Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,570
20 oktober 2021
Plats: "Tinget" i Sala, hotell och pub
Linda vaknar spritt språngande naken. Hon minns inte att hon tog av sig allt innan hon gick och lade sig. Det brukar hon aldrig göra. Kläderna hon hängde över stolen är också borta. Eftersom de andra sover smyger hon upp och letar efter sina kläder. ALLA är borta, även de som låg i väskan! Försiktigt tassar hon ut i korridoren och spanar efter vem som kan ha stulit dem. Inga spår. Hon går tillbaka till rummet och precis då vaknar Diana och Janne. "Men Linda!" utbrister Diana, "jag säger inte att du inte är en vacker kvinna, men vi är faktiskt tre personer i det här rummet. Du kan inte gå runt naken. Sätt på dig kläder!" Linda rycker åt sig täcket och försöker dölja sin nakenhet. "Det hade jag gärna gjort om jag hade hittat dem!" fräser hon. Diana förbarmar sig över vännen och lånar ut några av sina kläder. Förutom att skorna är lite för stora passar de bra storleksmässigt. Men jisses vad färgglada de är! Linda känner sig som en påfågel. "Vilket vackert hår du har", säger Janne plötsligt och stryker Linda över håret. Linda tycker det är väldigt obehagligt och drar sig undan. "Det är vackert och slemmigt", fortsätter han. "Jag ska gå och duscha nu!" utbrister Linda och flyr till badrummet. Janne vill gärna låna en scarf av Diana, helst en silkig. Eller var det en slemmig scarf han frågade efter? Diana är tveksam men lånar ut sin mjukaste scarf. Janne knyter den kring halsen och klappar den som vore det en pälsboa. "Jag har fått reda på att det fjärde porträttet finns hos Patrik Daniel", säger han oväntat. "Inte alls! Det finns i Paris!" ropar Linda inifrån badrummet innan hon vrider på duschvattnet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Linda tvålar in sig noga med no-name-tvålen som hotellet har i sina behållare. Hon funderar över om det kanske är Janne som stulit hennes kläder. Han beter sig väldigt läskigt, mer än vanligt.
Diana känner att hon också gärna vill tvätta av sig och försöker skynda på Linda. När de möts i dörren viskar Linda till Diana att hon vill låna en huvudbonad av något slag. Hon får låna en rosa basker av samma modell som Dianas lila basker, och knölar in hela sitt långa hår i den. Det ser lite obekvämt ut men hellre det än att Janne håller på och tafsar på håret. I förbigående nämner Diana att baskern går att kemtvätta om den blir slemmig. Linda blir förnärmad. Hon har ju precis tvättat håret! Diana kompletterar Lindas outfit med en rosa scarf. Hon vill inte att någon ska se märkena på vännens hals. Hon säger återigen att de ska prata om Lindas hals och vad som har hänt med den. Linda hoppas att hon ska glömma bort det ju längre tiden går, i synnerhet om märkena bleknar.
Innan frukost går Linda till receptionen och anmäler att hennes kläder försvunnit under natten och ber dem hålla utkik efter dem. Vid frukosten fortsätter Janne att tjata om slemmiga saker och lägger till att de gärna får vara mörka. Han väljer bara ut mat som passar in på den beskrivningen. Av någon anledning plockar Diana bara till sig mat som är rund eller som serveras i runda koppar och skålar. Linda kör en standardfrukost med kaffe, juice och frallor. Hon sätter sig så långt ifrån Janne som möjligt. "Som jag sa innan så finns tavlan i Paris", upprepar Linda, "Jag var där i natt!". Hon är helt övertygad om att det faktiskt är så. "Hur sjutton gick det till?" undrar Diana. Linda tittar oskyldigt på henne, rycker på axlarna och säger: "det kanske var din gud som skickade dit mig". Det har Diana väldigt svårt att tro. Linda tror definitivt inte tillräckligt mycket på Yog-Sothoth för att han skulle skicka henne någonstans. När hon nämner det funderar Linda på om det kanske var för att hon inte tror på honom som han skickade tillbaka henne utan kläder. De är säkert kvar i Paris. Långt senare kopplar hon ihop sin nakenheten med att Vivianne faktiskt nämnde att "Elvira Wallins bröllop" är en nakenmålning. Extremt märkligt att vara naken på en bröllopstavla!
Janne verkar grunna på något och ber Diana följa med honom för att hämta mer kaffe. När de är utom hörhåll berättar han att han haft en vision som visade Linda tillsammans med en enorm, svart bläckfisk. Det verkade vara något gudomligt med bläckfisken. Diana blir rädd och funderar på om hon bett sin gud gå emot en annan gud när hon och Linda var på kallbadhuset. Det är en sak att be gudarna om hjälp och att offra något av sig själv, det är en helt annan sak att be dem påverka andra gudar. Har de hamnat i en konflikt mellan gudar är riskerna de utsätter sig för av en helt annan dignitet än de kunnat ana. Diana försöker samla sig och säger till Janne att hon ska prata med Linda.
