Paco
Veteran
- Joined
- 12 Oct 2016
- Messages
- 114
Mer eller mindre improviserad kampanj, vi kommer här in vid tredje spelmötet i denna kampanj.
Det är en sensommareftermiddag och Sarkhemys – Dödshämtarens - dag närmar sig med stormsteg. Sarkhemy sägs besöka Zorkhana endast i djurhamn, varför Sarhkemys dag har kommit att bli en riktigt festivalartad tilldragelse med maskerader, utskänkning av bröd till de sämre bemedlade och på andra sätt en ganska uppskattad högtid bland de troende. Även kommersen gynnas av alla maskeraddräkter och allt godis, dryck och mat som ska krängas på de firande.
På värdshuset Väsande Repet i staden Ayvard, i Ibstadwen, östra Ibstar, svettas värden Goran bakom skänken och skäller ilsket på den nya kockens oduglighet. Om inte idioten hade valt att skära av sig fingret föregående dag skulle Goran med all säkerhet varit samma jovialiske herre som vanligt, glatt skämtande med besökare och fyllon i skänkrummet. Men nu ger sig magsåren tillkänna när kocken, med en illa bandagerad högernäve, försöker röra till en blaskig köttsoppa men spiller och fumlar ut innehållet. Goran hytter argt med näven åt honom, tar en djup klunk ur halspluntan som han får fylla på om varven, och stormar sedan upprört men maniskt välvilligt leende ut mot gästerna igen.
Ute vid skänken har en stor, lätt obehaglig man slagit sig till ro med en samling sejdlar omkring sig. Det är Oldarik; nomaden och lädermakaren. Det strama, mörktonade och läderartade ansiktet smälter ihop med de hafsigt ihopsydda och lagade skinnkläderna. Det breda skägget är mörkt, lindrigt nedsölat av mustig dryck, och bidrar till att ge den björnlika besten ett inte alltför inbjudande intryck. Mannen muttrar till och sveper sejdeln han kramar i sin ena ram till näve varefter han bestämt trycker ner den öronförsedda läderhuvan över huvudet. Det är, så att säga, mannens hyllning till Sarkhemys – faktum var att det var det enda han förmått skrapa ihop efter en längre tids tukthusvistelse. Det, alltså fängelsevistelsen, och faktumet att han härstammar från en av de inlandslevande nomadstammarna är en avgörande orsak till att han just spenderar de sista magra kopparstycken han äger på en alldeles för blaskig maltdryck. Oväsendet från gästerna stör honom inte eftersom han ändå befunnit sig på ett mycket värre ställe under de senaste åren och jobbat av sin skuld till det här samhället. Han fnyser till igen och försöker smådrucket kontrollera att ingen sejdel kring honom innehåller kvarglömda slattar av dryck.
I ett bås i samma värdshus sitter tre andra personer ivrigt konverserande – eller ja, två av dem – den tredje inmundigar mest vin ur en väldig karaff. Det är de tre ofrivilliga kamraterna Ghemelan, Adana och Hillevi, som i denna stund försöker reda ut vad deras nästa steg ska bli. Efter att ha mött Bymor och fått hjälp att rymma från Juavitiska inkräktare för några dagar sen har tillvaron ställts på ända för sällskapet. För Adana – en helig och mycket, mycket fager kvinna – har svärdets väg mot hennes vilja återigen vecklat ut sig framför henne. För Ghemelan väntar ett äventyr och nya möjligheter att hamna i trubbel och för Hillevi är allt bara ett skimmer av vin och en fantastisk studie i våldsverkande. Deras kumpaner och tidigare fränder har sysselsatt sig själva; Mekit – den mörka, litet fega och slingrige mehrinen - har gett sig åstad att åta sig nya trubaduruppdrag under Sarkhemys dag. Med hans röst och harpa, resonerade han, var det en enkel sak att fixa. Samtidigt insjuknade Leroq – Adanas stridskamrat och religiösa broder – i en kraftig feber och blev sängliggandes i sjukstuga. Nu är de alltså bara tre och diskussionen