WRNUs tvserieklubb: augusti 2022

[Rickard]

Rekommendera tv-serier från streamingtjänster.

Det behöver inte vara tv-serier du sett klart eller ens sett nyligen, men de måste vara tillgängliga via en streamingtjänst så att andra kan ta del av dem.



Skriv vad du gillar med serien eller funderingar du fick medan du såg den. Nämn gärna också vilken streamingtjänst du använde.


Undvik helst att förklara handlingen med mer än en mening; detta för att undvika spoilers. Måste du skriva mer än så, använd spoiler-taggen. Du kan markera en text och sedan i menyn välja … och Inline spoiler för att automatiskt få texten att wrappa runt [ISPOILER]den spoilade texten[/ISPOILER].


Själv tänkte jag främst rekommendera nördserier och vad jag anser är relativt okända tvserier.

 

[Rickard]

DMZ
HBO

När jag började titta på serien kändes den som Wastelands, fast satt i USA och där Byrr är ersatt av två krigande krafter som vill ha åt området. Det är svårt att hålla tankarna borta från Flykten från New York, då Manhattan i denna serie är en sorts krigszon från folk som inte hann undan när USA invaderades, men jag känner att 80-talsetetiken är såpass framträdande i den kultklassikern att det är orättvist att säga att den har något att göra, även om handlingen är någorlunda lik. Då ligger den här serien något närmare Warriors.

Det här en en miniserie i fyra delar, baserad på en serietidning, med Rosario Dawson i huvudrollen. Hon ger sig in i den inaktiva krigszonen efter åtta års sökande av sin son. Mycket har hänt sedan dess. Serien är något snabbt berättad, vilket jag hade överseende med, men jag förstår inte varför serien har såpass lågt betyg på imdb. Jag tyckte världsbygget var rejält skönt och även om du tycker det är slöseri med tid är det bara en miniserie.

 

[Rickard]

Relics and Rarities
Youtube

Deborah Ann Woll, känd från True Blood och Daredevil-serien, visar upp en sida av rollspel som består mycket av kreativitet (mycket "yes, and"). Jag har svårt att lyssna på actual play, men hon gör det verkligen intressant att sitta och lyssna. Hade serien igång i bakgrunden medan jag satt och jobbade. Varje spelomgång har en gästartist, bland annat Charlie Cox från Daredevil och regissören Kevin Smith.

De har även ett kortare backstage-avsnitt där de snackade rollspel med gästspelaren. Jag blev förvånad över att Kevin Smith inte spelat rollspel förut, men han sade att han alltid velat testa när han var yngre. Kul också att se hur mycket backstory/förarbete Charlie Cox gav sin rollperson; märks hur han lägger upp sina skådespelarroller.

Relics and Rarities

Set in a mysterious curio shop, creator Deborah Ann Woll brings a unique twist to the world of Dungeons & Dragons with gripping storytelling and arcane objec...

www.youtube.com

 

[Max Raven]

That time I got reincarnated as a slime (Crunchyroll)

En av de stora isekai-serierna. 37-åring stoppar galning med kniv och dör på kuppen. Med hans sista andetag preppas hans nästa liv... som slemklump.

Tämligen raskt rekryterar han en bunte monster och börjar bygga ett litet samhälle. Saker händer.

När serien är bra är den riktigt bra, men som mycket power fantasy isekai lider den lite av all payoff, little buildup. Fokus är också delad mellan power fantasy, statsbyggande och ett gäng karaktärer. Huvudpersonens motivation är den sympatiska "jag vill mest ha ett fridfullt liv". Det finns också en hel del snackande - det känns som att det är ett medvetet val för att bränna animationsbudgeten på visuellt snygga strider - speciellt säsong 2 har mer tydliga toppar och dalar - de spenderar 3 avsnitt i rad(!) på att huvudpersonerna planerar sent i serien och det borde varit 1-1,5 avsnitt som max.

Allt det sagt - säsong 1 är helt klart värd att se för isekai. Gillar man den så är säsong 2 högre toppar och lägre dalar.

