Varför gillar vi att gestalta roller?

[Man Mountainman]

Och med "vi" menar jag vi människor i allmänhet, inte bara rollspelare.

Alla gillar det inte, förstås, men det är ju inte bara inom rollspelshobbyn, skådespelarskrået och så vidare som folk finner en njutning i att gestalta en karaktär, även om det bara handlar om att tillfälligt klä ut sig på en maskerad, härma en kufisk kollega eller "göra en gubbe" för att ge komisk emfas åt en poäng i ett samtal.

Är det bara lekens njutning? Finns det någon funktion, typ att sätta sig in i hur andra människor är funtade? Gillar vi det på grund av den sociala uppskattning vi får från andra? Eller gillar vi det för att det är ett intellektuellt pussel att lösa, typ "hur skulle den här personen ha tänkt i den här situationen"? All of the above?

Hur kommer det sig att vissa människor gillar det mer än andra? Finns det någon skillnad mellan olika former av rollgestaltning, med avseende på vilka sorters människor som njuter av dem och varför?

Det här är kanske en för bred och öppen fråga för att diskutera på ett fruktbart sätt, och kanske är svaret trivialt... men å andra sidan kanske ni har insikter som kommer göra mig förbluffad och hänförd, så here we go.

 

[Dr_Dängrot]

Jag tror inte barnet som leker har någon djupare analys om varför hen låtsas vara en polis eller ninja eller spöke eller vad det nu må vara , det är helt enkelt bara coolt att gestalta den karaktären alltså för barnet handlar det om lekens njutning .


För oss vuxna kan det vara ett sätt att utforska olika teman att på ett tryggt sätt utforska olika koncept och ge utlopp för olika känslor , tex har jag en kompis som efter en hård arbetsvecka kommer hem knäcker upp en öl sätter på gta5 och löper amok i spelet medans hen skämtar att personerna hen kör över och skjuter ner och misshandlar i spelet är hens chef och kollegor på jobbet . Det är att i egenskap av en av karaktärerna i spelet ge utlopp för frustration under lek ... Det kan oxå vara verklighetsflykt , på jobbet är jag en medioker löneslav som chefen kör med hela tiden men i rollspelet är jag gigantor krigaren , älskad av kvinnor och fruktad av män , besjungen av barder i dom 10 kungarikena , dräpare av drakar och betvingare av dem fruktade oroch horden

 

[God45]

Jag tänker gå vilt på det här! Så mitt argument bygger på den Butlerianska tanken att ingen genuint är någon. Goffman i Jaget och maskerna beskriver hur vi är olika personer baserat på sammanhang. Du är någon med din familj, någon på jobbet och någon med din rollspelsgrupp. Han går bara inte långt nog! Jag tänker argumentera att enda anledningen till att vi är en person är att samhället tvingar oss att vara det. Egentligen skulle vi kunna vara vem som helst, omgivningen vi existerar i och kroppens förutsättningar har bara puttat oss till att fylla en nich. Om du växte upp någon annanstans eller i en annan kropp så vore du någon annan. Det finns inget "sant du", den tanken är en lögn vi köper för att kunna ha ett samhälle.

Att spela en roll är ett radikalt uppror mot det förtrycket! Det är därför vi gillar det. För jag är inte egentligen mer mitt sans jag när jag är på jobb och är "professionell" än när jag är Severius Blot ärke-kättare.

Sammtidigt låter rollgestaltandet oss leta efter ett sant jag (som jag inte tror finns). Du kan mer vara dig själv bakom en mask.

Cybot sade för ett tag sedan om något att "Det känns som att God45 tycker det mer än Sebastian" vilket var sant! Och God45 är 5 datortecken jag petar in på en skärm!

 

[Tant Ragnar]

Får man svara spegelneuroner? Då svarar jag spegelneuroner.

Typ, våra hjärnor (tycks) vara funtade på ett sådant sätt att vi alla är härmapor. Därför gillar vi att gestalta roller, det vill säga härmas.

 

[Rymdhamster]

Jag är inte tillräckligt förtjust i mig själv för att alltid vilja vara just mig. Det är kul att låtsas vara nån som är modigare än jag ibland, utan att drabbas av några faktiska konsekvenser av det.

 

[Conan]

Jag är helt ärligt inte så förtjust i det. Gillar bäst att spela rollpersoner som är ganska lika mig själv i karaktär.