Väl tillbaka vid bordet vet hon inte riktigt hur hon ska formulera sig. "Jo du Linda, jag tänkte på det här med din tro... Vad tror du egentligen på? Vilken gud?". Linda anar vad hon far efter men känner att hon egentligen inte bestämt sig för någonting när det gäller tro. Hon undviker delvis fallgropen genom att säga till Diana att hon väl borde veta det mesta om katolicismen. Diana nämner bläckfisken. "Du tror inte det är Janne som fått slemmiga saker på hjärnan?" frågar Linda, "Bläckfiskar kan nog förknippas med både mörker och slemmighet". Diana medger att det kan vara en möjlighet. Den enda bläckfisk Linda känner till är den på tavlan, men det är just bara en tavla. Hon låter mer övertygad än hon är. Janne kommer tillbaka till bordet.
En kort stund senare blir det plötsligt jättekallt i rummet, det drar kallt någonstans ifrån. Har någon ställt upp en dörr? Åtminstone tycker Diana och Linda att det är svinkallt. Janne är helt oberörd. Det är lagom temperatur, tycker han. Linda huttrar. Riktigt kallt! Fast samtidigt får hon känslan av friska vindar från havet. Härligt! Hon råkar nämna högt hur mycket hon gillar att det luktar salt hav. De andra tittar på henne. Diana känner ingen havsdoft, bara kyla. Hon säger att hon ska gå upp en sväng på rummet. Två koppar kaffe, två glas juice och en smoothie har gjort henne väldigt kissnödig. Linda frågar om Diana har någon varm, långärmad tröja hon kan få låna och undrar om hon kan ta med den ner i så fall. Det säger Diana att hon har och att hon ska. Janne följer med upp till rummet, oklart vad han ska göra där. Kanske fråga hur Linda reagerade på det där med bläckfisken?
Diana går in på toa. Förutom kissnödigheten känner hon också ett stort behov av att be. Hon orkar inte joxa med knivar utan biter ett hål i lillfingret och pressar ner några droppar blod i offerbägaren. Ett lugn sänker sig över henne - två behov tillgodosedda. När hon kommer ut ber hon att få titta i Jannes ryggsäck. Han ser undrande ut men protesterar inte. Lindas kläder är inte där. Det knackar på dörren. Janne öppnar och ser att det är killen som stod i receptionen när Linda anmälde att hon blivit av med sina kläder. Killen förklarar att det blivit fel på ventilationen och att han måste se över inställningarna i alla rum. Janne tycker det är precis lagom temperatur i rummet och att det är onödigt att ändra något, men får till sist ge sig. Diana, som har rotat fram två varma tröjor, en till sig själv och en till Linda, välkomnar allt som kan göra rummet lite mer behagligt. Hon fryser som en blöt hundvalp. Receptionisten frågar om de vill ha några extra filtar. Det vill Diana gärna, helst fyra. Det är inga problem. Hon får fyra ljusblå filtar, varav hon behåller två själv och lägger två på Lindas säng. Janne vill inte ha några.
På väg ner från rummet skiljs de åt. Janne tänker ta en sväng på stan medan Diana vill titta i hotellets presentshop, för att se om det hon söker finns där. Hon plockar upp Linda på vägen och lämnar över den varma tröjan. Linda tar tacksamt emot den. Det är ett rätt begränsat utbud i presentshoppen. Diana nöjer sig med att köpa läsk och tilltugg som de kan ha om de blir sugna under dagen. Hon frågar om Linda vill ha något och skojar med henne: "något mörkt och slemmigt kanske?" Linda skrattar till och säger att det mer är Jannes område. Under tiden försöker Janne hitta en tygaffär. Det tycks inte finnas någon sådan i Sala. Istället kilar han in i en second hand-butik som säljer herr-, dam- och barnkläder. Han hittar en gammal oljerock som sitter som en smäck. "Riktigt nice!" tycker Janne. Han mår väldigt bra av sitt fynd! När han kommer tillbaka till rummet och berättar om det kan Diana förstå den känslan. Shopping får henne också att må bra.
De diskuterar om de ska göra ett nytt försök att ta reda på vilka hemligheter som döljer sig på Hedegårdens behandlingshem. Linda har en del idéer om hur de skulle kunna ta sig in på området, men inser att hennes mentala hälsa nog inte orkar med mer av påfrestningen som "hemligheten" utsatte dem för kvällen innan. De bestämmer sig för att åka tillbaka till Stockholm istället. Dels har de middagen med Anette Glasser att förbereda sig för, dels får de inte missa flyget till Ryssland imorgon eftermiddag. Efter att Diana lämnat tillbaka hyrbilen åker var och en hem till sig. Diana vill bada och skrubba sig riktigt noga. Hon ligger länge i badet, tittar på de vackra bubblorna och tänker på allt de varit med om. Hela eftermiddagen går innan hon känner sig tillräckligt ren och uppiffad. Janne städar och skurar lägenheten. Det är svårt att få bort det intorkade blodet från golvet. När han till sist är klar, tar han en uppiggande kalldusch och letar fram en inte alltför skrynklig skjorta. Den luktar ok. För Linda är det viktigast att få av sig Dianas kläder. Hon trivs inte när det känns som att hon snubblat omkring i en färgbutik. Inte ens scarfen får vara kvar utan byts ut mot en svart snusnäsduk med dödskallar på. Hon slösurfar fram till det är dags att åka in mot stan. Det enda hon fastnar för är IMDB och sidan om Dwayne "The Rock" Johnson. Hon vet inte riktigt varför.
