[Svenska kulter] Sju porträtt av Elvira Wallin - **SPOILERS**

[Rangertheman]

20 oktober 2021

Plats: "Tinget" i Sala, hotell och pub

Linda vaknar spritt språngande naken. Hon minns inte att hon tog av sig allt innan hon gick och lade sig. Det brukar hon aldrig göra. Kläderna hon hängde över stolen är också borta. Eftersom de andra sover smyger hon upp och letar efter sina kläder. ALLA är borta, även de som låg i väskan! Försiktigt tassar hon ut i korridoren och spanar efter vem som kan ha stulit dem. Inga spår. Hon går tillbaka till rummet och precis då vaknar Diana och Janne. "Men Linda!" utbrister Diana, "jag säger inte att du inte är en vacker kvinna, men vi är faktiskt tre personer i det här rummet. Du kan inte gå runt naken. Sätt på dig kläder!" Linda rycker åt sig täcket och försöker dölja sin nakenhet. "Det hade jag gärna gjort om jag hade hittat dem!" fräser hon. Diana förbarmar sig över vännen och lånar ut några av sina kläder. Förutom att skorna är lite för stora passar de bra storleksmässigt. Men jisses vad färgglada de är! Linda känner sig som en påfågel. "Vilket vackert hår du har", säger Janne plötsligt och stryker Linda över håret. Linda tycker det är väldigt obehagligt och drar sig undan. "Det är vackert och slemmigt", fortsätter han. "Jag ska gå och duscha nu!" utbrister Linda och flyr till badrummet. Janne vill gärna låna en scarf av Diana, helst en silkig. Eller var det en slemmig scarf han frågade efter? Diana är tveksam men lånar ut sin mjukaste scarf. Janne knyter den kring halsen och klappar den som vore det en pälsboa. "Jag har fått reda på att det fjärde porträttet finns hos Patrik Daniel", säger han oväntat. "Inte alls! Det finns i Paris!" ropar Linda inifrån badrummet innan hon vrider på duschvattnet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Linda tvålar in sig noga med no-name-tvålen som hotellet har i sina behållare. Hon funderar över om det kanske är Janne som stulit hennes kläder. Han beter sig väldigt läskigt, mer än vanligt.

Diana känner att hon också gärna vill tvätta av sig och försöker skynda på Linda. När de möts i dörren viskar Linda till Diana att hon vill låna en huvudbonad av något slag. Hon får låna en rosa basker av samma modell som Dianas lila basker, och knölar in hela sitt långa hår i den. Det ser lite obekvämt ut men hellre det än att Janne håller på och tafsar på håret. I förbigående nämner Diana att baskern går att kemtvätta om den blir slemmig. Linda blir förnärmad. Hon har ju precis tvättat håret! Diana kompletterar Lindas outfit med en rosa scarf. Hon vill inte att någon ska se märkena på vännens hals. Hon säger återigen att de ska prata om Lindas hals och vad som har hänt med den. Linda hoppas att hon ska glömma bort det ju längre tiden går, i synnerhet om märkena bleknar.

Innan frukost går Linda till receptionen och anmäler att hennes kläder försvunnit under natten och ber dem hålla utkik efter dem. Vid frukosten fortsätter Janne att tjata om slemmiga saker och lägger till att de gärna får vara mörka. Han väljer bara ut mat som passar in på den beskrivningen. Av någon anledning plockar Diana bara till sig mat som är rund eller som serveras i runda koppar och skålar. Linda kör en standardfrukost med kaffe, juice och frallor. Hon sätter sig så långt ifrån Janne som möjligt. "Som jag sa innan så finns tavlan i Paris", upprepar Linda, "Jag var där i natt!". Hon är helt övertygad om att det faktiskt är så. "Hur sjutton gick det till?" undrar Diana. Linda tittar oskyldigt på henne, rycker på axlarna och säger: "det kanske var din gud som skickade dit mig". Det har Diana väldigt svårt att tro. Linda tror definitivt inte tillräckligt mycket på Yog-Sothoth för att han skulle skicka henne någonstans. När hon nämner det funderar Linda på om det kanske var för att hon inte tror på honom som han skickade tillbaka henne utan kläder. De är säkert kvar i Paris. Långt senare kopplar hon ihop sin nakenheten med att Vivianne faktiskt nämnde att "Elvira Wallins bröllop" är en nakenmålning. Extremt märkligt att vara naken på en bröllopstavla!

Janne verkar grunna på något och ber Diana följa med honom för att hämta mer kaffe. När de är utom hörhåll berättar han att han haft en vision som visade Linda tillsammans med en enorm, svart bläckfisk. Det verkade vara något gudomligt med bläckfisken. Diana blir rädd och funderar på om hon bett sin gud gå emot en annan gud när hon och Linda var på kallbadhuset. Det är en sak att be gudarna om hjälp och att offra något av sig själv, det är en helt annan sak att be dem påverka andra gudar. Har de hamnat i en konflikt mellan gudar är riskerna de utsätter sig för av en helt annan dignitet än de kunnat ana. Diana försöker samla sig och säger till Janne att hon ska prata med Linda.

Väl tillbaka vid bordet vet hon inte riktigt hur hon ska formulera sig. "Jo du Linda, jag tänkte på det här med din tro... Vad tror du egentligen på? Vilken gud?". Linda anar vad hon far efter men känner att hon egentligen inte bestämt sig för någonting när det gäller tro. Hon undviker delvis fallgropen genom att säga till Diana att hon väl borde veta det mesta om katolicismen. Diana nämner bläckfisken. "Du tror inte det är Janne som fått slemmiga saker på hjärnan?" frågar Linda, "Bläckfiskar kan nog förknippas med både mörker och slemmighet". Diana medger att det kan vara en möjlighet. Den enda bläckfisk Linda känner till är den på tavlan, men det är just bara en tavla. Hon låter mer övertygad än hon är. Janne kommer tillbaka till bordet.

En kort stund senare blir det plötsligt jättekallt i rummet, det drar kallt någonstans ifrån. Har någon ställt upp en dörr? Åtminstone tycker Diana och Linda att det är svinkallt. Janne är helt oberörd. Det är lagom temperatur, tycker han. Linda huttrar. Riktigt kallt! Fast samtidigt får hon känslan av friska vindar från havet. Härligt! Hon råkar nämna högt hur mycket hon gillar att det luktar salt hav. De andra tittar på henne. Diana känner ingen havsdoft, bara kyla. Hon säger att hon ska gå upp en sväng på rummet. Två koppar kaffe, två glas juice och en smoothie har gjort henne väldigt kissnödig. Linda frågar om Diana har någon varm, långärmad tröja hon kan få låna och undrar om hon kan ta med den ner i så fall. Det säger Diana att hon har och att hon ska. Janne följer med upp till rummet, oklart vad han ska göra där. Kanske fråga hur Linda reagerade på det där med bläckfisken?

Diana går in på toa. Förutom kissnödigheten känner hon också ett stort behov av att be. Hon orkar inte joxa med knivar utan biter ett hål i lillfingret och pressar ner några droppar blod i offerbägaren. Ett lugn sänker sig över henne - två behov tillgodosedda. När hon kommer ut ber hon att få titta i Jannes ryggsäck. Han ser undrande ut men protesterar inte. Lindas kläder är inte där. Det knackar på dörren. Janne öppnar och ser att det är killen som stod i receptionen när Linda anmälde att hon blivit av med sina kläder. Killen förklarar att det blivit fel på ventilationen och att han måste se över inställningarna i alla rum. Janne tycker det är precis lagom temperatur i rummet och att det är onödigt att ändra något, men får till sist ge sig. Diana, som har rotat fram två varma tröjor, en till sig själv och en till Linda, välkomnar allt som kan göra rummet lite mer behagligt. Hon fryser som en blöt hundvalp. Receptionisten frågar om de vill ha några extra filtar. Det vill Diana gärna, helst fyra. Det är inga problem. Hon får fyra ljusblå filtar, varav hon behåller två själv och lägger två på Lindas säng. Janne vill inte ha några.

På väg ner från rummet skiljs de åt. Janne tänker ta en sväng på stan medan Diana vill titta i hotellets presentshop, för att se om det hon söker finns där. Hon plockar upp Linda på vägen och lämnar över den varma tröjan. Linda tar tacksamt emot den. Det är ett rätt begränsat utbud i presentshoppen. Diana nöjer sig med att köpa läsk och tilltugg som de kan ha om de blir sugna under dagen. Hon frågar om Linda vill ha något och skojar med henne: "något mörkt och slemmigt kanske?" Linda skrattar till och säger att det mer är Jannes område. Under tiden försöker Janne hitta en tygaffär. Det tycks inte finnas någon sådan i Sala. Istället kilar han in i en second hand-butik som säljer herr-, dam- och barnkläder. Han hittar en gammal oljerock som sitter som en smäck. "Riktigt nice!" tycker Janne. Han mår väldigt bra av sitt fynd! När han kommer tillbaka till rummet och berättar om det kan Diana förstå den känslan. Shopping får henne också att må bra.

De diskuterar om de ska göra ett nytt försök att ta reda på vilka hemligheter som döljer sig på Hedegårdens behandlingshem. Linda har en del idéer om hur de skulle kunna ta sig in på området, men inser att hennes mentala hälsa nog inte orkar med mer av påfrestningen som "hemligheten" utsatte dem för kvällen innan. De bestämmer sig för att åka tillbaka till Stockholm istället. Dels har de middagen med Anette Glasser att förbereda sig för, dels får de inte missa flyget till Ryssland imorgon eftermiddag. Efter att Diana lämnat tillbaka hyrbilen åker var och en hem till sig. Diana vill bada och skrubba sig riktigt noga. Hon ligger länge i badet, tittar på de vackra bubblorna och tänker på allt de varit med om. Hela eftermiddagen går innan hon känner sig tillräckligt ren och uppiffad. Janne städar och skurar lägenheten. Det är svårt att få bort det intorkade blodet från golvet. När han till sist är klar, tar han en uppiggande kalldusch och letar fram en inte alltför skrynklig skjorta. Den luktar ok. För Linda är det viktigast att få av sig Dianas kläder. Hon trivs inte när det känns som att hon snubblat omkring i en färgbutik. Inte ens scarfen får vara kvar utan byts ut mot en svart snusnäsduk med dödskallar på. Hon slösurfar fram till det är dags att åka in mot stan. Det enda hon fastnar för är IMDB och sidan om Dwayne "The Rock" Johnson. Hon vet inte riktigt varför.

De träffas i närheten av Operakällaren en stund innan. Diana förkunnar att hon har mer information om den första tavlan i Elvira Wallin-sviten. Hon svarar inte riktigt på frågan om varifrån hon fått den informationen. Porträttet målades 1889. Elsa var 21 och Elvira 14. Det är en akvarell av en flicka på väg in i tonåren. Elvira bär en enkel vit klänning och hennes hår är elegant uppsatt. Hon sitter omgiven av saker som anspelar på hennes nyligen avlidne far Oscar; en sabel, en såg, en pipa, en trave böcker, ritverktyg, och en björnskinnsmössa. Bakgrunden är en karta över nedre Norrland. Diana berättar också att det gick rykten om att Ingemar Fredman var älskare till Elviras mor Hedda, rykten som visade sig vara korrekta. "Det kan väl ändå inte stämma?" undrar Linda, "Fredman levde väl på 1600-talet?". Hon påminner dem om att hon drömde att det var Ingemar Fredman som dödade Knigge. "Fredman var kanske Sofias älskare?" föreslår hon, "Men knappast Heddas." Diana är tvärsäker på att det just var Fredman som var Hedda Wallins älskare. "Han kanske till och med var Elviras biologiska pappa?" Janne gör en mental anteckning att han ska kolla bland sina kontakter om de vet mer om Sofia, Knigge och Fredman. Det är i samband med den här diskussionen som Linda undrar om hon kom tillbaka naken från Paris för att tavlan som finns där är en nakenmålning.

Operakällaren är egentligen alldeles för dyr för deras smak. Tur att de hittade en hel del pengar i Korbins stuga. Fru Glasser kommer garanterat att beställa avsmakningsmenyn med åtta serveringar inklusive vinpaket för 3 800 kr. De går in och sätter sig. Tio över sex går det ett sus bland matgästerna: Fru Anette Glasser har anlänt. Hon är en kvinna i 60-årsåldern, mycket hårt sminkad som seriefiguren Betty Boop. Linda har ingen aning om vem Betty Boop är, utan det får de andra förklara för henne i efterhand. Men att Anette Glasser är en extremt färgstark person, det ser hon utan kunskaper om gamla seriefigurer. Som väntat beställer Glasser den dyraste menyn. Diana berättar att de vill prata om konst och det väcker inga protester. Tvärtom! Fru Glasser förklarar att det är hennes största intresse i livet. Diana frågar om "Elvira blev en älva", tavlan som stals från Glassers hem i Stocksund. Det märks att "Betty Boop" har svårt att prata om tavlan. Hon snyftar dramatiskt när Diana nämner den, men berättar att den eller de som stal tavlan måste ha varit proffs. Det Glasserska hemmet var ordentligt larmat. Tjuven eller tjuvarna hade rotat runt en del bland Anettes tillhörigheter, men tavlan var det enda som stals. Polisen hittade inga spår. På grund av inkompetens, om man frågar Fru Glasser. Hon svarar att hon inte märkt något skumt eller sett några misstänkta personer, när Diana frågar henne.

Janne slänger in en fråga om Glassers relation till Dr Donatien. "Augustin och jag är mycket goda vänner och delar ett intresse för spännande konstverk", blir svaret. "Som Korbin-tavlorna?" försöker Janne. "Ja, dem och många andra." Svaret är lite av en besvikelse. De vet redan att porträttet som Glasser ägde aldrig har visats på större gallerier. Det finns ingen information om var tavlan tog vägen när Lindroos sålde av Bertholz samling. Först många år senare dök den upp i Anette Glassers ägo. Hon vill inte svara på hur hon fick tag i den. Diana undrar om Glasser har någon bild på tavlan, som hon kan visa dem. Det har hon. Diana scannar av bilden som Glasser plockar fram på mobilen. Linda noterar att något putar ut under Elviras kjol. Det ser ut som att någon eller något smugit sig in under kjolen. Hon zoomar in på den detaljen och visar för Diana. Janne ber att få se bilden på porträttet. Efter att ha studerat den en stund ryser han till, släcker mobilen och ger tillbaka den till Diana med en äcklad min.

"Vilken är din roll i Karkossastiftelsen?" frågar Linda rakt ut. Glasser berättar att hon och Augustin är de mest aktiva i stiftelsen och att den samlar personer som också har ett stort intresse för konst som betyder något, som kan förändra världar. Snabbt rättar hon sig och säger: "världen, jag menar världen". Diana frågar om hon träffat My Witt. "Lilla My ja, hon hade kunnat bli jättestor, kanske den största!" Diana medger att Witt skapade väldigt "uttrycksfull" konst. "Hur mycket av den har ni sett?" fortsätter Glasser och när de berättar om fotokonsten på Hedegården förklarar hon att det verket heter "Porn Star". Om de har träffat "Lilla My"? "I en annan värld hade vi kanske kunnat träffa henne", säger Diana enigmatiskt. Det går uppenbarligen Glasser igång på. "Andra världar, säger ni. På vilket sätt?". "Diana svamlar något om att konst kan få en att känna sig som att man är på en annan plats. "Vilka andra världar har ni besökt?" fortsätter Glasser. Diana svamlar vidare, tystnar och tar en klunk av vinet. Janne frågar om Fru Glasser någonsin kände det som att hon var i Korbin-tavlan. "Jag tyckte mycket om den och det kändes som att den kunde ta mig genom tid och rum". Diana spottar nästan ut vinet. Anette Glasser ser åt hennes håll och Diana får känslan att hon utvärderar och bedömer dem alla tre, som man bedömer ett konstverk. Nu när hon blir medveten om känslan förstår hon att hon haft den under hela måltiden. I ögonvrån ser hon hur Janne sträcker sig för att stryka över Glassers hår, men han hejdar sig och drar tillbaka handen.

Vad vet Fru Glasser om de andra tavlorna? De är försiktiga och frågar bara om tavlorna som de inte redan har i sin ägo. Det fjärde porträttet i serien, "Elvira Wallins bröllop", vet hon inte så mycket om. Den har ingen känd ägare. "Kvinnan som blev rök" har hon mer information om, men ingen som de inte redan själva tagit reda på. Däremot berättar hon något om Sorokin som de inte hade någon aning om: Han är ett stort fan av ABBA.

Diana byter samtalsämne till att tala om Dr Donatiens arbetsplats. Har Fru Glasser varit där? Det har hon naturligtvis; hon och doktorn brukar utgå från Sala när de ska besöka någon intressant konstutställning västerut eller för vissa konstnärsmöten. Diana chansar och frågar om byggnaden med de gallerförsedda fönstren. Glasser påstår att hon inte vet något om den och att Augustin inte kunnat berätta något på grund av vårdsekretessen. Svaret känns inte helt trovärdigt, men hon vidhåller att hon inte ens vet om det är behandlingsrum eller lager. "Ja nu är ju inte Jelena kvar där", säger hon plötsligt och helt från ingenstans. Diana avslöjar att de träffat Jelena Hein och att hon är en mycket "speciell" kvinna. Linda lyssnar och funderar: hon tyckte att Jelena var fruktansvärt irriterande, men har alltmer tänkt att hon kanske är en möjlig allierad. Något måste ju ha förmått Jelena att rymma trots att hon, såvitt de vet, mycket snart skulle bli utskriven. Linda väcks ur sina funderingar av att Glasser ber om Dianas telefon. Diana anar oråd och skickar snabbt en kopia på bilden hon tog på tavlan till Linda innan hon räcker över telefonen. Hennes farhågor visar sig vara omotiverade. Glasser lägger in sitt telefonnummer i Dianas kontaktlista och ber dem höra av sig om de ser Jelena igen. Får de nys om någon intressant konstutställning får de så klart också gärna höra av sig. Varför får de känslan av att hon kanske pratar om konstutställningen de fått i uppdrag av Drottningen i Gult att anordna? Janne känner att han egentligen vill pumpa den hårdsminkade damen på mer information, men att Operakällaren inte är något passande plats att göra det på. Hon verkar dessutom vara svår att pressa. Hon döljer inte bara sina känslor genom att bära en mask på ytan, utan verkar även maskera sitt inre.

Linda återvänder till Karkossastiftelsen och får en gillande blick från Diana. Frågan är en sådan som hon mycket väl själv skulle kunnat ställa. "Har ni några kända medlemmar, kanske några som vi skulle kunna känna till?" Fru Glasser börjar med att nämna Donatien så klart. Han är deras mest kända medlem. Hon nämner också ett antal mer eller mindre kända konstnärer och gallerister. Diana har hört talas om några av dem, Janne känner till de flesta och Linda inte någon. Eller kanske en eller två vars namn låter lite bekanta. Strax efter kl. 22 börjar det bli dags att runda av. De betalar, för Glasser också, och gå ut på gatan. Där väntar en mycket flott, mörk bil på Fru Glasser. En chaufför håller upp dörren för henne. Innan han slår igen den påminner frun dem om att de ska höra av sig kring Jelena och kring intressanta utställningar.

 

[Rangertheman]

Mötet med en av frontfigurerna i Karkossastiftelsen har väckt många frågor och tankar hos dem. Inte minst är Diana och Linda nyfikna på vad det var Janne såg på bilden, som fick honom att reagera med äckel. Han berättar att tavlan är full av hemska, groteska varelser med munnarna fyllda av vassa tänder och en kluven tunga. Varelserna kopulerar hejvilt. En av dem är på väg in under kjolen på Elvira. Hon verkar inte störd av det utan bara ler. Linda begriper ingenting. Hon såg bara älvor och fjärilar på tavlan. "Ja, till en början", säger Janne, "men sedan förändras de". Diana stirrar på bilden för att försöka se det Janne pratar om men blir sedan rädd och stoppar undan telefonen. Vissa saker ska men inte titta för noga på - en läxa hon lärt sig från andra Korbin-tavlor. Telefonen stannar inte i handväskan särskilt länge. Diana får en idé och googlar på Glasser + Karkossastiftelsen. Det dyker inte upp några intressanta träffar. Lindas sökning är lika resultatlös. På något sätt lyckas Janne hitta förhållandevis mycket information: Fru Anette Glasser är en konstfilantrop som särskilt satsar på unga, lovande konstnärer. Hon bär alltid mycket smink, färgstarka kläder och handskar. Mycket lite är känt om hennes privatliv, kanske har hon inget. Ett rykte säger att när sminket tvättas av, är hon en helt vanlig människa som går till jobbet...som riksdagsledamot. Jannes sökning avslöjar också saker om My Witt, eller rättare sagt hjälper den honom att inse ett samband som han inte sett innan: När hon visade upp sin mördade makes huvud i direktsändning, hade hon slagit in spikar i pannan och böjt till dem så att de bildade en symbol - samma symbol som de såg i Donatiens badrum och på Hedegården! När Janne tänker efter så tycker han inte det är särskilt förvånande med tanke på hennes många anknytningar till Karkossastiftelsen. Glasser verkar hålla hennes konstnärskap mycket kärt. När han berättar om sina insikter för Diana och Linda spånar de vidare på hans tankar. De är alla tre övertygade om att Glasser, Donatien och Witt arbetar med eller för Drottningen i Gult. Kanske Jelena också? Linda tror inte det. Hon tror att Hein är mer av en frifräsare, men nämner inget om att hon börjat se den halv- eller helgalna kvinnan som en möjlig allierad.

