I was born for this
Såatte… vad handlar boken om?
Den här gången avhandlar Oseman fandom i form av pojkbandsidoler! Vi växlar vartannat kapitel mellan en av de tre i bandet (Jimmy), och ett fan (Angel). För en svensk är det lite roligt att glamrockbandet heter just The Ark, men det är nog en slump.
Boken utspelar sig under en vecka, när Angel rest till London för att gå på konsert och för första gången träffa sin bästa kompis från internet. Jimmy förbereder sig för konserten, men har mer och mer problem kring att inte kunna röra sig fritt och leva ett normalt liv när han ständigt jagas av paparazzi och fans och livvakter.
Av en slump hamnar de båda på samma offentliga toalett vid en meet-and-greet. Angel hjälper Jimmy med en panikattack, och de hittar varandra någonstans utanför relationen fan-idol.
Fandom? Fandom!
Den här boken handlar minst lika mycket om varför man är ett tonårsfan som den handlar om att vara en bra kompis. Redan tidigt förstår man att Angels internet-kompis vill bli kompis på riktigt, och inte bara kompis genom fandom. Det är något som skaver i henne, men Angel maler på om The Ark, utan att kolla hur kompisen faktiskt mår. Eller varför hon bjudit in en helt annan random person.
Jimmy slits mellan att göra vad han tycker är kul och sin offentliga persona. De är gamla barndomsvänner i bandet, men hur långt kan man pressa en relation utan att det bryts? De har varit under brutal stress länge nu och inget är som det var när det senast var genuint kul att vara musiker.
Oseman funderar mycket på varför man blir ett fan, vad det innebär, varför man bryr sig så gônomma môe om tre snubbar man aldrig träffat och lägger enorma summor på konsertbiljetter. Är det kärlek? Lust? Avgudadyrkan? Vad är det egentligen man ser i en idol man inte ser i andra, mer jordnära relationer? Inga svar ges egentligen, men det är överraskande många funderingar kring detta.
Jimmys historia är mer rak och klassisk om kändisskapets baksidor. Det har vi sett förr, men jag kan inte komma på när jag senast läste något om fandom på det här sättet. Riktigt bra.
TLDR
Bäst hittills av Osemans böcker. Rekommenderas.
Såatte… vad handlar boken om?
Den här gången avhandlar Oseman fandom i form av pojkbandsidoler! Vi växlar vartannat kapitel mellan en av de tre i bandet (Jimmy), och ett fan (Angel). För en svensk är det lite roligt att glamrockbandet heter just The Ark, men det är nog en slump.
Boken utspelar sig under en vecka, när Angel rest till London för att gå på konsert och för första gången träffa sin bästa kompis från internet. Jimmy förbereder sig för konserten, men har mer och mer problem kring att inte kunna röra sig fritt och leva ett normalt liv när han ständigt jagas av paparazzi och fans och livvakter.
Av en slump hamnar de båda på samma offentliga toalett vid en meet-and-greet. Angel hjälper Jimmy med en panikattack, och de hittar varandra någonstans utanför relationen fan-idol.
Fandom? Fandom!
Den här boken handlar minst lika mycket om varför man är ett tonårsfan som den handlar om att vara en bra kompis. Redan tidigt förstår man att Angels internet-kompis vill bli kompis på riktigt, och inte bara kompis genom fandom. Det är något som skaver i henne, men Angel maler på om The Ark, utan att kolla hur kompisen faktiskt mår. Eller varför hon bjudit in en helt annan random person.
Jimmy slits mellan att göra vad han tycker är kul och sin offentliga persona. De är gamla barndomsvänner i bandet, men hur långt kan man pressa en relation utan att det bryts? De har varit under brutal stress länge nu och inget är som det var när det senast var genuint kul att vara musiker.
Oseman funderar mycket på varför man blir ett fan, vad det innebär, varför man bryr sig så gônomma môe om tre snubbar man aldrig träffat och lägger enorma summor på konsertbiljetter. Är det kärlek? Lust? Avgudadyrkan? Vad är det egentligen man ser i en idol man inte ser i andra, mer jordnära relationer? Inga svar ges egentligen, men det är överraskande många funderingar kring detta.
Jimmys historia är mer rak och klassisk om kändisskapets baksidor. Det har vi sett förr, men jag kan inte komma på när jag senast läste något om fandom på det här sättet. Riktigt bra.
TLDR
Bäst hittills av Osemans böcker. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Alice Oseman - Loveless
Mer Oseman! Mer roman! Mer tonårsdrama!
HBTQIA, med fokus A
I grund och botten är det här en komma ut-bok, med fokus asexualitet. Vår huvudperson heter Georgia, och har aldrig varit kär. Aldrig blivit kysst, aldrig haft ett förhållande eller haft sex. Bokens prolog utspelar sig på utspringsfesten efter (motsvarande) studenten, innan alla ska ta sommarlov och därefter börja på universitetet till hösten.
Här testar Georgia att pussa den hon intalat sig själv är den hon har är kär i sedan åratal. Men det känns inget bra i kroppen, i hjärnan, i själen. Allt slår bakut. Varför?
När universitetet börjar blir Georgia rumskompis med sin raka motsats, den mycket utåtriktade och sexintresserade Rooney. Rooney försöker peppa Georgia att rycka och dra i vad som skaver, och försöka hitta kärlek trots tidigare misslyckanden. Det går sådär.
För ju längre in i boken vi kommer, desto mer förstår Georgia att det är just asexuell och aromantisk hon är, alltså helt utan intresse för vare sig sex eller romantiska förhållanden. Utöver i fiktion då, såklart. På vägen skär det sig mellan Georgia och Rooney å ena sidan, och Georgias gamla vänner Pip och Jason. Men Georgia bestämmer sig för att göra stora romcom-grejer åt dem, fast som vän. Utan mer baktanke än att det är ett sätt att säga förlåt och låt oss vara kompisar igen.