är livlig. När Ghemelan går för att fylla upp nya stop och beställa en karaff vin – ty törsten är ganska stark hos vissa i sällskapet – stöter han in i Oldarik som fortfarande letar småslattar i krus och sejdlar. Ghemelan som är en givmild själ köper efter ett kort samtal en sejdel med öl åt läderbaggen, och bjuder så småningom över Oldarik till sällskapets bord. Diskussionen har vid det här laget landat i att de ska försöka träffa arosen i staden – det gäller en viss ”nyckel” Adana behöver få tag på. Arosen verkar dock väldigt skeptiskt inställd till att ta emot besök och eftersom varken Ghemelan aller Adana är fantaster av de våldsamma lösningar som Hillevi förespråkar har de kört fast. Oldarik erbjuder sig här att assistera sällskapet; då han vet vägen till det omnamar där de kan träffa arosen. Sällskapet godtar givetvis glatt och utan ett uns misstänksamhet Oldariks erbjudande och tjänster och går sedan ganska direkt ut i Ayvard-kvällen, mot arosen och templet i staden. Väl på plats släpper sällskapet in sig själva genom de olåsta portarna – det verkar inte ens komma på tanken att annonsera sin ankomst utan anförda av Oldarik och Adana stegar de in i templets inre och möter så på en ung tjänstegosse vid namn Tengil. Ett försiktigt förkunnande från Tengils sida gör gällande att arosen vid namn Dimer har gått och lagt sig för kvällen och att sällskapet får lämna templet. Det tar förstås inte sagda sällskap lång tid att övertyga den unge pojken om vikten av att de får träffa Dimer . ”Det är faktiskt en fråga om rikets säkerhet!”, kungör Adana pompöst och världsvant innan hon får Tengil att visa vägen till arosens cell. Väl vid dörren väcks en synbarligen ålderstigen och nu nyvaken och irriterad aros av en mycket försiktig och nervös Tengil. Adana förklarar återigen, till synes lyckosamt, att sällskapet är på ett uppdrag för rikets, Livgivarens och storkonungens räkning och behöver tillgång till gravvalven. Efter en stunds debatterande där Dimer först vill slänga ut sällskapet tjatar sig så småningom Adana till en kort visit ner i katakomberna – det gäller trots allt rikets säkerhet!
Tempelgossen Tengil får visa vägen; nu märkbart lugnare efter att arosen gett sitt tillstånd och när stämningen lättat något. Med pojkens hjälp letar sig sällskapet fram till de rödmarkerade golvplattorna som börjar vägen ner i katakomberna – även kallat Sarkhemys väg. Där nere är det mörkt, fuktigt och obehagligt. Få personer besöker dessa valv om det inte är i tempelärenden. Tengil för dem genom trånga och mörka korridorer och tunnlar till dess att han tror sig ha hittat till det gravvalv sällskapet letar efter. Väl där börjar Oldarik och Adana inspektera gravarna medan Ghemelan försöker vara hjälpsam och Hillevi inmundigar mer vin ur sitt vattenskinn. Sökandet pågår en stund, till dess att de finner de äldre gravarna, vissa så gamla som åttahundra år. När sällskapet så finner den äldsta graven – som enligt sägnen skall tillhöra den Förste Väktaren - skickar Adana Tengil efter ett krus med vatten; hon berättar inte varför men övertalar honom att våga sig tillbaka genom katakombernas mörker och upp till brunnen utanför.
När Tengil väl rusat iväg är Ghemelan snabbt framme med bräckjärnet, som Hillevi bestämt fattar grepp om varefter hon börjar bearbeta den första stenkistan de behöver åtkomst till. Efter hackande, bräckande och tryckande brister stenkanten och Adana kan beskåda innehållet; ett skört skelett av oigenkännlig form. Det mesta har multnat och förvittrat till damm, utom en silverring på skelettets högra ringfinger. Adana tar denna ring – förvissad om att det är ’nyckeln’ hon varit på jakt efter.
