Rollspel.nu diskuterar "Player skill"!

[Basenanji]

Halloj!

I en annan tråd ballade diskussionen ur (ja, det var mest mitt fel) till att börja handla om det mystiska player skill. Jag blev under diskussionen alltmer nyfiken på vad vi egentligen menar med det.

Därför skulle jag gärna ta del av era svar på följande frågor (eller så svarar ni på era egna, det går också bra!)

1. Hur skulle du definiera Player skill?
2. Visa på ett konkret spelexempel där en spelare använder sig av Player skill.
3. Finns det problem med Player skill? Kan player skill leda till "Kalleboll" eller liknande?
4. Vad gör player skill till något bra och önskvärt?

 

[DanielSchenström]

1. Player Skill är det en spelare kan göra som påverkar spelet: Kunna regler, känna till kampanjmiljön, komma på med bra idéer under spel .

2. Gruppen spelar sett spel där man inte använder ett färdighetssystem. Figurerna vill in till borgmästaren, men det står en vakt i vägen för dem. Spelaren Daniel säger någonting väldigt övertygande som spelledaren bedömer får vakten att släppa in dem.

3. Det finns flera problem. Det första kan vara konsistens i hur spelledaren bedömer saker från gång till gång. Spelare kan inte gestalta vilka typer av figurer som helst, utan det är deras egna färdigheter istället för figurens som avgör många saker. Det är inte världens regler som avgör vissa saker utan hur väl en spelare läst på reglerna.

4. Som med allt annat handlar det om vad man gillar och inte med olika aspekter av rollspelandet. Player skill är ju just till för att utmana spelarna istället för rollfigurerna. Vissa föredrar det ena eller andra. Många blandar ju player skill och character skill i samma spel beorende på preferenser.

 

[krank]

Det är roligt att svara på frågor!

1. Hur skulle du definiera Player skill?
2. Visa på ett konkret spelexempel där en spelare använder sig av Player skill.
3. Finns det problem med Player skill? Kan player skill leda till "Kalleboll" eller liknande?
4. Vad gör player skill till något bra och önskvärt?

1. När det är spelaren som utmanas snarare än rollpersonen. Eller med andra ord: när det är någon egenskap eller förmåga hos spelaren som avgör utfallet snarare än en egenskap eller förmåga hos rollpersonen.

2. "Väääääänta lite nu. Den där symbolen såg vi ju där borta också, och han på värdshuset sade ju att […] och hon som vi snackade med för två spelmöten sen i det där tornet pratade om att […] så det betyder att […]"

Jag är för lat för att fylla i exemplet ordentligt, men jag hoppas poängen går fram: spelarens minne (och/eller anteckningar) låter spelaren göra kopplingen mellan olika bitar information hen fått tillgång till under äventyret, och forma en slutsats. Rollpersonens värden och egenskaper spelar inte in.

3. Jag vågar påstå att alla rollspel innehåller någon form av player skill. Möjligen undantaget det där spelet som jag glömt namnet på, där spelare överhuvudtaget inte fattar några beslut utan man bara slår på en massa tabeller för att se vad som händer. Men där är frågan om det ens är ett rollspel… Men ja, för mig är ju frågan inte om ett spel har player skill utan vilka delar av ett rollspel som utmanar spelaren och vilka som utmanar rollpersonen. I vissa spel utmanas ju spelaren i att kunna göra taktiska val i strid till exempel, eller att opta sin gubbe och förutse vilka stats som behöver ha höga värden. I andra spel utmanas spelarens förmåga att improvisera.

Det huvudsakliga problemet med player skill är att spelare är olika bra på saker, så det blir ingen riktig balans. Plus att oavsett var man lägger sin player skill så kommer det inom just det området att bli svårt att spela en rollperson som skiljer sig från en själv. Om jag är urusel på att välja rätt attacker eller moves i strid så kommer jag till exempel inte att kunna spela någon som är bra på det om vi spelar D&D 4 (eller något annat spel med taktiska val i strid).

På samma sätt blir det såklart i deckaräventyr – om man är dålig på att lägga ihop ledtrådar så kan man då inte spela en rollperson som är bra på det.