 

[krank]

I dunno, man. Jag spelar mest rollpersoner som är typ jag själv men med vissa variationer. Vissa saker ligger alltid fast, andra varierar. Kanske kan man likna det vid liksom "alternativa universum-jag" från någon serietidning eller tv-serie där multiversum finns. "Jag, fast som tonårstjej". "Jag, fast mer hippie". "Jag, fast från överklassbakgrund". "Jag, fast lite mer självsäker". Det har alltid för mig varit som ett sätt att leka med mitt jag, experimentera med aspekter av mig själv. Känna efter hur jag är, egentligen, och hur jag skulle kunna vara annorlunda.

Det har också gett mig ett alibi att testa och träna sociala förmågor jag inte pallat IRL. Att göra det genom en fiktiv persona har hjälpt mig att kunna hålla min sociala ångest på lite armlängds avstånd medan jag testar.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror att det finns en stor skillnad i det nöje man får av att gestalta en biroll (så som en spelledare gör) och att långsiktigt gestalta en rollperson. Spelledaren kan kosta på sig att ge sin roll beteenden och kännetecken som hade varit jobbiga att hålla uppe under längre tid, behöver inte förvissa sig om att gestalta en allsidig karaktär, behöver inte låsa in sig i vissa sätt att agera, och så vidare. Man kan gå all in, gestalta en karaktär som målas med breda penseldrag och kanske rentutav blir roligare om man gör så.

Som spelare har man ofta en långsiktig bundenhet till sin rollperson. Detta begränsar en lite -- man vill att rollpersonen ska ha lite olika sidor som kommer fram i olika situationer, och man vill också kunna ägna sig åt de aktiviteter som man själv gillar i spel. Om man gillar att snacka gör man inte en tystlåten rollperson, om man gillar att slåss gör man inte en pacifistisk rollperson, och så vidare. För mig ger spelledandet fler möjligheter att gestalta karaktärer på ett sätt som ger omedelbar tillfredsställelse, medan karaktärsgestaltningen av en rollperson (åtminstone i en kampanj) blir med nödvändighet lite mer nedtonad och närmre mig själv, eftersom jag har vissa saker jag gillar att göra i spel och min rollperson därför också bör ha en läggning ditåt.

 

[Man Mountainman]

Jag tänker argumentera att enda anledningen till att vi är en person är att samhället tvingar oss att vara det. Egentligen skulle vi kunna vara vem som helst ... Det finns inget "sant du", den tanken är en lögn vi köper för att kunna ha ett samhälle.

Men vilka är de här "vi" som inte är en person och som inte har något "sant du"? Vem är den här figuren som tuktas av samhället och köper lögnerna?

Du måste väl hålla med om att det finns något slags kontinuitet och enhet under de skiftande rollerna? Kan vi ens tänka oss en varelse som bara är roller och inget jag? Någon måste ju vara personen som intar de olika rollerna.

Sammtidigt låter rollgestaltandet oss leta efter ett sant jag (som jag inte tror finns). Du kan mer vara dig själv bakom en mask.

Här säger du emot dig själv. Å ena sidan: det finns inget sant "jag". Å andra sidan: det går att vara mer eller mindre "sig själv".

 

[Man Mountainman]

Det har också gett mig ett alibi att testa och träna sociala förmågor jag inte pallat IRL. Att göra det genom en fiktiv persona har hjälpt mig att kunna hålla min sociala ångest på lite armlängds avstånd medan jag testar.

Coolt! Tycker du att det har funkat?

 

[Man Mountainman]

på jobbet är jag en medioker löneslav som chefen kör med hela tiden men i rollspelet är jag gigantor krigaren , älskad av kvinnor och fruktad av män , besjungen av barder i dom 10 kungarikena , dräpare av drakar och betvingare av dem fruktade oroch horden

Bygger det här på egen erfarenhet?

 

[Man Mountainman]

Jag tror att det finns en stor skillnad i det nöje man får av att gestalta en biroll (så som en spelledare gör) och att långsiktigt gestalta en rollperson.

Ja! Bra poäng!

Samtidigt finns det spelare som hela tiden väljer nya roller. Jag vet att jag försöker göra det själv de få gånger jag är spelare, även om jag kanske ofta misslyckas och faller tillbaks i något slags defaultläge av "hårdhudad, initiativrik problemlösare".