 

[Max Raven]

How not to summon a Demon Lord (Crunchyroll)

Varning: Den här seriens livsblod är snusk. Titta inte på det här med barn eller där föräldrar kan vandra in*. Och var typ 15+. Innehåller en del mindre inslag av BDSM-estetik, tortyr och ond bråd död. Innehåller många sexskämt.

Socialt isolerade huvudpersonen har spelat en massa av ett MMO och byggt upp ett rykte som den ultimata PvP-spelaren, Demonherren Diablo (som hatar spelare som är par). Han blir åkallad till en värld lik spelet i sin spelpersona av två kvinnor. När de försöker använda förslavande-magi på honom (eftersom han är en summon) så reflekteras den tillbaka på dem och de får slavkragar istället. De säger det inte rakt ut men serien är rätt tydlig med att det framförallt är fetishbait. Mycket av humorn kretsar kring att Diablo har noll sociala färdigheter (och faller tillbaka på sin asshole persona) med en subset av att han får panik av kvinnokroppar och de kvinnliga huvudpersonerna gillar honom men har sina egna problem när det gäller att läsa av folk. Det finns likheter med klassisk ecchi-harem-anime-setup, som jag tycker funkar bättre i den här isekai-kostymen än många andra försök jag sett. Som de säger i Kare Kano: "Det är roligt när han inte gillar det" (ibland). Det är också en del sexskämt, föga förvånande.

Jag uppskattar också att de kvinnliga huvudpersonerna mest gör saker som inte kretsar kring huvudpersonen - det här är harem-animes ABC men det är också standardmisstaget att ha pojken utan utstående drag och koka ner tjejer till en eller två egenskaper och sedan låta handlingen kretsa kring osannolika situationer mellan manliga och kvinnliga huvudpersoner.

På tal om handling - det finns en del Seriös Drama som skär sig en del mot den den mer snuskhumor-tonen men på det hela funkar det bättre än alternativen jag kan tänka mig. Det finns en hel övergripande handling och den sköts kompetent. Inte mycket överraskningar för fantasy, men att det är huvudsakligen en fantasy-handling är lite nytt i sig.

Inte för alla eller många, men i genren harem-anime i fantasy-setting med snuskiga skämt (riktade mot inre tonårspojkar) så är det solitt. Förvånande bra, till och med. Jag säger det här som heterosexuell man - det finns en del naken-torso-inslag med huvudpersonen men jag är hyfsat säker på att man inte får sitt lystmäte av barbröstad introvert man om det är ens grej. Det fanns en bit rätt sent som får mig att skruva på mig obekvämt, och ett par andra scener som en del lär reagerar på.

Jag är bara ett avsnitt in i Säsong 2 - snuskigare, mer våld, mer rakt på handling. Jag vet inte om det kommer ändra sig. Det är definitivt åt det mer risque hållet, men samtidigt inte mycket eskalation från säsong 1.

*Baserat på de normer jag känner till.

 

[krank]

Det var verkligen skitlänge sedan jag såg igenom en hel 26 avsnitt lång animeserie, men nu har jag sett Last Hope på Netflix.

Genren är typ… Mecha-action med metaplot, så jag antar att den placerar sig lite i samma kategori som Neon Genesis Evangelion och RahXephon. Världen har typ gått under när en "kvantreaktor" gick bärsärk, och sprider ett "evolutionsfält" omkring sig som gör att alla djur och grejer förvandlas och muteras till stora datoranimerade monster. Huvudpersonerna är en forskare, Leon lau, hans adoptivsyster (det är komplicerat) och ett par mercenaries som tillsammans bildar Aurora-styrkan, som skyddar en av mänsklighetens sista städer. De tre styr varsin mecha, som förvandlas från fordon till – när de drar igång sin "hyper drive" och drar kraft från "multidimensionen" – humanoid.

Så… Det är den vanliga mixen av märkliga monster, mecha-strider, vardagsgrejs, skurkar som ger lång exposition och en och annan surrealistisk nonsens-scen. Om du är det minsta vetenskapligt lagt – stäng av hjärnan eller skippa serien helt. Eller bara låtsas som att ord som "kvantum" och "evolution" inte betyder något utan bara är hittepå-technobabbel-ord.

