Nekromanti Xp för rollgestaltning eller koncentration?

[Gordeg]

Det här är en sak jag funderat över ett tag, och nu när forumen är igång igen är det dags att slänga ut frågan.


Utgångspunkten är att jag vill dela ut någon form av Xp-bonus för gott rollspelande. Jag vet att några av er anser att man inte ska dela ut sådana poäng, men låt oss säga att vi gör det.

Alternativ 1 är att dela ut Xp för god rollgestaltning, att man spelar ut sin rollpersons personlighetsdrag och allt det där.

Alternativ 2 är att dela ut Xp för koncentrerat spelande. Då har rollgestaltningen mindre betydelse, istället får man bonus om man håller fokus på spelet och inte bryter stämningen med off-gameskämt, filmcitat och annat.

På senare tid har jag nämligen upplevt att en koncentrerad spelgrupp skapar mer spelglädje även om spelarna inte lägger så mycket krut på sina rollpersoners tics och personlighetsdrag. Dessutom tror jag att koncentrerat spelade i sig leder till bättre rollgestaltning efter ett tag.
Jag lutar alltså åt alternativ 2.
Men vad tror ni?
Vilka erfarenheter har ni av detta?

Gordeg

 

[Krille]

Det där är en smaksak. Och bara för att göra det ännu rörigare så delar jag upp alternativ 1 i 1a: spela rollpersonens drag med inlevelse (dvs rollpersonen gör saker som rollpersonen borde göra, även om skådespelarprestationen inte nödvändigtvis är den bästa) och 1b: spela rollpersonens drag med utlevelse (dvs spelaren skådespelar med drama och hela köret, men det har inte nödvändigtvis med rollpersonen att göra).

Av dessa numera tre alternativ så föredrar jag att dela ut någon form av XP-bonus för 1a, 2 och 1b i sjunkande ordning, eftersom det är inlevelsen som gör rollspelet värt något för mig medan jag tycker att utlevelsen mest är pinsam. Om vi bara har de två originalalternativen så är det jämnare, men då tycker jag aningen bättre om 1 än om 2. 1 är lite mer socialt trivsamt för mig, medan 2 är jobbigt i längden.

Nackdelen är förstås pudelutställandet. Det blir den evigt allsmäktige spelledaren (må hans gravsten vila lätt över hans ben) som på eget jävla godtycke avgör vem som ska få hur mycket XP. Skulle exempelvis du och jag hamna i samma spelgrupp så skulle vi få en konflikt: du vill belöna något som jag tycker är jobbigt och trist. Det gör att du uppmuntrar mig att spela tråkigt.

Summan av kardemumman är att du nog bör vara jefligt lyhörd på vad dina spelare tycker om och vara flexibel nog att ta hänsyn till deras åsikter i pudelbedömningen.

En tanke kunde kanske vara att söka upp lite olika kategorier som dina spelare bryr sig om, exempelvis "klurigaste lösning", "bästa rollgestaltande", "mest koncentrerat rollspelande" etc. Se till att få med din favvo-kategori i högen, och se till att du har minst lika många kategorier som du har spelare. Det bör inte vara för många kategorier heller.

Sedan får varje spelare nominera en annan spelare till en kategori. De får inte nominera sig själva, och har en kategori använts så får den inte användas igen. Även du får nominera. När spelarna har nominerat sina kandidater så låter du spelarna rösta om kandidaterna uppfyller kriterierna. Enkel majoritet räcker, och om en kandidat röstas igenom så belönas denne med en klase XP. På så sätt så borde du få ett mer formellt hänsynstagande till andra smaker än din. Dessutom kan man lätt hitta "superspelare" som tillfredsställer många spelare: om Pelle både rollgestaltar bra och spelar koncentrerat så är risken stor att både du och jag nominerar honom till två olika kategorier, och gör han det tillräckligt bra så lär nog nomineringen gå igenom.

 

[Torbjörn]

Varför måste man välja antingen eller? När jag spelleder (D&D) delar jag ut xp för att besegra motståndare, övervinna hinder och fällor osv, precis som vanligt. Men bara 50 % av vad som föreskrivs i DMG. Resterande 50 % fördelas på följande kategorier:

1. gott rollspelande,
2. koncentrerat spelande som ger bra flyt i spelet,
3. nya lärdomar och upptäckter för rp:na och
4. roliga spelmoment som skapar minnesvärt spel.

Detta tycker jag fungerar bra. Punkt 1 för att spelarna skall belönas om de gestaltar sina rollpersoner på ett bra sätt. Punkt 2 för att belöna att man koncentrerar sig på spelandet och driver handlingen framåt. Punkt 3 för att rp:na blir mer erfarna av att göra nya upptäckter, prata med nya personer, lära känna omvärlden helt enkelt. (När jag spelledde Drakar o Demoner för länge sen var motsvarigheten att spelarna fick bonuserfarenhetspoäng som bara fick placeras på lärdomsfärdigheter, fungerade också bra). Punkt 4 för att man skapar speciella och minnesvärda situationer som gör rollspelandet roligt. Det får ju inte bli tråkigt att spela...