4. För att det egentligen, i mina ögon, bara är när man lyckas med något via player skill som man kan känna någon form av egentlig stolthet. Om jag vinner en slantsingling så kan jag ju kanske vara glad, men kan jag vara stolt? Kan jag känna att jag uppnådde något? Nej, det tycker jag inte.

Om jag vinner en strid i rollspel och den avgjordes genom att vi rullade varsin t6 och såg vem som slog högst så kan jag vara glad, men inte stolt.
Om jag däremot vinner en strid i rollspel och den avgjordes genom att jag valde rätt/smartast moves/förmågor/whatever, eller om jag gjorde en korrekt avvägning mellan risk och belöning, eller om jag helt enkelt varit duktig nog att opta min rollperson så mycket att den blivit en ostoppbar krigsmaskin… Då kan jag känna mig stolt och nöjd över det jag åstadkommit.

Ytterst, för mig, handlar player skill om agens för mig som spelare. Det är bara de saker jag har agens inom som jag kan känna mig nöjd med när jag lyckas med. Har jag ingen agens kan det vara kul om min rollperson lyckas, men det ger mig ingen mer tillfredsställelse än jag får av att se en actionhjälte eller Sherlock Holmes lyckas på vita duken. Jag blir inte delaktig.


Det är lite därför jag menar att man ska vara noga med, när man designar sitt spel, var man lägger spelarutmaningen och var man lägger rollpersonsutmaningen. Spelarutmaningen bör man lägga i de områden där spelarna ska kunna känna stolthet över vad de åstadkommer. Rollpersonsutmaningen bör man lägga där spelarna ska kunna känna att de har tur, eller där de ska slippa behöva prestera.

 

[Genesis]

Jag orkar inte riktigt strukturera det på frågor, men för mig är player skill när spelarens skicklighet (i form av logiskt tänkande, karismatisk övertalning, öga-hand-koordination eller liknande) har en direkt påverkan på hens rollpersons framgång, och där rollpersonens framgång är ett centralt mål i spelet.

Så när vi lirar i Hantverksklubben så testas en massa olika färdigheter hos spelarna, och vi försöker oss på att lyckas så bra som möjligt med svåra saker, men det är inte player skill, för vi kämpar inte för rollpersonernas framgång. Jag skulle nog kanske kalla det spelarskicklighet, men inte player skill.

När det gäller problem så beror det ju på vad man vill ha. Vill man ha player skill men inte gillar minmaxning så är det ju ett problem, då det ena klart uppmuntrar till det andra. Men har man inget emot minmaxning så är det ju lugnt.

 

[God45]

1: Spelaren använder sin kunskap, list eller planeringsförmåga till att lösa problem eller genomföra planer.

2: Spelaren vet att svullna fingertoppar tyder på hjärtproblem och förstår att den gammla kungen är döende. Eller, spelaren formulerar en plan för att döda en fiende genom lönnmördade och en enorm staty på ett sätt som är omöjligt att undvika för fienden. Spelarna vinner slutfighten utan att ens dyka upp själva.

3: Jag förstår inte varför det skulle leda till Kalleboll alls? Jag ser inget negativt med det alls. Spelare som är duktiga på ett spel får bättre resultat i samma utmaningar. Men det är mer en fråga om att välja vad man spelleder för folk. Kastar man nybörjare in i Axis Mundi med lika mäktiga karaktärer som erfarna spelare så överlever de erfarna spelarna längre.

4: Det är roligt att planera och lösa problem.

 

[zo0ok]

Jag ska inte avgöra vad saker ska heta, men det finns två olika typer av "Player Skill".

1) Spelaren måste "övertala", "finna fällor" och "komma ihåg/kunna saker". Det räcker inte att hänvisa till färdigheter som rollpersonen har. För mig handlar det mer om att inte kunna förlita sig på färdighter och luta sig tillbaka, och mindre om att spelaren ska vara så fantastiskt skicklig.

2) Spelaren är insatt i spelet, reglerna, olika feats och specialförmågor, och kan därför spela sin rollfigur effektivt (framför allt i strid). Ungefär som en skicklig spelare i Magic The Gathering alltid besegrar än mindre skicklig spelare (eller många andra "bra" konfliktspel/figurspel/brädspel).