Så kommer Tengil flåsandes och rödflammig tillbaka med kruset vatten, och sällskapet bestämmer sig till hans stora förvåning att gå upp igen. Tengil vet vid det här laget att han inte ska ställa en massa dumma frågor utan leder något lättat sällskapet mot katakombernas utgång, när helt plötsligt någon snavar ut framför dom i mörkret. Adana och Ghemelan skriker unisont åt personen att stanna upp men denne lägger benen på ryggen i mörkret, med Hillevi i lyriskt släptåg beredd att nedgöra främlingen. Oldarik har vid det här laget lagt en pil på strängen till sin båge och avfyrar den på vinst och förlust ut i mörkret. Till hans och alla andras lycka träffar han den flyende mannen som visar sig vara en kortväxt, enkelt klädd penver. Han har träffats i ändan och lider alla helvetes kval där han ligger och försöker krypa vidare. Medan Tengil blir väldigt rädd och förvånad över mannens närvaro i katakomberna ser Hillevi till att med en spark i magen försäkra sig om att penvern är oskadliggjord. Raskt kommenderar Adana att de ska släpa upp mannen till templet och förhöra honom och att hans avsikter i gravvalvet ska utredas. Väl uppe binds han vid en av bönebänkarna och med Hillevis hjälp – ty hon är likt mannen penver och talar deras gutturala språk – påbörjas förhöret. Det framkommer snart genom kroppsvisitation att det är en övertygad och fanatisk juavit som spionerat på sällskapet. När sällskapet förhör mannen tar Tengil tillfället i akt och väcker arosen Dimer som irriterat kommer inrännande för att se vad sällskapet företar sig i det heliga templet. När han inser att det är en juavit och penver, samt att sällskapet varit nere i de heliga gravvalven och spillt blod säger han åt Tengil att springa efter vakten. Det tillåter inte Ghemelan som drar en kniv och helt sonika hotar att skära halsen av den unge pojken. Samtidigt ser Hillevi det som ett tecken att det är ok att sänka arosen med en snabb högerjabb – något Adana förgäves försöker hindra. Hillevi kompletterar skadan med en nonchalant spark över den helige arosens lår och skrev. Adana blir här väldigt uppgiven över Hillevis osunda inställning till våldsutövande. Tengil – med en kniv mot strupen – gråter högljutt över situationen och Oldarik drar obekymrat ut pilen ur den skadade juavitens skinka och bidrar därigenom till desto större blodvite och högljudda klagorop.
När så situationen lugnat sig en aning efter att man bundit Arosen och lagt honom i hans cell (som Adana och Ghemelan obehindrat genomsöker - de hittar en mystisk anteckning med texten ”Sarkhemys dag, Ö.P.”) avtvingar man den unge Tengil ett heligt löfte att inte skvallra för stadsvakten på, tja, låt oss säga tre dagar? Därefter kan Tengil med gott samvete lösgöra den kanske lugnare arosen och larma vakten, om det nu verkligen är så nödvändigt. När detta är avklarat släpar man med sig den skadade Penvern, som drabbas av Hillevis tjuvnyp och glada örfilar, till sagda stadsvakt som man nyss ville undvika, och överlämnar honom där som en ”juavitisk spion och uppviglare”. Vakterna rycker lite enkelt på axlarna; penver står inte direkt högt i kurs här i väst.
Sällskapet drar sig därefter tillbaka till det Väsande Repet; Hillevi har blivit väldigt hungrig och törstig efter den händelserika natten och Adana skruvar bekymrat på ringen hon tog från graven. Oldarik verkar mycket glad och genuint nöjd över att ha träffat på ett sällskap i hans kaliber. På värdshuset beställs det mat och starksprit. Det är en förhållandevis god och ganska kamratlig stämning i sällskapet, för en gångs skull. Dock smolkas glädsjebägaren av rykten på bygden, förmedlade av värdshusvärden Goran, om hur barn har försvunnit de senaste veckorna. Dessutom har djur skändats och slagits ihjäl ute på gator och torg, något som ses som en skymf mot Sarkhemy. Sällskapet lyssnar halvhjärtat innan de dricker upp den sista spriten och ramlar i säng på sina rum. Väl vakna morgonen därpå inser de alla att de kanske var lite för naiva beträffande att låta Tengil avge det där löftet om att inte larma vakten på, tjaa, säg tre dagar? Därför rustar de sig (med brynjor, svärd, hillebarder och vad de nu har liggande) och går åstad mot Templet för att försäkra sig om att Tengil håller sitt löfte, och för att fråga Dimer vad det mystiska meddelandet de hittade på hans rum ska betyda? Vad kommer egentligen att ske på Sarkhemys dag?
Utanför templet står givetvis en patrull kommenderade vakter när Adana och sällskapet anländer. Dessa släpper inte in några tempelbesökarna alls, och det är en upprörd stämning bland borgare och besökare. Även Adana försöker övertala vakten om att bli insläppt i egenskap av helig krigare, men de viftar nonchalant bort henne som vore hon en simpel stadskvinna. Sällskapet gör upp en väldigt grovskissad plan där Adana och Ghemelan spanar runt för att hitta en väg in; vilket Ghemelan gör i form av en obevakad ingång på omnamarets baksida. Adana har kommit på att de kan behöva maskera sig (vilket inte väcker någon uppmärksamhet så här nära inpå firandet av Sarkhemys dag) och därför sprungit iväg till en maskmånglare och köpt fula förklädnader de kan bära; Adanas i form av en road pungsork, Oldariks av en listig gam, Ghemelan som en lömsk gädda och Hillevi som ett oskyldigt får. Gruppen samlas kring den obevakade sidoentrén och med hjälp av skrikande barn som erbjuds godis för att distrahera vakterna bryter de sig in med hjälp av Ghemelans bräckjärn.
