Nja, jag såg till att han oundvikligen dödades...
Det var ett rent missförstånd från spelarens sida, men Det är möjligt att Rikskonungen inte inser detta.
Detta är vad som hände:
Spelaren var ute och tog en nattlig promenad, när plötsligt tre (aningen berusade) rumlare sprang fram och spärrade vägen, under vilda hot, och krav på pengar. Spelaren svarade med en snärtig (och ganska elak) kommentar. De förolämpade slynglarna svarade med att vifta kraftlöst med vapnen mot honom. Spelaren, som såg på hur de höll sina smäckra svärd att de inte var vana krigare, dog upp sin yxa, och gav den främste rumlaren ett bestämt hugg i benet. Hugget blev dock aningen hårdare än vad han hade tänkt sig, och benet gick av vid knät.
Resten av packet sprang tjutande ifrån sin kvidande kamrat, vilken segnade ihop medvetslös på gatan.
Spelaren lutade sig ner för att få en närmare titt på den avsvimmade rumlaren, och upptäckte med förskräckelse att det var Sachar Leijons kusinbarn.
Vår hjälte lade snabbt ett tryckförband mot ädlingens sargade, och extremt blodiga knä, och röt sedan mot närmaste människa att tillkalla läkare. Sedan flydde han tillbaka hem till zorianklostret.
Nästa dag skickade han en novis till läkekonstens hus, för att ta reda på om den unge ädlingen repade sig.
Det gjorde han inte,
Han dog...
Klostrets överhuvud gav honom rådet (efter att han har hört en stressig redogörelse om nattens bravader) att inte erkänna dådet, dels för att det skulle försämmra relationen mellan Rikskonugen och zorianorden, och dels för att det skulle kunna användas som ett argument av motståndarna i det kommande inbördeskriget.
Spelaren begav sig sedan till närmaste kyrka för att be om förlåtelse av Aurias och Pelias, och för att be att ingen känt igen honom på under natten.
Som jag sa: eeeeeeevil spelledare
//Weilyn, vars huvud just exploderade.