Osemans bästa bok
Det här funkar överraskande bra. För det här är inte bara en komma ut-bok om asexualitet, det är också en bok om att uppvärdera vänskap till den nivå romantik brukar ha i vår kultur. Det är extremt lovvärt i mina ögon.
Men jag är lite skeptisk till de här stora romantiska romcom-gesterna. Att “fria” från en båt, komplett med allsång och musik inför hundratals åskådare, det är liksom att sätta en press utifrån på den man vill nå fram till. Kan du verkligen med att säga nej när det är så många som tittar på? Lite som att fria på riktigt inför läktarna på en fotbollsmatch eller så - jag har svårt att se det som något annat än manipulativt. Tyvärr.
Sättet hon blir sams med sin andra kompis är klart bättre - ett överraskningsmaskeradfödelsedagskalas bakom stängda dörrar med närmaste vännerna, tema kompisens favoritfilm. Det är en gest som skulle kunna få mig sams med någon jag är arg på.
TLDR
Osemans bästa bok hittills. Allt drama kommer från karaktärerna och inte utifrån, alla huvudroller växer på ytterst naturliga sätt över bokens gång och allt bara flyger.
Oseman är nog den bästa jag vet på att skriva tonåringar, och här är hon allra bäst. Mycket värd att läsa.
Mer Oseman! Mer roman! Mer tonårsdrama!
HBTQIA, med fokus A
I grund och botten är det här en komma ut-bok, med fokus asexualitet. Vår huvudperson heter Georgia, och har aldrig varit kär. Aldrig blivit kysst, aldrig haft ett förhållande eller haft sex. Bokens prolog utspelar sig på utspringsfesten efter (motsvarande) studenten, innan alla ska ta sommarlov och därefter börja på universitetet till hösten.
Här testar Georgia att pussa den hon intalat sig själv är den hon har är kär i sedan åratal. Men det känns inget bra i kroppen, i hjärnan, i själen. Allt slår bakut. Varför?
När universitetet börjar blir Georgia rumskompis med sin raka motsats, den mycket utåtriktade och sexintresserade Rooney. Rooney försöker peppa Georgia att rycka och dra i vad som skaver, och försöka hitta kärlek trots tidigare misslyckanden. Det går sådär.
För ju längre in i boken vi kommer, desto mer förstår Georgia att det är just asexuell och aromantisk hon är, alltså helt utan intresse för vare sig sex eller romantiska förhållanden. Utöver i fiktion då, såklart. På vägen skär det sig mellan Georgia och Rooney å ena sidan, och Georgias gamla vänner Pip och Jason. Men Georgia bestämmer sig för att göra stora romcom-grejer åt dem, fast som vän. Utan mer baktanke än att det är ett sätt att säga förlåt och låt oss vara kompisar igen.
Osemans bästa bok
Det här funkar överraskande bra. För det här är inte bara en komma ut-bok om asexualitet, det är också en bok om att uppvärdera vänskap till den nivå romantik brukar ha i vår kultur. Det är extremt lovvärt i mina ögon.
Men jag är lite skeptisk till de här stora romantiska romcom-gesterna. Att “fria” från en båt, komplett med allsång och musik inför hundratals åskådare, det är liksom att sätta en press utifrån på den man vill nå fram till. Kan du verkligen med att säga nej när det är så många som tittar på? Lite som att fria på riktigt inför läktarna på en fotbollsmatch eller så - jag har svårt att se det som något annat än manipulativt. Tyvärr.
Sättet hon blir sams med sin andra kompis är klart bättre - ett överraskningsmaskeradfödelsedagskalas bakom stängda dörrar med närmaste vännerna, tema kompisens favoritfilm. Det är en gest som skulle kunna få mig sams med någon jag är arg på.
TLDR
Osemans bästa bok hittills. Allt drama kommer från karaktärerna och inte utifrån, alla huvudroller växer på ytterst naturliga sätt över bokens gång och allt bara flyger.
Oseman är nog den bästa jag vet på att skriva tonåringar, och här är hon allra bäst. Mycket värd att läsa.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Brianna R Shrum och Sara Waxelbaum - Margo Zimmerman gets the girl
Mer queer tonårsbok! Nu kör vi!
Tonårsknasigt, ibland pekpinnar, mestadels bra
Margo Zimmerman är definitionen av en Typ A-människa. Högpresterande, elevrådsordförande, bäst i både klassen och skolan, simklubbens stora hopp, perfekt plattat hår och noppade ögonbryn, och så vidare. Och nu har hon kommit på att hon är lesbisk.
Abbie Sokoloff är hennes raka motsats. Slacker, klär sig som en övervintrad skejtare och pojkflicka, det går sådär i skolan och hennes föräldrars krånglande relation skapar problem för henne utan att hon vågar prata om det med någon på riktigt. Och hon är skolans kanske kändaste regnbåge.
Abbie måste klara historian nu, annars ryker hennes utlovade stipendium till college. Margo är jättenervös kring att vara lesbisk, och vill lära sig allt om gaykultur och -historia och hur man helt enkelt är som gay. De kommer överens om att Margo ska lära Abbie historia, och Abbie ska lära Margo om regnbågens alla färger.
Fniss, skratt och skämt rullar fram, och naturligtvis en och annan kris.
Som helhet
Det här är en överraskande lättviktig bok. Det är ändå Florida de bor i, så jag trodde det skulle komma krångel pga regnbåge och sydstat, men icke. Alla är accepterande av HBTQIA+ på ett djupare plan, men kan ha åsikter om just dig som person. Men mest är det putslustigt karaktärsdrama med stora doser humor. Huvudpersonerna trånar efter varandra på ett överraskande beskrivet sätt, och det rullar på i ungefär de hjulspår du tror det ska göra. Efter första fjärdedelen kunde jag förutsäga med nästan millimeterprecision vart boken var på väg.