De träffas i närheten av Operakällaren en stund innan. Diana förkunnar att hon har mer information om den första tavlan i Elvira Wallin-sviten. Hon svarar inte riktigt på frågan om varifrån hon fått den informationen. Porträttet målades 1889. Elsa var 21 och Elvira 14. Det är en akvarell av en flicka på väg in i tonåren. Elvira bär en enkel vit klänning och hennes hår är elegant uppsatt. Hon sitter omgiven av saker som anspelar på hennes nyligen avlidne far Oscar; en sabel, en såg, en pipa, en trave böcker, ritverktyg, och en björnskinnsmössa. Bakgrunden är en karta över nedre Norrland. Diana berättar också att det gick rykten om att Ingemar Fredman var älskare till Elviras mor Hedda, rykten som visade sig vara korrekta. "Det kan väl ändå inte stämma?" undrar Linda, "Fredman levde väl på 1600-talet?". Hon påminner dem om att hon drömde att det var Ingemar Fredman som dödade Knigge. "Fredman var kanske Sofias älskare?" föreslår hon, "Men knappast Heddas." Diana är tvärsäker på att det just var Fredman som var Hedda Wallins älskare. "Han kanske till och med var Elviras biologiska pappa?" Janne gör en mental anteckning att han ska kolla bland sina kontakter om de vet mer om Sofia, Knigge och Fredman. Det är i samband med den här diskussionen som Linda undrar om hon kom tillbaka naken från Paris för att tavlan som finns där är en nakenmålning.
Operakällaren är egentligen alldeles för dyr för deras smak. Tur att de hittade en hel del pengar i Korbins stuga. Fru Glasser kommer garanterat att beställa avsmakningsmenyn med åtta serveringar inklusive vinpaket för 3 800 kr. De går in och sätter sig. Tio över sex går det ett sus bland matgästerna: Fru Anette Glasser har anlänt. Hon är en kvinna i 60-årsåldern, mycket hårt sminkad som seriefiguren Betty Boop. Linda har ingen aning om vem Betty Boop är, utan det får de andra förklara för henne i efterhand. Men att Anette Glasser är en extremt färgstark person, det ser hon utan kunskaper om gamla seriefigurer. Som väntat beställer Glasser den dyraste menyn. Diana berättar att de vill prata om konst och det väcker inga protester. Tvärtom! Fru Glasser förklarar att det är hennes största intresse i livet. Diana frågar om "Elvira blev en älva", tavlan som stals från Glassers hem i Stocksund. Det märks att "Betty Boop" har svårt att prata om tavlan. Hon snyftar dramatiskt när Diana nämner den, men berättar att den eller de som stal tavlan måste ha varit proffs. Det Glasserska hemmet var ordentligt larmat. Tjuven eller tjuvarna hade rotat runt en del bland Anettes tillhörigheter, men tavlan var det enda som stals. Polisen hittade inga spår. På grund av inkompetens, om man frågar Fru Glasser. Hon svarar att hon inte märkt något skumt eller sett några misstänkta personer, när Diana frågar henne.
Janne slänger in en fråga om Glassers relation till Dr Donatien. "Augustin och jag är mycket goda vänner och delar ett intresse för spännande konstverk", blir svaret. "Som Korbin-tavlorna?" försöker Janne. "Ja, dem och många andra." Svaret är lite av en besvikelse. De vet redan att porträttet som Glasser ägde aldrig har visats på större gallerier. Det finns ingen information om var tavlan tog vägen när Lindroos sålde av Bertholz samling. Först många år senare dök den upp i Anette Glassers ägo. Hon vill inte svara på hur hon fick tag i den. Diana undrar om Glasser har någon bild på tavlan, som hon kan visa dem. Det har hon. Diana scannar av bilden som Glasser plockar fram på mobilen. Linda noterar att något putar ut under Elviras kjol. Det ser ut som att någon eller något smugit sig in under kjolen. Hon zoomar in på den detaljen och visar för Diana. Janne ber att få se bilden på porträttet. Efter att ha studerat den en stund ryser han till, släcker mobilen och ger tillbaka den till Diana med en äcklad min.