Jag kan tycka att (1) är önskvärt därför att
1a) Det leder till mer aktiva spelare och mer rollspelande (man kan inte bara säga "jag slår för köpslå")
1b) Man slipper komplexiteten, regler och problem som följer med ett färdighetssystem.

Jag kan tycka att (2) inte är önskvärt därför att
2a) Det tar mycket tid
2b) Jag tycker inte att man som spelare (eller spelledare) ska behöva vara spel-taktiskt slipad för att spela rollspel
2c) Jag är inte intresserad av den typen av strikta regeltolknigar som följer av den typen av taktiskt spel

 

[luddwig]

2) Spelaren är insatt i spelet, reglerna, olika feats och specialförmågor, och kan därför spela sin rollfigur effektivt (framför allt i strid). Ungefär som en skicklig spelare i Magic The Gathering alltid besegrar än mindre skicklig spelare (eller många andra "bra" konfliktspel/figurspel/brädspel).

Det där är vad jag uppfattat brukar kallas system mastery, alltså att spelaren bemästrar regelsystemet. Det är förvisso en slags skicklighet som ligger hos spelaren men det ingår så som jag förstått det inte i begreppet player skill. Jag skulle säga att player skill i traditionella rollspel tar sikte på spelarens förmåga att förstå och dra nytta av sådant som finns i spelvärlden, vilket medför att fokus hamnar mer på spelvärlden och det som händer där. System mastery gör istället att fokus hamnar mer på spelets regelmekanik och optimering av rollpersonen.

 

[Basenanji]

Himla bra svar hörn! Kul!

Jag plockar upp några intressanta trådar:

1. När det är spelaren som utmanas snarare än rollpersonen. Eller med andra ord: när det är någon egenskap eller förmåga hos spelaren som avgör utfallet snarare än en egenskap eller förmåga hos rollpersonen.

Bra poäng och jag förstår vad du menar. Men om jag får vara lite kvasifilosof: kan verkligen rollpersonen bli utmanad eller fatta beslut? Är det inte snarare så att spelaren via sin rollperson blir utmanad? Och i så fall blir ju spelaren utmanad i bägge fallen. Däremot kan inte spelaren lösa utmaningen med vilken resurs som helst!

Som jag förstår det handlar alltså player skill vs system mastery väldigt mycket om vilken typ av lösningar på utmaningar vi finner godtagbara. I det ena fallet (Player Skill) är det rimligt och eftersträvansvärt att spelarna själva försöker lista ut saker. I det andra fallet (System Mastery) är det rimligt att spelarna försöker hitta en lösning via sina rollpersoners resurser.

Och det är ju jätteintressant och kan nog också komma till praktisk nytta: spelare och spelledare kan tala om vad det är för typ av spel och utmaningar som ska spelas och därför göra det lättare för alla att se vad som räknas och hur de ska anstränga sig.

Om jag vinner en slantsingling så kan jag ju kanske vara glad, men kan jag vara stolt? Kan jag känna att jag uppnådde något? Nej, det tycker jag inte.

Jag är definitivt med dig på det här exemplet. Slantsingling är inte så kul. Tärningsslag isolerat från någon sorts kontext är heller inte kul.

Men om jag är den ende i spelgruppen som väljer färdigheten "Genomskåda" och vi möter en lurig SLP och jag lyckas lista ut det med hjälp av min maxade färdighet, borde inte jag få känna mig stolt då? Var går gränsen mellan det en spelare kan rent allmänt och det en spelare kan om tex spelets färsighetsystem, spelvärlden, spelmekanikens funktion mm?

Det är lite därför jag menar att man ska vara noga med, när man designar sitt spel, var man lägger spelarutmaningen och var man lägger rollpersonsutmaningen. Spelarutmaningen bör man lägga i de områden där spelarna ska kunna känna stolthet över vad de åstadkommer. Rollpersonsutmaningen bör man lägga där spelarna ska kunna känna att de har tur, eller där de ska slippa behöva prestera.

Väldigt bra poäng! Också användbart för den som ska skriva äventyr eller spelleda.

Tack Krank och hoppas att du uppfattar mina kommentarer som positiva och välvilliga!

 

[Bifur]

Först, det är inte samma sak som system mastery, vilket ju @luddwig påpekar.