Men det gjorde exakt ingenting. För boken var tillräckligt rolig och välskriven ändå att jag hade kul med resan. Överraskande grafiska sexskildringar ingår, vilket mest gjorde att det kändes pinsamt ibland, men så är ju jag heller inte direkt bokens primära målgrupp.
TLDR
Överraskande bra bok, men inte i närheten av Osemans mästerverk. Läs gärna, särskilt om du har intresse av regnbågsfrågor. Eller tipsa om den till någon i din närhet som funderar på ett och annat.
Hade gärna läst den här när jag var tonåring.
Mer queer tonårsbok! Nu kör vi!
Tonårsknasigt, ibland pekpinnar, mestadels bra
Margo Zimmerman är definitionen av en Typ A-människa. Högpresterande, elevrådsordförande, bäst i både klassen och skolan, simklubbens stora hopp, perfekt plattat hår och noppade ögonbryn, och så vidare. Och nu har hon kommit på att hon är lesbisk.
Abbie Sokoloff är hennes raka motsats. Slacker, klär sig som en övervintrad skejtare och pojkflicka, det går sådär i skolan och hennes föräldrars krånglande relation skapar problem för henne utan att hon vågar prata om det med någon på riktigt. Och hon är skolans kanske kändaste regnbåge.
Abbie måste klara historian nu, annars ryker hennes utlovade stipendium till college. Margo är jättenervös kring att vara lesbisk, och vill lära sig allt om gaykultur och -historia och hur man helt enkelt är som gay. De kommer överens om att Margo ska lära Abbie historia, och Abbie ska lära Margo om regnbågens alla färger.
Fniss, skratt och skämt rullar fram, och naturligtvis en och annan kris.
Som helhet
Det här är en överraskande lättviktig bok. Det är ändå Florida de bor i, så jag trodde det skulle komma krångel pga regnbåge och sydstat, men icke. Alla är accepterande av HBTQIA+ på ett djupare plan, men kan ha åsikter om just dig som person. Men mest är det putslustigt karaktärsdrama med stora doser humor. Huvudpersonerna trånar efter varandra på ett överraskande beskrivet sätt, och det rullar på i ungefär de hjulspår du tror det ska göra. Efter första fjärdedelen kunde jag förutsäga med nästan millimeterprecision vart boken var på väg.
Men det gjorde exakt ingenting. För boken var tillräckligt rolig och välskriven ändå att jag hade kul med resan. Överraskande grafiska sexskildringar ingår, vilket mest gjorde att det kändes pinsamt ibland, men så är ju jag heller inte direkt bokens primära målgrupp.
TLDR
Överraskande bra bok, men inte i närheten av Osemans mästerverk. Läs gärna, särskilt om du har intresse av regnbågsfrågor. Eller tipsa om den till någon i din närhet som funderar på ett och annat.
Hade gärna läst den här när jag var tonåring.
Review of The Hellbound Heart by Barker
The author: Strong character portraits that come alive almost instantly. You can also feel the author having pondered some of the central questions to the story in quite some detail: such as sex and desire, the longing for something more when the mundane/everyday life-aspects of life sets in, but also of course the concept of hell and eternal damnation, and possibly what such a fate would do to someone in such a situation. And despite this, there being those that still would long for a taste of what it might entail - despite the warnings. Additionally, extradimensionality is central, but it is handled in quite a "ghost-like" way in my opinion, and not very alien (ie not very Lovecraftian or similar). Its a mundane extradimensionality. It hides behind your curtains, behind your eyelids. It's no more than skin deep...
The text: I wasn't a fan of the structure of the text itself, or the presentation. It felt very free, and in a way I might have been a bit put off by it simply because I know how much time I put in to it being a "plausible" account of a story that really happened, which sometimes I guess could hinder the creative outlet. Barker freely jumps from char to char, much in the same way the "Others" simply appear in the room. One paragraph you delve into the lust-filled mind of Julia, then its back to the depraved one of Frank in the next. Unfortunately I found it a bit confusing at times too. Plus (if i remember right) the language was quite "modern", with slangs or expressions which for some reason actually distanced me further from the text than actually drew me in. I think it could have been expanded to a full-sized book with some adjustments. Also, I prefer more subtle and understated descriptions, but I also realize that Barker in this way could get the story across more swiftly.
The characters: Really striking characters, and all of them with a dark twist, which I loved. Also, how Barker manages to flip all the preconceptions 180 degrees. I wont say more for anyone planning on reading it, but Barker seems to be a master at, with only a few words, capture the essence of ones soul (if they have one...)!
The description: Similar to the characters, its sublime. Especially the first chapter is a delight to consume (depending on how pleasure one might get from such a description...). However, after the first chapter, the text gets more sloppy in places and I almost feel that he was in a hurry to spit this story out. The subtle parts gets less and less, and some of the magic of the Cenobites are lost to me when it also feels like their dialogues and reasons for doing things doesn't feel completely thought through. When Kirsty gets of quite easy, I feel a bit let down. But like I said above, I think Barker wanted the story to simply end by then.
My experience: A really dark and rough read which is a forerunner to much of what I love today in horror. The extra dimensions and their masters, the delving into lust-filled sensations, but also the willingness of some of us to seek out the darkness. Nothing, to me, really beats the first chapter, but I never felt like I wanted to set the book down or pause. The first time Frank and Julia meets also stands out, plus the delvings into Julias fantasies (although Im taken aback to some extent of her willingness to her atrocities: they could be better explained). In the end I'd rate it a 8/10.
The author: Strong character portraits that come alive almost instantly. You can also feel the author having pondered some of the central questions to the story in quite some detail: such as sex and desire, the longing for something more when the mundane/everyday life-aspects of life sets in, but also of course the concept of hell and eternal damnation, and possibly what such a fate would do to someone in such a situation. And despite this, there being those that still would long for a taste of what it might entail - despite the warnings. Additionally, extradimensionality is central, but it is handled in quite a "ghost-like" way in my opinion, and not very alien (ie not very Lovecraftian or similar). Its a mundane extradimensionality. It hides behind your curtains, behind your eyelids. It's no more than skin deep...