Torbjörn

 

[Rising]

Dessutom tror jag att koncentrerat spelade i sig leder till bättre rollgestaltning efter ett tag.

Den teorin tycker jag låter rimlig. Och jag tycker dessutom att det låter schysstare att bestraffa spelare när de börjar prata off-game än om de skulle rollgestalta illa; ty det förstnämnda är mindre prestigeladdat och inte heller lika subjektivt.

Så om du absolut vill införa pudelpoäng så tycker jag att det låter klokt att dela ut dem för gott uppförande istället för rollgestaltande.

Men... (du kan sluta läsa nu, om du inte vill höra motargument mot hela idén i sig) Hur tror du egentligen att dessa poäng kommer fungera? Alltså inte hur de praktiskt kommer fungera; hur du tänker dela ut dem och så - utan genom vilka mekanismer är det som du tror att detta kommer förbättra ert spel?

Se på det ur en spelares perspektiv: Han sitter och spelar och har trevligt, och får plötsligt en impuls att prata lite offsnack. Vi tar för givet att han inte bara gör det för att djävlas, men kanske är han vagt medveten om att du upplever offsnack som störande. Antingen är hans impuls ännu större än så, eller så känner han bara inte till hur störande du upplever offsnack som; för han öppnar käften och börjar offsnacka.

Om spelaren tycker det viktigaste med spelsessionerna är att ha trevligt och blanda spelandet med lite sällskapsprat, då kommer förmodligen inte straffet med pudelpoäng att avskräcka honom. Däremot kommer det göra spelet tråkigare för honom - dels lägger du dig i alla hans sällskapsdiskussioner och dels hamnar han efter sina vänner och får därmed allt mindre och mindre roll i gruppens problemlösningsdiskussioner. Den enda funktion dina pudelpoäng har i det här fallet är att spelaren tydligt får veta att du tycker det är störande med offsnack - och det kan du ju lika gärna berätta för honom med vanliga ord.

Det är till och med möjligt att du får mer offsnack med din metod. Du ersätter nämligen ett naturligt moralsystem med ett avskräckande, handbegripligt motivationssystem. Jag läste ett exempel om ett dagis som hade problem med att många föräldrar kom för sent och hämtade sina barn. Så de började belägga sent inkomna föräldrar med en liten straffbetalning. Till deras stora förvåning så gjorde detta att föräldrarna kom sent oftare än tidigare! Det är nämligen så att tidigare hade de haft ett moraliskt system; där föräldrarna kände sig skamsna när de bröt mot reglerna; men i och med straffbetalningen så ersattes skam-momentet med ett rationellt avvägande; man kunde välja att komma för sent om man kände sig nödgad; och man kunde då köpa sig ett rent samvete till priset av straffbetalningen. (Dessutom: Eftersom straffsatsen var låg så gav den kanske intrycket att det ändå inte var sååå farligt om man släntrade in lite sent (samma sak gäller för dina symboliska pudelpoäng))

Dock; när dagiset sedan tog bort straffbetalningen så ändrades inte föräldrarnas beteende. De återgick alltså inte till det aningens bättre läget man hade haft innan man ens införde straffsatsen. Handbegripliga system klarar alltså att urholka moraliska system snabbt, men moraliska system byggs inte upp igen med omedelbar hastighet så fort som det handbegripliga systemet försvinner.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att aldrig, aldrig, aldrig införa några pudelpoäng. Inte nog med att de inte fungerar när de väl finns, de gör också så att gruppens naturliga läggning för att bli bra, drivna och engagerade rollspelare urholkas så till den vida grad att den kanske aldrig mer kommer kunna byggas upp igen.

Däremot är det förstås okej att straffa spelare som äter risifrutti.

 

[Gordeg]

Pudelutställningsfaktorn tänkte jag faktiskt inte på när jag formulerade frågan så det var bra att du tog upp den.
Personligen tycker jag att att det är mer pudelfaktor i alternativ 1 än i 2. För om man ska värdera någons rollgestaltning krävs att spelaren tar plats vid spelbordet fast förhoppningsvis på ett positivt sätt. Alternativ 2 handlar mest om att spelarna undviker att ta plats på ett negativt sätt.

Röstning om Xp har jag mest dåliga erfarenheter av. Det finns risk för att röstningsmomentet blir ett spel i spelet.