"Kan vi använda Leviatan-tavlan för att byta till oss Sorakins Elvira Wallin-porträtt?" frågar Janne plötsligt och vänder sig mot Linda. Hon skakar frenetiskt på huvudet. Aldrig i livet att hon skulle vilja byta bort den! Hon har den dessutom inte med sig, vilket Diana är rätt tacksam för. Linda ska nog hålla sig borta från den så mycket som möjligt. Men då behöver de något annat att byta med. Linda funderar på om de ska ta sig in på ABBA-museet och plocka på sig några originalprylar som de kan använda. Under samtalets gång har de gått mot Dianas lägenhet. Av praktiska skäl, och för att få en chans att prata vidare om sina planer, har de bestämt att alla tre ska sova där den här natten också.

 

[Rangertheman]

Mellanspel natten mellan 20-21 oktober (Diana)

Diana kommer hem med Linda och Janne till sin lägenhet. Hon erbjuder alla en varsin sovplats, men sängen är hennes. Hon meddelar de andra att hon kommer vilja meditera en timme innan hon går och sover men att de kan gå och sova direkt om de vill. Hon ger de andra lakan och kuddar och filtar och går därefter till köket där hon tänker meditera. Hon drar för skjutdörren mellan köket och vardagsrummet och hör att Janne redan snarkar på soffan. Därefter stänger hon dörren till sovrummet där Linda redan sover på en madrass. I köket förbereder hon meditationen. För att det ska bli mer styrka i meditationen häller hon lite grisblod i bägaren samt en droppe av sitt eget blod. Hon skuttar även runt i köket och blåser såpbubblor och har en glassbunke med diskmedel i som hon fixar fler bubblor ifrån.

Under meditationen får hon mest en skön känsla och att hon är iakttagen på ett positivt sätt. Hon ställer många olika frågor. Hon får veta att Dr Donatien är lärjunge och profet (men för vilken gud då?). Även att hon ska vid något tillfälle få veta hur man reser i rum och tid. Hon avslutar meditationen och tackar Yog-Sothoth för den hjälp som hon har fått. Hon förbereder för att gå och sova. Hon låter alla dörrar förutom ytterdörren, badrumsdörren och garderobsdörren vara öppna under natten. Därefter kryper hon ner i sin sköna säng och tar på sig sin sovmask och drömmer bra drömmar.

Efter två timmar vaknar hon och tar av sig sovmasken och kollar på klockan och ser att den är två på natten. Hon hör hur Janne snarkar högljutt och hon tänker "karlar". Väl vaken tänker hon att hon kan gå på toaletten. Hon tar sin telefon för att använda den som svag lampa för att inte väcka Linda. När hon svingar ner fötterna på golvet upptäcker hon att sovrumsgolvet är fyllt av vatten. Hon rusar förskräckt ut i köket för att se vad som läcker, men upptäcker så snart att det är torrt där och att Janne snarkar högljutt på soffan. Hon rusar in i badrummet, men där är det också torrt. Hon kommer då på Linda som ligger på golvet och att hon kan drunkna. Vid den tanken springer hon in sovrummet för att finna att Linda och madrassen inte är kvar där utan endast ett väldigt blött golv.

Diana far runt i lägenheten för att finna Linda, men hon går inte att finna och hon väcker inte Janne utan försöker lösa problemet på egen hand. Han verkade ju helt slut när vi kom tillbaka. Plötsligt upptäcker hon att garderobsdörren står öppen och att det lyser konstigt från den. Hon smyger dit för att finna att där står tavlorna som var gömda, som nu är exponerade. Av en känsla vänder sig hon om ut mot sovrummet och ser att det sitter en kvinna med mörkt hår där. Först tror hon att det är Linda som har dykt upp och går ut dit. Men det är inte Linda utan en naken kvinna med ryggen vänd mot henne. Till en början undrar hon vem hon är och vad hon gör i lägenheten. Hon får till svar att det är ju henne de har letat efter. Först förstår hon inte riktigt, men kommer till insikt med att det är Elvira som sitter på hennes säng.

Diana blir fundersam och vet inte vad hon ska göra. Till en början försöker hon se hennes ansikte, men får höra att det är så här hon ser ut på tavlan och att det inte är meningen att hon ska se. Diana ställer en massa frågor och erbjuder henne te och en mjuk filt som hon tacksamt tar emot. Hon får veta en hel del. Vissa saker vill hon inte berätta om sitt liv för att det är för hemskt. En av sakerna hon får veta är att Elvira lever ett oändligt liv i sfärerna genom ha blivit målad i sju porträtt. Alla porträtten symboliserar en period i hennes liv. Hon får veta att man inte kan resa igenom tavlorna och ta dem med sig tillbaka igenom tavlan och att man måste ha sett tavlan man reser till. Något mer som framkom var att ägaren till bröllopstavlan i Paris blir allt tokigare för varje dag som går i närvaro av tavlan samt att han tar droger. Han har täckt för tavlan så att den inte ska påverka omgivningen med sitt starka motiv. Dock blir ägaren allt mer intresserad av att upprepa det som hände på tavlan själv. Elvira säger att tavlan är grym och hemsk. Hon varnar för att titta noga på den.

Något annat som Elvira säger till Diana är att "Du och jag, vi har samma gud". Elsa hade många olika gudar under livet och var mer påläst än Elvira. Elvira kom på sent i livet att hon skulle tro på Yog-Sothoth och det var då allt blev bättre. Mot slutet trodde även Elsa på Yog-Sothoth. Elvira säger att vänskapen till Elsa var det bästa som hade hänt under livet. Livet blev som det blev. Det var väl meningen att det skulle vara så säger Elvira. Kärleken gör ont. Hon berättar även om Jelena som hade samma uppdrag som vi att hon reser genom sfärerna, men att något gick fel så hon både reser och finns kvar på det fysiska planet.

När besöket är över får Diana se hur Elvira går mot garderoben och blir mottagen av Elvira från pigornas trappa och att hon reser tillbaka. Diana går och gömmer tavlorna som innan och stänger garderoben. Hon upptäcker att mattan nästan har blivit torr. Diana fick veta av Elvira att det var Linda som orsakade vattnet. Hon försöker ringa Linda, men hennes telefon är kvar på fönsterbrädan samt hennes vanliga kläder. Hon tänker först bege sig ut och leta men ångrar sig och går till sovrummet. Diana frågar Yog-Sothoth genom offring vart Linda har tagit vägen. Hon ser bubblor i en cirkel som ger henne en lugn känsla och som talar om för henne att det löser sig och att hon borde gå och sova. Diana lyder och går och lägger sig och tänker att Linda får köpa en ny madrass till henne om hon har lyckats bli av med den som hon sov på. Trots sin oro för Linda, så somnar hon harmoniskt och sover rofyllt vidare.

 

[Rangertheman]

Mellanspel natten mellan 20-21 oktober (Linda)

Diana förklarar att hon gärna vill vara själv i köket ett tag. Det är inget problem för Linda. Hon är trött och vill bara sova. Diana har plockat fram en madrass ur garderoben och lagt den på den tjocka mattan i sovrummet. Det blir väldigt mjukt och behagligt, och Linda somnar fort. Någon eller några timmar senare, hon vet inte riktigt hur länge hon sovit, vaknar hon till. Den behagliga känslan är kvar. Det är nästan som att kraftiga tentakler sträcker sig upp och mjukt vaggar madrassen. Linda upplever det som att hon ligger och flyter. Hon sträcker ut ena foten utanför madrassen och konstaterar att det inte bara är en upplevelse. Madrassen flyter verkligen. Det känns tryggt. Vattnet är ljummet. Linda vänder sig mot Dianas säng och ser att väninnan sover lugnt, med ryggen vänd mot Linda. Någonstans i fjärran hör hon Jannes snarkningar. Han slocknade i soffan kort efter att de kommit hem till Diana. Ett svagt ljus kommer från klädkammaren. Dörren står lite på glänt. Linda rullar upp pyjamasbyxorna en aning och kliver av madrassen. Vattnet är underbart! Men Diana lär inte bli glad åt att det står 2-3 decimeter vatten i hennes lägenhet. Linda vadar fram mot klädkammaren och tittar in. Underligt nog är det inget vatten i där, precis som om en osynlig glasskiva skiljde rummen åt. Mattan där inne är helt torr. Men det finns ingen glasskiva, åtminstone känner Linda inget när hon kliver in i den lilla klädkammaren - Dianas "walk-in closet". Snarare "walk-in, back-out".

Förutom en byrå, en spegel, en skohylla och mängder av klädhängare, ser Linda en koffert som nog stått bakom byrån tidigare. Nu står den en bit ut på golvet. Bakom den står två tavlor: "Den faderlösa" och "I pigornas trappa", de porträtt som Diana förvarar hos sig. De andra två har Janne tagit hand om. Linda rycker till när hon hör ett plaskande ljud från sovrummet. Hon tittar ut men ser inget som kan ha gjort ljudet. Hon drar igen klädkammardörren, men är försiktig att inte stänga den helt eftersom lampan då hade slocknat. Med vana handgrepp dyrkar hon upp låset på kofferten. Den verkar innehålla Dianas värdepapper; skolbetyg, försäkringspapper, garantikvitton, m.m. Linda stänger och låser kofferten igen. På nytt hörs ljud utifrån sovrummet. När Linda tittar ut tycker hon sig se en rörelse vid köksdörren. Det såg precis ut som en kvinna i nattlinne, men Linda är inte säker. Diana är kvar i sängen, så det kan inte ha varit hon. Linda hugger tag i ett paraply. Inte mycket till vapen, men bättre än inget. Först kollar hon in i badrummet för att se så att ingen gömmer sig där. Det är tomt, både på personer och på vatten. Den osynliga barriären håller vattnet borta från det här rummet också. Samma sak noterar hon med köket, när hon närmar sig köksdörren. Det ljumma vattnet får henne att känna sig stark, som att hon klarar allt. Underbar känsla! Den är inte lika stark när hon lämnar sovrummet och tar ett steg in i köket, men dröjer sig ändå kvar ganska mycket. Diana har dragit fram olika burkar och behållare. En flaska såpbubblor trängs med byttor och några nedbrunna ljus på köksbordet. Undrar vad Diana sysslade med igår kväll? Köksklockan visar på strax efter ett. Ett varmt ljus letar sig in från vardagsrummet, genom de delvis fördragna skjutdörrarna. Diana lät nog mysbelysningen vara tänd när hon gick och lade sig. "Hon gillar verkligen mysbelysning, tända ljus och prylar", tänker Linda. Det är alldeles för många prylar i lägenheten för att Linda ska känna sig bekväm, och rätt grälla färger.

Janne ligger utsträckt på soffan och andas tungt. Han har oljerocken över sig som ett täcke. Hade han det innan eller har Diana lagt rocken över honom? Scarfen som Diana lånade ut till honom har han som en snuttefilt, tryckt mot kinden. Det syns inga spår av kvinnan som Linda trodde sig se för en liten stund sedan. Försiktigt tassar hon genom vardagsrummet ut i hallen. Hon känner på dörren. Den är låst och säkerhetskedjan ligger på. Trots att Linda inte ser någon i hallen, eller i badrummet när hon kollar det, har hon en stark känsla av att det är minst en till person i lägenheten, utöver henne, Diana och Janne. Det känns inte otäckt, bara konstigt. För säkerhets skull låser hon badrumsdörren som är mot hallen. Om det är någon som smyger runt och är steget före Linda, ska det åtminstone ta stopp nästa gång den personen försöker ta sig från hallen till badrummet. Väl tillbaka i sovrummet konstaterar Linda att vattnet är borta. Men en hel del av trygghetskänslan, av styrkan, finns kvar. Tentaklernas skydd är starkt. För andra gången sedan hon vaknade kollar Linda klädkammaren. Tom! Hon hör trippande steg, vänder sig snabbt om och ser att madrassen plötsligt är borta. Mycket underligt! Hon vill driva inkräktaren mot den låsta badrumsdörren och går ut i köket igen, bara för att känna ett vinddrag bakom ryggen som om någon smiter tillbaka in i sovrummet. Nu anar Linda vem inkräktaren kan vara. Den här katt-och-råtta-leken känner hon igen.

Hon gåt tillbaka in i sovrummet och väser så högt hon vågar utan att väcka Diana: "Jelena! Sluta med det där tramset!" Den blonda kvinnan framträder. Hon är iklädd ett syrenfärgat nattlinne med namnet "Hedegården" broderat på bröstet. Av någon anledning har Jelena klippt, eller slitit bort ärmarna från nattlinnet. Hon ler. Det väcker blandade känslor i Linda; samtidigt som den där knäppgöken är otroligt frustrerande, känner Linda en stark dragning till henne, nästan en attraktion. Hon ryser till. Betyder det att hon håller på att bli lika galen som Jelena? Hon försöker skaka av sig känslan och frågar vad Jelena gör där. "Har inte Janne berättat?" svarar Jelena. "Det går att färdas genom tavlorna". Jo, det vet ju Linda. Det var så Janne hamnade på vinden på Schefflerska, Men hon visste inte att Jelena kunde göra det. Vad har hon offrat? Det vill inte Jelena riktigt svara på utan förklarar att hon har tränat mycket och inte behöver offra något. Linda får en idé: Hon frågar om inte Jelena kan ta med henne till tavlan som hon är övertygad om finns i Paris. Även om hon förstår att hon inte kan ta med sig tavlan tillbaka genom tavlan, tänker hon att hon kan få fram adressen till dess vistelseplats, vilket skulle underlätta mycket för dem. Jelena börjar säga något om farorna med att resa genom tavlorna, särskilt om man är ovan som Linda, men avbryter sig och går över till att prata om madrassen. Hon sparkade in den under sängen eftersom den var i vägen. Snabb växling till nästa ämne: "Vattnet - var kom det ifrån?" undrar hon nyfiket. Linda känner att hon knappt hinner med i de snabba hoppen. Det är en svår fråga att besvara eftersom hon själv inte riktigt vet. "Det händer ibland när jag sover..." mumlar hon. Jelena verkar nöja sig med det svaret. "Om du är helt säker på att du vill det, så far vi till Paris", säger hon. Är Linda säker? Nej, inte särskilt säker, men det känns väldigt spännande. "En resa med Jelena", myser Linda. Usch vad konstigt det känns. Jelena fattar Lindas händer. De är mjuka och svala. Eller kanske inte mjuka, mer som att de knappt känns. Linda upplever tavlan med pigornas trappa som rätt obehaglig, särskilt fönstret, och tycker att de ska resa genom tavlan som avbildar den unga Elvira Wallin. När de närmar sig tavlan rör Elvira plötsligt på sig. "Det kan vara farligt att resa genom tavlorna om man inte är jag", förmanar hon, "och särskilt om man gör det mycket". Elvira spänner blicken i Jelena, men går åt sidan och släpper in dem i tavlan. Lindas värld upplöses i ett virrvarr av färger, känslor och förnimmelser. Ett totalt kaos. Linda är osäker på om hon tappar medvetandet för ett ögonblick. All känsla för tid och rum försvinner.

Efter en evighet, eller en sekund, Linda har ingen aning, lugnar allt ner sig. Det är mörkt, förutom ett grönt, mycket dämpat sken. Linda hör ett sorl av musik och röster, men kan inte urskilja några ord. Ibland bryter ett högljutt skratt genom sorlet och ljud av glas som möts i en klirrande skål. Är det Waterloo som spelas? Linda känner igen ABBA:s Eurovisionvinnare trots att det var långt innan hon föddes. Hon funderar på om hon hamnat i en fönsternisch, bakom ett draperi. Hon kommer inte så långt åt sidorna innan det tar stopp. Framåt går det inte heller att gå. Plötsligt viks en flik ner från det gröna. Där står Jelena och tittar in på henne. Men sin vana trogen är hon nästan genomskinlig och Linda kan se in i rummet bakom Jelena. Det verkar som att det pågår en fest i rummet; människor som skålar med varandra, många av dem halvnakna. Linda rodnar. Det hörs ett sugande ljud, ungefär som när det sista vattnet rinner ner i avloppet, fast tvärtom. Jelena står bredvid Linda nu. "Det funkade inte," säger hon, "tavlan är övertäckt och eftersom du inte ens vet hur det ser ut, hamnade vi snett". Lindas högra hand känns konstig, tung på något sätt. Hon rör vid den med den andra handen. Något är fel! Linda försöker få så mycket ljus på den som möjligt och ser till sin fasa att tummen har vridit sig nästan ett halvt varv. Nageln pekar in mot de andra fingrarna istället för utåt. Det kändes ingen smärta när den vred sig. Linda försöker vrida den rätt men lyckas inte. Hon tänker att den nog rättar till sig av sig själv, om de bara kommer bort från nischen, eller vad det nu är. Kan de åka till tavlan i St. Petersburg istället, till "Kvinnan som blev rök". Jelena blir gravallvarlig. Den enda gången hon färdades dit kändes det som att hon själv skulle bli rök. "Är det någon skillnad mot nu", tänker Linda men säger inget. "Vill du verkligen riskera att det händer dig?" fortsätter Jelena. Det vill inte Linda. De tror sig redan ha adressen till den tavlan. Dumt då att chansa. Hon ber Jelena att ta med henne tillbaka till "Den faderlösa" och till Dianas klädkammare. Jelena tar hennes hand men undviker att röra vid dem omvridna tummen.

När Linda slår upp ögonen efter den tumultartade resan ser hon direkt att de inte är i Dianas klädkammare. Eller rättare sagt: hon hör och känner det långt innan hon ser det. En kraftig vind sliter i henne, vrålar i öronen på henne. Det är kallt. Hon och Jelena står på en bro vid foten av en bred trappa i svart sten. Hela platsen känns hård och kall. Den kraftiga vinden gör det svårt att hålla ögonen öppna. Men Linda tycker sig kunna urskilja en stad som breder ut sig vid krönet på trappan, en stad i samma ogästvänliga, svarta sten som bron och trappan. Under dem flyter en flod. Det är inte vatten i floden utan en svart, bubblande sörja, kanske tjära. Linda känner hur det är svårt att andas, att vansinnet kryper närmre. När hon mödosamt vrider blicken mot Jelena ser hon att hon är lika skräckslagen. Någonstans i vinddånet kan Linda urskilja ett ord: "Na'morha". Eller kommer det inifrån hennes huvud? Hon känner hur Jelena famlar efter hennes händer och sedan upplöses Linda och hela hennes verklighet i ett moln av partiklar, för att i nästa sekund sättas ihop till en person igen. Om och om igen händer det. Det är en smärta som är vidrigare och mer plågsam än något Linda känt förut. Vansinnet, som knackade henne på axeln när hon såg den svarta staden, borrar sig nu in i hennes medvetande och hotar sluka henne hel. Sedan blir allt tyst.

Linda öppnar ögon men ser inget. Det är alldeles kolsvart. Och kallt. Iskallt! Linda försöker resa sig och ta några försiktiga steg, men faller omkull. Något är fel! Varför lyder inte fötterna? Det känns jättekonstigt! Linda kryper över det kalla golvet och kommer fram till en vägg. Den är lika iskall som golvet, som om Linda var i en stor frysbox. Trevande känner hon över väggen och hittar till sist en lampknapp. Hon står i ett litet, kalt rum. På ena väggen ser det ut att finnas en dörr, men utan handtag. En koddosa med en liten röd lampa sitter bredvid dörren. Mitt på golvet står ett bord med ett skåp på. Det ser ut som någon typ av altare eller relikvarium. I ena hörnet står en övertäckt apparat av något slag. På väggen hänger två tavlor: "Elvira av Stora Skuggan" och "Ryska dockor". Då inser Linda att hon nog befinner sig i Jannes lägenhet. Hon tar ett steg mot "altaret" och är på nytt på väg att falla till golvet. Hon tittar ner på fötterna och med ett skrik förstår hon varför det är så svårt att gå. Fötterna har bytt plats!! I säkert en minut skriker hon innan hon samlar sig. "Fötter är fötter", tänker hon, "även om stortån är på utsidan".