The text: I wasn't a fan of the structure of the text itself, or the presentation. It felt very free, and in a way I might have been a bit put off by it simply because I know how much time I put in to it being a "plausible" account of a story that really happened, which sometimes I guess could hinder the creative outlet. Barker freely jumps from char to char, much in the same way the "Others" simply appear in the room. One paragraph you delve into the lust-filled mind of Julia, then its back to the depraved one of Frank in the next. Unfortunately I found it a bit confusing at times too. Plus (if i remember right) the language was quite "modern", with slangs or expressions which for some reason actually distanced me further from the text than actually drew me in. I think it could have been expanded to a full-sized book with some adjustments. Also, I prefer more subtle and understated descriptions, but I also realize that Barker in this way could get the story across more swiftly.
The characters: Really striking characters, and all of them with a dark twist, which I loved. Also, how Barker manages to flip all the preconceptions 180 degrees. I wont say more for anyone planning on reading it, but Barker seems to be a master at, with only a few words, capture the essence of ones soul (if they have one...)!
The description: Similar to the characters, its sublime. Especially the first chapter is a delight to consume (depending on how pleasure one might get from such a description...). However, after the first chapter, the text gets more sloppy in places and I almost feel that he was in a hurry to spit this story out. The subtle parts gets less and less, and some of the magic of the Cenobites are lost to me when it also feels like their dialogues and reasons for doing things doesn't feel completely thought through. When Kirsty gets of quite easy, I feel a bit let down. But like I said above, I think Barker wanted the story to simply end by then.
My experience: A really dark and rough read which is a forerunner to much of what I love today in horror. The extra dimensions and their masters, the delving into lust-filled sensations, but also the willingness of some of us to seek out the darkness. Nothing, to me, really beats the first chapter, but I never felt like I wanted to set the book down or pause. The first time Frank and Julia meets also stands out, plus the delvings into Julias fantasies (although Im taken aback to some extent of her willingness to her atrocities: they could be better explained). In the end I'd rate it a 8/10.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Hilary Mantel - Wolf Hall
600+ sidor historiska hovintriger? Ja tack, kan jag få en extra portion?
Det här är lysande. Rent prosamässigt lyckas Mantel skriva en bok som känns ohyggligt nära. Alla reagerar ständigt på sin omgivning, och de osäkra valen känns ständigt just osäkra, trots att boken handlar om Thomas Cromwell och hans tid och liv. Allt du vill veta om hur det kommer gå för honom är bara en wikipediaartikel bort.
Men det känns verkligen inte så. För alltihop känns levande, myllrande, flytande när vi rör oss genom Englands hovliv på Henrik den åttondes tid. Cromwell är en komplex person som drivs av många olika mål och planer, inte minst starka åsikter om katolska dogmer och protestantism. Hur han manövrerar genom den engelska adelseliten, trots att han bara är en helt vanlig bondlurk till smedson från början är makalöst att läsa. Små nyanser, välplacerade skämt, spioner här och där och så vidare.
Allting är också så mänskligt berättat. Även om det tydligt är Cromwells ögon vi får se allt igenom är alla andra också fullt förståeliga och mänskliga. Människor sörjer, samtalar, njuter av livet, oroar sig, utöver nöjen, diskuterar dagsaktuella nyheter, och allt vad det är mer. Massor med vardagsbestyr som vi aldrig behöver tänka på - hur organiserar man Cromwells med tiden över 200 personer stora hushåll så det finns mat och husrum till alla? Eller hans arbetsgivare, Kardinal Wolseys hushåll på över 600 huvuden? Särskilt när det ska flytta från en plats till ett annat mycket mindre boende?
Cromwell har näsa för både affärer och politik, och gör vad han kan för att hantera den ständigt svårhanterlige Henrik den åttonde, och den intriganta Anne Boleyn dessutom. Dessutom den religiösa fienden Thomas More, författare till Utopia.
Historisk bakgrund
Jag är verkligen ingen expert på engelskt 1500-tal. Men vid det här laget har man ju råkat ut för ett gäng olika tolkningar och varianter. The Tudors, The Other Boleyn Girl, och många fler. Jag tror ingen är i närheten av att vara lika bra på historiska detaljer och förmänskligade skeenden som den här. Särskilt inte just the Tudors, som tar sig fler friheter än den har någon som helst rätt till.
Men här är det vansinnigt bra språkligt, på ett sätt som definitivt lurar mig att det är 1500-tal. Detaljer i alltifrån klädedräkter till trädgårdsplaneringar rycker in mig i tiden och fiktionen. Vansinnigt välgjort, och extra kul att allt är vänt åt andra hållet när det gäller narrativet.
Det brukar nämligen vara Cromwell och hans chef kardinal Wolsey som utmålas som skurkar i historierna. Ofta ohemult defintivt skurkiga dessutom. Men här agerar hela världen utifrån moraliska gråskalor, och Cromwell utmålas som en mycket mer rättskaffens och medveten person än de flesta andra, trots att de faktiska handlingarna sker på ungefär samma sätt som alltid. Den helgonförklarade Thomas More framställs som torterare och ytterst övertygad om sin egen förträfflighet.
TLDR
Jag kan babbla länge om den här boken. Mantels förmåga att fånga osäkerhet i språk och känsla är makalös. Man är aldrig säker på vad som komma skall trots att allt redan berättats femtioelva gånger.
Jag är ohyggligt glad att Mantel skrev den här boken. Det kan vara den bästa historiska roman jag läst, förutom min absolut favoritbok någonsin - Jag, Claudius. Nästa stopp blir bok två i Mantels trilogi om Cromwell, För in de döda.
600+ sidor historiska hovintriger? Ja tack, kan jag få en extra portion?
Det här är lysande. Rent prosamässigt lyckas Mantel skriva en bok som känns ohyggligt nära. Alla reagerar ständigt på sin omgivning, och de osäkra valen känns ständigt just osäkra, trots att boken handlar om Thomas Cromwell och hans tid och liv. Allt du vill veta om hur det kommer gå för honom är bara en wikipediaartikel bort.