Våra ’hjältar’ rör sig därefter smidigt och tyst in i templet, på jakt efter aros Dimers cell och eventuellt Tengil. De passerar ett kök och genom dörrspringan kan de se en obehagligt fet man till kock som rör runt i grytor och bräserar kött, kokar soppor och förbereder bröddegar. Hillevi tycker mannen påminner om ett nordispalanskt skogstroll men håller mun. Efter att ha smugit sig genom en mörk korridor finner så sällskapet äntligen Dimers cell och tar sig in, bara för att upptäcka att det är släckt och att arosen lyser med sin frånvaro. Adana övertalar kvickt sällskapet att stanna och invänta arosen som ’säkerligen’ måste komma tillbaka förr eller senare, för att sova.
Efter någon dryg timma hör de fotsteg närma sig. Tyvärr passerar dessa fotsteg till allas frustration Dimers cell, och Ghemelan sticker ut huvudet i korridoren och noterar att det var en kåpklädd tempeltjänare som gick förbi. Snabbt utarbetas en genialisk plan i vilken Ghemelan ämnar locka in tempeltjänaren (som kan vara och förmodligen är Dimer) i cellen för att avväpna och fråga ut honom. Detta misslyckas kapitalt då tempelmannen på tillbakavägen viskande ombedes att komma in till Dimer av Ghemelan, som försöker härma arosens röst. Den kåpklädde skriker på hjälp och rusar utefter korridoren.
Hillevi har vid det här laget blivit enormt uttråkad och frustrerad och lättretlig; så när mannen ropar på hjälp släpper alla spärrar och Hillevi jagar helt sonika ut ur rummet, och efter mannen, som hon hackar sönder med sin hillebard. Tyvärr visar det sig att mannen har tre kamrater i antågande, beväpnade med svärd, yxor och klubbor. Ghemelan och Adana; de två vuxet tänkande i sällskapet, överväger först att gömma sig men bestämmer sig slutligen för att fly templet. Oldarik som kommer ut strax efter Hillevi överraskar den abnormt fete kocken som med kakdeg runt munnen står som förstenad av chock vid åsynen av inkräktarna som just kluvit en helig yrkestroende med en hillebard. Oldarik tvingar under pilbågehot ner den fete på mage och börjar binda hans armar medan Hillevi – hög på blodutgjutelse – ivrigt inväntar de anstormande tempeltjänarna. Striden som utbryter blir kort men blodig – de två främsta hugger efter Hillevi som vigt backar och måttar ett hugg med sin hillebard. Oldarik har vid det här laget lyckats bakbinda kocken och på knä avfyrar han en pil rätt i ögat på en av tempelmännen. Den andre parerar därefter Hillevis hillebard med skrevet och dör gurglande med maginnehåll rinnandes ur sig. Den tredje mannen försöker lägga benen på ryggen men träffas av en pil i knävecket och faller ihop. Oldarik gör en helomvändning och springer mot utgången medan Hillevi blodtörstigt avrättar den skadade kvarvarande tempelkämpen. Därefter gör hon sin sorti – dock först efter att ha sparkat den obeväpnade, bundna och livrädda kocken i ansiktet.
Väl ute ur templet väljer Ghemelan och Adana att snabbt ansluta sig till en skara maskerade festfirare på en tvärgata. Där byter de masker med några intet ont anande festdeltagare och skyndar sedan vidare till värdshuset. Oldarik som smiter ut kastar av sig masken och drar åstad mot värdshuset han med. Väl där verkar de tre; eller ja, främst Adana och Ghemelan, övertygade om att Hillevi satt sin sista potatis och beställer in ett gott vin för att antingen fira eller sörja den tidigt bortgångne psykopatkrigaren. Deras glädje – eller sorg – blir dock kort då dörren öppnas och en synbart törstig och oberörd Hillevi uppenbarar sig. Stämningen blir lite tryckt och dålig - bland annat diskuteras det om Hillevi kanske inte ska använda så brutala metoder, eller om Adana och Ghemelan är två fega ynkryggar - men lättas upp efter en stund efter att Hillevi fått dricka sig småberusad och de andra två insett att det inte kommer eskalera till ett slagsmål inne på Väsande Repet. Dock är relationen mellan den heliga Adana och den något instabile Hillevi för evigt djupt sargad och irreversibel. Kvällen avslutas med en enkel kvällsvard och att sällskapet en och en avviker upp till sina hyrda rum, till synes djupt nere i egna tankar om kvällens händelser.
https://zanguinablog.wordpress.com/
Det är en sensommareftermiddag och Sarkhemys – Dödshämtarens - dag närmar sig med stormsteg. Sarkhemy sägs besöka Zorkhana endast i djurhamn, varför Sarhkemys dag har kommit att bli en riktigt festivalartad tilldragelse med maskerader, utskänkning av bröd till de sämre bemedlade och på andra sätt en ganska uppskattad högtid bland de troende. Även kommersen gynnas av alla maskeraddräkter och allt godis, dryck och mat som ska krängas på de firande.