"Vilken är din roll i Karkossastiftelsen?" frågar Linda rakt ut. Glasser berättar att hon och Augustin är de mest aktiva i stiftelsen och att den samlar personer som också har ett stort intresse för konst som betyder något, som kan förändra världar. Snabbt rättar hon sig och säger: "världen, jag menar världen". Diana frågar om hon träffat My Witt. "Lilla My ja, hon hade kunnat bli jättestor, kanske den största!" Diana medger att Witt skapade väldigt "uttrycksfull" konst. "Hur mycket av den har ni sett?" fortsätter Glasser och när de berättar om fotokonsten på Hedegården förklarar hon att det verket heter "Porn Star". Om de har träffat "Lilla My"? "I en annan värld hade vi kanske kunnat träffa henne", säger Diana enigmatiskt. Det går uppenbarligen Glasser igång på. "Andra världar, säger ni. På vilket sätt?". "Diana svamlar något om att konst kan få en att känna sig som att man är på en annan plats. "Vilka andra världar har ni besökt?" fortsätter Glasser. Diana svamlar vidare, tystnar och tar en klunk av vinet. Janne frågar om Fru Glasser någonsin kände det som att hon var i Korbin-tavlan. "Jag tyckte mycket om den och det kändes som att den kunde ta mig genom tid och rum". Diana spottar nästan ut vinet. Anette Glasser ser åt hennes håll och Diana får känslan att hon utvärderar och bedömer dem alla tre, som man bedömer ett konstverk. Nu när hon blir medveten om känslan förstår hon att hon haft den under hela måltiden. I ögonvrån ser hon hur Janne sträcker sig för att stryka över Glassers hår, men han hejdar sig och drar tillbaka handen.
Vad vet Fru Glasser om de andra tavlorna? De är försiktiga och frågar bara om tavlorna som de inte redan har i sin ägo. Det fjärde porträttet i serien, "Elvira Wallins bröllop", vet hon inte så mycket om. Den har ingen känd ägare. "Kvinnan som blev rök" har hon mer information om, men ingen som de inte redan själva tagit reda på. Däremot berättar hon något om Sorokin som de inte hade någon aning om: Han är ett stort fan av ABBA.
Diana byter samtalsämne till att tala om Dr Donatiens arbetsplats. Har Fru Glasser varit där? Det har hon naturligtvis; hon och doktorn brukar utgå från Sala när de ska besöka någon intressant konstutställning västerut eller för vissa konstnärsmöten. Diana chansar och frågar om byggnaden med de gallerförsedda fönstren. Glasser påstår att hon inte vet något om den och att Augustin inte kunnat berätta något på grund av vårdsekretessen. Svaret känns inte helt trovärdigt, men hon vidhåller att hon inte ens vet om det är behandlingsrum eller lager. "Ja nu är ju inte Jelena kvar där", säger hon plötsligt och helt från ingenstans. Diana avslöjar att de träffat Jelena Hein och att hon är en mycket "speciell" kvinna. Linda lyssnar och funderar: hon tyckte att Jelena var fruktansvärt irriterande, men har alltmer tänkt att hon kanske är en möjlig allierad. Något måste ju ha förmått Jelena att rymma trots att hon, såvitt de vet, mycket snart skulle bli utskriven. Linda väcks ur sina funderingar av att Glasser ber om Dianas telefon. Diana anar oråd och skickar snabbt en kopia på bilden hon tog på tavlan till Linda innan hon räcker över telefonen. Hennes farhågor visar sig vara omotiverade. Glasser lägger in sitt telefonnummer i Dianas kontaktlista och ber dem höra av sig om de ser Jelena igen. Får de nys om någon intressant konstutställning får de så klart också gärna höra av sig. Varför får de känslan av att hon kanske pratar om konstutställningen de fått i uppdrag av Drottningen i Gult att anordna? Janne känner att han egentligen vill pumpa den hårdsminkade damen på mer information, men att Operakällaren inte är något passande plats att göra det på. Hon verkar dessutom vara svår att pressa. Hon döljer inte bara sina känslor genom att bära en mask på ytan, utan verkar även maskera sitt inre.
Linda återvänder till Karkossastiftelsen och får en gillande blick från Diana. Frågan är en sådan som hon mycket väl själv skulle kunnat ställa. "Har ni några kända medlemmar, kanske några som vi skulle kunna känna till?" Fru Glasser börjar med att nämna Donatien så klart. Han är deras mest kända medlem. Hon nämner också ett antal mer eller mindre kända konstnärer och gallerister. Diana har hört talas om några av dem, Janne känner till de flesta och Linda inte någon. Eller kanske en eller två vars namn låter lite bekanta. Strax efter kl. 22 börjar det bli dags att runda av. De betalar, för Glasser också, och gå ut på gatan. Där väntar en mycket flott, mörk bil på Fru Glasser. En chaufför håller upp dörren för henne. Innan han slår igen den påminner frun dem om att de ska höra av sig kring Jelena och kring intressanta utställningar.