Gordeg

 

[Gordeg]

Jag har också använt kombinationer tidigare, både som spelledare och spelare, och det funkar någorlunda bra. Att jag specar upp det smalare nu är för att jag söker ett enklare och tydligare system. Som spelare kan det bli lite att det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Gordeg

 

[Krille]

[Dagissnack]

Mycket kul och mycket intressant iakttagelse. Och välkommen tillbaka.

 

[Gordeg]

Men... (du kan sluta läsa nu, om du inte vill höra motargument mot hela idén i sig) Hur tror du egentligen att dessa poäng kommer fungera? Alltså inte hur de praktiskt kommer fungera; hur du tänker dela ut dem och så - utan genom vilka mekanismer är det som du tror att detta kommer förbättra ert spel?

Som en morot till spelarna helt enkelt (stating the obvious!).
Jag tror att de flesta tänker lite mer på hur de spelar om de vet att de kan få godis efteråt, i det här fallet lite extra Xp.
Även om det inte funkar som en morot för de som är okoncentrerade så blir åtminstone de som faktiskt vill spela koncentrerat belönade för sina ansträngningar vilket jag bara tycker är positivt.

Jag är ytterst tveksam till att de sk pudelpoängen ger mer offsnack. Jag har åtminstone inte upplevt att pudelpoäng för rollgestaltning lett till att spelarna försöker mindre.
Det brukar funka bra att ta paus någon gång i timmen för att tramsa och snacka skit. Då kan man hålla sig in-game mellan pauserna.

Dessutom tycker jag inte att pudelpoäng är ett träffande namn för alternativ 2 eftersom det inte handlar om att uppmuntra spelarna till att kliva fram i rampljuset och sno utrymme. Alternativ 1 är däremot klassiska pudelpoäng.

Gordeg

 

[Honken]

Det här är en sak jag funderat över ett tag, och nu när forumen är igång igen är det dags att slänga ut frågan.

[klipper bort lite]

Men vad tror ni?
Vilka erfarenheter har ni av detta?

Alltså, på sått och vis så är det trevligt när man märker att spelarna vill spela sin karaktär. Men både Rising och Krille har poäng. Bedömningen blir alltid godtycklig.

Själv är jag en SL som gärna kommer med "out of gameing comments" och kan nog inte straffa någon annan för det. Sen är ju rollspel en social grejj. Alla ska ha roligt.

Vilket håll man än vänder sig åt så har man arschlet bak.

/Honken

 

[Rickard]

Det låter som att du har olika många XP för en och samma handling, typ "Olle var mer koncentrerad än Tobbe, så Olle får fler poäng". Sådana saker gillar jag inte. Ha ett fast värde istället och kör binärt. Tänk istället "Har Tobias varit för ofokuserad för att få den här bonusen?" så ordnar det sig nog.

Märk att det du ger bonusar för också säger vad du vill ha fram ur spelmötet. Shadowrun exempelvis, hade bonusar för om man fick hela spelgruppen att skratta. De gav vibbarna "Man ska spela rollspel och skratta". Därför gillar jag din tanke om spelarnas fokusering, eftersom alla kommer faktiskt inte till ett spelmöte för att rollgestalta. De kanske vill lösa gåtor, slåss eller bara umgås med de andra. Däremot tycker jag själv det är hyfs att försöka störa så lite som möjligt, precis som snacka i mobiltelefonen kan vara störande på bio eller under en brädspelskväll.

Här nedan är mina bonuspoäng till DoD. De vibbar jag vill ge är att främst "Hitta på livsmål och försök uppfylla dem". Sedan hyllar jag som spelledare när de försöker ta sig an historien, när spelarna försöker få ett kul spelmöte eller när de försöker följa sin roll men framförallt att de dyker upp på spelmötet. Med andra ord; de får poäng för att anstränga sig i någon form. Det funkar fint och kräver mindre tankeverksamhet.

<table style="margin-left: 1em"><tr><td>Är med på spelmöte</td><td align="center">1</td></tr><tr><td>Märkbart försök till att följa karaktärsdrag</td><td align="center">1</td></tr><tr><td>Driver handlingen framåt</td><td align="center">1</td></tr><tr><td>Får hela spelgruppen att skratta</td><td align="center">1</td></tr><tr><td>Uppfyller delmål i livet</td><td>1-3</td></tr></table>
/Han som kan säga att "delmål" även innefattar att klara av ett äventyr och att de områden som man får en bonuspoäng för, kan man maximalt få en gång per spelmöte

 

[Johan K]

Jag är nog helt kalrt isåfall innte på alternativ 2. Spelar man koncnetrerat & fokuserat, så tror jag att resten kommer på köptet. Tror inte att man behöver uttesluta det andra, för att kunan speal ut sin karaktär så tror jag att man behöver var a mer eller mindre koncentrerad.

 

[morkbollen_UBBT]

Låta spelarna avgöra.