I skåpet hittar hon knivar, skålar och en slags trumma med märkliga tecken. Hennes första tanke är att det är en indiansk medicinmans trumma, men sedan minns hon en dokumentär som de tvingades se i plugget. Samerna hade också vissa personer som fungerade som medicinmän och -kvinnor. Har det fortfarande sådana? Varför minns Linda det här? Hon tar tag i en av knivarna och med ens blir rummet flera grader kallare. Eller inbillar hon sig bara att det blir kallare. Med bestämda, om än en smula klumpiga, steg går hon mot kodlåset och trycker in kniven i en skåra för att försöka bända bort framsidan. En kraft slår mot Linda och det svartnar för ögonen. Hon sitter på golvet 2 meter från dörren. Kniven ligger på golvet. Linda har fått stötar förut, men det här var något helt annat. Det kändes mer som en mäktig kraft än som elektricitet. Svaga, blodröda runor framträder runt dörren. För sin inre blick ser hon hur en varelse, ett gigantiskt skelett av is, rör sig genom ett fruset landskap. Varelsen närmar sig. Hon tänker "Ittakkva" men vet inte riktigt varför. Kan det vara något hon läst?

Det fortsätter att bli kallare i rummet, isrosor formar sig på väggarna. Det känns som att fötterna ska frysa fast i golvet om inte Linda är i ständig rörelse. Hon förstår att hon kommer att frysa ihjäl om hon inte snabbt kommer ut ur rummet. Skynket som täckte över apparaten i hörnet får bli en värmande sjal, men är för litet och tunt för att erbjuda mer än en kort respit från den förlamande kylan som hotar att förtära Linda. "Jelena, är du här?" försöker hon. Inget svar. Men det känns som att tre par ögon granskar henne. I desperation går hon fram till "Ryska dockor" och bönar till Elvira att hjälpa henne. Hon blir inte särskilt förvånad när Elvira frågar hur hon skulle kunna göra det, hon kan ju inte lämna tavlorna. "Har du sett vilken kod Janne använder för att öppna kodlåset?" undrar Linda. "Du kan ändå inte använda koden", blir svaret, "dörren skyddas av en mycket kraftfull väktare. Väktaren är på väg." Nu blir Linda ännu mer rädd. "Kan du hitta Jelena? Hon rör ju sig mellan tavlorna". Elvira skakar sorgset på huvudet. Även om hon hittar Jelena kan hon inte hjälpa Linda. "Om du hade haft prästkragar i ditt hår och spillt ditt eget blod över dina fötter, hade det kanske gått", säger hon och fortsätter: "Allting har ett pris! Men du kan inte betala det priset." Linda tänker efter. Första gången måste man offra något levande, andra gången en del av sig själv och tredje gången krävdes en bukett prästkragar. Men vilken gång var Linda på? Hon hade ju åkt snålskjuts på Jelenas förmåga. I vilket fall som helst har hon varken något levande att offra eller några prästkragar. Sitt eget blod kan hon visserligen spilla, men till vilken nytta? Skulle det inte bara påskynda hennes frånfälle? Kylan skär som knivar genom henne. "Det är nog slut här", tänker hon. En tår faller på hennes kind, fryser till is och träffar golvet med ett mycket svagt klirrande. Då händer något oväntat! Elvira sträcker sig ut ur tavlan och tar tag i Lindas stelfrusna händer. Dottern Victoria hjälper också till att dra in Linda. Det luktar dammigt. Linda står snett bakom Victoria, fast i en tvådimensionell värld. Hon förstår att någon, Elsa Korbin, målar tavlan men kan inte se henne. Det vilar en sorgsen stämning över hela scenen. "Kanske inte så underligt eftersom det är en begravning, änkefru Hedda Wallins begravning", tänker Linda. En del av sorgen är kanske hennes egen. Hur ska hon komma härifrån?

 

[Rangertheman]

Mellanspel natten mellan 20-21 oktober (Janne)

Janne sover gott i Dianas soffa, hållandes i den gosiga svarta sjalen han fick låna. Han drömmer många rogivande drömmar i vilka han färdas över vita vidder och genom täta skogar, under en lappländsk, stjärnklar himmel, hemma i Storuman. Ur trädens djup anar han en iakttagande blick, en aldrig sovande väktare som håller noggrann koll.

Men det är med medvetandet av nattens sista dröm han vaknar. I den kom Elvira från sjunde porträttet till honom, den som varit i Anette Glassers ägo. Janne drack kaffe med Elvira i en syrenberså, och allt var sommar, lummigt och fridfullt. När de skulle ta avsked avslöjade Elvira att Ingemar Fredman var hennes älskare (Hon betonar det: ”han var MIN älskare”). Precis när Elvira och syrenbersån började tona bort lade Elvira till: ”…men bäst var det när jag och Elsa vänslades över ett hörn”.

Den ljuva slummern bryts tvärt av en oroväckande känsla: ett varningssystem har dragit igång, något är fel, något har hänt!

 

[Rangertheman]

21 oktober 2021

Plats: Start hemma hos Diana på Östermalm, morgonen efter Operakällaren och mötet med Glasser

Diana har ställt klockan på halv sex. Hon känner sig verkligen inte utvilad. Vatten? Nej, det är torrt på golvet. Blicken dras till platsen där madrassen borde ha legat. "Linda?" Vännen syns inte till. Diana kollar under sängen och hittar madrassen, som hon drar fram. I övrigt är det tomt förutom en slokande prästkrage. Oroligt kollar hon i klädkammaren. Tavlorna står kvar där hon lämnade dem, eller nästan i varje fall. Den ena tavlan är vänd mot väggen. Hon bestämmer sig för att gå ut till vardagsrummet för att väcka Janne. Kinden kliar som sjutton! Samtidigt är hon är lite irriterad på Linda. Det är inte första gången hon vandrar iväg eller hittar på underliga saker på nätterna. Janne vaknar med ett ryck. Han har känt på sig att något är på tok. "Vad har du gjort med kinden? Det är ju märket!" säger han till Diana. Hon rusar iväg till närmaste spegel. Det ser ut som att någon skurit in en symbol i kinden på henne och att skårorna börjat svullna till upphöjningar. Diana ber Janne att slå igång kaffebryggaren medan hon skyndar in i badrummet. Hon försöker sminka över märket så gott det går. När hon kommer tillbaka spekulerar Janne i om det kan vara en Dagon-symbol och att Linda är inblandad. Den guden kan mycket väl hysa agg mot Diana, men det känns ändå ganska otroligt. Diana vet mer än hon vill berätta.

Däremot berättar hon ivrigt att hon fick besök av Elvira Wallin i natt, Elvira från den hittills osedda tavlan i Paris. Hon fick information om Dr Donatien. Han är tydligen en profet eller lärjunge till en gud som de ännu inte vet namnet på. Sedan pratar hon om vatten och att hela sovrumsgolvet var översvämmat. Hennes fina matta var förstörd! Men medan hon pratade med Elvira försvann vattnet. Att det överhuvudtaget var där var Lindas fel, enligt Elvira. Janne ber henne sakta ner. Elvira, vatten, en försvunnen Linda? Kan det ha något med Leviatan-tavlan att göra? Janne har fått indikationer på att någon försökt stjäla tavlorna hemma hos honom men inte lyckats. Linda är en skicklig inbrottstjuv. Men skulle hon bege sig hem till Janne i bara pyjamasen? Lindas kläder och hennes mobil ligger kvar i Dianas sovrum. Men Linda hade väl inte med sig Leviatan-tavlan? Diana gräver runt i Lindas väska. Ingen tavla! Diana plockar på sig Lindas hemnycklar, hennes pass och en uppsättning kläder. Om de måste leta efter henne hemma känns det onödigt att bryta sig in, och sedan kanske de måste dra direkt till flyget. Hon visar prästkragen hon hittade för Janne och berättar att den låg på madrassen. Janne kopplar på något sätt prästkragarna till Jelena Hein. "Elvira pratade om Jelena", säger Diana. "Hennes resor mellan tavlorna har gjort att hon delvis är här, delvis är i andra sfärer. Det är därför hon kommer och går". Hinner de verkligen förbi Högdalen på väg till flyget? Jannes känsla är att de måste dit. Han berättar för Diana att han fått en slags varning.

Så fort de kommer hem till Janne går Diana in och tvättar händerna. Hon har ju åkt tunnelbana. Plus att hon vill se bubblorna. Janne undersöker sovrum, kök och vardagsrum utan resultat. Ingen verkar ha varit där. "Men tavlorna?" frågar Diana, "Var har du dem?" Janne försäkrar henne att de är inlåsta men ber henne gå tillbaka in i badrummet medan han kollar dem. Diana är först tveksam. När hon får löfte om att få använda mer av Jannes tvål accepterar hon att vänta där. Janne går in i sovrummet och drar med handen över väggen. Ingen tycks ha använt larmdosan och koden fungerar. Iskristaller har formats på väggarna, nästan som ett skydd mot något. Är allt kvar? Janne kör en snabbinventering. Det enda som saknas är skynket som täckte hans apparat. Tavlorna hänger på sina platser. En av knivarna från skåpet ligger under larmdosan. Han plockar upp den och tittar på den. Även om inget verkar stulet känns det fortfarande som att något är fel. "Linda!?!" utropar han plötsligt. Hon är i tavlan!! Han plockar ner den från väggen och bär ut den i sovrummet innan han kallar på Diana. Hon är jättenöjd med insikterna som hon fick medan hon löddrade upp bubblor av tvålen. Janne viftar bort hennes prat och pekar på tavlan. Diana blir förfärad. "Men Linda? Man ska ju inte resa utan att betala priset!" Hon suckar tungt. Hur ska de få ut henne från tavlan? Offra något? Diana vet att Janne fick betala ett högt pris för att färdas till Schefflerska, och Elvira gav henne ytterligare information i natt: "Tavlorna visar olika skeden av Elviras liv, men innehåller även en del av henne själv. Elvira har fått evigt liv genom Elsa Korbins konst, bokstavligen!" Janne funderar på vad det skulle innebära för Elvira om de samlar ihop alla tavlorna. "Det beror på syftet", förklarar Diana. Det berättade Elvira också för henne i natt. Svarte Bertholtz var en klåpare som misslyckades när han försökte använda de sju porträtten och sedan spred Lindroos tavlorna för vinden, kanske för att ingen skulle komma på tanken att sammanföra dem på nytt. Han räknade uppenbarligen inte med Drottningen i Gult!

Hur var det nu Jelena sa om blommor i håret och blodiga fötter? Kan det vara en väg att få ut Linda? Janne föreslår att de kan gå in i vardagsrummet. "Men ska jag dansa med blodiga fötter måste du nog ta bort mattan", menar Diana. Då tycker Janne att det förmodligen är bättre med köket. Det är lättare att rengöra. Diana är orolig att den lilla vissna prästkragen inte ska räcka och att det finns en risk att hon också ska fastna. Men Janne kanske kan göra ett försök att få ut både Linda och Diana om försöket misslyckas? Diana ber om en stor skål och sprit, både för utvärtes- och eventuellt för invärtes bruk. Hon desinficerar Jannes kniv och ber en stilla bön till Yog-Sothoth att det här ska gå bra. Hon ställer sig i skålen, skär några grunda skåror i sina fötter och smetar ut blodet som sipprar fram. Jannes silverkniv har hon i ena handen och den stackars prästkragen i den andra. Janne blir orolig för sin kniv och tar den ifrån Diana, samtidigt som Diana sätter blomman i håret och dansar en vild dans. När Janne granskar tavlan ser han hur Elvira och Victoria stiger åt sidan och hur Linda kommer fram i förgrunden. Hon sträcker ut handen med en bedjande blick. Finns det en risk att Linda ska dra in Diana? Janne plockar fram rep, binder fast sig själv i diskbänken och håller Diana hårt om midjan. Diana tar Lindas hand. Något är fel! Handen känns konstigt! Det svischar till och sedan ligger Linda på golvet.

Linda reser sig mödosamt upp till knäsittande ställning. Hon är noga med att sitta på sina vanställda fötter och gömmer tummen under högerlåret. Diana och Janne får inte se vad som har hänt med henne! Diana börjar fråga ut Linda med en blandning av ilska och omtanke. "Du vet väl inte hur man reser genom tavlorna? Och förstod du inte hur fruktansvärt farligt det är? Du kunde ha dött!!" Diana fortsätter med att fråga Linda hur det var möjligt för henne att resa utan att offra något. Linda förklarar att hon fick hjälp. "Av vem då?" snäser Diana. Först vill inte Linda säga något och hänga ut sin nya...vän? Men sedan viskar hon att det var Jelena som hjälpte henne. "Typiskt Jelena!", utbrister Diana, "Det är precis likt henne att sätta dig i en sådan svår och farlig situation!" Linda försvarar Jelena och säger att det inte alls var hennes fel. Hon vänder sig mot Janne och ger honom en mörk blick. "Det var din väktares fel! Det var ditt fel!" Hon funderar på om hon ska berätta om "väktaren" för Diana, men tänker att det i så fall måste vänta till Janne är utom hörhåll.

"Vad gömmer du? Varför sitter du så konstigt?" undrar Janne, vänd mot Linda. Diana vill också veta. Då börjar Linda gråta. Hon ställer sig upp. "Jag vet inte varför det här hände...". När Diana ser att Lindas fötter bytt plats blir hon illamående. Det ser hemskt ut. Snyftande säger Linda att hon nog behöver låna ett par skor av Janne. Med för stora skor minskar risken att någon upptäcker hennes "tillstånd". Högerhanden håller hon bakom ryggen men inser att de kommer att se tummen också förr eller senare. Diana blir ytterligare lite grönare när hon ser att Lindas högra tumme har vridit sig ett halvt varv så att nageln pekar in mot de andra fingrarna. Hon sträcker sig efter whiskey-flaskan som Janne håller i. "Gjorde det ont?" frågar hon. "Märkligt nog inte", svarar Linda, "Jag kände ingen smärta, bara att det var något som var fel". Janne undrar om hon kan gå trots fotskiftet. Det svarar Linda att hon kan, men att det nog kommer att ta ett tag att vänja sig. Hon kommer inte att vara lika rörlig som vanligt under en tid. "Kan inte din gud hjälpa dig?" Diana fiskar efter någon form av avslöjande från Lindas sida. Janne är mer rakt på sak: "Dagon?" Linda rycker till. Hon trodde hon hade bestämt sig, men det har hon inte. Den enda gud hon alltid har haft med sig är den som föräldrarna lärde sig om i den lilla bykyrkan - den katolska guden. Så hon svarar ärligt att Han nog inte kan hjälpa henne med tummen och fötterna.

Diana kommer på att hon inte frågat klart om Lindas "kumpan", galningen Jelena Hein. "Kunde hon ta med dig utan att vare sig du eller hon offrade något?" Linda nickar. "Hon har lärt sig det", förklarar hon. Diana blir åter arg på Jelena och delvis på Linda. Hur kunde Linda vara så dum att hon litade på Jelena? Hon lugnar sig lite och berättar om informationen som Elvira gav henne kring Jelenas resande, samma information som hon vidareförmedlade till Janne för en knapp timme sedan. "Det var synd att du inte stannade kvar i sovrummet. Elvira kom dit, den Elvira som är på tavlan i Paris." Linda berättar om händelserna i Paris och funderar på om det kan ha varit så att hon och Elvira tillfälligt bytte plats. Diana vet att tavlan är övertäckt för att ägaren är medveten om att den kan vara farlig. Han vill återskapa den groteska scenen som visas på tavlan och är beredd att ta hjälp av narkotiska preparat och dekadenta vänner för att lyckas. Det är inte bara tavlan som är farlig, ägaren är minst lika farlig!
Linda fortsätter med att berätta om den fasansfulla staden i svart, kal sten. Na'morha - kan det ha varit så den hette? Det var i alla fall det ordet hon hörde när hon och Jelena var där. Om Jelena följt med till Janne? Det tror inte Linda. Janne är inte övertygad. Under tiden som Linda berättar plåstrar Diana om sina sår. De har i stort sett slutat blöda nu. Hon funderar på om hon ska be till Yog-Sothoth för Lindas skull. Det är kanske ingen bra idé? Dianas gud verkar mest vara arg på Linda, kanske för att hon inte tror, kanske för att händelsen på Kallbadhuset var Lindas fel.
Alla tre kommer överens om att igen av dem ska försöka resa genom några tavlor om inte alla är med och kan skydda den resande. Det är Jannes förslag. När de avgivit sina löften beger de sig mot ABBA-museet. Pophouse Food & Bar öppnar en stund innan museet och ska enligt Diana ha god frukost. Linda är utsvulten efter att ha tillbringat en stor del av natten i en tavla. Diana är alltid hungrig.

 

[Rangertheman]

21 oktober 2021

Plats: På Pophouse Food & Bar, vid ABBA-museet

Efter frukost beger sig gruppen in på ABBA-museet. De vandrar runt och rekar efter något de skulle kunna stjäla för att använda till byteshandel med Sorokin. Det mesta är bakom glas eller inlåst i montrar, vilket gör det svårt att få med sig något. Affischer från diverse folkparksturnéer är däremot mer lättillgängliga. Diana distraherar corona-kontrollanterna/väktarna, Janne håller koll och Linda försöker plocka ner en affisch. Den första råkar hon riva sönder. Tur att ingen märkte det! Affischen med Hep Stars går bättre att få ner, men vakterna upptäcker vad hon håller på med och rusar dit. Janne slår omkull den ena vakten. Diana låtsas svimma och samtidigt slå bort walkie-talkien från den andra vakten. Det går inte så bra, men det blir ändå en liten distraktion. Linda råkar riva sönder en affisch med Fästfolket innan hon får ner en Mamma Mia-poster. Hon rullar ihop dem, stoppar dem under tröjan och försöker så diskret som möjligt gå därifrån. Tre vakter till anländer, vilket får Janne att vifta ännu mer. Han slår omkull en till av dem. Sedan spelar han att han är höggradigt berusad. Vakterna för ut honom, ringer polisen och begär att han ska visa upp legitimation. Janne tar en klunk whiskey och bedyrar sin kärlek till ABBA. "Jag skulle ju bara skydda Agneta!" sluddrar han. Linda försöker diskret, men hyfsat snabbt, att avverka utställningen för att komma ut. Polisen anländer och förhör Janne. De verkar mest vara inne på linjen att han bara är ett fyllo. Personalen bestämmer sig för att inte anmäla honom för misshandel, men utfärdar på stående fot ett evigt besöksförbud. Diana reste sig upp när vakterna förde bort Janne och går nu också genom utställningen, smutsig och med skrynkliga kläder. Hon skäms! Diana hinner ifatt Linda och balanserar upp henne så att det går lite fortare.

Nu är det bråttom! De beger sig så snabbt de kan mot Arlanda. Det får bli taxi i ilfart. Under tiden som de åker flyttar de över affischerna och lägger dem i bagaget som Diana ska checka in. Diana får ett sms från Myles Pasqua med frågan om de är på väg till Ryssland och en påminnelse att de lovat att snoka åt honom. Efter att hon visat sms:et för de andra viskar hon till Linda: "Jag tycker synd om dig för vad som hänt med dina fötter och din tumme. Men vi har inte pratat färdigt om din hals." Linda skruvar sig. Diana funderar på om det ändå skulle gå att få hjälp av Yog-Sothoth. Hon stryker sig över kinden. Men Linda ligger ju inte precis på plus hos Yog-Sothoth... "Det går att byta gudar", tänker hon, "det gjorde ju Elsa Korbin". När de kommer till flygplatsen går Diana in på toaletten, offrar och ber. Hon inser att det är max en deciliter vätska i handbagaget och att hon måste använda upp resten av blodet hon tog med sig. Tvålen inne på toaletten ger väldigt fina bubblor.

De hinner med lite mat innan flyget går. Janne tar en rejäl räkmacka, öl och en snaps. Diana nöjer sig med en macka och en kopp kaffe. Linda går iväg till McDonald's, men köper bara en enkel ostburgare och kommer tillbaka till de andras bord. Diana kommenterar att Jannes mat inte är så slemmig och får direkt en motfråga om blodet. Överraskande ärligt berättar hon att det är priset hon betalar för Yog-Sothoths tjänster, ju mer betydelsefull önskan, desto större offer. Hennes eget blod förstärker. Yog-Sothoth tar det blod han behöver och sedan häller hon ut det. "Jag dricker så klart inte det!" säger hon med en äcklad min. När Linda hör konversationen minns hon den tjocka, trögflytande svarta vätskan i den mörka platsen. Det bultar dovt i halsen.

På väg mot gaten frågar Janne Linda hur hon känner inför att flyga över havet. Linda ler, vilket får Diana att bli smått orolig. "Hoppas det inte är för molnigt så att man kan se vattnet", säger Linda och ökar Dianas oro.

När lampan för säkerhetsbältet släcks tänker Janne att han ska gå till toaletten men blir distraherad av flygvärdinnans silkiga scarf. Linda känner hur det killar under fötterna på henne, hon känner suget från Östersjön långt därnere. Hon lägger sig ner på golvet med kinden mot mattan, kysser den och slänger längtande blickar mot havet under sig, fast hon inget ser. Det är precis som mjuka smekningar, som från ömma tentakler därnerifrån. Plötsligt noterar Diana att Linda verkar vara förvunnen. Diana går förbi Lindas plats, tittar ner och ser hur väninnan ligger på golvet med läpparna mot mattan. Diana håller nästan på att kräkas när hon inser hur många skor (och strumpor) som trampat på flygplanets mattor. När hon får syn på Linda ropar hon dit Janne och de hjälps åt att försöka få henne att sitta på sin plats igen. Linda går med på att sluta ligga på matten, men insisterar på att hon åtminstone måste får sitta på den. Golvet är närmast havet!