Men det känns verkligen inte så. För alltihop känns levande, myllrande, flytande när vi rör oss genom Englands hovliv på Henrik den åttondes tid. Cromwell är en komplex person som drivs av många olika mål och planer, inte minst starka åsikter om katolska dogmer och protestantism. Hur han manövrerar genom den engelska adelseliten, trots att han bara är en helt vanlig bondlurk till smedson från början är makalöst att läsa. Små nyanser, välplacerade skämt, spioner här och där och så vidare.
Allting är också så mänskligt berättat. Även om det tydligt är Cromwells ögon vi får se allt igenom är alla andra också fullt förståeliga och mänskliga. Människor sörjer, samtalar, njuter av livet, oroar sig, utöver nöjen, diskuterar dagsaktuella nyheter, och allt vad det är mer. Massor med vardagsbestyr som vi aldrig behöver tänka på - hur organiserar man Cromwells med tiden över 200 personer stora hushåll så det finns mat och husrum till alla? Eller hans arbetsgivare, Kardinal Wolseys hushåll på över 600 huvuden? Särskilt när det ska flytta från en plats till ett annat mycket mindre boende?
Cromwell har näsa för både affärer och politik, och gör vad han kan för att hantera den ständigt svårhanterlige Henrik den åttonde, och den intriganta Anne Boleyn dessutom. Dessutom den religiösa fienden Thomas More, författare till Utopia.
Historisk bakgrund
Jag är verkligen ingen expert på engelskt 1500-tal. Men vid det här laget har man ju råkat ut för ett gäng olika tolkningar och varianter. The Tudors, The Other Boleyn Girl, och många fler. Jag tror ingen är i närheten av att vara lika bra på historiska detaljer och förmänskligade skeenden som den här. Särskilt inte just the Tudors, som tar sig fler friheter än den har någon som helst rätt till.
Men här är det vansinnigt bra språkligt, på ett sätt som definitivt lurar mig att det är 1500-tal. Detaljer i alltifrån klädedräkter till trädgårdsplaneringar rycker in mig i tiden och fiktionen. Vansinnigt välgjort, och extra kul att allt är vänt åt andra hållet när det gäller narrativet.
Det brukar nämligen vara Cromwell och hans chef kardinal Wolsey som utmålas som skurkar i historierna. Ofta ohemult defintivt skurkiga dessutom. Men här agerar hela världen utifrån moraliska gråskalor, och Cromwell utmålas som en mycket mer rättskaffens och medveten person än de flesta andra, trots att de faktiska handlingarna sker på ungefär samma sätt som alltid. Den helgonförklarade Thomas More framställs som torterare och ytterst övertygad om sin egen förträfflighet.
TLDR
Jag kan babbla länge om den här boken. Mantels förmåga att fånga osäkerhet i språk och känsla är makalös. Man är aldrig säker på vad som komma skall trots att allt redan berättats femtioelva gånger.
Jag är ohyggligt glad att Mantel skrev den här boken. Det kan vara den bästa historiska roman jag läst, förutom min absolut favoritbok någonsin - Jag, Claudius. Nästa stopp blir bok två i Mantels trilogi om Cromwell, För in de döda.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
För in de döda - Hilary Mantel
Mer bok om Thomas Cromwell! Del två av tre!
Den här gången blir det mer av samma nästan drömska språk i ett evigt presens, där allting känns osäkert trots att man som läsare redan vet hur det kommer sluta för de flesta. Mantel lyckas få mig att bli osäker på om Anne Boleyn ska avrättas. Bara en sån sak.
Första boken slutade när Cromwell lyckats utmanövrera sina två största politiska motståndare - Stephen Gardiner (som blev ambassadör i Frankrike, dvs långt från kungen) och Thomas More, som oväntat valde att dö för sin tro istället för att säga upp sig från katolicismen. Andra boken kretsar kring kungens stigande ovilja kring att vara kvar i sitt äktenskap med Anne Boleyn, och hur Cromwell steg för steg jobbar för att hjälpa kungen i den frågan, samtidigt som han försöker sköta det löpande arbetet för sig själv, för hovet och kungen, och för hela riket.
Det är en kortare bok, och täcker ett kortare tidsspann än förra gången. Men det är mer av samma, och det är precis vad jag vill ha. För Mantel är fenomenal. Jag har inte läst så här bra historiska romaner sedan jag vet inte när. Tror det här är i samma klass som Jag, Claudius (min absoluta favoritroman), eller åtminstone däromkring.
Rekommenderas å det varmaste.
Mer bok om Thomas Cromwell! Del två av tre!
Den här gången blir det mer av samma nästan drömska språk i ett evigt presens, där allting känns osäkert trots att man som läsare redan vet hur det kommer sluta för de flesta. Mantel lyckas få mig att bli osäker på om Anne Boleyn ska avrättas. Bara en sån sak.
Första boken slutade när Cromwell lyckats utmanövrera sina två största politiska motståndare - Stephen Gardiner (som blev ambassadör i Frankrike, dvs långt från kungen) och Thomas More, som oväntat valde att dö för sin tro istället för att säga upp sig från katolicismen. Andra boken kretsar kring kungens stigande ovilja kring att vara kvar i sitt äktenskap med Anne Boleyn, och hur Cromwell steg för steg jobbar för att hjälpa kungen i den frågan, samtidigt som han försöker sköta det löpande arbetet för sig själv, för hovet och kungen, och för hela riket.
Det är en kortare bok, och täcker ett kortare tidsspann än förra gången. Men det är mer av samma, och det är precis vad jag vill ha. För Mantel är fenomenal. Jag har inte läst så här bra historiska romaner sedan jag vet inte när. Tror det här är i samma klass som Jag, Claudius (min absoluta favoritroman), eller åtminstone däromkring.