Under en kampanj lät jag spelarna själva sätta ut rollspelsbonusar, eller rättare sagt efter varje speltillfälle så lät jag dom skriva på en lapp vem dom tyckte förtjänade deras röst och sedan fick dom xp per röst. Alla fick rösta på sina egna kriterier och det fungerade ganska bra. I slutet märkte man klart att dom som var mest koncentrerade och som rollspelade bra fick xp. T.ex. en av mina spelare fick i princip alltid en röst varje tillfälle, jag bad även mina spelare att rösta hur det gick just den här gången och på den som dom tyckte var mest värd det. Det bra var att även de som är lite mindre rutinerade fick röster när dom överraskade eller försökte rollspela. Så det blev inte bara några som fick alla röster, Sen gav jag även själv ut egna bonusar om jag tyckte att gruppen som helhet skött sig extra bra.

Självklart fick man inte rösta på sig själv...

Annars till din fråga så tycker jag att båda alternativen är ganska lika, eller menar du att gott rollspelande är att man är väldigt kreativ? Det är ju två olika saker. Man kan ju vara in character och vara väldigt inaktiv eller komma på en massa saker, både bakgrund eller annat. Jag tycker annars att det viktigaste är att spelarna är fokuserade och försöker. Om det slinker igenom några skämt må så hända, men om alla försöker spela rollspel så faller ofta resten ändå på plats. Annars är även jag lite skeptisk till morotar i rollspel, det var därför jag själv lät spelarna sköta det.

 

[Gordeg]

Re: Låta spelarna avgöra.

Såvitt jag har upplevt medför den sortens röstning större risk för dålig stämning än pudelutställning och subjektiv SL-bedömning.
När man röstar är ju spelarna utställningspudlar och tävlingsdomare samtidigt och de kan både belöna och straffa varandra. Jag har varit med om avarter, tex taktikröstning, eller att folk röstar utifrån vad de tycker om sin kompis off-game istället för hur bra/dåligt han har spelat in-game. Jag vill helst inte råka ut för det igen.

Gordeg

 

[MrG]

Den kluriga uppdelningen mellan prestationsspelande (det man får belöning för) och rollspelande för narrationen upplevades nyss i en annan tråd och här är ett annat exempel. Inviduella xp blir kluriga om man inte vill belöna prestationsspel och är man orolig för koboldism ska man undvika sånt helst helt och hållet. Att poäng för utspel eller koncentration för enskild spelare blir subjektivt. En variant då blir att skänka bort för prövade färdigheter, praktiskt och enkelt.

Nu har jag visserligen kör mycket med varianten xp för närvaro och grupp xp. Spelarna får en klumpxp och fördela som de vill, vilket med mina spelare har funkat kanon. Har också nyss haft glädjen att få xp out of game i stil med en bok (för att jag är den som för kampanjkrönika). Sånt är väldans schysst som koncept!

 

[MrG]

in och utlevelse

Det där är en smaksak. Och bara för att göra det ännu rörigare så delar jag upp alternativ 1 i 1a: spela rollpersonens drag med inlevelse (dvs rollpersonen gör saker som rollpersonen borde göra, även om skådespelarprestationen inte nödvändigtvis är den bästa) och 1b: spela rollpersonens drag med utlevelse (dvs spelaren skådespelar med drama och hela köret, men det har inte nödvändigtvis med rollpersonen att göra).

Hur kommer det sig att det någonstans verkar smyg sig in en antydan till att de som har utlevelse inte skulle ha inlevelse? Måste få protestera mot den indelningen. Klart att ingen vill ha utlevelse som ligger utanför rollpersonen, men det torde vara rätt underförståt? Och om man spelar med inlevelse så är det samman sak som en bra skådespelarprestation! (Baserat på massor av teaterår).

Sedan kan jag vara emot poäng för det oavsett vilket som är vilket.

Själv blir jag utlevelsefull när jag har stor inlevelse, men tror inte att jag (eller någon annan jag stött på) för den delen lämnar rollpersonen.

 

[Krille]

Re: in och utlevelse

Hur kommer det sig att det någonstans verkar smyg sig in en antydan till att de som har utlevelse inte skulle ha inlevelse?

Det beror på att du läser in det på alldeles egen hand. Förmodligen är det något pyskologiskt.

 

[MrG]

Re: in och utlevelse

Det beror på att du läser in det på alldeles egen hand. Förmodligen är det något pyskologiskt.

...eller så är det något med argumentanalys och en meningsuppbyggnad, och år av replikskrivande och kommunikationsstudier

Att ta upp och döpa något till pudelpoäng blir nedlåtande (både mot företelsen och pudlar som ofta är framgångsrika som lydnadstränade hundar på utställningar) och antyder att utlevande rollspelare skulle vara något mindre bra.

Fast behöver inte tjata vidare om det, fast osnyggt av dig att skriva att det förmodligen skulle vara något psykologiskt. Sånt som sårar...