Janne kan inte motstå att klappa en av flygvärdinnorna över hennes långa, mörka hår. Flygvärdinnan är asiatiskt blyg och reserverad och avvärjer inte Janne direkt, men går åt sidan och verkar mycket besvärad samtidigt som hon behåller sitt artigt professionella sätt. Diana erbjuder Janne en whiskey som muta för att han ska sluta klappa på personalen. Han beställer whiskey efter whiskey för att flygvärdinnan ska komma tillbaka. Diana reagerar: "Janne, sluta nu. Det är bra om du kan GÅ av planet. Byt till kaffe!". Efter tredje kaffebeställningen kommer istället en högrest, kortklippt blondin med finsk brytning, och ger Janne kaffet med en menande blick. Blont hår är inte så intressant för honom så han övergår till att titta på Lindas hår. Hon sitter på golvet och klappar mattan. Flygvärdinnorna har försökt övertala henne att sitta upp i stolen, för hennes egen säkerhets skull. När Janne sträcker fram handen försöker Linda bita honom och då ger han upp sina klappningsförsök. Den blonda flygvärdinnan säger barskt till Linda att nu får hon minsann sätta sig i stolen! Det gör hon - mycket motvilligt. Men hon cirklar med fötterna över mattan för att försöka känna viss närhet. Hon är på väg att ta av sig skor och strumpor men hejdar sig när hon inser vilken dålig idé det är. Diana kommer över och frågar lite om Lindas beteende. Linda förklarar att det känns bäst på golvet och att hon kysste mattan för att komma så nära som möjligt. Diana tackar för informationen. Linda funderar på att gå in på toa och titta på spolvattnet, vart det tar vägen, men hinner inte förrän det är dags för landning.

Planet anländer till Pulkovs internationella flygplats strax innan kl. 21 på kvällen. Det går täta turer med flygbussarna in till St. Petersburgs centrum. Diana googlar fram ett enkelt hotell under den två mil långa resan. Nevsky Forum Hotel verkar bra, men är snarare flott än enkelt. Förvånansvärt billigt för att vara så fint. Det ligger nära Paradtorget, som utgör början på Nevski Prospekt, den stora paradgatan i St. Petersburg. Diana vill gärna att alla tre delar rum så att hon kan hålla koll på de andra. Det kan Linda acceptera om hon sover i ena änden i rummet och Janne i den andra. Hon vill inte bli klappad på håret!

Efter att ha tvättat av sig lite beger det sig ut på stan för att hitta ett ställe med autentiskt, rysk mat. De behöver inte gå så långt eftersom hotellrestaurangen erbjuder allt de kan önska i matväg. Janne bjuder på rysk champagne i en förhoppning att Diana och Linda ska bli lite mer välvilligt inställda till honom.

Efter middagen går de tillbaka till rummet. För säkerhets skull lägger Diana upp sina morgontofflor på en hylla när hon går och lägger sig. Hon vill inte att de ska bli blöta, om Linda översvämmar rummet igen.

Linda sover väldigt oroligt och drömmer att hon utan avbrott angrips av fyra personer; Agneta, Björn, Benny och Anni-Frid; som med anklagande stämmor undrar varför hon förstört deras minne. Hon vaknar svettig och inte det minsta utvilad. Sängkläderna ligger i en enda knut.

22 oktober 2021

Janne är hyfsat utvilad men blev störd av en dröm. Han berättar för de andra att han såg Drottningen i Gult i drömmen. Hon släpade på en kropp - Lars Ringbloms lemlästade och sönderslagna kropp. "Jag har mitt pris", sa drottningen. Är det ett hot mot gruppen eller är det Lars som fått betala det ultimata priset? Den sköna känsla som Diana hade när hon vaknade är mestadels som bortblåst. Janne frågar om Linda också fick besök i drömmen. Hon berättar om ABBA-medlemmarnas angrepp, men Janne viftar bort det med att hon bara har dåligt samvete över de sönderrivna affischerna.

Dagens projekt blir att ta sig till Kamennoostrovsky Prospekt, där Sorokin antas bo, och förmå honom att ge dem Elvira Wallin-tavlan.

 

[Rangertheman]

22 oktober 2021

Plats: St Petersburg

Under frukosten piper det till i Dianas mobil. Det är ett meddelande från Myles Pasqua. Värst vad han ligger på! När hon svarar att de kommer att höra av sig så fort de vet något mer, får hon ett snabbt svar: Sorokin befinner sig tydligen i Moskva. Han sågs på en välgörenhetsgala. Det borde betyda att han inte är hemma på Kamennoostrovsky Prospekt. Eftersom St. Petersburg har en mycket väl utbyggd kollektivtrafik ska det inte vara några större problem för gruppen att ta sig dit.

När de når fram till adressen står de framför en mycket flott byggnad från förra sekelskiftet. Grinden i järnstaketet på framsidan står öppen. Det är ganska mycket folk i rörelse. Diana lägger märke att alla gardiner är fördragna för fönstren på fjärde våningen. Det skulle kunna vara fönster som hör till en och samma lägenhet. När de är på väg in frågar Janne Diana om märket hon har på kinden. Med tanke på hur mycket hon hänger på sociala media, störs hon inte av det? Det säger hon att hon inte gör. "Är det för att det har något med din gud att göra?" Diana ler och svarar att han tänker rätt. På första våning bor någon eller några som heter Orlov. På nästa våning hör de en hund som skäller och rör sig i lägenheten. Kamenskij heter hundens ägare. När de når tredje våningen, Davidoff på dörren, får Janne en förnimmelse av att något är fel. En vedervärdig stank åtföljer känslan. Diana känner också hur avskyvärt det luktar. Kattpiss? Lik? Båda? Linda märker underligt nog inget. Trots allt det hemska känner Janne att han vill försöka ta sig in i lägenheten. Han låter sig övertalas att gå upp ytterligare en våning. Där luktar det inte mer än det som hänger kvar i Dianas och Jannes näsor.

Det står Sorokin på dörren. Den är gallerförsedd och kamerabevakad. Janne säger att "det är där nere det händer". Diana blir orolig, plockar fram en liten behållare och börjar blåsa såpbubblor. När hon lugnat ner sig lite ber Janne henne att söka på "Davidoff" och adressen de befinner sig på. Hon hittar en gammal uppgift från 1989 med namnet på ett par som åtminstone bodde där då. "Kan de ha dött där inne?" undrar Janne. Linda noterar att kameran är rörelsestyrd och aktiv. Hon backar ner en bit i trappan och drar lite i de andra för att de ska följa efter. De hör hur ytterdörren fyra trappor ner öppnas och stängs. Fotsteg hörs i trappan men stannar på andra våningen. Det var kanske hundens husse eller matte som kom hem.

Janne röstar för att de ska fokusera på lägenheten under Sorokins. "Han kanske har konsten där", föreslår han. Diana kan tänka sig det men då vill hon be först. Linda är mest sugen på att försöka knäcka ryssens säkerhetssystem och ta sig in där. Men viskar ändå till de andra: "Bestäm ni! Jag fixar den dörr ni bestämmer att vi ska in igenom.". Innan de hinner svara fryser Diana till och grabbar tag i Jannes arm. Hon har hört någon som mumlar inifrån Sorokins lägenhet och det dämpade ljudet av ABBA:s Dancing Queen. Kan de komma på en bra ursäkt för att ringa på? De har visserligen affischerna, men de har de tänkt använda till Sorokin och de är rätt säkra på att det inte är han som är i lägenheten. Linda känner på sig att det är där de riktiga godsakerna är men att det finns mycket exklusivt och överdådigt i hela huset.

På nytt hör de hur porten längst ner öppnas och stängs. Stegen i trappan passerar våning ett och två. Linda föreslår att de ska smita in i hissen på tredje våningen och huka nedanför hissfönstret. Men det hinner de inte innan en ung, muskulös man dyker upp på våningen med två tunga kassar i händerna. Han har ett stort blont hårsvall och är iklädd en svart skinnjacka. Mannen blir mycket upprörd och ropar en massa på ryska. Diana försöker lugna honom på engelska men får bara till svar: "No English! Njet!". Han är uppenbarligen på väg upp till Sorokins lägenhet, men det kan knappast vara han som är Vadim. Mannen är alldeles för ung och ser inte ut som en affärsman. Han gestikulerar att de ska gå undan. Linda går motvilligt med på hans begäran men passar på att stöta till honom på vägen ner. Han knuffar tillbaka. Diana går också undan och slutligen även Janne. I tiraden av förmodade svordomar på ryska kan Diana och Linda urskilja ordet "davydenko". När den blonda mannen gått igenom gallergrind och dörr, och stängt dem igen efter sig, googlar Diana på ordet. Det verkar vara ett efternamn.

Linda sätter sig på huk för att dyrka upp dörren på tredje våningen och upptäcker då att den är olåst. Diana har knutit fast scarfar mellan dem så att de ska sitta ihop. Janne går först. Det är en lägenhet med väldigt högt i tak och den hade förmodligen varit luftig om den inte vore så fullbelamrad med prylar och bråte. Plötsligt anar Janne en skugga innan han blir påhoppad av tre vildsinta katter. Diana får två katter mot sig och Linda blir attackerad av hela 13 stycken. De river och bits. Diana lyckas kasta bort sina kattanfallare och försöker hjälpa Linda. Det går inte så bra. Linda viftar vilt med kniven och lyckas skrämma bort 5 av katterna, men de ersätts kvickt av 5 nya. I desperation skär Linda av scarfen och springer mot dörren. Diana och Janne anfalls av ytterligare 10 katter vardera. De inser att de kommer att bli övermannade om de inte snabbt lämnar lägenheten. Några katter följer med, två med klorna i Jannes rygg och en som perforerar Dianas byxor. När de fått loss dem och kastat in dem i lägenheten smäller Linda igen dörren. Det hörs ett fasligt fräsande inifrån lägenheten.

I kalabaliken missade gruppen att någon lämnade lägenheten på fjärde våningen och gick ner för trappan. En tjej i övre tonåren står och tittar på dem med stora, blå ögon. Det är kanske inte så förvånande med tanke på att de alla tre blöder från flera dussin bit- och rivsår. Diana försöker tilltala henne på engelska, vilket går bättre än med mannen de träffade i trappan. Tjejen heter tydligen Natalia. På frågan om hon känner Sorokin tittar hon klentroget på Diana och förklarar att han är hennes pappa. Hon tillägger att han inte är hemma utan i Moskva i affärer. "Vad gör ni här i "Pieter"", frågar hon. De gissar av sammanhanget att det är lokalbefolkningens namn på St. Petersburg. "Vi har studerat konst och är intresserade av vad Ryssland kan erbjuda", svara Diana. Natalia verkar tycka det är spännande och frågar en massa om inträdeskrav med mera. "Jag vill också studera konst", säger hon. "Men det måste du väl kunna göra med en pappa som samlar på konst?" Diana vill gärna leda in konversationen på de banorna. "Pappa är ingen samlare - han bara köper saker för att ha dem; konst, hästar, bilar, villor..." Diana chansar och frågar efter "Kvinnan som blev rök" och visar bilden på porträttet för Natalia. Hon rynkar lite på näsan och säger att den hänger på hedersplats i matsalen. Helt obegripligt enligt henne. Det är tydligt att hon inte gillar den. "Vill ni följa med upp och se tavlan?" frågar hon oväntat. Det låter nästan för bra för att vara sant, men självklart tackar Diana ja för deras räkning. På vägen upp för trappan nämner Natalia att hennes kusin Alexander också bor i lägenheten. "Skinnjackekillen som inte kan engelska?" frågar Diana. "Nej, det är Mischa du beskriver, Alexanders skumma livvakt och tillika pojkvän." Natalia berättar att hon vanligtvis bor i Moskva men att hon tröttnade på mammans daltande. "Jag är ju faktiskt 19 år och vuxen!" deklarerar hon innan hon berättar att hon så klart hellre bott själv i lägenheten, men att Alexander är betydligt mindre jobbig än hennes mamma. "Fast han och Mischa håller nog på med skumraskaffärer. De är noga med att alla fönster ska vara fördragna dygnet runt och Alexander lämnar inte lägenheten. "Vill han ha något skickar han Mischa". Diana är lite orolig att Mischa ska fortsätta skälla på dem, men Natalia försäkrar henne om att hon i så fall tar hand om det.

Av det lilla de hann se av "kattlägenheten" verkar den och Sorokins lägenhet ha ungefär samma planlösning. Det är en mycket flott bostad, men inte prålig eller överdådig. ABBA-musik strömmar från ett rum längre in i lägenheten: "Take a chance on me". Det hörs också lågmält prat på ryska och skrattande. "Alexander!" ropar Natalia. En dörr öppnas längre ner i korridoren och en ung man tittar fram. Han har en handduk om midjan men är i övrigt naken. Bakom honom dyker Mischa också upp, lika lättklädd. När de ser att Natalia inte är ensam backar de in i rummet och stänger dörren. Natalia visar gruppen mot matsalen och berättar samtidigt att Alexander och Mischa redan var här när hon kom till St. Petersburg för tre veckor sedan. "De beter sig väldigt underligt, precis som att de är livrädda för något". Med tanke på de märkligheter som omgärdat de andra tavlorna är det svårt för Diana, Janne och Linda att veta om de är rädda för något naturligt eller övernaturligt. De säger inget om de funderingarna till Natalia.

Tavlan hänger mycket riktigt på hedersplatsen i en stor matsal med väggarna fyllda av konst. På ett sirligt, förmodligen antikt staffli står en tavla som genast väcker Lindas intresse. Det är Chagalls "La Thora" som såldes för 4,8 miljoner på en auktion i Uppsala 2016. Linda tycks nästan ha ett sjätte sinne när det gäller att hitta det mest värdefulla föremålet eller konstverket i en samling.

Diana och Janne är mer intresserade av "Kvinnan som blev rök". Det blir ännu mer uppenbart att Natalia inte tycker om porträttet. Hon ryser. "Jag gillar verkligen inte att ha henne tittande över axeln när jag äter frukost!" Det är inte svårt för de andra att förstå. Över Korbin-tavlan hänger ett stilleben av en vas med prästkragar. För Diana och Janne väcker den tavlan nästan mer obehag. "Har du märkt något underligt i lägenheten, eller kanske med tavlan?" dristar sig Diana att fråga Natalia. Till svar muttrar den unga kvinnan något om att det bara är Alex och Mischa som beter sig konstigt. Diana byter ämne och kommenterar hur fantastiskt ljuset är i matsalen, att det måste vara mycket inspirerande att stå där och måla. Natalia nickar, men tillägger att ljuset är ännu mer fantastiskt i några av de andra rummen. Hon frågar om Diana vill följa med. Det första rummet de kommer till är Natalias föräldrars sovrum. Det är nästan lika stort som hela Dianas lägenhet. Natalia leder henne vidare till ett mindre sovrum och berättar att det är hennes. Hon drar undan de tunga mörkläggningsgardinerna och det ryska höstljuset strömmar in i rummet. Eller är det verkligen ryskt höstljus? Diana gnuggar sig i ögonen. För ett ögonblick tyckte hon sig se Paris och Eiffeltornet utanför fönstret.

Under tiden har Alexander och Mischa klätt på sig och kommit in i matsalen. Mischa stirrar obehagligt på Linda. Hon försöker avväpna situationen med ett "Nice painting, eh?". Ryssen bara fortsätter att stirra. Han kan kanske inte ens så mycket engelska att han förstod vad hon just sa. Eller så försöker han skrämma henne. Oavsett vilket känner Linda starkt att hon bör gå efter Diana och Natalia. När hon kommer in i det stora sovrummet slås hon av en väldig känsla av deja vu. Hon är helt övertygad om att hon varit här tidigare, trots att det är omöjligt. Natalia och Diana kommer ut från Natalias rum. Den senare drar undan gardinerna och för några sekunder ser Linda samma sak som Diana såg för en liten stund sedan. Det liknar Paris! Med Eiffeltorn och allt! Diana söker Lindas blick för att få bekräftelse att hon inte är tokig utan att Linda också ser det hon ser. Linda nickar kort. Visst ser hon också den franska huvudstaden breda ut sig. Ett ögonblick senare är vyn åter över de lökformade kupolerna. Som från ingenstans nämner Natalia att hon skulle vilja åka till Paris och studera konst där. Hon har aldrig varit i Frankrike. Diana och Linda tittar på varandra. Varför pratar den unga ryskan om Paris just nu? "Visst är det en fantastisk utsikt?" fortsätter hon. Diana håller med men tycker det är synd att det är fördraget i alla rum. Det ger Natalia modet att förkunna att hon faktiskt är den som har mest rätt att bo i lägenheten och att hon borde få bestämma om gardinerna ska vara öppna eller stängda. Hon låter dem vara öppna och går in i sitt rum för att släppa in ljuset dit. Då kommer Linda på varför hon upplevde en så stark deja vu. Rummet måste vara det som hon skymtade bakom skynket när hon var fast i tavlan som Jelena tog med henne till. Möblerna verkar dock inte vara samma som de hon såg. Natalia kommer tillbaka och de går alla tre mot matsalen. Innan de hinner ut ber Linda Natalia att ursäkten dem ett ögonblick innan hon drar med sig Diana till ena hörnet. Hon berättar om insikten hon nyss fick. Diana tar det med ro. Ingenting är som det verkar här och de har lärt sig att det händer särskilt märkliga saker i närheten av porträtten.

Alexander bjuder Janne på champagne och jordgubbar. "You are businessman, no? Interested in paintings? Perhaps we can do business?". Janne tömmer glaset med champagne, ser sin chans och nämner byteshandeln de har tänkt sig: ABBA-planscherna mot Korbin-tavlan. Alexander verka genuint intresserad till en början men tycks inte riktigt våga gå med på en sådan deal. Hans farbror skulle nog bli vansinnig. Kan Janne tänka sig att betala för porträttet istället? $50 000? Janne anar en desperation i Alexanders blick. Det verka som att han verkligen behöver pengar och att han inte har för avsikt att slussa dem vidare till farbrodern. "Femtio lax är inget man bara plockar upp ur guldbyxorna", skojar Janne. Av förklarliga skäl förstår inte ryssen den referensen. Men att Janne inte verkar ha femtiotusen - det förstår han. När Mischa kommer med en bricka med rysk kaviar på skakar han avvärjande på huvudet. Bättre att spara kaviarburken till Jannes väninnor kommer tillbaka. De kanske har pengar? Men Janne har redan fått syn på de svarta, lätt slemmiga kornen. Han stryker med fingret över fiskrommen innan han nyper tag i den lilla skeden och börjar sleva in kaviar i munnen. Han tittar på Mischa och pekar menande mot det tomma champagneglaset. Den unga Joey Tempest-lookalike:n suckar och fyller på med mer skumpa. Alexander gör ett nytt försöka att locka Janne att köpa tavlan för $50 000 men tystnar när Natalia kommer ut i matsalen. Han skruvar besvärat på sig. Diana ber Janne att gå in och prata med Linda i sovrummet.

Under tiden tar hon över diskussionen med Alexander. Han säger att han har förstått att de är konstintresserade och särskilt av "den där förskräckliga teckningen". Det kan inte Diana förneka. Alexander lutar sig fram mot henne och viskande, så att inte Natalia ska höra, ger han Diana samma erbjudande som han gav Janne. Till hans uppenbart stora besvikelse blir svaret det samma. Diana byter ämne och frågar varför det är så mörkt i lägenheten, och lägger till att hon tycker det är synd. Alexander skryter och säger att han är en framgångsrik affärsman och som sådan väcker han mycket avundsjuka. Nu har några skumma typer drabbats av den avundsjukan och påstår att han är skyldig dem pengar. Det är därför han håller sig undan.

Janne och Linda kommer tillbaka. Janne skakar nästan omärkligt på huvudet för att indikera att han inte hittade något när han kände in rummet. Diana funderar på om Alexander märkt något märkligt om han någon gång tittat ut och frågar honom om han varit i Paris. Det säger han sig ha varit, flera gånger, men han verkar inte särskilt intresserad av att prata vidare om det. Ingen reaktion heller som tyder på att han sett något ovanligt utanför fönsterna här.

