Völsungasagan - någon annan islänning
Mer islänningar! Mer vikingar! Mer fornaldarsögur!
Handling
Det här är hela historien om en kungaätt och diverse sidospår kring dem. Det är kungarna i Hunaland - hunnernas rike - som står i centrum. De härstammar från självaste Oden.
Den första i ätten vi får kläm på är titelns kung Völsung. Men vår första riktiga huvudperson är hans son och kronprins Sigmund. Han lyckas med det ingen annan kan och drar svärdet ur
stenen det gigantiska trädet Barnstokkr, dit det stoppats av Oden.
Men för det blir han förrådd av sin nyblivne svåger (kung Siggeir av Götaland) och första generationen i vårt drama drar igång. Sigmund lyckas nämligen fly, och är vår första av tre tydligt centrerade huvudpersoner.
Sigmund lever som stråtrövare i skogen i många år, men får barn som också blir hjältar. Främst bland dem är Sinfjötle och Helge Hundingsbane. Till slut lyckas han hämnas sin fars och sina bröders död, genom att bränna den onde Siggeir inne. Många år senare är han på slagfältet och faller, när hans svärd går i bitar. Men han vet att hans hustru Hjördis har en Sigurd Fafnesbane i magen, så snart är det dags för mer våld och nästa generation.
Sagan om Sigurd Fafnesbane är så lång att den nästan är möjlig att klyva i två. Först har vi all upptakt kring hur han får höra Fafnes bakgrund, hur han förbereder sig för att dräpa draken med magiskt svärd och magiskare häst, hur han äter drakens hjärta, och förstår förräderiet från hans mentor Regin.
Sigurd dräper Fafner. En av många detaljer från Sigurds del av Völsungasagan som finns att hitta på runristningen Sö101 (1000tal)
Den andra halvan är när han kommer till Burgundiet och gjukungarnas hov, gifter sig, och det blir kaos i stan. Han hjälper nämligen sin svåger Gunnar att gifta sig, men utklädd till Gunnar. Så Gunnars fru är egentligen kär i Sigurd, och… ja, ni förstår.
Det hela slutar med att Gunnar och hans två bröder lyckas mörda Sigurd och nu är det dags för sektion tre i sagan. Hämndkaos.
Nu är det istället Gudrun som blir dramats huvudperson. Hon tvingas gifta om sig med Atle (alltså självaste hunnen Attila), som mördar hennes bröder på brutala sätt. Kändast är väl Gunnar i ormgropen, som där spelar harpa med tårna. Hon hämnas sina bröder med att bränna inne Atle och hans hov och sedan fly.
Gunnar i ormgropen. Dopfunt från Norums kyrka, Bohuslän (1100-tal)
Men där är inte historien slut, för hon gifter om sig igen, får fler barn och hennes nya barn hamnar i ännu en hämndcykel. Tjohopp.
Så tar allting slut, inte med en punchline och dramatiskt korrekt slutpunkt, utan med en pyspunka. För ingenting toppar den kolossala dramatik som finns i Gudruns hämnd och Atles död.
Men vad är det här egentligen?
Det här är inte en saga. Det är en myt. Rent konkret är jag övertygad om att det här är ett försök att smälla ihop
allt som går att koppla till Völsungaättens historier, trots att dramatiken verkligen blir lidande.
Vi kan ta en mer välkänd historia som exempel - Theseus och Minotauren.
Theseus och minotauren. Internet, okänt årtal
Om
du skulle berätta den, var skulle du börja? Vad skulle du välja att ha med? När Kung Aeär barnlös och åker till Oraklet i Delphi? När kung Minos vägrar offra den kretensiske tjuren till Poseidon? När Daidalos kommer till Kreta och bygger labyrinten? Skulle du ha med Ikaros död? Berättar du om Theseus fars död, eller hur Ariadne gifter sig med Dionysos?
Det är en spretighet som bara den i historien om du ska ha med
allt, och allt känns inte som om det hänger ihop även om folk är på samma plats och känner varandra. Allt är kopplat till annat, och ska du berätta varje del blir historien snarare ett spindelnät än en snygg dramabåge.
Så är situationen i Völsungasagan. Främst är problemet med Sigmunds andre son Helge Hundingsbane. Det är uppenbart att han är balltuff för författaren, men för en modern läsare känns det som om historien plötsligt tar ett skutt ut i sidled utan förklaring. Det blir skevt. Samma sak på slutet med historien - om du ändå ska ha med saker som verkligen känns helt ovidkommande för den stora dramatiska linjen, varför inte fortsätta rakt in i Ragnar Lodbroks saga? Han gifter sig ju med Sigurds dotter, dräper också en drake och är lika rimlig att fortsätta med som Gudruns egna hämndeskapader.
Nibelungenlied och tyskarna då?
Det är en del överlapp, men jag är överraskad av hur mycket skillnader det var. Extra kul att en av skillnaderna är att våra “långt bort från hemmet”-orter är bytta rakt av med varandra. Brynhild hittas på vägen till Burgundiet, medan Brünhilde är drottning av Island. Tihi.
Men mycket annat relevant - Gudrun och Krimhilde är analoger, men i Völsungasagan finns Grimhild som Gudruns trolldomskunniga mor. Namnen kan inte vara en slump, tänker jag.
Sedan är det också massor med annat - Siegfried blir (nästan) osårbar av drakens blod, det blir inte Sigurd. Den elake dvärgen Alberich har ingen parallell i Völsungasagan. Och så vidare.
Det här är Wagner. Han var dum och hade jättemycket fel i hur han skrev om myterna till opera. Skämmes, tammefasen.
Mer att säga?
Folk har roliga namn. Sörle, tex. Mitt personliga favoritnamn är
Erp. Det har ingen som spelat Viking gett sin RP som namn.
Det är förstås också miljoner med mer litteraturhistoriska saker att prata om - som att Brynhild nog från början var två personer som slagits samman av författaren. Eller skillnaderna mot här och berättelseversionerna i diktformat i Eddan. Eller det faktum att folk konstant har ihjäl
barn, till och med sina egna gång efter annan. Det flyger inte idag. Men förekommer även i diverse gamla grekiska grejer.
Men på det stora hela är det här en klart läsvärd bok. En förvirrande, spretig, många gånger genuint galen bok, men det är en viktig del av vår bakgrundshistoria. Den må vara bevarad först från c:a 1300 kallt, men det är så mycket i den som är från äldre tid. Hela moralen med hämnd som möts av hämnd som möts av hämnd, tex. Eller att de gamla gudarna knallar runt i sagan utan att det är en grej.
Kristenhet förekommer inte ens i texten. Idealet av starka män som slåss och krigar är inte samma som framställs i de klassiska riddarromanerna om Runda Bordet eller Karl den Store direkt. Här slåss folk för hämnden eller erövringens skull, inte för kristenheten eller för att rädda folk från monster och skräck.
Jag är glad att jag läst den här till slut. Men trots allt är det egentligen bara Sigurd som är en rakt igenom hjälte i historien, och hans ballaste del av livet kunde jag redan.
TLDR
Vikingatidens balltuffaste hjältesläkt, berättade i en knepig, spretig, ibland knappt sammanhängande historia. Läs den gärna, men förvänta dig inget rent litterärt mästerverk. Däremot ett mytologiskt sådant.