Rekommenderas å det varmaste.
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 5,983
Tusan vad snabb du är. Jag kämpar med att hålla tempo i del tre mina läspass gör knappt avtryck (den är alltså ca 900 sidor).
Men annars håller jag med om allt du skriver om både Wolf Hall och För in de döda. De är fenomenala, och Spegeln och ljuset är lika bra.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Haha! Jag missade bara att skriva om Wolf Hall när jag läst den. Jag läste alltså inte ut den idag, och För in de döda på två minuter efteråt. Det är bara @Ackerfors som skulle hinna det.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Bröderna i Björsäter - Birgitta Rudberg
Svensk biografi i sekelsskiftesmiljö!
Birgitta Rudberg är barnbarn till bokens huvudperson - Ynge Rudberg, biskop i Skara stift 1951-1955. Men boken handlar alls inte om det, utan om hans uppväxt med fyra storebröder i den lilla byn Björsäter utanför Mariestad på den skaraborgska landsbygden runt sekelskiftet.
Alltihop är byggt på Rudbergs egna dagböcker från tiden och rikligt illustrerat av hans egna teckningar och karikatyrer. Min misstanke är att barnbarnet Birgitta hittat dagböckerna i någon sorts städning och blivit fascinerad. För det förtjänar man att bli.
Boken i sig
Det här är en fröjd att läsa, även om det här nog är fjärde gången jag läser den totalt. Över de knappt 250 sidorna får vi följa med på alltifrån förberedelserna inför ett julfirande i sena 1800-talet, till hur man betedde sig i “storstaden” Skara och läroverket Katedralskolan (där jag gick gymnasiet!
) i 1900-talets början. På vägen får vi stifta bekantskap med järnvägsknutar, gamla hus, barns fantasi och lekar, bygdeoriginal och bydårar, prästerskap och vidskepelse av alla möjliga roliga slag. De fantastiska bilderna av huvudpersonen själv är pricken över i.
Det finns några saker som jag hoppar till av lite extra.
Jag minns att min mormor berättade om den elake stinsen som förekommer vid Lugnås station från eget minne - han var tydligen lika sträng och bister som han verkade i karikatyrerna i verkligheten. Mormor var uppvuxen i grannbyn Lugnås, och min pappa var kantor i Lugnås/Björsäter/Bredsäter församling. Jag själv är uppväxt en knapp mil söderöver, och har sjungit i pappas kyrkokör på många ställen som nämns i boken. Så alla ortsnamn och bygden i allmänhet ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Extra kul att höra att många av de traditioner som hölls vid liv när jag gick på Katedralskolan i Skara 2005 har minst 100 år på nacken dessutom.
TLDR
Det här är en fantastisk resurs för folk som vill spela Väsen, eller kanske CoC Sverige. Eller valfritt annat spel som handlar om sekelskiftet på ett ungefär. För här har du massor med detaljer om folks liv och vardag, föreställningsvärld, om barns fantasi och lekar, om glad brödratävlan och så vidare. Vill du ha detaljer om landsbygd? Eller skolgång? Eller prästerskapet? Eller bara hur man gör när man luffar runt på sommarsemestern?
Rekommenderas varmare än varmast.
Svensk biografi i sekelsskiftesmiljö!
Birgitta Rudberg är barnbarn till bokens huvudperson - Ynge Rudberg, biskop i Skara stift 1951-1955. Men boken handlar alls inte om det, utan om hans uppväxt med fyra storebröder i den lilla byn Björsäter utanför Mariestad på den skaraborgska landsbygden runt sekelskiftet.
Alltihop är byggt på Rudbergs egna dagböcker från tiden och rikligt illustrerat av hans egna teckningar och karikatyrer. Min misstanke är att barnbarnet Birgitta hittat dagböckerna i någon sorts städning och blivit fascinerad. För det förtjänar man att bli.
Boken i sig
Det här är en fröjd att läsa, även om det här nog är fjärde gången jag läser den totalt. Över de knappt 250 sidorna får vi följa med på alltifrån förberedelserna inför ett julfirande i sena 1800-talet, till hur man betedde sig i “storstaden” Skara och läroverket Katedralskolan (där jag gick gymnasiet!
) i 1900-talets början. På vägen får vi stifta bekantskap med järnvägsknutar, gamla hus, barns fantasi och lekar, bygdeoriginal och bydårar, prästerskap och vidskepelse av alla möjliga roliga slag. De fantastiska bilderna av huvudpersonen själv är pricken över i.Det finns några saker som jag hoppar till av lite extra.
- Det är många engelska namn på vanligt fôlk. Kyrkans allt-i-allo heter Lambert, till exempel.
- De unga bröderna cyklar som galna, trots gamla cyklar och tomma magar. Tio mil eller mer per dag utan annat än någon macka och en flaska mjölk i matsäcken. Jisses.
- Det är en stor och tydlig gräns mellan läroverksungar, realskoleungar, och folkskoleungar med tillhörande slagsmål på Skaras gator. Det är skillnad på fôlk och fôlk i allra högsta grad.
Jag minns att min mormor berättade om den elake stinsen som förekommer vid Lugnås station från eget minne - han var tydligen lika sträng och bister som han verkade i karikatyrerna i verkligheten. Mormor var uppvuxen i grannbyn Lugnås, och min pappa var kantor i Lugnås/Björsäter/Bredsäter församling. Jag själv är uppväxt en knapp mil söderöver, och har sjungit i pappas kyrkokör på många ställen som nämns i boken. Så alla ortsnamn och bygden i allmänhet ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Extra kul att höra att många av de traditioner som hölls vid liv när jag gick på Katedralskolan i Skara 2005 har minst 100 år på nacken dessutom.
TLDR
Det här är en fantastisk resurs för folk som vill spela Väsen, eller kanske CoC Sverige. Eller valfritt annat spel som handlar om sekelskiftet på ett ungefär. För här har du massor med detaljer om folks liv och vardag, föreställningsvärld, om barns fantasi och lekar, om glad brödratävlan och så vidare. Vill du ha detaljer om landsbygd? Eller skolgång? Eller prästerskapet? Eller bara hur man gör när man luffar runt på sommarsemestern?