Plats: "Tinget" i Sala, hotell och pub
Linda vaknar spritt språngande naken. Hon minns inte att hon tog av sig allt innan hon gick och lade sig. Det brukar hon aldrig göra. Kläderna hon hängde över stolen är också borta. Eftersom de andra sover smyger hon upp och letar efter sina kläder. ALLA är borta, även de som låg i väskan! Försiktigt tassar hon ut i korridoren och spanar efter vem som kan ha stulit dem. Inga spår. Hon går tillbaka till rummet och precis då vaknar Diana och Janne. "Men Linda!" utbrister Diana, "jag säger inte att du inte är en vacker kvinna, men vi är faktiskt tre personer i det här rummet. Du kan inte gå runt naken. Sätt på dig kläder!" Linda rycker åt sig täcket och försöker dölja sin nakenhet. "Det hade jag gärna gjort om jag hade hittat dem!" fräser hon. Diana förbarmar sig över vännen och lånar ut några av sina kläder. Förutom att skorna är lite för stora passar de bra storleksmässigt. Men jisses vad färgglada de är! Linda känner sig som en påfågel. "Vilket vackert hår du har", säger Janne plötsligt och stryker Linda över håret. Linda tycker det är väldigt obehagligt och drar sig undan. "Det är vackert och slemmigt", fortsätter han. "Jag ska gå och duscha nu!" utbrister Linda och flyr till badrummet. Janne vill gärna låna en scarf av Diana, helst en silkig. Eller var det en slemmig scarf han frågade efter? Diana är tveksam men lånar ut sin mjukaste scarf. Janne knyter den kring halsen och klappar den som vore det en pälsboa. "Jag har fått reda på att det fjärde porträttet finns hos Patrik Daniel", säger han oväntat. "Inte alls! Det finns i Paris!" ropar Linda inifrån badrummet innan hon vrider på duschvattnet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Linda tvålar in sig noga med no-name-tvålen som hotellet har i sina behållare. Hon funderar över om det kanske är Janne som stulit hennes kläder. Han beter sig väldigt läskigt, mer än vanligt.
Diana känner att hon också gärna vill tvätta av sig och försöker skynda på Linda. När de möts i dörren viskar Linda till Diana att hon vill låna en huvudbonad av något slag. Hon får låna en rosa basker av samma modell som Dianas lila basker, och knölar in hela sitt långa hår i den. Det ser lite obekvämt ut men hellre det än att Janne håller på och tafsar på håret. I förbigående nämner Diana att baskern går att kemtvätta om den blir slemmig. Linda blir förnärmad. Hon har ju precis tvättat håret! Diana kompletterar Lindas outfit med en rosa scarf. Hon vill inte att någon ska se märkena på vännens hals. Hon säger återigen att de ska prata om Lindas hals och vad som har hänt med den. Linda hoppas att hon ska glömma bort det ju längre tiden går, i synnerhet om märkena bleknar.
Innan frukost går Linda till receptionen och anmäler att hennes kläder försvunnit under natten och ber dem hålla utkik efter dem. Vid frukosten fortsätter Janne att tjata om slemmiga saker och lägger till att de gärna får vara mörka. Han väljer bara ut mat som passar in på den beskrivningen. Av någon anledning plockar Diana bara till sig mat som är rund eller som serveras i runda koppar och skålar. Linda kör en standardfrukost med kaffe, juice och frallor. Hon sätter sig så långt ifrån Janne som möjligt. "Som jag sa innan så finns tavlan i Paris", upprepar Linda, "Jag var där i natt!". Hon är helt övertygad om att det faktiskt är så. "Hur sjutton gick det till?" undrar Diana. Linda tittar oskyldigt på henne, rycker på axlarna och säger: "det kanske var din gud som skickade dit mig". Det har Diana väldigt svårt att tro. Linda tror definitivt inte tillräckligt mycket på Yog-Sothoth för att han skulle skicka henne någonstans. När hon nämner det funderar Linda på om det kanske var för att hon inte tror på honom som han skickade tillbaka henne utan kläder. De är säkert kvar i Paris. Långt senare kopplar hon ihop sin nakenheten med att Vivianne faktiskt nämnde att "Elvira Wallins bröllop" är en nakenmålning. Extremt märkligt att vara naken på en bröllopstavla!
Janne verkar grunna på något och ber Diana följa med honom för att hämta mer kaffe. När de är utom hörhåll berättar han att han haft en vision som visade Linda tillsammans med en enorm, svart bläckfisk. Det verkade vara något gudomligt med bläckfisken. Diana blir rädd och funderar på om hon bett sin gud gå emot en annan gud när hon och Linda var på kallbadhuset. Det är en sak att be gudarna om hjälp och att offra något av sig själv, det är en helt annan sak att be dem påverka andra gudar. Har de hamnat i en konflikt mellan gudar är riskerna de utsätter sig för av en helt annan dignitet än de kunnat ana. Diana försöker samla sig och säger till Janne att hon ska prata med Linda.