 

[Minimoni]

Jag är personligen alltid SL, men om jag får svara utifrån tiden då jag fortfarande kunde vara spelare så skulle jag säga att det är kul att slippa vara sig själv hela tiden. Missförstå mig inte, jag trivs bra med mig själv och det mesta med mitt liv, men jag kan med hjälp av rollspel få uppleva Westeros helt fritt, jaga banditer på taken i Chronopia, vara den snabbaste revolvermannen i hela västern osv. Inget av detta kan eller vill jag göra i verkligheten, skulle jag en dag på riktigt vakna i Westeros så skulle jag få psykbryt och förmodligen ta livet av mig innan någon annan gör det på ett sätt som är bra mycket värre än hur jag själv skulle lösa det.

Som SL är det att presentera och gestalta dessa världsbyggen med allt som det innebär som är den stora avkastningen. Att se mina spelare verkligen känna och uppleva saker med sina RP i den värld jag delvis är ansvarig för att göra ”verklig”, det är en grym känsla. Men kortfattat så håller jag med Dr_Dängrot då jag tror det har med att ge utlopp för känslor samt att få uppleva och göra saker normalt fungerande människor inte gör på riktigt.

 

[Minimoni]

Ja! Bra poäng!

Samtidigt finns det spelare som hela tiden väljer nya roller. Jag vet att jag försöker göra det själv de få gånger jag är spelare, även om jag kanske ofta misslyckas och faller tillbaks i något slags defaultläge av "hårdhudad, initiativrik problemlösare".

Min erfarenhet är att alla spelare jag någonsin haft i min spelgrupp har haft en sorts favoritkaraktär som på något sätt alltid skiner igenom oavsett vilken fernissa spelaren har försökt dölja karaktären med.

 

[krank]

Coolt! Tycker du att det har funkat?

Det tycker jag nog.
Eller det är väl svårt att skilja det från andra saker jag gjort för att träna upp min sociala förmåga och så, men jag tycker att det hjälpt mig i mina försök att bygga ett "jag" jag kan trivas med, absolut.

 

[Dr_Dängrot]

Bygger det här på egen erfarenhet?

Till en viss del absolut . I min yrkesroll så har jag en mellan befattning och får finna mig i en del spott och spe och att dom som står högre upp på the company ladder kör med mig men i spelvärlden så kan jag gestalta en hjälte , någon folk ser upp till och lyssnar på , där blir jag plötsligt viktig och relevant ..

 

[God45]

Men vilka är de här "vi" som inte är en person och som inte har något "sant du"? Vem är den här figuren som tuktas av samhället och köper lögnerna?

Du måste väl hålla med om att det finns något slags kontinuitet och enhet under de skiftande rollerna? Kan vi ens tänka oss en varelse som bara är roller och inget jag? Någon måste ju vara personen som intar de olika rollerna.



Här säger du emot dig själv. Å ena sidan: det finns inget sant "jag". Å andra sidan: det går att vara mer eller mindre "sig själv".

Jag tycker inte att samhället är lögner eller att någon tuktas. Våra omgivningar kan lika mycket vara tundran för 2000 år sedan där man jagar och samlar. Men nej, det finns inte någon person som intar rollerna. Vi är bara och endast rollerna. Så när jag rollspelar spelar jag en person som rollspelar. Det är ungefär så sant som något är. Ingen är ett jag, känslan att vi är det är en illusion för att vi ska fungera bättre.

Jag brukar vara värst i skrivcirklar för jag hävdar att om du inte skriver på något just nu är du inte en författare. Att låtsas som att författare är en särskild sorts person är trams essensialism. Du är en författare NÄR du dkriver. Du har inte writters block, du ÄR inte en författare.

Den andra biten du citerar har min brasklapp inramad mellan (). Jag tror inte på ett faktiskt jag, men jag tror folk tror på ett faktiskt jag.

 

[Mogger]

Jag är rätt kräsen. Jag roas inte alls av gestaltning i sig (eller ja, inte mer än någon annan iaf) och spel kan falla helt platt för mig om jag spelar en RP som är ointressant. Så för mig ligger mycket av förarbetet i att skapa en RP som jag bryr mig om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som behöver uppfyllas för att jag ska börja göra det, men jag måste ha en hyfsad bild av hen. Absolut inga 20 A4 bakgrundstext eller avancerad personlig profil, men jag behöver något att hänga upp min RP på som gör att det klickar.