Plötsligt strömmar tonerna från ABBA:s "Dancing Queen" från rummet på andra sidan av matsalen, på ganska hög volym. Diana går för att undersöka vem som dragit igång musiken. Det är Mischa, som med bar överkropp står och försöker följa karaokemaskinens instruktioner och sjunga med. Engelskan är så dålig att det är svårt att utröna om han faktiskt sjunger samma låt som visas på skärmen. Alexander, som är tätt i hälarna på Diana, går genom rummet och sveper upp de stora dubbeldörrarna som leder ut i hallen. Sedan går han tillbaka och lägger händerna på Dianas axlar. "Conga", skrattar han och knuffar Diana framför sig. Linda och Natalia ansluter också, mycket motvilligt i Lindas fall, och den lilla gruppen dansar genom lägenheten. När de är tillbaka vid ytterdörren hörs det en kraftig knackning. Alexander gestikulerar åt Mischa att sänka musiken. Alexander kollar övervakningskameran. "Davydenko!" väser han mellan hårt sammanbitna tänder. Mischa har fått på sig t-shirten igen och kommer och ställer sig bredvid honom. Alexander öppnar dörren. In kliver två mycket storvuxna tvillingar, riktiga gorillatyper. Efter dem, en propert klädd man med ett stort, välfriserat, gråsprängt skägg. "Davydenko", säger Mischa och nickar en hälsning. Davydenko tar ingen större notis om honom utan vänder sig mot Alexander, som börjat svettas ymnigt. Konversationen som följer är lugn och sansad, men så klart på ryska, så Diana, Janne och Linda förstår inget av den. Men att den gör Alexander mer och mer nervös - det är uppenbart. Han tittar bedjande på Diana och mimar "tavlan" och "femtiotusen". Diana skakar på huvudet. "Tillsammans kan ni lösa det", försöker Alexander. Istället för att svara Alexander vänder sig Diana mot Natalia och frågar vem männen är. Natalia säger att hon har sett tvillingarna utanför huset ett flertal gånger under de tre veckor som hon bott här, men att hon inte förstått att de haft huset under bevakning. "Tänk om det är jag som lockade hit dem genom att dra ifrån gardinerna..." Diana lugnar henne med att de lika gärna kan ha sett Mischa när han kom tillbaka från shoppingturen.

Diskussionerna mellan Alexander och Davydenko ökar i volym och intensitet. Diana ber Natalia att översätta men ångrar sig nästan direkt. Davydenko hotar med att börja knipsa fingrar om han inte får sina pengar. För att förstärka hotet tar Bolek, en av tvillingarna, fram en stor avbitartång. All färg försvinner från Alexanders ansikte.

Linda får en idé och ber Diana kolla med Myles Pasqua om han kan ordna pengar så att de kan köpa tavlan och rädda Alexanders fingrar. Diana går åt sidan och skriver ett snabbt men diskret meddelande. Myles svarar nästan direkt att han inte har tillgång till så mycket pengar, att de ska vara försiktiga och att de inte ska blanda sig i maffiaaffärer. När Pasqua inte kan rädda Alexander försöker Linda dra sig till minnes om hon sett något kassaskåp i lägenheten, men kommer fram till att det har hon nog inte. Hon frågar Natalia om hennes pappa har några kontanter liggande hemma. Det tror hon inte att han har.

Plötsligt slås ytterdörren upp och en kvinna i dyra designerkläder kliver in. Efter henne kommer en yngre kvinna med armarna fulla av shoppingkassar och paket. "Mama!" säger Natalia. Natalias mamma gör en snabb bedömning av situationen, låter blicken gå från Alexander till Davydenko, och ryter sedan något som verkar betyda "Vad föregår här?" Natalia översätter. Davydenko förklarar för fru Sorokin att hennes unga släkting är skyldig honom pengar och att han inte kommer att gå förrän han fått dem. Kvinnan fnyser. Sedan spänner hon blicken i Janne, Linda och Diana. "Är ni också med honom?" med en nick bort mot Davydenko. "Skurkar?" Diana förklarar att de är där för att göra affärer med hennes man, men att de just nu bara är nya vänner till hennes dotter. När diskussionen börjar lugna ner sig ber fru Sorokin sin assistent, Anna, att skriva en check till herr Davydenko. Samtidigt som hon överräcker checken säger hon att hon aldrig vill se honom där igen. "Då kommer du att få med min make att göra!"

 

[Rangertheman]

När Davydenko och hans hejdukar har gått och Alexander har blivit utskälld efter noter, förklarar Natalia för sin mamma, Galina, varför hennes nya vänner från Sverige är där. Galina Sorokin mjuknar. "Så ni vill köpa tavlor? Köp så många ni vill! Jag bryr mig inte!" Hon verkar inte värdera makens konstinköp särskilt högt. När hon får klart för sig att det är Korbin-tavlan de är intresserade av säger hon: "Ta den! Ni får den!" För samvetets skull erbjuder Linda ändå henne ABBA-affischerna. Galina skiner upp. "Alla gillar ju ABBA, jag tar gärna emot dem!" Inspirerad av de tidiga bilderna på ABBA-medlemmarna ropar hon åt Alexander att dra igång karaokemaskinen. Det visar sig, kanske föga förvånande, att hennes favoritlåt är "Money, money". Assistenten Anna gillar "Ring, ring". Galina och Anna har varit i Helsingfors och shoppat. Anna berättar apropå att gruppen är från Sverige, att hon haft mailkontakt med en svensk man, Lars, som är chef för ett konstmuseum och som har lovat henne att hon ska få komma till Sverige som särskilt inbjuden gäst. "Men han har slutat höra av sig..." Hon ser sorgsen ut. "Heter Lars möjligen Ringblom i efternamn?" frågar Janne. När Anna nickar berättar han att Lars Ringblom tyvärr är död och beklagar sorgen. Anna ursäktar sig och går iväg en stund. Mischa fortsätter bjuda på champagne, jordgubbar och kaviar, och en fest börjar ta fart.

Janne tar ner tavlan och lägger ner den i en skyddsväska som han hade ihoprullad i ryggsäcken. Precis när han dragit igen dragkedjan smälls ytterdörren upp och en gammal, hålögd kvinna går stelt fram mot honom. Hon är naken förutom en sliten pälskappa och en hatt. "Fru Davidoff?" försöker Galina, "Margaritka?" Utan ett ord och utan att reagera på frågorna går den gamla damen fram och rycker väskan ut händerna på Janne. Sedan vänder hon på klacken och går mot dörren. Diana försöker stoppa henne men blir då nypt i handleden så hårt att hon nästan tror den ska gå av. Alla tre följer efter Margaritka Davidoff, utom räckhåll för hennes hårda nypor. Precis innan damen ska ta första steget nedför trappan, tar Linda fart och tacklar henne hårt i ryggen. Linda hoppas att hon ska tappa väskan i fallet. Margaritka har väskan i ett järngrepp och trots att hon faller sju trappsteg släpper hon inte taget om den. När hon reser sig upp sätter Janne en fot i ryggen på henne och skjuter ifrån. Samma sak igen - hon faller några steg men släpper inte väskan. Linda kommer på att det ju stod "Davidoff" på dörren på våningen nedanför. Kan det ha varit Margaritkas katter som anföll dem? Om hon tar med sig Korbin-tavlan in i lägenheten lär de aldrig komma åt den utan att bli fullständigt sönderrivna. Linda smiter förbi för att hinna före till dörren. Men hon har lite för bråttom, snubblar och landar precis vid dörröppningen. Snabbt som blixten kastar sig en katt ut och klöser sig fast vid Lindas ben. Linda inser att det kommer att dyka upp fler katter om hon inte är snabb. Hon smäller igen dörren och använder dyrkarna för att låsa den, med katten ilsket fräsande på benet. Under tiden försöker Diana hugga damen med kniven, men trots att Davidoff rör sig långsamt, missar hon. Inte heller kommer hon runt den gamla damen. Hon får nöja sig med att följa efter. Margaritka når fram till dörren och trycker ner handtaget. När dörren inte går upp verkar hon bli förvirrad för ett ögonblick. Sedan går hon med släpande steg mot trappan som leder ner till andra våningen. Diana försöker dra bort katten från Lindas ben men blir då själv riven. De fortsätter följa efter Margaritka Davidoff.

Linda lyckas på något sätt få bort katten. Hon håller den i nackskinnet och Diana tar den om ryggen, för att undvika ytterligare rivsår och bett. På väg nedför trappan anar Linda att det finns någon mer invid dem. Hon formar ett ljudlöst "Hjälp oss" i riktning mot närvaron. Det känns som att denna någon betraktar Linda. Hon viskar ett nytt "Hjälp oss". Inget händer. Kan det vara Jelena? Diana hör nog Lindas viskning men är för upptagen med sin egen plan för att undra över vem hon viskar till. Diana smyger upp bakom Margaritka, sträcker sig runt henne och mular henne med katten. Istället för att klösas och bitas, slappnar katten av och glider ner på trappans marmor. Linda har plockat fram sin kniv och försöker skära av tantens hälsenor, Jurtjyrkogården style. Det misslyckas.

De når andra våningen och hundskallen från Kamenskijs lägenhet ökar i intensitet. Eller hundskall och hundskall. Snarare bjäbbanden. "Synd!", tänker Linda, "Hade det varit en större hund hade de kanske kunnat släppa ut den och förmått den att anfalla den kattstinkande kvinnan. Janne gör ett försök att skära Margaritka i handlederna men kommer inte åt att hugga med någon större kraft. Kappans ärmar stoppar upp attacken.

Det flimrar till bredvid Linda och det dyker upp som en dimma. Linda viskar "Jelena? Kan du hjälpa oss?" Jelena framträder, inte ett dugg skarp i kanterna. Hon tittar mot fru Davidoff och tilltalar Linda utan att släppa tanten med blicken. "Väggarna är extra tunna på vissa ställen", säger hon. "Vad menar du?" frågar Linda. Jelena svarar inte. Så vänder hon sig om och tittar uppför trapporna. Hon blinkar till och är borta, efter en snabb sekund då hon och Linda utbyter ögonkontakt. Linda tar ett steg mot trappan, tvekar och stannar. Funderar. Sedan springer hon bort till de andra och nämner det där med väggarna. Diana och Janne är helt oförstående.

Fru Orlova kommer ut och skäller men lugnar sig när hon ser att gruppen är på väg bort. Diana försöker knyta scarfar om armarna på tanten för att sakta ner henne. På första våningen hörs barnljud inifrån lägenheten. Det känns som att situationen blir alltmer kaotisk. Linda föreslår att de ska springa ner och spärra dörren som leder ut, men tänker tydligen att det är Diana eller Janne som ska göra det. Själv kilar Linda upp mot Sorokins lägenhet. Diana springer ner och försöker låsa dörren men portvakten hindrar henne. Janne har tagit över Dianas plan och försöker knyta ihop damen. Det verkar inte hindra henne från att sträva vidare. Davidoff är på väg nedför sista trappan med Janne tätt efter. Dörren öppnas bakom honom och två barn, en pojke och en flicka i 7-9 årsåldern tittar ut. De tystnar när de ser vad som händer och stänger kvickt dörren igen.

Portvakten försöker stoppa Diana som nu har börjat släpa bänkar för att blockera ytterdörren. Han tar upp mobilen för att ringa men Diana slår den ur handen på honom. Hon försöker på engelska och påhittad ryska att få honom att förstå. Margaritka Davidoff blir synlig i trappan. "Missis Davidoff", säger portvakten inställsamt. Janne och Diana hjälps åt att greppa väskan. De drar och sliter. Tanten är omänskligt stark. Janne tar fram silverdolken och försöker istället skära av väskremmarna hon håller i.

Linda når översta våningen och finner att dörren fortfarande står öppen. Hon rusar in i matsalen, springer fram till platsen där porträttet hängde och viskar: "Jelena? Elvira?". Inget svar. Tavlan är ju inte där längre så hur skulle någon kunna svara? Först då blir Linda varse att musiken och festljuden nått nästan öronbedövande nivåer. En silverbricka med strängar av ett vitt pulver står på matsalsbordet. Det har funnits fler strängar på brickan och Linda misstänker att det är drogerna som höjt volymen på festen. Plötsligt får hon en idé: det kanske går att kommunicera med Jelena via någon annan tavla? Hon måste ju få reda på vad hon menade med de tunna väggarna. Hon ställer sig framför Chagall-tavlan och säger med tydlig röst: "Kan ni komma åt och stoppa den döda tanten inifrån tavlan? Jag vet att du inte gillar känslan av att bli rök, Jelena, men vi är desperata!". Fortfarande inget svar. Men Linda känner ändå förnimmelsen av en insikt som är på väg att komma till henne. En sekund senare är den försvunnen igen. Congatåget dansar in i matsalen till tonerna av "Voulez-vous" och de vill ha med Linda. Hon tackar vänligt men bestämt nej. Tåget tuffar vidare.

Efter två försök lyckas Janne äntligen skära av remmarna och snappar åt sig väskan. Han springer det snabbast han kan mot utgången. Diana försöker få den gamla tanten att gå ännu långsammare genom att kasta saker på henne. Portvakten blänger på henne och ropar att hon ska sluta! Han går fram och lägger armen om fru Davidoff. Hon kan ju inte gå ut i bara kappa och hat. Han försöker leda henne i riktning mot trappan, vilket Diana gärna hjälper till med. Men Margaritka sliter sig loss och går ut på entrétrappan. I samma ögonblick kastar sig Janne upp på en spårvagn, som åker iväg. Margaritka Davidoff faller livlös ner på marken. Nu verkar hon vara död på riktigt. Portvakten är mycket upprörd och Diana spelar med, fast bara en liten stund. När portvaktens rop lockar till sig fler människor, utnyttjar hon röran för att smyga därifrån. Hon går upp mot Sorokins lägenhet.

Linda springer runt och känner på andra tavlor. Hon kollar genom fönstret om det är Paris utanför. Det är St. Petersburg men som genom en dimma tycks hon skymta Eiffeltornet. Hon öppnar fönstret och försöker fokusera på tornet men det kommer och går, som Jelena brukar göra. Nedslagen lommar hon ut i matsalen. "Ingen skulle nog märka om jag tog med mig Chagall-tavlan", tänker hon, "men jag borde inte...". En samvetskamp bryter ut i Lindas sinne.

När Diana kommer upp till lägenheten, smyger Linda precis ut ur matsalen. Med tavlan under armen. Just då återvänder congatåget. Galina ser vad som håller på att hända och spänner blicken i Linda, som ställer tavlan mot väggen och försöker låtsas som att det regnar. "Den tavlan gillar jag, den måste vara kvar. Men jag är glad att ni tog med er det hemska porträttet!". Galina sätter sig vid matsalsbordet. Alexander och Mischa går in i karaokerummet och stänger dörren. Diana berättar för Linda (och Galina) vad som har hänt och att Janne fick med sig tavlan. Natalia kommer ut från föräldrarnas sovrum. Hon har målat en tavla som ska ersätta rök-kvinnan, ett porträtt av Linda. Mycket smickrande, tycker Linda. De tackar för sig, utbyter kontaktuppgifter och åker sedan mot hotellet. Linda sitter tyst på bussen. Insikten närmar sig lite igen: Jelena menade förmodligen något som har med arkana att göra. Vad är det för arkana hon sysslar med? Hon reser, både genom tavlor och annars. Hjälper det Linda på något sätt? Kanske inte just nu, kanske senare.

 

[Rangertheman]

22 oktober 2021

Plats: St. Petersburg

Diana frågar Linda om hon också såg Paris med Eiffeltornet utanför lägenhetens fönster. Det gjorde hon, korta stunder. Kan det vara så att verkligheten spiller över mellan tavlorna ibland? Att man ser saker i närheten av en tavla som egentligen finns nära en annan tavla?

De slår i gång Tv:n och möts av alarmerande bilder och rubriker: полное отклюнчение. De lyckas lista ut att det betyder "total nedstängning". På grund av ett nytt supervirus, Macronomicon, stängs nu gränserna med omedelbar verkan i hela Europa! Inga flyg från St. Petersburg eller någon annan flygplats i Ryssland! Hur i hela friden ska de nu kunna ta sig till (och från) Paris??? Resa genom tavlorna? Men de kan inte ta med sig en tavla genom en annan tavla... Diana tittar på Janne som om han skulle sitta på ett svar. Han säger sig inte veta något men Diana fortsätter fråga honom. Linda är fundersam. Hon tänker på det som Jelena sa. Sedan kommer hon med ett förslag: "Tänk om vi kunde "kliva ut" i Paris under den korta stund vi ser den vyn från lägenheten?"

Diana ber att få låna porträttet och Janne tar efter bara en kort stunds tvekan fram väskan med porträttet. Med risk för att de andra ska tro att hon är knäpp frågar Diana rakt ut: "Elvira, vad är priset för att resa till Paris och kan vi göra det?". Egentligen vet hon redan vad priset är. Hon får ändå veta det igen. Elvira varnar också för att de rest olika många gånger. Hon lägger också till att det kan räcka att Diana sett en liten del av "Elvira Wallins bröllop" för att resa till den, men ALLTING HAR SITT PRIS.

Linda får syn på Jelena som dyker upp som en dimma, ett vattenmärke tätt intill henne. Linda frågar, till synes ut i tomma intet: "Kan det funka att vi kliver ut i Paris under den korta stund vi ser staden?". Svaret, som bara Linda hör, är lite svävande: "Jag kan ju hjälpa till...men du kanske inte ska åka med mig den här gången..." Jelena tittar på Lindas fötter. "Det är inte ditt fel", svara Linda. Diana och Janne har flera gånger frågat Linda vem hon pratar med utan att få något svar. De anar vem det är. Jelena fortsätter att berätta för Linda att sättet som hon reser på är farligt, men att de kan ta med sig saker den vägen. Linda tänker att de ändå borde kunna använda tavlan för att få fram en bild av Paris och sedan gå dit, utan att gå via tavlan. "Nej, då dör ni!". Jelena är mycket bestämd. "Ni kan bara gå just där väggen är skör. Genom den vägen, min väg, kan ni ta med er tavlan. Men jag avråder dig från att ta den vägen, min vän." Linda ska precis förklara att de är desperata, att nedstängningen gjort det omöjligt att resa på normalt sätt och att de måste få med sig "Kvinnan som blev rök", när Jelena tillägger: "...och jag kan ju aldrig garantera att ni kommer fram helt ihopsatta, men materiella ting brukar klara sig."

Elvira i tavlan frågar "Är det hon nu igen?". Diana vet inte men förnimmer att Linda inte är ensam. "Ja, det är hon som reser", säger Elvira, "hon som vandrar som hon vill...eller dit sfärerna tar henne.". Jelena lipar åt tavlan. Linda skrattar till. "Hon har åkt alltför många gånger", suckar Elvira. "Snart är hon väl i samma skick som jag när jag blev målad..." Linda påpekar att Jelena inte gillar tavlan eftersom den är alltför luddig, ofokuserad. Elvira förklarar att hon aldrig reste men att hon ändå hade alltför mycket sfärisk närkontakt ändå. "Men det ordnade sig ju på slutet ändå," försöker Diana. "Ja, kärleken räddade mig till sist". Även om Elvira avråder från alltför frekvent resande förklarar hon att reser de hennes väg kommer de att hamna på gräs, i närheten av tavlan som de vill till. Linda är skeptisk. "Är ditt sätt bättre än Elviras?" säger hon, vänd mot Jelena. "Ni hamnar helt intill tavlan med min väg...men jag kan inte GARANTERA att ni sitter ihop som ni ska."

Det är uppenbart att de själva måste lista ut vilken väg som är bäst. Elvira skulle aldrig medge om Jelenas väg är bättre och vice versa. Nu börjar Janne bli riktigt irriterad på Linda. "Vem är det du pratar med egentligen?" Linda tittar upp, blinkar mot Janne och svarar nästan förvånat att det så klart är Jelena. Janne fokuserar på punkten där han tror Jelena befinner sig och plötsligt framträder hon, lite fransig i kanterna, men fullt synlig. Diana ser också henne. Jelena upprepar att hennes väg innebär att de kan få med sig tavlan men hon kan inte lova att de inte råkar ut för något ännu värre än det som hände Linda. När Linda tycker att de ska resa den vägen alla tre, blir det ett blankt nej från Jelena. Hon vill inte utsätta sin vän för ytterligare partikelpåfrestningar. Diana och Janne rycker till lite när de hör Jelena använda ordet "vän" om Linda, men är alltför upptagna med att försöka hitta en så lite riskfylld resväg som möjligt. Linda verkar också se Jelena som sin vän. Märkligt! Rök-Elvira påpekar att Diana inte heller kan resa med Jelena. Hon är den enda som sett en del av tavlan och träffat Bröllops-Elvira, och således den som kan leda dem någorlunda rätt. Till sist enas de om Dianas förslag, som innebär att hon och Linda ska resa via tavlan, och att Janne, som är minst mentalt påverkad, reser med Jelena.

Janne får ta med sig de viktigaste sakerna, eftersom han kan. Han knölar ner dem i ryggsäcken. Resten ber de receptionen skicka till Sverige. Det kommer att minst ta till gränserna öppnar igen.

Diana och Linda beger sig ut för att leta upp något levande. De tar med sig en hink från städskrubben. Fisk skulle de ju kunna offra. De lyckas inte på första försöket. Diana frågar om de ska skaffa djur från djuraffären men de kommer överens om att göra ett försök till. Efter ännu ett misslyckat försök bestämmer de sig för att köpa levande fiskar. Närmaste restaurang som har karpar är en kinarestaurang. Men karparna är egentligen tänkta som prydnad och blir väldigt dyra - $750 per styck. Tillbaka på hotellrummet har de inga större samvetskval inför att offra fiskarna. Elvira sträcker händerna mot Linda och Diana. Linda sträcker sin högra hand mot Elvira, som bara skakar på huvudet. Hon vill hålla i Lindas vänstra hand. Den högra är för otäck med sin omvridna tumme. Det sista som hörs innan det svartnar är Elviras röst: "Allt blir bättre sen. Se på mig - jag fann kärleken över en hörna". Janne är ensam kvar med Jelena på hotellrummet.