1. Hur skulle du definiera Player skill?
Player skill är sådant som i min verklighet inom räckhåll för "alla". Slutledningsförmåga, logik, social interaktion m.m. Ju mer RP-beroende handlingen är, desto fler tärningsslag: specialistkunskaper, fysiska företräden, spelvärldsspecifik kompetens. Sedan går det så klart att hävda att alla faktiskt inte är lika bra på de grejer jag tycker "alla" kan. Beroende på var man drar gränserna för sig som spelgrupp kommer tärningsslag in tidigare eller senare.

2. Visa på ett konkret spelexempel där en spelare använder sig av Player skill.
Finns hur många som helst. Fortsätter att fiska från mina gamla inlägg och tar upp detta:
I scenariot skickas spelgruppen ut för att förhandla med en isolerad stam. SL informerar om att stammen är avog mot främlingar och stingsliga med att bli korrekt bemötta och återger sedan en fras och en enkel gest som ska sägas när man hälsar på dem. Väl på plats glömmer vi spelare att säga frasen och göra gesten (även om vi i vår egen mening är artiga) och stammen blir sur, med följden att scenariot blir svårare.

Men annars är det för mig vanligast i sammanhang när det handlar om att klura ut sammanhang i spelvärlden, sådant @krank beskriver. Tolka handouts, läsa av SLP m.m.

3. Finns det problem med Player skill? Kan player skill leda till "Kalleboll" eller liknande?
Nej, det tycker jag inte. Inte Kalleboll, det har jag svårt att se. Möjligen kan det leda till väl långsamma partier, kanske i sammanhang när det liksom inte riktigt finns några svar som spelarna kan komma fram till. Då kanske man kan vara betjänt av att antingen gå vidare eller bara slå för en färdighet istället. Men den risken - något slags överanvändade - är inte unik för player skill utan finns vid för all praktik vid spelbordet, vare sig det är användande av komplexa regler, samtal in character etc.

4. Vad gör player skill till något bra och önskvärt?
Det är roligt är det korta svaret. Det får utmaningar i spelet att kännas mer.

Avslutar med att länka till två bra trådar i på ämnet: Spelarens inflytande och Problem för spelarna rollpersonerna

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker att spelarskicklighet leder till raka motsatsen till Kalleboll: det handlar om att etablera hur vissa saker funkar i spelvärlden, och sedan är det på det viset. Ett exempel på detta är vad som skedde i en grotta där jag var spelare. En ondsint mögelintelligens växte i ett av rummen, så vi beslöt att använda osläckt kalk för att torka ut den, hellre än att slåss mot den. Därmed etablerades också en "regel" -- ett sätt att ta kål på mögelvarelser.

 

[Basenanji]

3: Jag förstår inte varför det skulle leda till Kalleboll alls? Jag ser inget negativt med det alls. Spelare som är duktiga på ett spel får bättre resultat i samma utmaningar. Men det är mer en fråga om att välja vad man spelleder för folk. Kastar man nybörjare in i Axis Mundi med lika mäktiga karaktärer som erfarna spelare så överlever de erfarna spelarna längre.

Nu är ju du sjukt rutinerad mm så jag kan nog inte jämföra mig och mina erfarenheter med dina, men...

Vad tänker du om följande (håll tillgodo med mina slarviga tolkningar av begreppen Player skill/System mastery, jag vet att de kan tolkas på flera andra sätt. Se det här mer som ett exempel på en problematik jag ofta möter)?

Fyra stycken rp ska infiltrera en borg. De har hittat viktiga ledtrådar i form av stulna dokument och nu behöver de ta sig ut ur borgen innan vakterna inser att en stöld har begåtts. Några vakter hörs närma sig och nu måste rp välja mellan att antingen fajtas mot vakterna eller försöka ta sig ut ur borgen via borggården (som SL vet är bevakad av armborstskyttar).

Alternativ "Player skill"
Spelare (som gillar att använda Player skill): Min rollperson springer ut på borggården!
SL: Säker? Den är förmodligen övervakad?
Spelare: So what? Jag vill snabbt ta mig ut ur borgen!
SL: Ok! Du hinner halvvägs över borggården, men armborstskyttar ser dig och skjuter mot dig! De får +2 för att du rör dig över en öppen yta som de är satta att bevaka!
Spelare: Nä nä, vänta nu, jag zick-zackar över borggården och springer i skydd av skuggor från typ balkonger och burspråk! Eftersom jag rör mig så kvickt borde de få minus på att träffa mig!
SL: ... men reglerna säger ju att...
Spelare: Regler schmegler! Allt sunt förnuft säger att det måste vara svårare att träffa någon som zick-zackar! Jag kommer över borggården utan att bli träffad!