Väl tillbaka vid bordet vet hon inte riktigt hur hon ska formulera sig. "Jo du Linda, jag tänkte på det här med din tro... Vad tror du egentligen på? Vilken gud?". Linda anar vad hon far efter men känner att hon egentligen inte bestämt sig för någonting när det gäller tro. Hon undviker delvis fallgropen genom att säga till Diana att hon väl borde veta det mesta om katolicismen. Diana nämner bläckfisken. "Du tror inte det är Janne som fått slemmiga saker på hjärnan?" frågar Linda, "Bläckfiskar kan nog förknippas med både mörker och slemmighet". Diana medger att det kan vara en möjlighet. Den enda bläckfisk Linda känner till är den på tavlan, men det är just bara en tavla. Hon låter mer övertygad än hon är. Janne kommer tillbaka till bordet.
En kort stund senare blir det plötsligt jättekallt i rummet, det drar kallt någonstans ifrån. Har någon ställt upp en dörr? Åtminstone tycker Diana och Linda att det är svinkallt. Janne är helt oberörd. Det är lagom temperatur, tycker han. Linda huttrar. Riktigt kallt! Fast samtidigt får hon känslan av friska vindar från havet. Härligt! Hon råkar nämna högt hur mycket hon gillar att det luktar salt hav. De andra tittar på henne. Diana känner ingen havsdoft, bara kyla. Hon säger att hon ska gå upp en sväng på rummet. Två koppar kaffe, två glas juice och en smoothie har gjort henne väldigt kissnödig. Linda frågar om Diana har någon varm, långärmad tröja hon kan få låna och undrar om hon kan ta med den ner i så fall. Det säger Diana att hon har och att hon ska. Janne följer med upp till rummet, oklart vad han ska göra där. Kanske fråga hur Linda reagerade på det där med bläckfisken?
Diana går in på toa. Förutom kissnödigheten känner hon också ett stort behov av att be. Hon orkar inte joxa med knivar utan biter ett hål i lillfingret och pressar ner några droppar blod i offerbägaren. Ett lugn sänker sig över henne - två behov tillgodosedda. När hon kommer ut ber hon att få titta i Jannes ryggsäck. Han ser undrande ut men protesterar inte. Lindas kläder är inte där. Det knackar på dörren. Janne öppnar och ser att det är killen som stod i receptionen när Linda anmälde att hon blivit av med sina kläder. Killen förklarar att det blivit fel på ventilationen och att han måste se över inställningarna i alla rum. Janne tycker det är precis lagom temperatur i rummet och att det är onödigt att ändra något, men får till sist ge sig. Diana, som har rotat fram två varma tröjor, en till sig själv och en till Linda, välkomnar allt som kan göra rummet lite mer behagligt. Hon fryser som en blöt hundvalp. Receptionisten frågar om de vill ha några extra filtar. Det vill Diana gärna, helst fyra. Det är inga problem. Hon får fyra ljusblå filtar, varav hon behåller två själv och lägger två på Lindas säng. Janne vill inte ha några.
På väg ner från rummet skiljs de åt. Janne tänker ta en sväng på stan medan Diana vill titta i hotellets presentshop, för att se om det hon söker finns där. Hon plockar upp Linda på vägen och lämnar över den varma tröjan. Linda tar tacksamt emot den. Det är ett rätt begränsat utbud i presentshoppen. Diana nöjer sig med att köpa läsk och tilltugg som de kan ha om de blir sugna under dagen. Hon frågar om Linda vill ha något och skojar med henne: "något mörkt och slemmigt kanske?" Linda skrattar till och säger att det mer är Jannes område. Under tiden försöker Janne hitta en tygaffär. Det tycks inte finnas någon sådan i Sala. Istället kilar han in i en second hand-butik som säljer herr-, dam- och barnkläder. Han hittar en gammal oljerock som sitter som en smäck. "Riktigt nice!" tycker Janne. Han mår väldigt bra av sitt fynd! När han kommer tillbaka till rummet och berättar om det kan Diana förstå den känslan. Shopping får henne också att må bra.
De diskuterar om de ska göra ett nytt försök att ta reda på vilka hemligheter som döljer sig på Hedegårdens behandlingshem. Linda har en del idéer om hur de skulle kunna ta sig in på området, men inser att hennes mentala hälsa nog inte orkar med mer av påfrestningen som "hemligheten" utsatte dem för kvällen innan. De bestämmer sig för att åka tillbaka till Stockholm istället. Dels har de middagen med Anette Glasser att förbereda sig för, dels får de inte missa flyget till Ryssland imorgon eftermiddag. Efter att Diana lämnat tillbaka hyrbilen åker var och en hem till sig. Diana vill bada och skrubba sig riktigt noga. Hon ligger länge i badet, tittar på de vackra bubblorna och tänker på allt de varit med om. Hela eftermiddagen går innan hon känner sig tillräckligt ren och uppiffad. Janne städar och skurar lägenheten. Det är svårt att få bort det intorkade blodet från golvet. När han till sist är klar, tar han en uppiggande kalldusch och letar fram en inte alltför skrynklig skjorta. Den luktar ok. För Linda är det viktigast att få av sig Dianas kläder. Hon trivs inte när det känns som att hon snubblat omkring i en färgbutik. Inte ens scarfen får vara kvar utan byts ut mot en svart snusnäsduk med dödskallar på. Hon slösurfar fram till det är dags att åka in mot stan. Det enda hon fastnar för är IMDB och sidan om Dwayne "The Rock" Johnson. Hon vet inte riktigt varför.