- - -

Diana och Linda dyker upp i en liten park tvärs över gatan från Café Mozart i Paris. "Landningsplatsen" skyms av buskage, så det verkar inte som att någon reagerar på deras plötsliga uppdykande. De får syn på Janne på andra sidan gatan och går för att möta honom. Linda tycker han verkar välbehållen. Eller vänta nu...har han inte blivit lite längre? I alla fall sitter hans huvud högre upp. Pannan är alldeles slät och brun. Och var är oljerocken? Janne säger att han ville byta stil lite. "Något har hänt med er!" säger Janne. "Ni har blivit så små". Diana och Linda tittar på sig själva och sedan på varandra. "Nej, det är nog du som blivit längre. Mycket längre. Du kanske skulle satsa på basket?". Diana undrar vad som hänt med Jannes ansikte. Han tittar oförstående på henne. Hon gräver i sin handväska och fiskar upp en liten spegel. Då ser Janne också att det ser ut som en ansiktslyftning och en fin solbränna, men bara i pannan. Plötsligt inser Linda vad det är som avviker mest på Janne: Hans hals ser ut att ha sträckts ut, den måste vara minst en halv decimeter längre!! Linda kommenterar att han ser ut som de där kvinnorna som har fler och fler halsringar till de får en jättelång hals. Det känner sig inte Janne särskilt bekväm med. Han får låna en scarf av Diana för att försöka dölja den största förändringen.

De ser sig omkring. De befinner sig utanför en 1800-talsbyggnad som ligger i 16:e arrondissementet, på Avenue Mozart. Området är inte riktigt lika exklusivt som gatorna närmast Champs Elysées, men här bor överklassen och de framgångsrika affärsmännen. De flesta byggnaderna är från 1800-talet, och området har breda avenyer, ansedda skolor och gott om grönska.

Diana påminner om att tavlans ägare blir mer och mer galen, och att han försöker återskapa händelserna som Elsa Korbin avbildade. Elvira har berättat det för henne och även nämnt att det är en mycket brutal tavla. Janne inser att han var i lägenheten där tavlan förmodligen hänger. Han såg en övertäckt tavla men var så ivrig att möta upp med vännerna att han inte tänkte på att kolla vad det var för någon. Däremot hann han lägga märke till att planlösningen var densamma som i Sorokins lägenhet. Linda blir rätt irriterad på Janne att han inte passade på att ta tavlan när han ändå var där. Janne rycker på axlarna. Inte så lätt för honom att tänka på... I korta ordalag berättar han om sin resa: Han och Jelena begav sig till Sorokins lägenhet, där "väggarna var som tunnast". Det hade uppenbarligen konsumerats mer droger och alkohol i lägenheten sedan den lilla gruppen lämnade den. Ingen brydde sig om att Janne gick runt där. Jelena såg de inte. Det var förstås "portalen" bestående av paret Sorokins sovrum som lämpade sig bäst för Jelenas typ av resande. Där klev Janne igenom och hamnade på en balkong i Paris, i en lägenhet som verkade vara en spegelversion av den i St Petersburg. Janne fick syn på Linda och Diana nere i parken och sprang fort genom lägenheten innanför balkongen och ner på gatan.

De följer med Janne tillbaka till rätt trappuppgång och tar hissen upp till fjärde våningen. Det står "M. Patrice Daniel" på dörren. "Aha, "Patrik Daniel"!", säger Janne triumfatoriskt, "Jag sa ju det när vi var i Sala". Det hörs ljud inifrån. Diana känner på dörren. Den är låst. Linda dyrkar enkelt upp den. När de kliver in möts de av en ung, något androgyn man med kort blont hår. Han håller i en stor bukett prästkragar. Diana frågar, på engelska, efter "Mr. Patrice Daniel". "Han är på sitt kontor", svarar den unga mannen, "Jag heter Matisse". Diana ljuger ihop en historia om att de blivit inbjudna för att få se på konst och kanske göra affärer. "Har ni inte fått mejlet?" Mannen blir väldigt förvirrad. "Vi väntar gäster för en fest, inte för affärer. Men jag kan hämta honom om ni vill...". De blir insläppta i hallen. Nu ser Linda och Diana också att planlösningen är exakt den samma som i den ryska lägenheten. Då borde tavlan rimligtvis finnas i rummet bredvid matsalen. Innan Matisse hinner gå i väg dyker en man upp i korridoren. Han är på pricken lik Mischa! Han har till och med samma kläder! "Det här är Karl", säger Matisse, "Han är också modell".

Matisse går en bit ner i korridoren och knackar på. En man i en purpurfärgad morgonrock kliver ut. Det är uppenbart för alla tre att mannen direkt blir väldigt intresserade av dem, på ett nästan obehagligt sätt. Janne backar en bit. Tänk om det är deras tavla han är intresserad av. Mannen presenterar sig som Patrice Daniel. Morgonrocken glider ner lite på överkroppen, vilket inte verkar genera honom det minsta. "Ska du inte klä på dig? Gästerna kommer snart!" förmanar Matisse. "Du brukar ju inte vara så lättklädd innan festen ens börjat". Även om Patrice är fortsatt intresserad ser han rätt frånvarande ut på ögonen. Drogad? Diana föreslår att de kan komma tillbaka senare. "Men ville ni inte göra affärer? Vilken tavla var det ni skulle titta på?" Matisse verkar nervös och förstår inte riktigt om de ska göra affärer eller festa. Vilka är de egentligen? Diana vägrar att möta M. Daniels blick. Hon tycker att han är hemskt obehaglig. Patrice slickar sig om munnen samtidigt som han naglar fast Linda och Janne med blicken. "Vad tycker ni om min konst?" flinar han. Diana undviker att titta på den också men börjar få svårt att hitta punkter hon kan fokusera blicken på, som inte väcker starkt obehag. Janne och Linda ser sig om och lägger märke till att all kont är erotisk, med tema artöverskridande förbindelser. Matisse viskar till Linda att den värsta tavlan är undangömd, troligen för att lugna henne. Men han verkar vara lika nervös som henne. "Alla borde vara undangömda!" viskar Linda tillbaka. "Klart ni ska stanna på festen", säger Patrice, "ni verkar vara fina exemplar. Objekt. Personer." Felsägningen (?) gör stämningen ännu mera tryckt. "Vad menar...?" börjar Diana, vänd mot Matisse, men avbryter sig. Hon vill nog inte veta!

"Ska vi inte göra affärer...?" säger M. Daniel och kliver närmre, tätt intill Janne. "Vilka verk är ni intresserade av?" Diana söker Lindas accept innan hon nämner Korbin-tavlan. "Aha, den", svarar Patrice, "ja, det är en spännande tavla. Den har inget pris som kan betalas med pengar. Kanske med tjänster? Ni kan hjälpa mig." Leendet som följer får Diana att känna kväljningar. Janne och Linda känner sig också rejält obekväma, men Diana är nog den som mår sämst. Hon har Elviras varningar ringande i bakhuvudet. "Jag har en dröm", fortsätter fransmannen, "om att återskapa det som händer på tavlan. Ni är perfekta för det!" Bekräftelsen på att Elvira hade rätt i sina farhågor träffar Diana som ett slag i magen. Perversionerna på tavlan är inget hon vill vara en del av. Matisse tidigare nervositet har vuxit i takt med att Patrice lagt fram sina förslag och nu rinner de över. "Den där veka pojken!" hånar M. Daniel.

Det kommer en person gående från matsalen, en mycket sedligt klädd, mörkhårig kvinna. Hon är mycket blek. Det ser ut att vara något onaturligt med hennes ögon, som om hon har färgade linser som inte stämmer överens med hennes egen ögonfärg. Kvinnan håller i en liten balja som är full med smutsiga glas och annan disk. Diana får en känsla av deja vu när hon ser kvinnan. Men det är något mer än bara ögonen som inte stämmer, proportionerna är också fel. Det ser ut som att hon har väldigt långa armar. Kvickt plockar kvinnan i ytterligare disk i baljan och kilar bort i korridoren. Det går nästan övernaturligt fort för henne. Innan någon hinner fråga förklarar Patrice att de just träffat Mme. Boucholet, hans ytterst pålitliga och kompetenta hushållerska. Mycket lojal och pålitlig.

Avbrotten när Matisse sprang i väg och Mme. Boucholet dök upp har inte minskat Patrices önskan att göra "affärer". "Ni kan få stanna i mina privata gemak fram till festen och sedan vara med i återskapandet". "Det räcker bra att bara få se tavlan", förslår Diana med lätt darrande röst. Hon tycker det här är SÅ obehagligt! Linda tycker att de kan koma tillbaka senare och Diana håller med. Patrice tycker det är en mycket bättre idé att de stannar. "Så att vi kan lära känna varandra bättre". Vad har de gett sig in på?

 

[Rangertheman]

22 oktober 2021

Plats: Paris

M. Daniel lutar sig mot Linda "Vi ska nog kunna komma överens". Linda ryser. Hon fingrar på kniven i fickan. Någonstans finns en tanke att hon nog kan klara av den sliskige fransmannen om han skulle försöka sig på något. Men helt säker kan hon inte vara. Han leder in henne på kontoret och låser dörren. Linda förstår varför hon fick en känsla av deja vu i Natalias föräldrars sovrum. Utifrån planlösningen är rummet i St. Petersburg det som motsvarar Patrices kontor. Tavlan, som Linda sett delvis inifrån, hänger på en vägg, övertäckt av ett grönt skynke. Det känner Linda också igen. Utanför rummet blir Diana och Janne oroliga när de hör klicket av ett lås som vrids om.

M. Daniel placerar Linda framför den övertäckte tavlan. Hon stålsätter sig för att försöka vara beredd på vad hon ska möta. Patrice väntar en stund för att bygga upp spänningen och rycker sedan undan skynket. Linda drar häftigt efter andan. Elvira Wallins bröllop är ett virrvarr av tentakler, förnäma damer och prästkragar. I mitten av tavlan syns Elviras nakna ryggtavla. Hon står i begrepp att förena sig med det krälande kaoset. Damerna, som utgör en makaber publik till "bröllopet" bär mask, men Linda inser ändå att det är damer ur Göta Livgardes handarbetsförening. "Jag vill återskapa händelsen!" Orden får Linda att tillfälligt att slita blicken från tavlan. "Jag vill ha dig som brud", fortsätter Patrice. Linda borde vara panikslagen, men på något underligt vis verkar inte idén så dum. Om de bara går med på att ställa upp sig som på bilden kanske de kan hitta ett sätt att komma över tavlan under tiden? M. Daniel förklarar att han byggt en maskin som ska hjälpa till att inkorporera deltagarna i tavlan. Linda lyssnar med ett halvt öra. Hon känner en märklig fascination för tavlan, mycket äckel, men ändå en stark dragningskraft. Någonstans i fjärran avslutas beskrivningen av maskinen med ett: "Någon av dina kamrater kanske förolyckas och dör". Linda kan inte reagera. Patrice lämnar henne framför tavlan och går ut till de andra.

"Var är Linda?" Diana är väldigt orolig. Patrice ler ett obehagligt leende, slår ut med handen mot den öppna kontorsdörren och berättar att Linda tittar på tavlan. "Vill ni också se den?" frågar han. Matisse kikar ut från ett angränsande rum, skräckslagen. På svenska diskuterar Janne och Diana vem som ska titta på tavlan och vem som ska vara beredd att rädda den som tittar, om något händer. Janne tror att han kommer att bli minst påverkad, och erbjuder sig att kolla först. M. Daniel fortsätter le. Innan de går in i rummet tänker Diana en bön till Yog-Sothoth. Väl där inne är hon noga med att varken se Patrice i ögonen eller titta bort mot tavlan. I ögonvrån ser hon Linda stå som förtrollad framför den. Janne går resolut fram. Han tycker att tavlan är skrämmande, men finner inte alls samma fascination för den som Linda uppenbart gör. Janne rör vid hennes hår. Det är mer fascinerande. Linda noterar det med fortsätter stirra på tavlan. Janne föreslår att Diana också kan titta på den. Hennes reaktion är mycket mer av äckel än av dragningskraft. Hon fångas inte av den. M. Daniel berättar om hur han vill återskapa händelsen och att Linda ska spela rollen som Elvira, som brud. Överdrivet muntert berättar han om maskinen, om tentakler som rör sig. Omsluter. Kramar. Diana försöker hålla sig samlad och hennes tankar rusar för att försöka komma på en plan. Hon sträcker sig mot Linda, lägger handen på hennes axel och skakar den ganska omilt.
Janne får plötsligt känslan av att någon står bakom honom och han vänder sig snabbt om. Det är Matisse. Han riktar en vädjande blick mot Janne, försöker få honom att lämna rummet. Janne backar bakåt, försiktigt så att inte Patrice ska uppmärksamma honom. Viskande varnar Matisse Janne varnade Matisse Janne för Daniel när han var under påverkan av tavlan. Han berättar att M. Daniel blivit mer och mer galen ju mer tid han ägnar åt tavlan. För ett tag sen ägde en hemsk incident rum, på en fest där M. Daniel visade upp tavlan - gästerna började begå övergrepp på varann. Ett dödsfall inträffade!

Diana fortsätter försöka få Linda att slita blicken från tavlan. "Du ska väl inte bli brud?" frågar hon. När Linda inte reagerar kollar Diana sin telefon, trycker på något och stoppar ner den igen.

Linda lycks slita sig ur transen. Hon vill fortfarande vara brud men är medveten om att det kan innebära att Janne eller Diana dör, och det vill hon inte. "Efter en fika", tycker Diana och försöker övertyga de andra om att de bör lämna lägenheten innan saker går ännu mer över styr. M. Daniel verkar förstå vad hon pratar om trots att det är på svenska.

"Spring!" ropar Matisse gällt. Innan någon riktigt hinner reagera dyker Karl upp. Han rusar in och håller fast M. Daniel. "Det verkar som att han håller på att få ett anfall igen", ropar han. Matisse verkar tveka - ska han fortsätta mana på svenskarna eller hjälpa Karl. Det blir inget av det. Mme Boucholet springer nästan ner honom. Hon tvingar Karl att vända Patrice bort från tavlan, täcker över den och lyfter ner den från kroken. Övernaturligt snabbt springer hon sedan ut ur lägenheten. Diana är snabbast att haka på, Janne och Linda kommer en bit efter. De kommer ut i Pariskvällen. Mme Boucholet har fått ett försprång. Hon rör sig extremt snabbt, in i parken som Linda och Diana hamnade i när de reste genom tavlan. Gatlyktorna verkar inte fungera här. Träden sträcker sina mörka stammar mot den bleka månen och döljer det mesta av den, skärmar av ljuset. Kvickt tänder Diana ficklampan på mobilen så att hon åtminstone ser någotsånär var hon springer. Hon försöker ropa till Mme Boucholet att de kan ta hand om tavlan och hålla den borta från M. Patrice Daniel. Inget svar. Avståndet har utökats ytterligare. Det kommer inte att dröja långt tid innan den flyende hushållerskan är utom synhåll. Precis innan det sker lägger Diana märke till en stor skugga - en byggnad. Hon ser en skymt av Mme Boucholet innan hon försvinner in. När Diana kommer fram ser hon att det är ett gammalt pumphus intill en konstgjord sjö. Hon tittar in och låter mobillampan spela över rummet. Merparten av pumphuset tas upp av en stor maskin med en massa utstickande rör. Logiken säger henne att det är en pumpanläggning. Kalla kårar rör sig utmed hennes ryggrad. Tänk om det inte är en pump, utan maskinen som M. Daniel pratade om. Tänk om det var meningen att de skulle springa efter hushållerskan dit…

Linda har börjat få koll på sina ombytta fötter och håller hygglig fart. Det går sämre för Janne. Trots att han plockat fram sin ficklampa, trampar han snett flera gånger och kommer ut kurs. Linda får känslan av att någon förföljer henne. Hon försöker springa så tyst som möjligt och lyssnar bakåt. Visst är det någon som andas flämtande? En kvinna, tror Linda. Kan det vara Jelena? Linda sträcker ut sitt sinne. Hon hör Jelenas röst i huvudet: "Akta - tavlan håller på att försvinna från er!" Mentalt ber Linda Jelena om guidning och hittar med vännens hjälp snabbt pumphuset. Janne och Diana har haft kontakt via mobilen så att Diana kunnat leda honom. Han anländer kort efter Linda. Gruppen är samlad!
Bakom pumpanläggningen leder en trappa ner i mörkret. Både trappan och väggarna i första delen av tunneln ser ut att vara i samma sorts sten som pumphuset. Ganska snart ändrar gången karaktär. Den är fortfarande skapad av människohand, men ser mycket äldre ut. De äldsta katakomberna under Paris byggdes av romarna. men fullt så gamla verkar de inte vara. Gången delar sig och Janne föreslår att Diana ska rita pilar med sitt läppstift, så att de kan hitta tillbaka. Med sorg i hjärtat går Diana med på förslaget. Hon fortsätter att leda gruppen framåt, nedåt, och gör cerise pilar på strategiska platser. Plötsligt stannar hon så tvärt att de andra går in i henne. "Någon följer efter oss!" viskar hon. Linda förmodar att det är Jelena som följt med ner i katakomberna, så hon ler och försäkrar de andra om att det inte är någon fara. Men det är inte Jelena! Det är någon annan! Jelena skriker en varning - som bara Linda hör. Den är inuti hennes huvud. Hade det varit Jelena som smög bakom dem hade hon väl ropat i verkligheten och inte bara mentalt?

De skyndar framåt. Tavlan måste de ju fortfarande ha tag i! De får oroa sig om förföljarna senare. Medan Diana ritar en pil vid nästa vägskäl, böjer sig Janne ner och plockar upp något: en gammal, lätt vattenskadad bok. Det verkar vara en fransk bibel från 1700-talet. När de rör sig framåt igen håller Linda nästan på att snubbla över något. Det är en sliten ränsel innehållande ett barnkranie. Hon kastar snabbt bort den med en äcklad min.
Antingen är det ekot som spelar dem ett spratt, eller så är det flera personer som följer efter dem. Det låter som minst två grupper av personer. Linda varnar sina vänner och tar fram kniven. Hennes tankar rör sig i samma riktning som Dianas tidigare: har de lockats in i en fälla? Ska "bröllopet" ska någonstans här, långt under Paris gator? Även framför dem hörs ljud, fast mer svischande. Det skulle kunna vara Mme. Boucholets strikta, svarta klänning som ger ljud ifrån sig när hushållerskan skyndar vidare.

De har nått en punkt där de murade väggarna och valven ersätts av skrovligare sten i ett naturligt grottsystem. Det är överraskande torrt i gångarna och luften känns svalare. Inte bara svalare, utan tjock och obehaglig, åtminstone i Dianas och Jannes tycke. Linda verkar helt opåverkad. Diana börjar slå av på tempot. Hon är så orolig, nära panik. Janne börjar svettas ymnigt. Det känns som att väggarna pressar sig mot honom och hotar krossa honom. Han söker stöd från Diana. Att ägna sig åt hans rädsla får hennes egen panik att släppa något. Linda manar på och försöker lugna dem på samma gång. Janne förstår att det är hjärnspöken, att väggarna inte rör sig, men har svårt att skaka av sig känslan. Som tur är för honom kommer de kort därefter fram till en större underjordisk sal, med betydligt mer rymd och luft. Diana känner en stor lättnad. Janne torkar svetten ur pannan och pustar ut.

Det växer självlysande alger på väggarna som tillsammans med deras lampor lyser upp tillräckligt mycket för att de ska kunna undersöka salen. Det ser nästan ut som att golvet rör sig. Spindlar! Massor av spindlar kryllar omkring dem. Linda tycker först det är obehagligt, hon blir påmind om den krypande känslan i Ottossons lägenhet. Men spindlarna verkar ofarliga. Framför dem breder en stor, underjordisk sjö ut sig. Janne och Linda får syn på vad som verkar vara en fossil i vattnet. Den sträcker sig en bit upp på stranden med kloliknande utväxter. Varelsen som bildat fossilen liknar inte något som de sett tidigare. Kanske inte från denna värld? Nära de kloliknande utväxterna ligger ruttnande frukter och köttstycken. Det ser nästan ut som offergåvor. Men från vem? Diana drar hastigt efter andan. Hon har fått syn på Mme Boucholet en bit bort. Hon håller tavlan i ett stadigt grepp, fortfarande övertäckt. Men det är inte hushållerskan som fick Diana att dra efter andan utan varelserna som rör sig ryckigt omkring henne, och sträcker händerna mot henne i en välkomsthälsning. Varelserna har abnormt långa armar, precis som Mme Boucholet. Deras munnar är fulla av flera rader vassa tänder. Gollum, från Sagan om ringen, är det första Linda tänker på när Diana pekar ut de gråslemmiga humanoiderna. Har de en gång varit människor men förändrats av att dväljas under jord?