Alternativ System mastery
Spelare (som gillar att använda System mastery): Min rollperson springer ut på borggården!
SL: Säker? Den är förmodligen övervakad?
Spelare: Jo, men jag använder min feat "Tumble" för att göra det svårare för vakterna att träffa mig!
Spelare 2: Åh, vad smart att välja den featen! Det ska jag göra nästa gång jag levlar!
Spelare 1: Jag vet, jag har varit med förr!
SL: Ok, slå för "Tumble"...
Spelare: Haha! Jag slog bara 10, men eftersom jag har satsat så mycket på Tumble klarar jag det ändå! Jag hinner över borggården utan att bli träffad!

Mitt exempel kan låta som att jag tycker att det ena är bättre än det andra. Så är det inte. Men om vi som spelar inte riktigt vet vad som förväntas av oss blir det svårare att delta på ett roligt vis. Så även om mina exempel är grovt tillyxade tycker jag att de speglar problematiken med Player skill. För mig blir det ofta Kalleboll när vi inte utgår från skrivna regler.

Och det spelar ingen roll om jag är spelledare eller spelare. Kallebolls-faktorn kan slå lika hårt oavsett. När jag som spelare försöker argumentera för mitt sunda förnuft händer det ofta att andra tycker att inte alls är så sunt eller förnuftigt. Varpå jag inte lyckas med vad jag vill göra, trots att jag försöker använda Player skill.

Men jag kanske bara suger på att spela rollspel?

 

[Basenanji]

Det där är vad jag uppfattat brukar kallas system mastery, alltså att spelaren bemästrar regelsystemet. Det är förvisso en slags skicklighet som ligger hos spelaren men det ingår så som jag förstått det inte i begreppet player skill. Jag skulle säga att player skill i traditionella rollspel tar sikte på spelarens förmåga att förstå och dra nytta av sådant som finns i spelvärlden, vilket medför att fokus hamnar mer på spelvärlden och det som händer där. System mastery gör istället att fokus hamnar mer på spelets regelmekanik och optimering av rollpersonen.

Tack för klargörande och goda poänger!

Din förklaring verkar då betyda att Player skill mer handlar om hur spelaren förstår spelvärlden, snarare än att dra nytta av allmänt sunt förnuft för att påverka utgången av resolutioner? Förstår jag dig @luddwig rätt?

 

[krank]

Bra poäng och jag förstår vad du menar. Men om jag får vara lite kvasifilosof: kan verkligen rollpersonen bli utmanad eller fatta beslut? Är det inte snarare så att spelaren via sin rollperson blir utmanad? Och i så fall blir ju spelaren utmanad i bägge fallen. Däremot kan inte spelaren lösa utmaningen med vilken resurs som helst!

Det beror på, skulle jag säga. Om spelaren haft input så kan man ju för all del påstå att spelaren utmanades där. Om rollpersonen lyckades med tärningsslaget för att jag varit smart och optat rollpersonen så kan jag ju känna mig nöjd eftersom jag klarade optnings-utmaningen.

Men om det rollpersonen ställs inför är en lösa-mysteriet-utmaning och det jag ställs inför är en optnings-utmaning så kan man ju dels konstatera att det inte finns någon synkning i tid (min input gavs ju innan vi började spela) och dels att jag inte kan vara nöjd över att jag löste mysteriet – för det var inte det jag gjorde. Jag optade bara. Och man kan väl för all del vara nöjd över att man optat, men det är ju en annan sak än att känna sig som Hercule Poirot.

Som jag förstår det handlar alltså player skill vs system mastery väldigt mycket om vilken typ av lösningar på utmaningar vi finner godtagbara. I det ena fallet (Player Skill) är det rimligt och eftersträvansvärt att spelarna själva försöker lista ut saker. I det andra fallet (System Mastery) är det rimligt att spelarna försöker hitta en lösning via sina rollpersoners resurser.

