Det finns personer som spelar rollspel mest för umgängets skull. De hade lika gärna kunnat kolla på fotboll eller dricka öl och snacka skit. Jag skulle knappast sätta det på ett metaplan, eftersom påverka gruppen också påverkar personens upplevelse av spelet. "Estetisk vision" skulle jag klassa in här också.
Varför det?
Presence är ju en helt egen sorts flow.
Att vara uppslukad i filosofiska frågor är en femte, exempelvis om du sett en film eller läst en bok och bara sitter och funderar kring alla möjliga aspekter kring de frågor som väckts.
The Man From Earth gjorde det med mig. Spel som (jag nu inte varken läst eller spelat)
Dog Eats Dog eller
Train skapar frågeställningar som får en att reflektera kring livet och vad en faktiskt gör i spelet. Just frågorna som väcks är varför jag ens gillar
Dogs in the Vineyard, inte så mycket karaktärerna jag spelar utan kollisionen mellan Rickard och hans värderingar och hur fel det känns när min karaktär måste agera på ett brutalt sätt när jag som verklig person egentligen vill hjälpa.
...och då har vi inte heller talat om förstörelselustan. Att vilja sabba för andra. Få känna skadeglädje eller triumf över att vara bättre än andra deltagare. Att gå in och vålda sig i världen och döda allt som finns eller förstöra vad andra deltagare byggt upp, deras planer eller mål.
När det gäller blandning är möjligtvis presence en blandning mellan karaktär och narrativ metakonstruktion, men som du har satt upp det så handlar det om gestalning kontra att få vara medskapare av världen. Presence handlar om att
få uppleva (världen), precis som att titta på film eller läsa en bok. Rollpersonen är blott ett verktyg för att interagera med världen.
Men visst, det är din modell och det speglar ditt perspektiv av hobbyn. Jag tror att "in character play" är alldeles för smal och därmed avgränsar modellen.