De träffas i närheten av Operakällaren en stund innan. Diana förkunnar att hon har mer information om den första tavlan i Elvira Wallin-sviten. Hon svarar inte riktigt på frågan om varifrån hon fått den informationen. Porträttet målades 1889. Elsa var 21 och Elvira 14. Det är en akvarell av en flicka på väg in i tonåren. Elvira bär en enkel vit klänning och hennes hår är elegant uppsatt. Hon sitter omgiven av saker som anspelar på hennes nyligen avlidne far Oscar; en sabel, en såg, en pipa, en trave böcker, ritverktyg, och en björnskinnsmössa. Bakgrunden är en karta över nedre Norrland. Diana berättar också att det gick rykten om att Ingemar Fredman var älskare till Elviras mor Hedda, rykten som visade sig vara korrekta. "Det kan väl ändå inte stämma?" undrar Linda, "Fredman levde väl på 1600-talet?". Hon påminner dem om att hon drömde att det var Ingemar Fredman som dödade Knigge. "Fredman var kanske Sofias älskare?" föreslår hon, "Men knappast Heddas." Diana är tvärsäker på att det just var Fredman som var Hedda Wallins älskare. "Han kanske till och med var Elviras biologiska pappa?" Janne gör en mental anteckning att han ska kolla bland sina kontakter om de vet mer om Sofia, Knigge och Fredman. Det är i samband med den här diskussionen som Linda undrar om hon kom tillbaka naken från Paris för att tavlan som finns där är en nakenmålning.
Operakällaren är egentligen alldeles för dyr för deras smak. Tur att de hittade en hel del pengar i Korbins stuga. Fru Glasser kommer garanterat att beställa avsmakningsmenyn med åtta serveringar inklusive vinpaket för 3 800 kr. De går in och sätter sig. Tio över sex går det ett sus bland matgästerna: Fru Anette Glasser har anlänt. Hon är en kvinna i 60-årsåldern, mycket hårt sminkad som seriefiguren Betty Boop. Linda har ingen aning om vem Betty Boop är, utan det får de andra förklara för henne i efterhand. Men att Anette Glasser är en extremt färgstark person, det ser hon utan kunskaper om gamla seriefigurer. Som väntat beställer Glasser den dyraste menyn. Diana berättar att de vill prata om konst och det väcker inga protester. Tvärtom! Fru Glasser förklarar att det är hennes största intresse i livet. Diana frågar om "Elvira blev en älva", tavlan som stals från Glassers hem i Stocksund. Det märks att "Betty Boop" har svårt att prata om tavlan. Hon snyftar dramatiskt när Diana nämner den, men berättar att den eller de som stal tavlan måste ha varit proffs. Det Glasserska hemmet var ordentligt larmat. Tjuven eller tjuvarna hade rotat runt en del bland Anettes tillhörigheter, men tavlan var det enda som stals. Polisen hittade inga spår. På grund av inkompetens, om man frågar Fru Glasser. Hon svarar att hon inte märkt något skumt eller sett några misstänkta personer, när Diana frågar henne.
Janne slänger in en fråga om Glassers relation till Dr Donatien. "Augustin och jag är mycket goda vänner och delar ett intresse för spännande konstverk", blir svaret. "Som Korbin-tavlorna?" försöker Janne. "Ja, dem och många andra." Svaret är lite av en besvikelse. De vet redan att porträttet som Glasser ägde aldrig har visats på större gallerier. Det finns ingen information om var tavlan tog vägen när Lindroos sålde av Bertholz samling. Först många år senare dök den upp i Anette Glassers ägo. Hon vill inte svara på hur hon fick tag i den. Diana undrar om Glasser har någon bild på tavlan, som hon kan visa dem. Det har hon. Diana scannar av bilden som Glasser plockar fram på mobilen. Linda noterar att något putar ut under Elviras kjol. Det ser ut som att någon eller något smugit sig in under kjolen. Hon zoomar in på den detaljen och visar för Diana. Janne ber att få se bilden på porträttet. Efter att ha studerat den en stund ryser han till, släcker mobilen och ger tillbaka den till Diana med en äcklad min.