Och det är ju jätteintressant och kan nog också komma till praktisk nytta: spelare och spelledare kan tala om vad det är för typ av spel och utmaningar som ska spelas och därför göra det lättare för alla att se vad som räknas och hur de ska anstränga sig.

Personlige klumpar jag alltså in system mastery som en del i player skill. Jag vet att alla inte håller med; men för mig är player skill helt enkelt spelarskicklighet, oavsett om den skickligheten gäller systemhantering, improvisation eller ledtrådspusslande.

Och jag vet var jag föredrar att ha spelarskicklighet och var jag föredrar att inte ha det, helt enkelt.

Men om jag är den ende i spelgruppen som väljer färdigheten "Genomskåda" och vi möter en lurig SLP och jag lyckas lista ut det med hjälp av min maxade färdighet, borde inte jag få känna mig stolt då? Var går gränsen mellan det en spelare kan rent allmänt och det en spelare kan om tex spelets färsighetsystem, spelvärlden, spelmekanikens funktion mm?

Som jag skrev ovan – jag kan inte känna mig stolt över att ha genomskådat den luriga SLP:n, för det är inte det jag som spelare gjorde. Jag kan känna mig stolt över att för några timmar sedan ha varit smart och optat min rollperson.

Man kanske kan dra en datorspelsliknelse: Det finns en kategori spel som handlar om att planera mycket i förväg. Kerbal Space Program, take on Mars, The Incredible Machine. Man planerar, fipplar, förbereder – och sen kör man och ser om bowlingklotet ramlar så som man tänkt sig, eller ifall rymdskeppet hamnar är man ville.

I andra spel har man mer direkt kontroll. Man styr rymdskeppet manuellt, och försöker få det dit man vill genom att vara fingerfärdig.

I båda fallen finns spelarutmaning, men i det första fallet är utmaningen mer på distans – man planerar, förbereder, och hoppas att man var smart nog för att förutse allt. I det andra fallet är utmaningen mer omedelbar.

Om det är jag, spelaren, som genomskådar SLP:n så finns det ju en direkt överensstämmelse mellan mig och min rollperson. Vi gör samma saker. Jag kan vara stolt över att ha gjort det rollpersonen gör. Har jag istället varit smart nog att satsa på Genomskåda så är våra handlingar helt olika – jag kan vara stolt och nöjd, men lite mer på det sätt jag kan vara stolt och nöjd när en av mina elever lyckas med något.

 

[Basenanji]

Tack @Bifur för bra svar!

Det är roligt är det korta svaret. Det får utmaningar i spelet att kännas mer.

Håller med. Min tillämpning som jag tycker fungerar bra är att först utmana spelarna med chiffer, gåtor, SLP:s som har dolda agendor mm, och då får spelarna förlita sig på sin Player skill.

Men om de kör fast eller ta vara på sina resurser i form av färdigheter och feats så ska det också vara möjligt. Då slipper vi en situation där det enbart handlar om vad spelarna själva a lista ut.

Det bästa av två världar således!

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror att spelarskicklighet kräver att man har en ungefärlig gemensam uppfattning om vad som ingår i "normala" tärningsslag. Typ, att beskriva hur man försöker undvika att bli träffad är inget som ger någon fördel, eftersom man alltid utgår från att rollpersoner försöker försvara sig efter bästa förmåga. Bäst tycker jag att det funkar när det inte handlar om att skaffa fördelar i användning av regelsystemet, utan snarare om att kringgå det. Om min rollperson har fått ett chiffer att lösa så bygger inte spelarskicklighet på att jag ska argumentera för varför min rollpersons lösningsmetod borde ge en bonus på slaget, utan på att jag själv ska lösa chiffret, utan att några färdighetsslag dras in i det.

 

[luddwig]

Jag kommer över borggården utan att bli träffad!

Nu vet jag inte hur andra spelar men jag låter inte mina spelare avgöra om rollpersonerna lyckas eller inte. Det är istället ett samtal som innehåller beskrivningar, frågor och svar. Sedan har spelledaren sista ordet, och spelledaren är varken en medspelare eller en motspelare utan en neutral uttolkare av spelvärlden. Viktigt är då att denna värld har en inbyggd logik som alla kan luta sig mot och som ger en stadga (vilket nog är motsatsen till så kallad Kalleboll). Vidare, inspirerat av OSR, är reglerna inte en rättighet som spelarna kan åberopa utan ett stöd för spelledaren. Reglerna kan alltid situationsanpassas om spelledaren så vill, med syfte att stärka spelvärldens logik.