Jämförelsen med NGE och RahX blir ganska orättvis, för de är ju så förtvivlat bra och den här borde få bedömas på egna meriter. Den är liksom inte en dålig serie. Samtidigt var min mest återkommande känsla när jag såg den att jag egentligen ville se om RahX… Jag fick aldrig riktigt någon relation till de här karaktärerna kände jag. Mechorna är väl okej, men typ alla monster kändes ganska oinspirerade och trista, och jag tror inte bara det handlade om att de var datoranimerade. Skurken var också rätt trist på det hela taget. Informationshanteringen var ganska dålig – plantering och skördning sköttes lite sisådär, och det var ganska ofta saker helt enkelt avslöjades via exposition i samma avsnitt de blev relevanta.

Så… Har man redan sett NGE och RahX nyligen och känner för att se något liknande, och klarar av att skruva ner förväntningarna, så funkar den här absolut. Jag såg trots allt klart den. Men har man tillgång till de andra – se dem istället.

 

[JohanL]

jag förstår inte varför serien har såpass lågt betyg på imdb.

Jag har ingen aning om det spelade någon roll i det här fallet, men Brian Wood är rejält cancelled.

 

[Feuflux]

Kommer ni ihåg när jag skrev om Ozark (Netflix) i en sådan här tråd för första gången? Jag är alldeles för lat för att kolla med det var ett bra tag sedan! Frun och jag kollade precis på sista avsnittet av S4 så här ska sammanfattas (lite kort för jag är lat, se ovan)!

Det här är alltså en stereotyp amerikansk kärnfamilj, som råkat halka in på att tvätta pengar åt en mexikansk drogkartell

S1 är väldigt ojämn. Det blandar riktigt bra avsnitt med djupa dalar.
S2 är riktigt bra. Wendy går från "hemmafru" till "politisk kraft", Ruth är kickass. Det är den här säsongen som är rekommendationssäsongen (fast man behöver ju S1 för att få bakgrunden förstås). Det är väl också enda säsongen där Marty och Wendy sammarbetar på ett ordentligt vis. Se den här.
S3 börjar riktigt dåligt, typ tre avsnitt. Sedan blir det toppklass igen. Ben är jobbig i början men det tar sig.
S4 har slarvigare manus och det känns vid flera tillfällen som att manusförfattarna skrivit under stress eller inspirationsbrist eller nåt. "Jaha vi ska åt det här hållet tydligen, det var väl inte rimligt?" Men vill man veta hur det ska gå så måste man förstås kolla klart. Milsvid skillnad på Wendy i S1 och S4.

 

[Conan]

Har sett om tv-serien Firefly från 2002

En fantastiskt bra premiss med en häftig megaplott som långsamt rullas ut emellan stand-alone episoder som äger rum i ett smart universum som tittaren får utforska steg för steg.

Det bästa är nog ändå de olika figurerna som utgör skeppet Serenitys besättning. Sällan har jag blivit lika förtjust i en uppsättning karaktärer.

De enskilda avsnittet skiftar dock en hel del i kvalité, så tycker nog IMDBs 9/10 är i överkant.

Ger den dock en stark 4:a av 5.

Ikväll blir det att se filmen som binder ihop allt.

 

[Feuflux]

Jag och frun såg första avsnittet av Squid Game (Netflix) igår. Sandman får jag kolla på själv (för mycket övernaturligheter för min kära hustru) och efter lite letande hittade vi den här som alla pratade om för... länge sedan typ?

Om din partner är som min partner så rekommenderar jag den här serien enbart för att efteråt få höra (inte ordagrant, men nåt i stil med) "För att ens komma på idén till den här serien måste man ju vara konstig i huvudet."
Det verkar som att vi ska se avsnitt två strax.

Sandman har jag sett två avsnitt av och det känns väl som introt är över nu. Hoppas det tar fart.
Ni är ju så vansinnigt snabba med ert serietittande... Jag skulle gärna läsa i den dedikerade tråden men har ingen lust att få nåt spoilat så jag kanske läser den när jag är klar.

