Givet hur många TV-serier jag kollar på och har kollat på, så borde jag kanske egentligen vara mer aktiv i de här trådarna. Men jag försöker skära ner på "borden" i livet, eller åtminstone inte skaffa några nya. Så det blir lite sprätt här och där.
Jag såg klart hela Voltron: Legendary Defender på Netflix för ett tag sen. Den är absolut inte lika bra som den rent mästerliga She-Ra and the Princesses of Power, men den är fullt duglig. Den övergripande storyn varierar mellan standard-episk och ganska mörk, skurkarna varierar mellan obegripligt onda och mer gråskaliga, alla har liksom en bakgrund och någorlunda anledningar till sitt agerande. Serien har ganska töntig humor här och var; men to be fair låtsas den aldrig som något annat heller. Redan i första avsnittet handlar flera av skämten om pruttar och att kräkas i sin rymddräkt. Det blir bättre, men det är bra att de inleder så – då blir man inte besviken senare.
Animationen är riktigt trevlig. De mekaniska lejonen är 3d-animerade liksom de flesta andra stora set pieces (rymdskepp etc), på ett sätt som funkar och gifter sig väl med de målade bakgrunderna och karaktärerna som känns mer traditionellt ritade (digitalt ritade, men ändå. Inte bara celshade:ade).
Jag gillar att serien har en ganska divers cast. Bara att de har en tjockis-karaktär som inte bara är en Don Hakka-tjockis som älskar mat och är korkad. OK, han gillar mat, men han är också en skitsmart ingenjör. Sen är det olika hudfärg och ursprung, lite olika sexualiteter (ace-representation tidigt; homo-representation sent).
Så… Schysst rymdopera-nonsens med mekaniska lejon.
Jag såg klart hela Voltron: Legendary Defender på Netflix för ett tag sen. Den är absolut inte lika bra som den rent mästerliga She-Ra and the Princesses of Power, men den är fullt duglig. Den övergripande storyn varierar mellan standard-episk och ganska mörk, skurkarna varierar mellan obegripligt onda och mer gråskaliga, alla har liksom en bakgrund och någorlunda anledningar till sitt agerande. Serien har ganska töntig humor här och var; men to be fair låtsas den aldrig som något annat heller. Redan i första avsnittet handlar flera av skämten om pruttar och att kräkas i sin rymddräkt. Det blir bättre, men det är bra att de inleder så – då blir man inte besviken senare.
Animationen är riktigt trevlig. De mekaniska lejonen är 3d-animerade liksom de flesta andra stora set pieces (rymdskepp etc), på ett sätt som funkar och gifter sig väl med de målade bakgrunderna och karaktärerna som känns mer traditionellt ritade (digitalt ritade, men ändå. Inte bara celshade:ade).
Jag gillar att serien har en ganska divers cast. Bara att de har en tjockis-karaktär som inte bara är en Don Hakka-tjockis som älskar mat och är korkad. OK, han gillar mat, men han är också en skitsmart ingenjör. Sen är det olika hudfärg och ursprung, lite olika sexualiteter (ace-representation tidigt; homo-representation sent).
Så… Schysst rymdopera-nonsens med mekaniska lejon.