På värdshuset Väsande Repet i staden Ayvard, i Ibstadwen, östra Ibstar, svettas värden Goran bakom skänken och skäller ilsket på den nya kockens oduglighet. Om inte idioten hade valt att skära av sig fingret föregående dag skulle Goran med all säkerhet varit samma jovialiske herre som vanligt, glatt skämtande med besökare och fyllon i skänkrummet. Men nu ger sig magsåren tillkänna när kocken, med en illa bandagerad högernäve, försöker röra till en blaskig köttsoppa men spiller och fumlar ut innehållet. Goran hytter argt med näven åt honom, tar en djup klunk ur halspluntan som han får fylla på om varven, och stormar sedan upprört men maniskt välvilligt leende ut mot gästerna igen.
Ute vid skänken har en stor, lätt obehaglig man slagit sig till ro med en samling sejdlar omkring sig. Det är Oldarik; nomaden och lädermakaren. Det strama, mörktonade och läderartade ansiktet smälter ihop med de hafsigt ihopsydda och lagade skinnkläderna. Det breda skägget är mörkt, lindrigt nedsölat av mustig dryck, och bidrar till att ge den björnlika besten ett inte alltför inbjudande intryck. Mannen muttrar till och sveper sejdeln han kramar i sin ena ram till näve varefter han bestämt trycker ner den öronförsedda läderhuvan över huvudet. Det är, så att säga, mannens hyllning till Sarkhemys – faktum var att det var det enda han förmått skrapa ihop efter en längre tids tukthusvistelse. Det, alltså fängelsevistelsen, och faktumet att han härstammar från en av de inlandslevande nomadstammarna är en avgörande orsak till att han just spenderar de sista magra kopparstycken han äger på en alldeles för blaskig maltdryck. Oväsendet från gästerna stör honom inte eftersom han ändå befunnit sig på ett mycket värre ställe under de senaste åren och jobbat av sin skuld till det här samhället. Han fnyser till igen och försöker smådrucket kontrollera att ingen sejdel kring honom innehåller kvarglömda slattar av dryck.
I ett bås i samma värdshus sitter tre andra personer ivrigt konverserande – eller ja, två av dem – den tredje inmundigar mest vin ur en väldig karaff. Det är de tre ofrivilliga kamraterna Ghemelan, Adana och Hillevi, som i denna stund försöker reda ut vad deras nästa steg ska bli. Efter att ha mött Bymor och fått hjälp att rymma från Juavitiska inkräktare för några dagar sen har tillvaron ställts på ända för sällskapet. För Adana – en helig och mycket, mycket fager kvinna – har svärdets väg mot hennes vilja återigen vecklat ut sig framför henne. För Ghemelan väntar ett äventyr och nya möjligheter att hamna i trubbel och för Hillevi är allt bara ett skimmer av vin och en fantastisk studie i våldsverkande. Deras kumpaner och tidigare fränder har sysselsatt sig själva; Mekit – den mörka, litet fega och slingrige mehrinen - har gett sig åstad att åta sig nya trubaduruppdrag under Sarkhemys dag. Med hans röst och harpa, resonerade han, var det en enkel sak att fixa. Samtidigt insjuknade Leroq – Adanas stridskamrat och religiösa broder – i en kraftig feber och blev sängliggandes i sjukstuga. Nu är de alltså bara tre och diskussionen är livlig. När Ghemelan går för att fylla upp nya stop och beställa en karaff vin – ty törsten är ganska stark hos vissa i sällskapet – stöter han in i Oldarik som fortfarande letar småslattar i krus och sejdlar. Ghemelan som är en givmild själ köper efter ett kort samtal en sejdel med öl åt