 

[Max Raven]

Har tittat på SSSS Dynazenon (Crunchyroll)

Vilket är i samma universum som och löst kopplat till SSSS Gridman (som är uppföljare till både Gridman och den Amerikanska power ranger-fierade Superhuman Samurai Syber-Squad (därav de fyra S:en)). Där första Gridman är typ Ultraman med schticken att internet var en annan dimension där Gridman slogs, är Dynazenon mer Voltron i en värld lik vår. Kaiju-användare dyker upp, och med dem Kaiju. Våra fem hjältar måste tillsammans styra den kombinerande roboten Dynazenon för att stoppa Kaiju-eugenikerna från att utplåna mänskligheten.

Jag gillade SSSS Gridman ganska tidigt, även om de första avsnitten var lite svaga hade de schysst action om man gillar genren. Den var också ett tydligt kärleksbrev till genren som gjorde sin egen grej. Där den serien var svag var kanske protagonisterna som mest reagerade på händelser - fokus var mer på att besegra kaiju och lista ut vad som pågår. Dynazenon, å andra sidan, fokuserar mer på trasiga människor som aktivt gör saker. De får ett plus från mig för det, även om Dynazenons skurkar var mer bleka jämfört med SSSS Gridmans. Allt det sagt så tyckte jag Dynazenon var lite segt fram till 6:e avsnittet - det är halva serien innan den börjar lyfta. Inte dåligt, bara inget som riktigt greppade mig. En del av gattai-transformationerna tar också en massa tid och det är lite upprepning av dem också. Jag vet är en grej med den här specifika subgenren, men det var aldrig min grej så jag stör mig lite på det trots att de verkar följa en regel på "två gånger räcker" för dem.

Gillar man SSSS Gridman är den här annorlunda men inte sämre i sig. Det är ett bra grepp att de inte bara kör nästan samma grej igen utan expanderar universumet och kör helt annat storygrepp. Annorlunda men inte sämre gäller dock inte öppningen, som är sämre. Hade jag varit i målgruppen (japansk tonåring) hade den här nog varit fantastisk för mig, men jag nöjer mig med att säga riktigt bra överlag, med en del för mig svaga punkter.

 

[Max Raven]

Såg The 8th Son? Are you kidding me? (Crunchyroll)

Nej, det här är inte en bra serie:

Japansk medelålders kontorsslav ska precis äta lunch när han finner sig transporterad till en femårings kropp i europeisk medeltidsfantasyvärld på en bröllopsfest. Dagen efter blir han informerad att de är en riddarfamilj som är utfattig. Det här är alltså - en isekai-anime. USP den här gången: Politiskt manövrerande, under lätt power fantasy med monsterstrider. Den här kör dock något likt Mushoku Tensei, fast skippar några år. Den skippar också underliggande tematik om återfödelse, eller gör isekaibiten intressant - den används i princip för att huvudpersonen ska ägna tid åt att göra japansk mat - och med tolv avsnitt där de skippar en hög av grejer så sticker det ut extra mycket som dåligt val - det är inte roligt, det är inte intressant och det har ingen påverkan på storyn som i That Time I was Reincarnated as a Slime. Det är bara där. De hade kunnat plocka bort alla isekai-element och storyn hade fungerat bättre. Även de som läst böckerna ger mest svar i stil med "det finns någon magi han skapar för att han känner till atomer senare" - vilket är vekt och pekar på att det är isekai för att dra in pengar på trenden. Resten av serien är också hyfsat medioker - kompanjoner rekryteras i rask takt och får lite berättelser.

Mushoku Tensei, Bookworm, Konosuba, Re:Zero och möjligen Reincarnated as a Slime är alla värda att se istället.

 

[Max Raven]

Började se om Re:Zero - Starting Life in Another World inför andra säsongen och fick reda på att det finns en Director's Cut (Crunchyroll)

Huvudpersonen kliver in i annan värld efter att ha handlat på snabbköp. Med sig har han en plastkasse med snabbramen och chips. När han blir anfallen av några rånare springer han in i en vacker flicka som blivit bestulen på något, Saker Händer och han är plötsligt tillbaka där han kom in i världen. Det är en minimal spoiler men: när han dör så backas tiden, och världen är full av saker som kan ha ihjäl en oförsiktig japan.