Teoretiskt är jag alltså övertygad om att jag skulle få två fullständigt olika upplevelser om jag spelade samma session med två olika RP, givet att allt annat är exakt samma.

När jag tänker efter är det nog den enskilt viktigaste byggstenen för mig som spelare, att min RP känns intressant och någon jag som spelare bryr mig om. Jag behöver inte hålla med min RP eller ens tycka om den som person (skulle vi mot förmodan träffas IRL ) men jag måste vara ärlig mot den.

Så jag tror att jag enbart tycker att gestaltning är roligt om jag har en tillräcklig bas att stå på för att kunna gestalta figuren i de flesta situationer, så att de val personen ställs inför, blir intressanta även för mig.

 

[Minimoni]

Jag är rätt kräsen. Jag roas inte alls av gestaltning i sig (eller ja, inte mer än någon annan iaf) och spel kan falla helt platt för mig om jag spelar en RP som är ointressant. Så för mig ligger mycket av förarbetet i att skapa en RP som jag bryr mig om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som behöver uppfyllas för att jag ska börja göra det, men jag måste ha en hyfsad bild av hen. Absolut inga 20 A4 bakgrundstext eller avancerad personlig profil, men jag behöver något att hänga upp min RP på som gör att det klickar.

Teoretiskt är jag alltså övertygad om att jag skulle få två fullständigt olika upplevelser om jag spelade samma session med två olika RP, givet att allt annat är exakt samma.

När jag tänker efter är det nog den enskilt viktigaste byggstenen för mig som spelare, att min RP känns intressant och någon jag som spelare bryr mig om. Jag behöver inte hålla med min RP eller ens tycka om den som person (skulle vi mot förmodan träffas IRL ) men jag måste vara ärlig mot den.

Så jag tror att jag enbart tycker att gestaltning är roligt om jag har en tillräcklig bas att stå på för att kunna gestalta figuren i de flesta situationer, så att de val personen ställs inför, blir intressanta även för mig.

Ja, det här låter som en bra beskrivning av det som nämndes innan i diskussionen. Det om att de flesta har en arketyp att falla tillbaka till fast ändå klä den i olika förklädnader så att det ändock blir olika karaktärer. Jag har spelat karaktärer som tycker helt olika mig själv gällande det mesta samtidigt som jag har karaktärer som varit mer lik mig själv när det gäller åsikter och motivation. Men kärnan ligger i det du beskriver, jag skulle inte heller kunna ha kul med vilken RP som helst då det måste finnas beröringspunkter som faktiskt känns intressanta och motiverar mig som spelare att vilja lyckas som den aktuella RPn.

 

[Ymir]

Någon basal form av rollgestaltning verkar populär även bland vissa andra grupper än skådespelare och rollspelare. I den här legendariska flashback-tråden tar folk tex upp en stor mängd alter egon de rollgestaltar för komediska syften med sina partners, men man blir ibland imponerad av hur komplexa dessa alter egon är...

Den tråden antyder även att självaste jaget av somliga upplevs som en rollgestaltning, en mask man ikläder sig på grund av socialt tryck, och drömmer om att få släppa. Min mamma brukade uppmuntra mig att försöka rollspela för att ta mig igenom svåra uppgifter, och det här med att "lajva lycklig" och "lajva rik", för att citera Flashback forever, är ju klassiskt svensson-beteende. Jaget är kanske en fiktion, något vi bara gestalter i världens illusioner? Det finns hela världsreligioner som dedikerats till varianter av det konceptet... Jag vet att jag tar med mig något element av den jag skulle vilja vara i ett annat jag, mer eller mindre framträdande, i alla rollpersoner jag skapar. Av dessa element är "kvinna" by far det starkaste.

Detta knyter an till antroplogisk forskning. Det finns nämligen massor av antropologiska och historiska studier av sammanhang, jag minns i synnerhet festivalen Lupercalia, där sociala normer och hierarkier bryts på olika sätt - även studiet av masker är vad jag vill minnas relevant här. I drogsammanhang talar man ju också ibland om ego-döden, där självet bryts ned och man blir ett med universum. Att ifrågasätta jaget och sin samhällsroll och på olika sätt få leka med premisserna för dessa två fenomen tycks helt enkelt vara en önskan ingrodd i den mänskliga erfarenheten av livet. Rollspelare tar det bara tio steg längre än brukligt.