"Vilken är din roll i Karkossastiftelsen?" frågar Linda rakt ut. Glasser berättar att hon och Augustin är de mest aktiva i stiftelsen och att den samlar personer som också har ett stort intresse för konst som betyder något, som kan förändra världar. Snabbt rättar hon sig och säger: "världen, jag menar världen". Diana frågar om hon träffat My Witt. "Lilla My ja, hon hade kunnat bli jättestor, kanske den största!" Diana medger att Witt skapade väldigt "uttrycksfull" konst. "Hur mycket av den har ni sett?" fortsätter Glasser och när de berättar om fotokonsten på Hedegården förklarar hon att det verket heter "Porn Star". Om de har träffat "Lilla My"? "I en annan värld hade vi kanske kunnat träffa henne", säger Diana enigmatiskt. Det går uppenbarligen Glasser igång på. "Andra världar, säger ni. På vilket sätt?". "Diana svamlar något om att konst kan få en att känna sig som att man är på en annan plats. "Vilka andra världar har ni besökt?" fortsätter Glasser. Diana svamlar vidare, tystnar och tar en klunk av vinet. Janne frågar om Fru Glasser någonsin kände det som att hon var i Korbin-tavlan. "Jag tyckte mycket om den och det kändes som att den kunde ta mig genom tid och rum". Diana spottar nästan ut vinet. Anette Glasser ser åt hennes håll och Diana får känslan att hon utvärderar och bedömer dem alla tre, som man bedömer ett konstverk. Nu när hon blir medveten om känslan förstår hon att hon haft den under hela måltiden. I ögonvrån ser hon hur Janne sträcker sig för att stryka över Glassers hår, men han hejdar sig och drar tillbaka handen.
Vad vet Fru Glasser om de andra tavlorna? De är försiktiga och frågar bara om tavlorna som de inte redan har i sin ägo. Det fjärde porträttet i serien, "Elvira Wallins bröllop", vet hon inte så mycket om. Den har ingen känd ägare. "Kvinnan som blev rök" har hon mer information om, men ingen som de inte redan själva tagit reda på. Däremot berättar hon något om Sorokin som de inte hade någon aning om: Han är ett stort fan av ABBA.
Diana byter samtalsämne till att tala om Dr Donatiens arbetsplats. Har Fru Glasser varit där? Det har hon naturligtvis; hon och doktorn brukar utgå från Sala när de ska besöka någon intressant konstutställning västerut eller för vissa konstnärsmöten. Diana chansar och frågar om byggnaden med de gallerförsedda fönstren. Glasser påstår att hon inte vet något om den och att Augustin inte kunnat berätta något på grund av vårdsekretessen. Svaret känns inte helt trovärdigt, men hon vidhåller att hon inte ens vet om det är behandlingsrum eller lager. "Ja nu är ju inte Jelena kvar där", säger hon plötsligt och helt från ingenstans. Diana avslöjar att de träffat Jelena Hein och att hon är en mycket "speciell" kvinna. Linda lyssnar och funderar: hon tyckte att Jelena var fruktansvärt irriterande, men har alltmer tänkt att hon kanske är en möjlig allierad. Något måste ju ha förmått Jelena att rymma trots att hon, såvitt de vet, mycket snart skulle bli utskriven. Linda väcks ur sina funderingar av att Glasser ber om Dianas telefon. Diana anar oråd och skickar snabbt en kopia på bilden hon tog på tavlan till Linda innan hon räcker över telefonen. Hennes farhågor visar sig vara omotiverade. Glasser lägger in sitt telefonnummer i Dianas kontaktlista och ber dem höra av sig om de ser Jelena igen. Får de nys om någon intressant konstutställning får de så klart också gärna höra av sig. Varför får de känslan av att hon kanske pratar om konstutställningen de fått i uppdrag av Drottningen i Gult att anordna? Janne känner att han egentligen vill pumpa den hårdsminkade damen på mer information, men att Operakällaren inte är något passande plats att göra det på. Hon verkar dessutom vara svår att pressa. Hon döljer inte bara sina känslor genom att bära en mask på ytan, utan verkar även maskera sitt inre.
Linda återvänder till Karkossastiftelsen och får en gillande blick från Diana. Frågan är en sådan som hon mycket väl själv skulle kunnat ställa. "Har ni några kända medlemmar, kanske några som vi skulle kunna känna till?" Fru Glasser börjar med att nämna Donatien så klart. Han är deras mest kända medlem. Hon nämner också ett antal mer eller mindre kända konstnärer och gallerister. Diana har hört talas om några av dem, Janne känner till de flesta och Linda inte någon. Eller kanske en eller två vars namn låter lite bekanta. Strax efter kl. 22 börjar det bli dags att runda av. De betalar, för Glasser också, och gå ut på gatan. Där väntar en mycket flott, mörk bil på Fru Glasser. En chaufför håller upp dörren för henne. Innan han slår igen den påminner frun dem om att de ska höra av sig kring Jelena och kring intressanta utställningar.