läderbaggen, och bjuder så småningom över Oldarik till sällskapets bord. Diskussionen har vid det här laget landat i att de ska försöka träffa arosen i staden – det gäller en viss ”nyckel” Adana behöver få tag på. Arosen verkar dock väldigt skeptiskt inställd till att ta emot besök och eftersom varken Ghemelan aller Adana är fantaster av de våldsamma lösningar som Hillevi förespråkar har de kört fast. Oldarik erbjuder sig här att assistera sällskapet; då han vet vägen till det omnamar där de kan träffa arosen. Sällskapet godtar givetvis glatt och utan ett uns misstänksamhet Oldariks erbjudande och tjänster och går sedan ganska direkt ut i Ayvard-kvällen, mot arosen och templet i staden. Väl på plats släpper sällskapet in sig själva genom de olåsta portarna – det verkar inte ens komma på tanken att annonsera sin ankomst utan anförda av Oldarik och Adana stegar de in i templets inre och möter så på en ung tjänstegosse vid namn Tengil. Ett försiktigt förkunnande från Tengils sida gör gällande att arosen vid namn Dimer har gått och lagt sig för kvällen och att sällskapet får lämna templet. Det tar förstås inte sagda sällskap lång tid att övertyga den unge pojken om vikten av att de får träffa Dimer . ”Det är faktiskt en fråga om rikets säkerhet!”, kungör Adana pompöst och världsvant innan hon får Tengil att visa vägen till arosens cell. Väl vid dörren väcks en synbarligen ålderstigen och nu nyvaken och irriterad aros av en mycket försiktig och nervös Tengil. Adana förklarar återigen, till synes lyckosamt, att sällskapet är på ett uppdrag för rikets, Livgivarens och storkonungens räkning och behöver tillgång till gravvalven. Efter en stunds debatterande där Dimer först vill slänga ut sällskapet tjatar sig så småningom Adana till en kort visit ner i katakomberna – det gäller trots allt rikets säkerhet!
Tempelgossen Tengil får visa vägen; nu märkbart lugnare efter att arosen gett sitt tillstånd och när stämningen lättat något. Med pojkens hjälp letar sig sällskapet fram till de rödmarkerade golvplattorna som börjar vägen ner i katakomberna – även kallat Sarkhemys väg. Där nere är det mörkt, fuktigt och obehagligt. Få personer besöker dessa valv om det inte är i tempelärenden. Tengil för dem genom trånga och mörka korridorer och tunnlar till dess att han tror sig ha hittat till det gravvalv sällskapet letar efter. Väl där börjar Oldarik och Adana inspektera gravarna medan Ghemelan försöker vara hjälpsam och Hillevi inmundigar mer vin ur sitt vattenskinn. Sökandet pågår en stund, till dess att de finner de äldre gravarna, vissa så gamla som åttahundra år. När sällskapet så finner den äldsta graven – som enligt sägnen skall tillhöra den Förste Väktaren - skickar Adana Tengil efter ett krus med vatten; hon berättar inte varför men övertalar honom att våga sig tillbaka genom katakombernas mörker och upp till brunnen utanför.
När Tengil väl rusat iväg är Ghemelan snabbt framme med bräckjärnet, som Hillevi bestämt fattar grepp om varefter hon börjar bearbeta den första stenkistan de behöver åtkomst till. Efter hackande, bräckande och tryckande brister stenkanten och Adana kan beskåda innehållet; ett skört skelett av oigenkännlig form. Det mesta har multnat och förvittrat till damm, utom en silverring på skelettets högra ringfinger. Adana tar denna ring – förvissad om att det är ’nyckeln’ hon varit på jakt efter.