Rekommenderas varmare än varmast.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Percy Jackson: Född till Hjälte - Rick Riordan
Mer högläsning för åttaåringen!
Bok? Bok!
Det här är en bok som från början kom i kölvattnet på Harry Potter-vågen. Urban Fantasy för mellanstadieåldern, med allt vad klassiska äventyr á la hjälteresan som hör till. Det är fem böcker totalt, med en drös uppföljarserier. Allt planerades för fem från början och det märks. Men det är snyggt gjort och första boken har ett bra slut på samma gång som den viftar försiktigt med att mer ska komma. Bra balansgång.
Handling, etc
Percy Jackson är en tolvårig amerikansk pôjk från Nya Jorvik, som slängs ut från i snitt en skola per termin. Över de första kapitlens gång börjar saker spåra ut - hans lärare visar sig vara ett monster i förklädnad, på sommarutflykten förföljs han av en minotaur, och hans bästa vän visar sig vara en satyr. Sedan blir han plötsligt indragen på det hemliga sommarlägret på Halvblodskullen, för Percy Jackson visar sig vara son till Poseidon.
Japp. De gamla grekiska gudarna finns på riktigt, och har fortfarande fullt sjå med att sköta om världen sedan dess. Problemet är att de fortfarande bråkar lika mycket som de gjorde i antiken, och nu har någon knyckt Zeus blixt. Hades är den misstänkte, och Percy Jackson med vänner måste resa tvärs över Amerikat till den enda kända öppningen ner till Hades borta i Los Angeles. På vägen blir det gott om äventyr och monster i förklädnad, karaktärsutveckling och världsbygge, och förstås en twist på hela ståryn när de väl kommer fram.
Så det så.
Jaha…?
Det här var överraskande bra. Inte fantastiskt, men definitivt bra. Det är rakt berättat med bra språk, lätt att förstå, och min unge fångades direkt. Även om det var en lågoddsare eftersom både fantasy och mytologi är favoriter sedan innan. I vilket fall tappar boken aldrig fart eller styrsel.
Det är däremot lite överraskande att vi får så lite tid på Hogwarts Halvblodslägret. Det är inte bara en knapp tredjedel av boken. Istället bränner Riordan av det stora krutet på själva äventyret, långresan genom Amerika med stopp i St Louis, i Santa Monica, och så vidare. Eftersom vi får så liten tid i den alternativa världen, blir känslan konstigt nog att Percy Jackson är mer amerikansk än HP är engelsk. Det hade jag inte väntat mig. Alls.
Det är också kul med Riordans djupdykning i den grekiska mytvärlden - bland annat dyker Procrustres upp, antagligen den tramsigaste skurken i hela den grekiska mytcykeln. Men han blir ett överraskande lattjo hot han med.
TLDR
Det här är bra bok för mellanstadieåldern, och jag förstår verkligen varför folk fångas in i den här världen lika mycket som i HP - som den alltid kommer att jämföras med, på gott och ont. Jag är för marinerad i HP för att kunna säga ärligt och rakt vad jag tycker bäst om. Men jag kan säga att det alls inte är fel att rekommendera den här istället för HP nuförtiden. Ni vet varför.
Var bara beredd på mer America, fuck yeah! än vad du räknat med. Inte för mycket. Men tillräckligt för att det ska märkas.
På det stora hela dock - klar rekommendation. Jag och åttaåringen har redan börjat med nästa i serien.
Mer högläsning för åttaåringen!
Bok? Bok!
Det här är en bok som från början kom i kölvattnet på Harry Potter-vågen. Urban Fantasy för mellanstadieåldern, med allt vad klassiska äventyr á la hjälteresan som hör till. Det är fem böcker totalt, med en drös uppföljarserier. Allt planerades för fem från början och det märks. Men det är snyggt gjort och första boken har ett bra slut på samma gång som den viftar försiktigt med att mer ska komma. Bra balansgång.
Handling, etc
Percy Jackson är en tolvårig amerikansk pôjk från Nya Jorvik, som slängs ut från i snitt en skola per termin. Över de första kapitlens gång börjar saker spåra ut - hans lärare visar sig vara ett monster i förklädnad, på sommarutflykten förföljs han av en minotaur, och hans bästa vän visar sig vara en satyr. Sedan blir han plötsligt indragen på det hemliga sommarlägret på Halvblodskullen, för Percy Jackson visar sig vara son till Poseidon.
Japp. De gamla grekiska gudarna finns på riktigt, och har fortfarande fullt sjå med att sköta om världen sedan dess. Problemet är att de fortfarande bråkar lika mycket som de gjorde i antiken, och nu har någon knyckt Zeus blixt. Hades är den misstänkte, och Percy Jackson med vänner måste resa tvärs över Amerikat till den enda kända öppningen ner till Hades borta i Los Angeles. På vägen blir det gott om äventyr och monster i förklädnad, karaktärsutveckling och världsbygge, och förstås en twist på hela ståryn när de väl kommer fram.
Så det så.
Jaha…?
Det här var överraskande bra. Inte fantastiskt, men definitivt bra. Det är rakt berättat med bra språk, lätt att förstå, och min unge fångades direkt. Även om det var en lågoddsare eftersom både fantasy och mytologi är favoriter sedan innan. I vilket fall tappar boken aldrig fart eller styrsel.
Det är däremot lite överraskande att vi får så lite tid på Hogwarts Halvblodslägret. Det är inte bara en knapp tredjedel av boken. Istället bränner Riordan av det stora krutet på själva äventyret, långresan genom Amerika med stopp i St Louis, i Santa Monica, och så vidare. Eftersom vi får så liten tid i den alternativa världen, blir känslan konstigt nog att Percy Jackson är mer amerikansk än HP är engelsk. Det hade jag inte väntat mig. Alls.
