Äh, nu måste jag också skriva familjekommentarer (kan inte hålla mig längre). Det (mest signifikanta) jag inte kunde föreställa mig innan jag blev förälder var non-stop-effekten, du är förälder varje dag, varje timme, hela tiden. Det finns ingen paus-knapp. Det går inte att föreställa sig hur det är att bli väckt klockan 05 ett år i streck. Min frus bror som inte har barn kan inte förstå hur man kan vara för trött för att göra en utflykt. Han behöver ju bara säkra fika för en person, klä sina egna kläder, och sova lite extra dagen efter om det blev en krävande promenad.
Mina barn är (och har varit) relativt lättnattade. Jag kan förstå känslan av att spendera en timme på golvet bredvid en spjälsäng. Jag kan INTE föreställa mig känslan av att göra det varje dag, ett år i streck. En i spelgruppen (vi är bara småbarnspappor, även om ordet "små" är på väg ut) har nattningsproblem och ibland kan jag tänka "men be frun ta nattningen den här dagen", men hon är kanske utbränd från tidigare nätter och då ska han givetvis lägga bort headsettet och komma tillbaka när han kan. Jag vet ju inte. Jag vet bara att när mina barn är i sängen så är det 99% sannolikhet att jag inte kommer behöva gå in i deras rum igen den kvällen.
Jag tappade min fysiska spelgrupp när minstingen (snart 3 år) kom. Det var trist, men det gick inte att vara hemifrån 4-5 timmar en vardagkväll som det såg ut. Priset hade blivit för högt som det så bra uttryckts tidigare i tråden. Jag såg det inte som att jag slutade, jag inledde ett uppehåll. Sedan corona kom har jag spelat nästan varje vecka. Nätspel är en gigantisk fördel när spelarna har svårt att komma loss hemifrån.
Jag hade ett uppehåll mellan, öööh, säg 2005-2015. Folk flyttade från stan, folk spelade på lite olika sätt, jag vet inte, det pös diskret ihop som en hoppborg med klen pump? Hängde på forumet hela tiden så jag skulle inte säga att jag slutade här heller.