Över "grottbabianernas" läten hör alla tre skyndande steg bakom sig. Det är Patrice Daniel, väldigt andfådd. Han stannar till och tittar ömsom mot den lilla gruppen, ömsom mot Mme Boucholet och hennes undersåtar(?). När han får syn på tavlan tar han några bestämda steg mot sin före detta hushållerska. "Vi kan inte låta varken låta han eller grottvarelserna få tavlan!" påpekar Diana och tar några steg för att genskjuta M. Daniel. Linda hakar på med kniven i högsta hugg. Fyra av de åtta "babianerna" har uppmärksammat inkräktarna och två av de fyra lösgör sig från gruppen. De rör sig hotfullt mot Patrice. Han har bara ögon för tavlan och försöker kasta sig förbi dem. Varelserna är snabbare! De tar tag i varsin arm på fransmannen och rycker till. Ett obeskrivligt krasande, slafsigt ljud chockar Diana, Janne och Linda, och får dem nästan att kräkas. M. Patrice Daniel har slitits i stycken och de två monster som utfört dådet börjar äta på likdelarna nästan innan kroppen hinner träffa marken. När de kring Mme Boucholet också får vittring på färskt blod blandar de sig i slakten. De kivar om köttstyckena. Linda tvärnitar! Diana saktar in och försöker prata med Mme Boucholet. Hon får inget svar. Hushållerskan utstöter samma läten som grotthybriderna. Hon höjer de långa armarna och tavlan mot grottsalens tak och firar.

De varelser som kommit över delar av Patrice drar sig tillbaka in i sidogångarna bakom Mme Boucholet. Två av de kvarvarande grottvarelserna rör sig långsamt mot gruppen. De verkar inte se men kanske har de någon form av sonar. "Som fladdermöss", ryser Linda. Janne har tagit av sig sjalen och gör sig beredd att tända eld på den. När varelserna kommit lite närmre sätter han sin plan i verket. Den brinnande sjalen orsakar en lätt brännskada. Linda plockar upp en sten och kastar den mot väggen bakom "offergåvorna". Ljudet lockar bort en av "babianerna" som hade stannat kvar vid Mme Boucholet. Det är bra! Vad som är betydligt mindre bra är att den sista Gollum-varelsen ansluter till sina fränder, vilka rör sig mot i första hand Diana. Hon står närmast. Diana har plockat upp en hårsprayflaska och får Jannes tändare kastad till sig. Det blir en hyfsat effektiv eldkastare som både håller fienden på avstånd och skadar dem. När sprayen är slut kastar hon den tomma flaskan mot varelsen och lyckas knocka den. Janne har plockat fram ett par vantar ur ryggsäcken och tänt eld på dem. Båda två träffar missar. Eftersom de har slut på lämpliga föremål att tända eld på, samlar Linda och Janne på sig stenar som de slungar mot de hemska monster som närmar sig. En av Jannes stenar prickar sitt mål och slår upp ett köttsår. Diana har plockat upp sin pistol och skjuter mot den fiende som står närmast henne. Men det verkar nästan som att den har ett sjätte sinne. Den undviker enkelt att bli träffad.

Nästa omgång stenar från Janne och Linda träffar och orsakar mycket skada. Det var rejäla stenar de fått fatt i. Dock inte tillräckligt stora för att stoppa varelsernas avancemang. Stopp blir det däremot när Dianas nästa skott träffar och dödar en "Gollum". Bara en kvar nära dem! Den undviker Jannes nästa sten men blottar då tinningen för Lindas sten. Facit så här långt är en död varelse och två utslagna.

Mme Boucholet håller tavlan i ett fast grepp och kliver med bestämda steg fram emot en av sina utslagna fränder. Hennes mun öppnas stort och hon spyr ut en klar vätska över den medvetslösa "babianen". "Eller kanske grobianen?" tänker Linda. Mer än så hinner hon inte göra innan händelseutvecklingen får henne svimfärdig. Den klara vätskan som Mme Boucholet spydde ut får varelsens hud att börja koka. Större och större frätskador framträder och efter knappt en halv minut är varelsen nästan helt upplöst. Mme Boucholet vecklar ut en snabel och suger i sig den upplösta kamraten. Linda sätter sig på huk och försöker stilla kväljningarna. Diana har varit tveksam till att skjuta mot hushållerskan med risk att träffa tavlan, men nu är viljan att hålla ett så långt avstånd som möjligt till henne större. Fast hon har inget bra skottläge just nu. Dessutom känner hon sig också illamående. Mme Boucholet ställer ifrån sig tavlan mot en stalagmit och upprepar upplösningsprocessen med den andra som bara var utslagen. Alla tre vännerna ser sin chans och rusar fram för att ta tavlan. Mme Boucholet upptäcker det och hon är dessutom snabbare än dem. Diana tvekar inte längre utan trycker av ett skott. Miss! Stenar var effektiva mot de andra monstren, så Janne och Linda testar dem mot Mme Boucholet också. Trots flera träffar, inklusive ett revolverskott från Diana, vägrar taveltjuven att dö. Tvärtom går hon till motanfall och rusar fram mot Linda. Sugsnabeln är framme. En droppe klar vätska faller från den och fräter bort toppen på Lindas förvridna tumme. Hon känner märkligt nog ingen smärta. Kan vätskan innehålla någon form av smärtstillande för att offret ska ligga still och inte förstå att det håller på att ta dödlig skada? Linda ser ögonen på den som hon tidigare trodde var en människa med ovanligt långa armar. Ögonen saknar både iris och pupill! Gissningsvis dolde hon det med linser under tiden som hon arbetade för M. Daniel. Efter att ha frätt sönder en del av Lindas tumme, rör Mme Boucholet omänskligt fort mot Diana. Eftersom hon rör sig bort från Linda är det enkelt att träffa hennes rygg med en vass sten. Diana har också lätt att träffa då hushållerskan håller en rak linje mot henne och blir en rätt stor måltavla. Det sista skottet slår omkull deras antagonist. Janne slår henne medvetslös med en stor sten.

Mme Boucholet ligger med öppen mun och snabeln ringlande utanför och upp på tavlan. Janne råkar komma åt den när han ska ta tavlan, vilket resulterar i en liten, men smärtsam frätskada. Nu när de äntligen har sitt sjätte porträtt bestämmer de sig för att bege sig upp till jordytan så snabbt de kan.

På väg upp hinner Janne uppfatta att någon rör sig i en av sidogångarna. Den insikten räcker inte för att han ska kunna undvika att bli omkulltacklad. Han känner igen kvinnan som slår omkull honom: Sabina Forss. Hon tar tavlan, vinkar en liten hälsning som skulle kunna tolkas som ett tack, och springer mot utgången. Diana och Linda hjälper Janne upp på fötter och alla tre springer efter tjuven från Statens konstråd. Om det nu verkligen är där hon jobbar förstås. När trion har kommit ut ur pumphuset ropar Diana: "Kom ihåg vem du går emot när du gör det här!" Hon syftar så klart på Drottningen i Gult. Plötsligt dyker en limousin upp på den lilla parkgången. Någon kommer ut, tar tavlan, och kastar in den i baksätet. Vem? Varför? Lina känner en chockad tystnad i huvudet. Jelena fattar heller inte något av vad som just hände.

 

[Rangertheman]

Natten mellan 22 och 23 oktober 2021. Eller nån helt annan tideräkning?
Plats: Paris

Alla ombord för roligt!

Limousinen står kvar. En kort, satt person, den som tog tavlan från Sabina, hoppar in i baksätet. Två andra personer kommer ut ur den andra bakdörren. De är väldigt högljudda. Personerna visar sig vara tvillingarna Wallin: Bea och Tea. De ömsom föser, ömsom lockar in gruppen i bilen. Bakre delen av bilen är som ett minivardagsrum. I en stor soffa sitter den korta personen och vräker sig. Han ser ut som en avdankad porrskådis. Tvillingarna presenterar honom som "Ivo-O" - en vän til familjen. Han har linjer i pannan som vid första anblick ser ut som rynkor, men Diana förstår att det är någon slags karta som han tatuerat in. På något sätt inser hon att det är en karta över "Lengs Platå" - en mardrömsplats i norra delarna av Drömländerna. Ivo har korta, vassa tänder med något längre hörntänder. Han är mycket välkomnande och berättar att champagnen ska få flöda.

Chauffören vänder sig om och det visar sig att han är väldigt varglik, varulvsaktig rent av. Han verkar vara otålig att komma i väg. Vargmannen lägger en hand på tavlan och morrar. Tvillingarna tjattrar om att gruppen ska få tavlan så småningom. Bilen drar i väg med en rivstart. Diana, Janne och Linda sneglar ut genom bilrutorna i omgångar och ser bland annat att de passerar Västerbron. Rader av människor köar för att få klättra upp på räcket och hoppa ner mot det mörka vattnet. I nästa stund kör de över ett slagfält. Det tycks vara slaget vid Lund 1676. Överallt ligger döda danska och svenska soldater. Krutröken gör det svårt att se något. När den lättar ser de stora statyer vid sidan om bilen. Det ser ut som de på Påskön. Omgivningen förändras bryskt igen, nu cruisar de fram på Birger Jarlsgatan i makligt tempo.

"Lyssna på Ivo-O!", säger tvillingarna. "Porr-Ivo" berättar om ett prov som gruppen måste genomföra om de vill ha tavlan. Provet går ut på att festa!! Med lite mindre bokstäver lägger han till att det innebär att hångla, supa och slåss. Diana lägger till att det även behövs dans för att det ska vara en bra fest. Det gillar Ivo! Han lägger händerna på Dianas lår och tittar henne djupt i ögonen. Diana tycker det är fruktansvärt obehagligt och försöker vrida sig undan. Ivo håller först kvar men lutar sig sedan tillbaka och lägger armarna om tvillingarna. Bea och Tea har plötsligt fått på sig storblommiga klänningar och läsglasögon. Klädseln för lite tankarna åt bibliotekariehållet. De lyssnar noga när Ivo, på finlandssvenska börjar berätta om Pekka: "Det var så att Pekka ville bli skogshuggare. Han gick till skogshuggarcentralen. Förmannen sa att nog kunde Pekka få bli skogshuggare, han behövde bara klara av tre prov: Svepa en flaska vodka, döda en björn och hångla upp en kvinna". Janne har återgått till att titta ut genom rutan. Det pågår en eldstrid På Stureplan mellan två grupper unga män. En kula träffar Jannes drinkglas. Nästan innan han hunnit registrera vad som just hände, har han fått ett nytt glas i handen. Bilen tvärnitar utanför Dramaten. Chauffören har kört på Margareta Krooks staty, som faller.

Berättelsen om Pekka fortsätter: "Han skruvade av korken på vodkaflaskan, kastade bort den och drog i sig all spriten utan minsta tvekan. Sedan slog han sig för bröstet och gick ut i skogen". Det flyger attackhelikoptrar över Nybroviken. "En tid senare kom han tillbaka", fortsätter Ivo, "blodig och med sönderrivna kläder. "Nu har jag hånglat ta mig satan med den däringa björnen." Var det Olof Palme de såg där utanför bilen? Det hörs en duns och ett blodigt ansikte trycks mot rutan. Det är ingen de känner igen. Bilen verkar vara på väg mot Djurgården. Så kommer slutklämmen: "Var är den stackars kvinnan som jag ska döda?". Ivo skrattar åt sin egen berättelse och tvillingarna fnissar lite artigt. Varken Linda eller Diana tycker det var en särskilt rolig berättelse, eller om det nu skulle föreställa ett skämt.

Ivo-O förklarar att prövningen börjar. "Vem av gruppen är värdiga att kalla sig människa och vilka förtjänar att dö?" Alla har fått på sig 1930-talskläder. Tvillingarna har beigea byxor med hög midja, och en blå, strikt blus. Janne har fått en svart, silkig halsduk. Diana gillar verkligen sina kläder. Det gör inte Linda. Hon känner sig obekväm. Allt blir svartvitt som i en gammal journalfilm. Bilen kör utmed Djurgårdsvägen. Det verkar vara många festsugna människor ute, en hel del av dem är flottister. Limousinen stannar utanför Restaurang Lindgården, en restaurang som låg på den plats där ABBA-museet ligger idag. "En hemtreflig Djurgårdsrestaurang" lyder reklambudskapet under namnet. Sällskapet glider in. Hovmästaren verkar mycket imponerad av gruppen. Han tar Dianas båda händer i sina. "Baronessan Sjögren, så angenämt att ni önskar dinera hos oss!" Han upprepar processen med "Mäster Gråbo" och "Doktorinnan Perez" fast inte lika översvallande. Vid ett av bordet känner "herrskapet" igen en grupp kanaljer. Där sitter Holger Bertholtz, Evert Lindroos och Ingemar Fredman i samspråk. Undrar vad de tre herrarna kan ha att tala om?

En brickvagn rullar fram. På brickan står ett stort antal snapsglas. 10 snapsar vardera ställs framför Diana, Janne, Linda och tvillingarna. "Vi börjar där!", säger hovmästaren. Alla tar varsin hutt. När värmen från spriten når magen känner de alla att det hade passat bra med ett hurtigt utrop vid nästa sup. "Botten upp!" är det bästa som tvillingarna kan komma på i stunden. Diana känner sig rätt påverkad redan. "Klart man fixar det här!" skryter Janne. "Ingen super en chilenska under bordet!" fyller Linda på. Diana säger ingenting men lyckas återfå en hyfsad skärpa. Ny omgång! Linda fortsätter skryta: "Lika bra ni ger upp!" Diana känner hur hon åter får svårt att fokusera. "Dra mig baklänges!" säger hon och fnissar. Linda har aldrig hört det uttrycket förut, det låter gammalmodigt. Både hon och Janne fortsätter att skryta vitt och brett. Efter ytterligare en omgång är det Jannes tur att känna av spriten. Linda förkunnar att "Chilensk dryckeskonst är tio gånger bättre än svensk!". Diana verkar ha kommit in i andra andningen. "När blir det dans?" frågar hon förväntansfullt. Ännu en sup! Den tidigare så tuffa Linda gungar till och trillar nästan omkull. "Tusan vad spriten slog på", tänker hon. Diana verkar vara lika höggradigt berusad som Linda. Av gruppen är det bara Janne som håller ångan uppe: "Jag ramlar inte under bordet i första taget!!" En inre röst säger till Linda att hon måste börja varje mening på 30-talsvis. Linda vet absolut inget om 30-talet och har inte sett några filmer från den tiden. Men "Nämen tjenare!" poppar upp i huvudet på henne. "Det kanske låter 30-talsaktigt?" tänker hon.

"Nämen tjenare, nu tar vi nästa omgång!" Egentligen vill inte Linda dricka mer, hon tycker inte om att bli full på sprit, men hon tror inte hon har något val. Diana har börjat klappa händerna. Hon känner rytmen från supersfären och klappar i takt med den. Medan Linda skryter om den chilenska uthålligheten, och Diana både skryter och klappar samtidigt, så börjar Janne åter få det väldigt jobbigt. "Agda! Agda! Ta bort blommorna!" säger han, "bort med prästkragarna!".

"Nämen tjenare, dags för runda 18!" säger Linda. Hon har helt tappat räkningen. 18 känns som en rimlig siffra. Janne fortsätter prata med Agda. Vem är Agda? "Nämen tjenare, är Agda också med och super?" skrattar Linda. Janne bryter av pratet om Agda och blommorna med att berätta vilka väldiga mängder sprit han tål. Alla tre börjar bli riktigt aspackade. Det går inte så värst bra för någon av dem. Någonstans nära eller väldigt avlägset, Diana vet inte vilket, hör hon: "Baronessan Sjögren, man kan väl säga att en kuplett är alltid rätt?" Det är det sista hon hör innan hon glider ner under bordet. Tvillingarna fnissar och kryper ner under bordet de också. "Vill du hångla med oss?" frågar de. Diana har ingen koll på någonting och svarar ja. Diana tuppar av. Hon vet inte om tvillingarna verkligen hånglar med henne. Det vet inte Linda eller Janne heller. De har fullt sjå att själva hålla sig på benen. Efter en stund dyker Bea och Tea upp från under bordet. "Det här stället är trist! Vi drar vidare!" De skuttar mot utgången. Janne knuffar undan bordet och med förenade krafter får de upp den halvt medvetslösa Diana på fötter. Hon ler trött och vinkar till de övriga restauranggästerna.

Världen får färg igen när de åter tar plats i limousinen. De har tydligen lämnat Stockholm. Allt tätare skog flimrar förbi. Tvillingarna är nu klädda i pilotoveraller med texten "NOSTROMO" på ryggen. Linda känner igen namnet från Alien-filmerna. Diana börjar så smått kvickna till. Ivo tar fram en flaska absint och häller upp i sex snapsglas. "Alla är godkända utom Diana", avslöjar han, "Men det är mycket kvar av testet. Allt kan hända". Han har en ny historia han vill berätta, men inte om Pekka utan om tvillingarna:

”Det var en gång två flickor”, berättar Ivo. ”Två tvillingar. Deras mamma dog när de föddes och de växte upp hos olika släktingar. Andra sorters Walliner. Inte lika annorlunda.”

Tvillingarna gör fruktansvärda grimaser. De låtsas kräkas.

”Tant Elin i Gävle”.

”Gammelfarbror Kalle i Gustavsberg”.

”Faster Hedda i Helvetet”.

”Moster Monster i Södra Ängby”.

”VID JUDARSKOGEN!!!”

Berättelsen avslutas med att bilen tvärnitar så att alla kastas runt i bilen. Ivo-Os drink fattar eld och en tjock brandrök sprider sig i bilen. Ett skränigt brandlarm tjuter. Chauffören öppnar dörrarna för att vädra ur. Det är natt och väldigt kallt ute. Alla fryser utom Janne som är helt oberörd av kylan. Han verkar nästan njuta av den. Som av en händelse befinner sig gruppen i Judarskogen, ett naturreservat i Bromma-trakten, i Södra Ängby. Moster Monster i Södra Ängby!! "Var är tvillingarna?" frågar Ivo, men det är tydligt att han kommer att presentera svaret i nästa andetag: "Björnen tog dem! Ni måste rädda dem!". Det hörs fruktansvärda vargtjut och flickröster som skriker på hjälp. Månen hänger över Judarskogen och sprider ett svagt ljus. Men det går inte att se särskilt långt. Ibland syns två månar. Janne börjar gå i riktning mot tjutet och skriken. Han verkar säker på vart de ska gå. Diana och Linda hakar på. Ingen vill bli lämnad ensam i den mörka skogen. Det är snårigt och besvärligt att ta sig fram.

När de gått en bit ropar Janne att de måste ta skydd och han dyker in bakom en stor sten. De andra följer kvickt efter. Vargarnas tjut hörs närmre nu. "Vi måste åt det här hållet" manar Janne och de går snabbt i den riktning han pekar ut. Linda upptäcker något litet som kommer från sidan. Vad som kan vara ett barn i kanindräkt kommer springande mellan träden. När den kommer ut i månskenet rätar den upp sig och det är mycket riktigt ett barn i en kanindräkt. "Kaninen" är andfådd och kräks av ansträngning. Till sist får den ur sig:

"Hjälp, hjälp, hjälp, det kommer varg

Jättehungrig, jättearg

Björnen bara roar sig

Säg mig vem ska rädda mig?"

Linda får en obehaglig känsla av att något ont kommer att hända om inte svaret också rimmar. "Vi kan säkert rädda dig, det behöver inte bli en stor grej", nödrimmar hon. Trots det bristande versmåttet verkar barnet acceptera svaret. "Se upp!" varnar Janne. Han har uppmärksammat att någon rör sig vid en trädstam. "Tjacka?" säger personen vid trädet. Det är en gammal kvinna i grön rock. Hon visar vad hon har i rocken, någon form av naturprodukter. Eller kanske "naturprodukter". "Välj en!" säger hon. Det finns två "geggor", en honungsliknande och en som ser mer ut som sirap. Diana pekar på den honungsliknande geggan. Janne väljer en påse nötter och Linda pekar på en hemrullad cigarett. Janne kastar i sig nötterna och börjar kort därefter att högt och ljudligt att sjunga barnvisor. Ibland fnissar han så mycket att vistexten knappt går att uppfatta. Diana försöker få honom att skärpa sig. Det går inte så bra! Linda tar ett bloss på cigaretten. "Tobak eller majja spelar inte så stor roll", tänker hon. Den smakar ingetdera. Linda upplever en lätt huvudvärk, en viss leda och känner en stark önskan att få skölja munnen. Diana erbjuder henne att skölja den med grisblod men det är Linda inte ett dugg intresserad av.