 

[krank]

Alternativ "Player skill"
Spelare (som gillar att använda Player skill): Min rollperson springer ut på borggården!
SL: Säker? Den är förmodligen övervakad?
Spelare: So what? Jag vill snabbt ta mig ut ur borgen!
SL: Ok! Du hinner halvvägs över borggården, men armborstskyttar ser dig och skjuter mot dig! De får +2 för att du rör dig över en öppen yta som de är satta att bevaka!
Spelare: Nä nä, vänta nu, jag zick-zackar över borggården och springer i skydd av skuggor från typ balkonger och burspråk! Eftersom jag rör mig så kvickt borde de få minus på att träffa mig!

SL: Du sade inte att du zick-zackade, så nä – inget retroaktivt spelande här. Glömde du säga att du zick-zackade så zick-zackade du inte.

(Vilket för mig är ett tydligare exempel på "player skill" – eller kanske snarare brist på dylik =) )

Spelare: Nä nä, vänta nu, jag zick-zackar över borggården och springer i skydd av skuggor från typ balkonger och burspråk! Eftersom jag rör mig så kvickt borde de få minus på att träffa mig!
SL: ... men reglerna säger ju att...
Spelare: Regler schmegler! Allt sunt förnuft säger att det måste vara svårare att träffa någon som zick-zackar! Jag kommer över borggården utan att bli träffad!

Varför skulle spelarens tolkning av situationen spöa spelledarens bara för att man fokuserar på player skill?
Varför skulle spelaren få bestämma huruvida hen kommer fram utan att bli träffad eller inte?

Jag förstår nog överhuvudtaget inte vad exemplet har med player skill att göra, tror jag. Det känns som att exemplet illustrerar något helt annat – olika spelstilar vad gäller makt över fiktionen t.ex.

 

[Basenanji]

En ondsint mögelintelligens växte i ett av rummen, så vi beslöt att använda osläckt kalk för att torka ut den, hellre än att slåss mot den. Därmed etablerades också en "regel" -- ett sätt att ta kål på mögelvarelser.

Cool lösning!

Sedan antar jag att du och @Genesis applicerar det här problemet på friare former av rollspel, vilket är himla intressant, men kanske lite över huvudet på mig. Men jag tänker att en sorts Player skill i sådana format skulle kunna vara att träna på att bli bättre på att leva ut situationer. Tänker att det skulle vara spännande att handfast följa tipsen i en sån här text: Dramaövningar

Snacka om Player skill!

 

[Basenanji]

Nu vet jag inte hur andra spelar men jag låter inte mina spelare avgöra om rollpersonerna lyckas eller inte.

Ok, det var mitt exempel som var otydligt. Sorry! Jag försökte beskriva hur användningen av Player skill kan se ut när en spelare vill åberopa ett "sunt förnuft" för att påverka utgången av en resolution (och därför också blir särskilt nöjda med sin lösning=brister ut i ett "jag blir inte träffad, hurra!"). Och jag börjar undra om det bara är jag som har varit med om sådana situationer?

 

[luddwig]

Tack för klargörande och goda poänger!

Din förklaring verkar då betyda att Player skill mer handlar om hur spelaren förstår spelvärlden, snarare än att dra nytta av allmänt sunt förnuft för att påverka utgången av resolutioner? Förstår jag dig @luddwig rätt?

Nja. Det sunda förnuftet hör ju ihop med tolkningen av spelvärlden och kan absolut kopplas ihop med en resolution. Om det sunda förnuftet säger att spelarens idé gör att rollpersonen lyckas så lyckas handlingen utan tärningsrullande. Om det sunda förnuftet säger att spelarens idé underlättar en handling så bör rollpersonen få en bonus på tärningarna. Om det sunda förnuftet säger att spelarens idé är kass så misslyckas handlingen utan tärningsrullande. Det sunda förnuftet är liksom den måttstock med vilken man mäter spelarnas idéer för att se hur långt de räcker, och spelledaren har alltid sista ordet.