Det är också kul med Riordans djupdykning i den grekiska mytvärlden - bland annat dyker Procrustres upp, antagligen den tramsigaste skurken i hela den grekiska mytcykeln. Men han blir ett överraskande lattjo hot han med.
TLDR
Det här är bra bok för mellanstadieåldern, och jag förstår verkligen varför folk fångas in i den här världen lika mycket som i HP - som den alltid kommer att jämföras med, på gott och ont. Jag är för marinerad i HP för att kunna säga ärligt och rakt vad jag tycker bäst om. Men jag kan säga att det alls inte är fel att rekommendera den här istället för HP nuförtiden. Ni vet varför.
Var bara beredd på mer America, fuck yeah! än vad du räknat med. Inte för mycket. Men tillräckligt för att det ska märkas.
På det stora hela dock - klar rekommendation. Jag och åttaåringen har redan börjat med nästa i serien.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,795
Killer Koala - Kenneth Cook
Skrönor! Australien! Galenskaper i plural!
Det var en gång…
Kenneth Cook är en av Australiens mesta författare, och har jobbat med radio, TV, film och framför allt böcker. Men mest är han en klassisk äventyrare, luffare, ute på en närapå ständig walkabout, ständigt på jakt efter nya upplevelser och nya historier att berätta.
Det här är en novellsamling fylld med sådana upplevelser och historier, med temat australiens vildmark och djur.
Varje novell är fem till tio sidor lång, och är fantastiskt berättad. Farbror Cook har ett närapå magiskt sätt att fånga dig redan med första meningen, och sedan dra dig längre och längre in i hans skröna. För det är verkligen den känslan jag får av att läsa den - en mästare på anekdotberättande, fiskarhistorier och skrönor där du aldrig vet vad som är exakt sant och vad som är överdrivet. Språket är bannemig lysande.
Vi kan som exempel ta den där gången när han var med en kompis ute och letade saltvattenskrokodiler - såna som kan bli typ 7 meter eller mer. Allt för att fotas och naturfilmas och så, men så råkar det visa sig vara mitt i parningssäsongen, och allt eskalerar till kaos. Vid skrönans klimax jagas de upp på stranden av en monsterstor krokodil som ställer sig rakt upp på bakbenen och brölar bara några meter ifrån dem. Samtidigt avlossar Cook skott efter skott i krokodilen, vars pansartjocka hud tar smällen med god marginal. Pulsen ökade vid läsning, kan jag säga.
Eller titelnovellen som är betydligt mer dråplig och småskalig. Där hjälper Cook en annan kompis att samla in koalorna på en öde ö utanför Tasmanien och skeppa dem till fastlandet (Tasmanien? Fastland?) för att hamna i ett naturreservat istället. När han försöker klättra upp i ett träd och fånga en sovande koala lär han sig att A/ koalors bajs luktar fruktansvärt B/ deras första försvar mot rovdjur som klättrar i träd är att tömma tarmen.
Andra saker som förekommer är dryckestävlingar på pubar i ökenstäder, galna gruvmän i jakt på opaler, elaka kameler med världens sämsta andedräkt och mycket mycket mer.
Jag hade fantastiskt kul. Kanske den bästa julklappsbok jag någonsin fått.
TLDR
Jag måste hitta mer av Kenneth Cook. Det finns två till novellsamlingar i samma stuk. Jag måste ha dem. Helst igår. Jag ser redan fram emot att läsa om den här.
Skrönor! Australien! Galenskaper i plural!
Det var en gång…
Kenneth Cook är en av Australiens mesta författare, och har jobbat med radio, TV, film och framför allt böcker. Men mest är han en klassisk äventyrare, luffare, ute på en närapå ständig walkabout, ständigt på jakt efter nya upplevelser och nya historier att berätta.
Det här är en novellsamling fylld med sådana upplevelser och historier, med temat australiens vildmark och djur.
Varje novell är fem till tio sidor lång, och är fantastiskt berättad. Farbror Cook har ett närapå magiskt sätt att fånga dig redan med första meningen, och sedan dra dig längre och längre in i hans skröna. För det är verkligen den känslan jag får av att läsa den - en mästare på anekdotberättande, fiskarhistorier och skrönor där du aldrig vet vad som är exakt sant och vad som är överdrivet. Språket är bannemig lysande.
Vi kan som exempel ta den där gången när han var med en kompis ute och letade saltvattenskrokodiler - såna som kan bli typ 7 meter eller mer. Allt för att fotas och naturfilmas och så, men så råkar det visa sig vara mitt i parningssäsongen, och allt eskalerar till kaos. Vid skrönans klimax jagas de upp på stranden av en monsterstor krokodil som ställer sig rakt upp på bakbenen och brölar bara några meter ifrån dem. Samtidigt avlossar Cook skott efter skott i krokodilen, vars pansartjocka hud tar smällen med god marginal. Pulsen ökade vid läsning, kan jag säga.
Eller titelnovellen som är betydligt mer dråplig och småskalig. Där hjälper Cook en annan kompis att samla in koalorna på en öde ö utanför Tasmanien och skeppa dem till fastlandet (Tasmanien? Fastland?) för att hamna i ett naturreservat istället. När han försöker klättra upp i ett träd och fånga en sovande koala lär han sig att A/ koalors bajs luktar fruktansvärt B/ deras första försvar mot rovdjur som klättrar i träd är att tömma tarmen.
Andra saker som förekommer är dryckestävlingar på pubar i ökenstäder, galna gruvmän i jakt på opaler, elaka kameler med världens sämsta andedräkt och mycket mycket mer.
Jag hade fantastiskt kul. Kanske den bästa julklappsbok jag någonsin fått.
TLDR
Jag måste hitta mer av Kenneth Cook. Det finns två till novellsamlingar i samma stuk. Jag måste ha dem. Helst igår. Jag ser redan fram emot att läsa om den här.