 

[Rangertheman]

Linda hör att det ringer, det låter som en väckarklocka. Kollar sin telefon och frågar om de andras ringsignaler. Nu hör alla väckarklockan. En hes röst hörs: "Hallå! Hej, ni där! Tjenare! Det är dags att äta lunch. Vill ni ha lite lunch?" Det är en mycket mager man med en stor väckarklocka om halsen. Han väntar inte på svar utan halar fram en massa ostburgare. Alla tar av det som bjuds. De smakar som vilka kalla snabbmatsburgare som helst, med en lätt eftersmak av olja och skuld. "Dags att vila på maten", tycker mannen. Men gruppen måste vidare. Tvillingarnas oroväckande rop hörs fortfarande.

De ser en öppen plats en bit framför sig i skogen. Här är det verkligen extremt snårigt. "Håll er bakom mig!" säger Janne. Diana känner sig väldigt stark, närmast oövervinnerlig. Hon kan tänka sig att gå först. Janne varnar att det kan finnas fällor. Linda undrar hur han kan veta så mycket om den här platsen, men säger inget. Diana är inte tyst: "Vi kan hoppa över fällorna! Men visst - jag kan leda vägen bakom dig.". Bakom gruppen hörs vargarnas tjut. De snubblar genom snåren fram mot fältet, som öppnar upp sig framför dem. Månskenet sprider ett spöklikt ljus. Mitt på det mossiga fältet går en varelse, en stor björn som går på bakbenen. Den har blå hängselbyxor och en bak-och-framvänd basebollkeps. "Jag vill bara ha respekt!" brummar han och viftar med ett basebollträ. "Vilken märklig björn, och med kläder", tänker Diana. Björnen tittar mot den lilla gruppen. "Äntligen kom ni hit!"

På fältet står fem kraftiga, spetsiga pålar uppställda. Tvillingarna är upphängda på dem på det mest vidriga sätt. Det vänder sig i magen på Linda. Tvillingarna får plötsligt ynkliga barnröster: "Hjälp oss, hjälp oss!" Björnen går fram till gruppen och synar dem en och en. Från pålarna hörs tvillingarna ropa: "Diana, du som är så grov, hjälp oss.". Diana sträcker på sig. "Visst, det ska jag gärna göra!" Hon går med bestämda steg mot den närmaste pålen. Björnen vrålar: "Det här är inte rättvisa! Jag kräver rättvisa! Nu ska vi slåss!". Mossan på marken har försvunnit och ersatts av sand. Läktare har vuxit upp kring fältet och bildar nu en gladiatorarena. Det är massor av folk på läktarna. Av klädseln att döma är alla damer ur societeten. Vid närmare betraktelse visar det sig att de har djurhuvuden. Linda tänker att de hade kunnat vara hämtade från en Beatrix Potter-berättelse. Hon har sett Pelle Kanin-filmen med syskonbarnen. På en upphöjd läktaren står en ledare, en farao. "Nu ska vi leka den ädla leken "Kasta upp i träd"", proklamerar han, "pålarna får vara träd.". Diana erbjuder sig att börja. "Blod, blod" skanderar publiken och klappar tassarna. Tassarna gör ett väldigt obehagligt svischande ljud.

Diana ska uppenbarligen ge sig in i en tvekamp mot björnen. Hon känner sig stark av nötterna hon "tjackade" från damen, men lyckas inte riktigt koppla grepp på björnen. "Det här är Sparta!" säger farao. Diana gör flera försök att greppa björnen. Till sist är hon så utmattad att hon singlar till marken, medvetslös. Björnen går fram till henne där hon ligger, hivar upp henne på axeln och stegar bort mot en av de tomma pålarna. Utan någon större ansträngning slänger han upp henne så att hon spetsas av den vassa pålen. Linda kräks lite.

När magen lugnat sig lite ser hon hur björnen pekar mot Janne. Han står näst på tur. Då kommer hon på att de har mycket större chans att besegra den elaka nallen om de hjälps åt. "Jag är så snygg och stark!" brummar björnen och rör sig närmre Janne. Linda håller sig bakom björnen och jabbar mot dess njurtrakter. Det distraherar den tillräckligt mycket för att Janne ska kunna göra ett anfall. Björnen glider undan första attacken, vrålar och slår med de väldiga ramarna mot Janne. Lyckligtvis missar han. "Jag är så fridsam och tycker inte om att slåss" påstår den brunlurviga besten. På andra försöket lyckas Janne visserligen att koppla ett grepp på björnen, men precis när han ska kasta upp den på pålen bryter den sig loss. Den slår till Janne. Janne ger sig inte! Nytt grepp och ett nytt försök att kasta upp björnskrället. Med gemensamma krafter går det superenkelt. Farao gör tummen ner för björnen.

Högst upp på björnens påle slår en prästkrage ut. De andra stolparna vissnar bort, och Diana och tvillingarna blir fria. De har fortfarande stora hål där pålarna satt. Publiken är i extas och kastar prästkragar, kilovis med prästkragar. Till och med farao hyllar dem. "En gång till", föreslår han. Ivo-O dyker upp. "Extranumret är att ni blir uppätna levande, så gör det inte." Han öppnar en lucka i golvet. Gruppen går i en gång som till en början ser ut som naturlig sandsten, men som så småningom övergår till att vara av betong. De kommer fram till en scenutgång. Där utanför står limon.

Bilen far vidare. De passerar främmande men vagt bekanta städer. Ivo tar till orda: "Janne leder och Linda ligger sist". Linda protesterar! Men hon får ingen förklaring till den i hennes ögon orättvisa poängställningen. "Det är dags för den sista grenen", fortsätter Ivo. Tvillingarna blir väldigt uppslupna. Alla i bilen bär nu discokläder, till och med chauffören. "Vargmannen", Ivo och tvillingarna är utspökade i ABBA-liknande kläder. Bilen stannar utanför en lokal som pryds av en stor skylt: "Studio 54". Hålen i Dianas och tvillingarnas kroppar har vuxit igen. De kommer in i en lägenhet som ser misstänkt bekant ut. Den verkar ha precis samma planlösning som lägenheterna i St. Petersburg och Paris. Det hänger en stor discokula i taket och blinkande ljus får den att skjuta färgkaskader över rummet. Hög funkmusik dundrar ut högtalarna. På ett bord står det uppdukat, i tur och ordning, kokain, vitt vin och räkor. Diana strör kokain på en räka och ska precis stoppa den i munnen när Janne knuffar till henne. "Akta dig för knarket" Hon tar bara räkor och vin. Linda passar på att skölja ur munnen med vitt vin.

Diana rusar ut på dansgolvet. Linda gungar med i takten men sippar på sitt vin. När alla är uppe i varv kallar Ivo-O bort dem till en vräkig soffa. På soffbordet står en stor skål. "Lägg i era bilnycklar", beordrar han. Plötsligt har de varsin bilnyckel i fickan. Dianas nyckelring är ett rosa hjärta, Lindas en chilensk flagga. Janne har en med bara ett enkelt Volvo-märke på. Ivo börjar att blunda och dra en nyckel ur skålen. Det är Dianas. Sedan är det chaufförens tur. Han fiskar upp Jannes Volvo-nyckel. "Då är du kvar till oss", fnissar tvillingarna och lägger varsin arm om Linda. Det är dags för "Sju minuter i himlen" även om det känns mer som helvetet än himlen. Ivo drar med sig Diana till rummet som var föräldrarnas sovrum i St. Petersburg och Patrices kontor i Frankrike. De andra hittar andra rum.

Det krälande kaoset omfamnar dem, hårt, hett, och svettigt!

En efter en faller de ner i medvetslösheten. Den är välkommen! Vansinnet börjar närma sig, mer för Janne och Diana, något mindre för Linda. Vilket är tur eftersom Linda redan är en bra bit in på den resan.

När de vaknar upp ser de att deras ben är täckta med streck, liknande de som Elvira Wallin har när hon gungar på porträttet Stora Skuggan. Lindas hår har blivit alldeles vitt. När hon senare ser sig i spegeln inser hon att ögonbryn och ögonfransar också är vita. Janne har fått konstiga ögon.

Det är en grådaskig dag utanför fönstren. Duggregnet strilar ner. Hela lägenheten stinker av rök och gammal fylla. Alla är bakfulla som djur. De har minnesluckor stora som Kopernikuskratern, vilket är väldigt bra. De vill inte minnas vad som hände under natten! Tvillingarna hasar runt i fula, slitna frottémorgonrockar. De lämnar över tavlan till gruppen. Janne tar den. Tvillingarnas gemensamma iPhone ringer. I samma ögonblick som de svarar ändrar de skepnad till Karl/Mischa och talar med grov röst. "Drottningen i Gult vill se tavlorna! Ni ska ställa ut dem på Åtvidabergs hemvärnsgård." De skrattar och skrattar. Skrattet följer gruppen ut. De kommer ut på Upplandsgatan, men två tavlor i sin ägo. När de är på väg mot tunnelbanan vänder sig en kille i 19–20-årsåldern om och glor efter Diana.

 

[Organ]

Natten mellan 22 och 23 oktober 2021. Eller nån helt annan tideräkning?
Plats: Paris

Alla ombord för roligt!

Limousinen står kvar....

Fullkomligt episkt.

 

[Organ]

Anders Fager finns inte på forumet. Jag tyckte dock att han i alla fall borde läsa delen om Alla ombord för roligt och skickade en länk och ett "Dude, du måste läsa detta.". Han blev ytterst impad (Enligt egen utsago särskilt av formuleringen om minnesluckor stora som Kopernikuskratern. Den fick honom att skratta högt. ) och skickade en hälsning som han bad mig framföra. Han säger:

"Sju porträtt är en stökig och ganska svårhanterad historia. Men ni gör det lysande. När jag läste sammanfattningen av "Alla ombord för roligt" insåg att jag måste se till att den skrönan åker med när vi (för tionde gången) tittar på att göra film/tv av Kulterna."

Han undrar även om ni hade någon musik i bakgrunden och i sådana fall vilken då.

 

[Rangertheman]

Viket fantastiskt fint beröm från Anders Fager!! Det tackar vi för!

Med tanke på vilket enormt arbete SL lagt ner på bilder, kartor och andra stämningsskapare, borde vi kompletterat det med musik. Men av tekniska skäl kör vi video och "spelplan" i Foundry VTT och ljudet via Discord. Det hade visserligen gått att spela upp musik där, men blir meckigt att hoppa mellan.

 

[Rangertheman]

Jag har förresten 7-8 delar till som jag ska lägga ut så snart de är genomlästa och eventuellt korrigerade. Dock inte fullt lika skruvade som ovanstående

 

[Organ]

Jag har förresten 7-8 delar till som jag ska lägga ut så snart de är genomlästa och eventuellt korrigerade. Dock inte fullt lika skruvade som ovanstående

Väntar otåligt!

 

[Rangertheman]

Här kommer några mellanspel som utspelar sig natten mellan den 23 och 24 oktober.

MELLANSPEL DIANA

23 oktober 2021
Plats: Hemma i Stockholm igen

Efter en lång resa på få dagar är äventyrarna äntligen tillbaka i Stockholm. Det har blivit eftermiddag kl 13:00. Diana har kommit hem till sin lägenhet där hon direkt går in i badrummet för att tvätta av sig efter den intensiva resan som hon än så länge har minnesluckor ifrån men har en känsla av att något kommer att komma tillbaka till henne. Hon betraktar sina ben som nu har fått rispor precis som Elvira Wallin har på porträttet Stora skuggan. Hon kommer att tänka på lägenheten där Ottosson bor och vad de var med om där.

Efter att ha fräschat upp sig med tvål och bubblor, så går hon till sitt sovrum och garderoben där hon tar på sig rena kläder samt tittar så att de två tavlorna hon har är kvar och är hela. Hon tar fram tavlorna från sin gömma och ställer upp dem i garderoben. Allt ser ut att vara frid och fröjd.

Lite senare går Diana ut i köket för att äta en sen lunch och ta igen en del kändisskvaller samt hålla på med sin hobby. Hon mediterar även i bubblor för att känna sig trygg och lugn. Men ju lugnare hon blir desto mer av det som har hänt de senaste dagarna kommer tillbaka till henne. Hon känner ett stort obehag när hon tänker på Ivo-O. Minnena kryper tillbaka till henne och hon kan inte riktigt få bort de obehagliga synerna och minnena. Hon fördriver eftermiddagen och kvällen med att försöka förtrycka de hemska minnena med hjälp av att se på tv, surfa, äta middag och packa sin väska inför morgondagen.

När klockan börjar närma sig tio på kvällen, så börjar Diana göra sig i ordning för att sova. Men hon har en plan att under natten försöka få språka med tavlorna för att få reda på vart den sjunde och sista tavlan är lokaliserad. I och med att hon inte vet hur många från tavlorna och vem från tavlorna som kommer att dyka upp, så gör hon i ordning åtta stycken tekoppar för att kunna ordna lite fika. Hon fyller även vattenkokaren med vatten så att det ska gå snabbt att värma under besöket. Diana hoppas på mycket tur. Det har ju hänt förut.

Diana ställer mobilen på ringning på klockan ett för att kunna vakna och tala med tavlorna. Hon har fått för sig att det är lättare att få kontakt med tavlorna då trots att hon har lyckats även dagtid.

Tiden går och klockan ett ringer hennes mobil och hon går upp. Hon går direkt in på toaletten. När hon är klar där går hon ut mot sin garderob för att tala med tavlorna. På vägen till garderoben upptäcker hon att det lyser från den. Hon går in för att chockad möta Dr Donatien. Diana begriper inte vad han gör där och vart han kom ifrån. Hon samlar sig och frågar honom vart han kom ifrån. Han svarar och pekar att han kom inifrån garderoben och tycker att hon ska följa med. Diana följer med samtidigt som hon nervöst klappar på märket på kinden för att samla tröst, beskydd och mod. Hon vill egentligen inte vara ensam. Märket blir en aning varmt.

Garderoben försvinner och blir istället en lång märklig gång. Men gången är allt annat än vanlig. Den är skev, skruvar och vrider sig. Diana försöker hålla rätsida på tankarna och fråga doktorn saker men känner att hon måste fokusera ordentligt för att förstå vart de är på väg. Korridoren påminner mer och mer om Hedegården. Är detta en dröm? Känns för verkligt för at vara bara en dröm. Av försiktighet börjar hon hasa fram för att hålla koll på stegen. Hon har ingen uppfattning om hur länge hon har gått. Hon hör ett ringande ljud som hon inte vet vart det kommer ifrån. Hör hon det eller är det i hennes huvud?

Efter en lång tid och en lång promenad tar gången slut. De kommer in i ett ljust rum. Det står en varelse på två ben som har skepnaden av en katt bakom en stol och välkomnar henne. Varelsen säger ”välkommen Cassilda”. Diana tittar sig omkring, men det finns inga fler där förutom hon och doktorn. Hon frågar om det är henne varelsen menar. Varelsen svarar ja och håller en hand välkomnande mot stolen som står vid ett fönster. Dr Donatien frågar varelsen varför han ser ut som en katt. Varelsen svarar att han trodde att det var kattmördaren som skulle komma på besök. I deras konversation får Diana reda på att det var Janne de syftade på. Varelsen tar av sig ansiktet och kvar finns bara en slät mask. Diana betraktar varelsen och konstaterar att det inte var någon katt.

Efter en lite stund vänder doktorn sin uppmärksamhet mot Diana igen. Han börjar ställa en massa frågor till Diana om tavlorna och var den sjunde tavlan finns någonstans. Även vad deras mål är med att föra samman tavlorna. Hon försöker svara så nära sanningen hon bara kan och får reda på att han inte heller vet var den sjunde tavlan är. Den är inte synlig för dessa två. Till Dianas fasa får hon reda på att de här två vet extremt mycket om henne, Linda och Janne. De undrar om Diana verkligen kan lita på att de andra har samma mål som henne. Hon får även reda på att de vill ställa Janne inför rätta.

Diana tittar ut genom fönstret och tycker sig skymta Hedegården och dess byggnader. Hon tror sig se den byggnad som var bevakad på Hedegården. Diana arbetar intensivt på att hålla sig lugn och fokuserad och inte få panik. Under förhöret av doktorn får Diana veta att det inte är doktorn som står framför henne, utan att doktorn bara duger till att vara ett verktyg. Diana får veta att hon är där istället för Janne eftersom den riktiga doktor Donatien är förtjust i Diana. Den riktiga doktorn tycker att hon "skulle passa in" vad nu det ska betyda?

Efter ett tag byter doktorn skepnad till en varelse i gult ”Den gula mannen”. Diana undrar vad han vill och varför han vill föra samman tavlorna. Svaret som hon får är att han vill föra samman sin värld med Dianas värld. Vilken värld är det undrar Diana för sig själv?

Plötslig befinner sig Diana på en strand av galenskap och gult ljus. Det ringade ljudet är intensivare nu och den gula mannen står framför henne. Diana frågar var de är. Han svarar det underbara Carcossa. Diana tittar sig omkring och ser två städer. En som är skuggad och en som är lite tydligare. Hon noterar även att det finns två solar en som bränner och en som känns som den gör henne mer och mer galen. Hon ser även att hon inte har någon skugga. Diana har rört sig något närmare vattnet och tittar tillbaka där den gula mannen stod, men han är inte kvar. Hon är ensam på stranden. Hon har dock en känsla av att det är en massa blickar som stirrar på henne. Hon ropar ut hallå, men får inga svar.

Ensam på stranden fortsätter solarna att bränna henne mer och mer och inget skydd i sikte. Hon känner hur ont det gör och att vansinnet kryper närmare. En kämpande, förtvivlad och desperat Diana ropar ut i panik/bön ”Yog ta mig här ifrån”. Hon fortsätter att kämpa emot det konstanta ringadet och brännandet när vattenytan plötslig börjar resa sig och en massa bubblor dyker upp. Bubblorna börjar försöka åka runt Diana. Hon är inte riktigt säker på hur hon ska tolka allt, men det ser ut som en kamp mellan bubblorna och det som bränner och ringer. Efter en kraftmätning som hon inte vet hur länge den pågick, så sluter bubblorna sig om henne. Bubblorna segrade. Yog är där och räddar Diana som innesluten i bubblor förs iväg från Carcossa.

När bubblorna skingrar sig, så upptäcker Diana att hon ligger i sin egen säng i sitt sovrum och i taket finns en liten bubbla kvar. Diana tackar Yog och tänker att det förmodligen kommer kosta något med en så stor räddning. Vistelsen på Carcossa tog hårt på Diana. Hon behöver tala med sina vänner.

Dianas mobil ringer….

 

[Rangertheman]

MELLANSPEL JANNE

23 oktober 2021
Plats: Hemma i Stockholm igen

Janne tar en kall dusch...;-D efter att ha låst in tavlorna han hade med sig + de två porträtten på Elvira Wallin (som hängde på väggen i hans speciella rum) i sitt kassaskåp. Därefter slänger han sig på soffan med en kall öl och pustar ut, dvs han somnar.

Han väcks mitt i natten (eller drömmer han fortfarande?) och hör fågelkvitter! Mitt i natten, i mörkaste oktober!? Det kommer inte utifrån i alla fall, konstaterar han efter att ha öppnat sovrumsfönstret och tittat ut. Han följer ljudet till dörren till sitt speciella rum, går in och där - uppenbarar sig en Elvira som sitter i en berså i närheten av ett gammalt hus, en herrgård (säteri?) luften är lättare att andas... Befinner han sig i älvornas land?? Det är i alla fall så Elvira benämner stället när han frågar var de är. Det är fullt av sällsynta flygfän...unik fågel som är sällsynt gäst i vårt land-en rörsångare som helst trivs i skogsgläntor och skogsmarker. Den är grön och gul uppskattningsvis 10–12 cm. Janne bjuds till fika utav Elvira. Han tackar först nej till alla kakor som lockar.

Han inser att han är i den miljö som visas på tavla nr 7 av Elsa Korbin...

Janne försöker få ledtrådar till vart han är för han misstänker att sista tavlan de söker finns i huset bredvid. Man kan åka ångbåt från stadshuskajen i Stockholm, berättar Elvira. Hon upprepar att vägen går "runt en krök och över en hörna"...detta gör Janne än mer förbryllad. Till slut smakar han på en vaniljdröm tillsammans med kaffet. Den är delikat!

På frågan om vilka som bor i huset svarar Elvira att det är fröken Elisa och hennes far. Han får också veta att huset är mycket gammalt, 1600-tal eller äldre.

Bersån bleknar och en skarp telefonsignal stör idyllen, hans eget rum framträder och han lyckas lokalisera var ljudet kommer ifrån, han svarar i sin mobiltelefon. Det visar sig vara Miles Pasqua som oroligt undrar om Janne vet var Diana befinner sig. Han har ringt ett flertal gånger utan att få något svar från Diana?! Samtidigt som de vanliga signalerna gick fram (när Pasqua ringde Diana) hördes en obehagligt ringande ton, och så ett genomskärande kvinnoskrik!

Janne vet ju att Diana alltid har telefonen tillgänglig, och lämnar inte ifrån sig den ens vid toalettbesök, avslutar snabbt samtalet med Pasqua för att ringa Diana omedelbart!!!