Så kommer Tengil flåsandes och rödflammig tillbaka med kruset vatten, och sällskapet bestämmer sig till hans stora förvåning att gå upp igen. Tengil vet vid det här laget att han inte ska ställa en massa dumma frågor utan leder något lättat sällskapet mot katakombernas utgång, när helt plötsligt någon snavar ut framför dom i mörkret. Adana och Ghemelan skriker unisont åt personen att stanna upp men denne lägger benen på ryggen i mörkret, med Hillevi i lyriskt släptåg beredd att nedgöra främlingen. Oldarik har vid det här laget lagt en pil på strängen till sin båge och avfyrar den på vinst och förlust ut i mörkret. Till hans och alla andras lycka träffar han den flyende mannen som visar sig vara en kortväxt, enkelt klädd penver. Han har träffats i ändan och lider alla helvetes kval där han ligger och försöker krypa vidare. Medan Tengil blir väldigt rädd och förvånad över mannens närvaro i katakomberna ser Hillevi till att med en spark i magen försäkra sig om att penvern är oskadliggjord. Raskt kommenderar Adana att de ska släpa upp mannen till templet och förhöra honom och att hans avsikter i gravvalvet ska utredas. Väl uppe binds han vid en av bönebänkarna och med Hillevis hjälp – ty hon är likt mannen penver och talar deras gutturala språk – påbörjas förhöret. Det framkommer snart genom kroppsvisitation att det är en övertygad och fanatisk juavit som spionerat på sällskapet. När sällskapet förhör mannen tar Tengil tillfället i akt och väcker arosen Dimer som irriterat kommer inrännande för att se vad sällskapet företar sig i det heliga templet. När han inser att det är en juavit och penver, samt att sällskapet varit nere i de heliga gravvalven och spillt blod säger han åt Tengil att springa efter vakten. Det tillåter inte Ghemelan som drar en kniv och helt sonika hotar att skära halsen av den unge pojken. Samtidigt ser Hillevi det som ett tecken att det är ok att sänka arosen med en snabb högerjabb – något Adana förgäves försöker hindra. Hillevi kompletterar skadan med en nonchalant spark över den helige arosens lår och skrev. Adana blir här väldigt uppgiven över Hillevis osunda inställning till våldsutövande. Tengil – med en kniv mot strupen – gråter högljutt över situationen och Oldarik drar obekymrat ut pilen ur den skadade juavitens skinka och bidrar därigenom till desto större blodvite och högljudda klagorop.
När så situationen lugnat sig en aning efter att man bundit Arosen och lagt honom i hans cell (som Adana och Ghemelan obehindrat genomsöker - de hittar en mystisk anteckning med texten ”Sarkhemys dag, Ö.P.”) avtvingar man den unge Tengil ett heligt löfte att inte skvallra för stadsvakten på, tja, låt oss säga tre dagar? Därefter kan Tengil med gott samvete lösgöra den kanske lugnare arosen och larma vakten, om det nu verkligen är så nödvändigt. När detta är avklarat släpar man med sig den skadade Penvern, som drabbas av Hillevis tjuvnyp och glada örfilar, till sagda stadsvakt som man nyss ville undvika, och överlämnar honom där som en ”juavitisk spion och uppviglare”. Vakterna rycker lite enkelt på axlarna; penver står inte direkt högt i kurs här i väst.
Sällskapet drar sig därefter tillbaka till det Väsande Repet; Hillevi har blivit väldigt hungrig och törstig efter den händelserika natten och Adana skruvar bekymrat på ringen hon tog från graven. Oldarik verkar mycket glad och genuint nöjd över att ha träffat på ett sällskap i hans kaliber. På värdshuset beställs det mat och starksprit. Det är en förhållandevis god och ganska kamratlig stämning i sällskapet, för en gångs skull. Dock smolkas glädsjebägaren av rykten på bygden, förmedlade av värdshusvärden Goran, om hur barn har försvunnit de senaste veckorna. Dessutom har djur skändats och slagits ihjäl ute på gator och torg, något som ses som en skymf mot Sarkhemy. Sällskapet lyssnar halvhjärtat innan de dricker upp den sista spriten och ramlar i säng på sina rum. Väl vakna morgonen därpå inser de alla att de kanske var lite för naiva beträffande att låta Tengil avge det där löftet om att inte larma vakten på, tjaa, säg tre dagar? Därför rustar de sig (med brynjor, svärd, hillebarder och vad de nu har liggande) och går åstad mot Templet för att försäkra sig om att Tengil håller sitt löfte, och för att fråga Dimer vad det mystiska meddelandet de hittade på hans rum ska betyda? Vad kommer egentligen att ske på Sarkhemys dag?
Utanför templet står givetvis en patrull kommenderade vakter när Adana och sällskapet anländer. Dessa släpper inte in några tempelbesökarna alls, och det är en upprörd stämning bland borgare och besökare. Även Adana försöker övertala vakten om att bli insläppt i egenskap av helig krigare, men de viftar nonchalant bort henne som vore hon en simpel stadskvinna. Sällskapet gör upp en väldigt grovskissad plan där Adana och Ghemelan spanar runt för att hitta en väg in; vilket Ghemelan gör i form av en obevakad ingång på omnamarets baksida. Adana har kommit på att de kan behöva maskera sig (vilket inte väcker någon uppmärksamhet så här nära inpå firandet av Sarkhemys dag) och därför sprungit iväg till en maskmånglare och köpt fula förklädnader de kan bära; Adanas i form av en road pungsork, Oldariks av en listig gam, Ghemelan som en lömsk gädda och Hillevi som ett oskyldigt får. Gruppen samlas kring den obevakade sidoentrén och med hjälp av skrikande barn som erbjuds godis för att distrahera vakterna bryter de sig in med hjälp av Ghemelans bräckjärn.
