Jag har sett färdigt Lucifer. 6 säsonger 93 avsnitt. Finns på Netflix.
Serien handlar om en charmig, snygg klubbägare i Los Angeles. Han har pengar och är framgångsrik, men han är extremt självupptagen, självisk och har den emotionella mognaden hos en ovanligt egocentrisk högstadiekille. Eller en gråsten, vilket som. Han är också Lucifer Morningstar, fallen ängel och i princip odödlig, och han är där på lång-semester från sitt jobb i helvetet som själatorterare. En dag mördas en av hans bekanta, och av någon anledning gör utredaren på fallet, Cloe Decker, att han inte längre är odödlig – utan kan skjutas och skadas som vem som helst. Det här gör honom nyfiken och frustrerad, så han börjar använda sina kontakter, förmågor och sin… "charm"… för att göra sig nyttig för Decker.
Resultatet är en rätt schysst tv-serie som har typ 25% CSI, 10% Supernatural och 55% något slags superpinsam såpa. För Lucifer som karaktär är verkligen superpinsam. Sådär på en nivå att jag nån gång per avsnitt måste gå ut ur rummet, eller hålla för öronen, eller gå och göra något annat. Han är verkligen stendum när det gäller det interpersonella. Han misstolkar och envisas med sin tolkning, han hittar alltid enkla snabba lösningar istället för det långsiktiga arbetet, han lyssnar inte på folk, han skyller ifrån sig, han övertolkar, han gör sig själv och sina problem till mittpunkten av alla situationer.
Men de där procenten CSI och Supernatural har ändå hållit mig kvar alla 93 avsnitten, på något sätt. Och det blir bättre. För man kan inte ha en såhär lång serie utan att grejer händer med de inblandade. Och det finns ganska starka teman om att förändras, att lära sig, vikten av att gå i terapi när man behöver det och så vidare. Det tycker jag om.
Jag tycker också om att serien – som de flesta övernaturlighets-serier – gradvis vardagifierar allt övernaturligt den introducerar. Det är en effekt även Buffy och Supernatural hade; där man i Buffy t.ex. till en början mest såg vampyrer som monster och deminer som skitfarliga, men mot slutet har vi typ Clem som faktiskt är en rätt soft snubbe förutom att han äter kattungar.
Mot slutet, framför allt de två sista säsongerna (de är korta, egentligen är de typ en säsong som delats upp), blir andelen CSI nästan noll medan mängden såpa-trams ökar. Jag har inget emot det egentligen, för pinsamheterna minskar samtidigt. Så det blir typ Supernatural-såpa med onda tvillingar och okända döttrar och tidsresor och grejer.
Jag ska inte säga att jag tycker att det var det mest tillfredsställande slutet jag sett, men det var ändå en helt OK ihopknytning och så gillar jag att de inte hittade något kryphål till sin tidsparadox typ "det är en annan tidslinje" eller "tidsresenärer är skyddade mot ändringar" utan nä – serien tar klart och tydligt ställning för determinism och "ödet" och emot alla former av fri vilja, och är konsekvent i detta.
Så, på det hela taget: Det är en rätt pinsam serie som jag, som hatar och får ångest av pinsamheter, sett 93 avsnitt av. Det tror jag räknas som en rekommendation.
EDIT: Serien bygger MYCKET löst på Neil Gaimans tolkning av Lucifer. Mycket löst. Jag tror likheterna är typ "han är på jorden och driver nattklubb" och inte så mycket mer…
För mig var Lucifer bara jobbig och irriterande och vill jag bli på sämre humör kan jag titta på nyheterna.