Så tänk fantasy-setting groundhog day, där saker kan bli... mörka.

Det är en fantastisk serie - Director's Cut skiljer sig inte enormt mycket utöver att de oftast slår ihop två avsnitt till ett, tweakar ett par grejer och har med en scen som saknades i sista avsnittet. Har man inte sett serien är den nog det bättre alternativet.

 

[Rickard]

Notis

Jag har bestämt mig för att bara hålla den här klubben öppen fram till november i år (2022), så om ni har några (gamla) tvserier att rekommendera, tveka inte att slänga med dem, oavsett om de har blivit rekommenderade förut. Kom ihåg kravet om att det ska gå att finna serien på någon streamingtjänst.

Ordet är "rekommendera", inte "recensera".

 

[krank]

Så vad du säger är att någon annan av oss kommer att behöva skapa en TV-serieklubbstråd i december? Gotcha =)

Nå, jag såg just klart första säsongen av Sandman på Netflix.

Den är snygg, välcastad, och lyckas fånga både seriens drömska stämning och dess blandning av fantastisk epik och vardag. Det märks att Gaiman själv var inblandad, tänker jag. Jag hoppas att det blir fler säsonger för även om det inte finns något egenvärde i att efterhärma originalet när man gör en filmatisering så gick det faktiskt riktigt, riktigt bra den här gången. Jag överväger att läsa om albumen igen, det var länge sedan.

Jag älskade Rose och tycker att det var ett helt fantastiskt val att låta Boyd Holbrock vara Corinthian. Jag gillade också Gwendoline Christies Lucifer, även om Tom Ellis är en guilty pleasure för mig. Jag gillar också att de lagt upp för den storylinen här; jag undrar om de tänker fullfölja den i S02.

 

[Feuflux]

Ordet är "rekommendera", inte "recensera".

Har jag bommat det här igen? Attans!

Och om jag nu ändå ställer frågor så kan jag ju fråga hur mycket man borde se av en serie innan man rekommenderar den. En hel säsong? Det kanske börjar jättebra och avslutar med pannkaka (hej Archive81).
Nåja. Squid game är en klar rekommendation efter två avsnitt iaf.

 

[Rickard]

Och om jag nu ändå ställer frågor så kan jag ju fråga hur mycket man borde se av en serie innan man rekommenderar den.

Från trådstarten: "Det behöver inte vara tv-serier du sett klart eller ens sett nyligen,"

 

[Feuflux]

Från trådstarten: "Det behöver inte vara tv-serier du sett klart eller ens sett nyligen,"

Men vem fan läser trådstarter... *host*

 

[krank]

Jag klämde just färdigt Umbrella Academy säsong 3. På Netflix.

Jag minns ettan som jättebra och tvåan som ojämn; den här tyckte jag ändå höll genomgående rätt bra tempo och kvalitet. Förutom bröllopsavsnittet; det var kanske det mest poänglösa avsnitt jag sett av nästan någon tv-serie någonsin. Men av 10 avsnitt var 9 rätt schyssta, och nu ser jag fram emot säsong 4.

Umbrella Academy har en rätt weird energi, och jag tycker bättre om tv-serien än om serietidningen just för att den visserligen är weird och crazy bananas men mycket mer nedtonat jämfört med den bonkers bananas serien där det helt ärligt är svårt att riktigt få ihop narrativet för att det är så spretigt. TV-serien har tagit de bästa bitarna, huvudspåren, och gjort dem bra. Jag har iofs nog bara läst första albumet, och är osäker på om jag vill läsa vidare…

Men ja, jag är svag för weird fuckery, det är jag. Legends of Tomorrow, Doom Patrol och den här. Kanske kan man betrakta The Middleman och kanske A Town Called Eureka som föregångare av något slag? Jag gillar att det ändå finns budget för riktigt bonkers bananas-superhjältande numera.