Våra ’hjältar’ rör sig därefter smidigt och tyst in i templet, på jakt efter aros Dimers cell och eventuellt Tengil. De passerar ett kök och genom dörrspringan kan de se en obehagligt fet man till kock som rör runt i grytor och bräserar kött, kokar soppor och förbereder bröddegar. Hillevi tycker mannen påminner om ett nordispalanskt skogstroll men håller mun. Efter att ha smugit sig genom en mörk korridor finner så sällskapet äntligen Dimers cell och tar sig in, bara för att upptäcka att det är släckt och att arosen lyser med sin frånvaro. Adana övertalar kvickt sällskapet att stanna och invänta arosen som ’säkerligen’ måste komma tillbaka förr eller senare, för att sova.
Efter någon dryg timma hör de fotsteg närma sig. Tyvärr passerar dessa fotsteg till allas frustration Dimers cell, och Ghemelan sticker ut huvudet i korridoren och noterar att det var en kåpklädd tempeltjänare som gick förbi. Snabbt utarbetas en genialisk plan i vilken Ghemelan ämnar locka in tempeltjänaren (som kan vara och förmodligen är Dimer) i cellen för att avväpna och fråga ut honom. Detta misslyckas kapitalt då tempelmannen på tillbakavägen viskande ombedes att komma in till Dimer av Ghemelan, som försöker härma arosens röst. Den kåpklädde skriker på hjälp och rusar utefter korridoren.
Hillevi har vid det här laget blivit enormt uttråkad och frustrerad och lättretlig; så när mannen ropar på hjälp släpper alla spärrar och Hillevi jagar helt sonika ut ur rummet, och efter mannen, som hon hackar sönder med sin hillebard. Tyvärr visar det sig att mannen har tre kamrater i antågande, beväpnade med svärd, yxor och klubbor. Ghemelan och Adana; de två vuxet tänkande i sällskapet, överväger först att gömma sig men bestämmer sig slutligen för att fly templet. Oldarik som kommer ut strax efter Hillevi överraskar den abnormt fete kocken som med kakdeg runt munnen står som förstenad av chock vid åsynen av inkräktarna som just kluvit en helig yrkestroende med en hillebard. Oldarik tvingar under pilbågehot ner den fete på mage och börjar binda hans armar medan Hillevi – hög på blodutgjutelse – ivrigt inväntar de anstormande tempeltjänarna. Striden som utbryter blir kort men blodig – de två främsta hugger efter Hillevi som vigt backar och måttar ett hugg med sin hillebard. Oldarik har vid det här laget lyckats bakbinda kocken och på knä avfyrar han en pil rätt i ögat på en av tempelmännen. Den andre parerar därefter Hillevis hillebard med skrevet och dör gurglande med maginnehåll rinnandes ur sig. Den tredje mannen försöker lägga benen på ryggen men träffas av en pil i knävecket och faller ihop. Oldarik gör en helomvändning och springer mot utgången medan Hillevi blodtörstigt avrättar den skadade kvarvarande tempelkämpen. Därefter gör hon sin sorti – dock först efter att ha sparkat den obeväpnade, bundna och livrädda kocken i ansiktet.
Väl ute ur templet väljer Ghemelan och Adana att snabbt ansluta sig till en skara maskerade festfirare på en tvärgata. Där byter de masker med några intet ont anande festdeltagare och skyndar sedan vidare till värdshuset. Oldarik som smiter ut kastar av sig masken och drar åstad mot värdshuset han med. Väl där verkar de tre; eller ja, främst Adana och Ghemelan, övertygade om att Hillevi satt sin sista potatis och beställer in ett gott vin för att antingen fira eller sörja den tidigt bortgångne psykopatkrigaren. Deras glädje – eller sorg – blir dock kort då dörren öppnas och en synbart törstig och oberörd Hillevi uppenbarar sig. Stämningen blir lite tryckt och dålig - bland annat diskuteras det om Hillevi kanske inte ska använda så brutala metoder, eller om Adana och Ghemelan är två fega ynkryggar - men lättas upp efter en stund efter att Hillevi fått dricka sig småberusad och de andra två insett att det inte kommer eskalera till ett slagsmål inne på Väsande Repet. Dock är relationen mellan den heliga Adana och den något instabile Hillevi för evigt djupt sargad och irreversibel. Kvällen avslutas med en enkel kvällsvard och att sällskapet en och en avviker upp till sina hyrda rum, till synes djupt nere i egna tankar om kvällens händelser.
https://zanguinablog.wordpress.com/
