Låt oss börja IRL
För det första är det ofta väldigt svårt att "ta ett steg bakåt, kliva ur bilden, se saker ur fågelperspektiiv".
T.ex. är vi just nu inne i en coronaepidemi. Under denna epidemi har Sverige gjort väldigt annorlunda än andra länder. Är Sveriges strategi rätt eller fel?
Det korrekta svaret (oavsett hur många som fanatiskt vidhåller att det är rätt eller fel) är att vi inte vet. Och vi kan inte veta förrän om ett par år när vi lämnat pandemin bakom oss och kan analysera den i backspegeln.
Det betyder att vi har mycket lättare att analysera gamla religioner och gudar som Oden från nordisk mytologi och Zeus från grekisk mytologi - än de som levde förr och trodde på gudarna.
Sedan utvecklas religioner. Även om vi tycker att den nordiska mytologin fanns i norden mellan c:a år 500-1000 så var det stor skillnad på tron under 500-talet jämfört med 1000-talet: en person från 500-talet dyrkade Wotan, medan en från 1000-talet dyrkade Oden - och de hade antagligen olika ritualer.
Även inom samma religion är det mycket "jag har rätt, du har fel", t.ex. under 100-åriga kriget är jag säker på att det fanns präster både på den engelska och franska sidan som välsignade trupperna och sa "gud är med oss".
Sedan förekommer det att flera olika saker egentligen är samma sak. Inom de Abrahamistiska religionerna säger man Adonai, Elohim, JHVH, Allah - men alla är överens om att de syftar på samma gud.
Inom Hare Krishna-rörelsen ses både Jesus och buddha som reinkarnationer av Krishna.
Mekanurg nämnde att Det var en novell av Fritz Leibner som först hade temat att det är följarnas tro som ger gudarna makt.
Jag är ganska säker på att man kan hitta liknande tankar bland författarna runt Lovecraft/Howard under mellankrigstiden - då i formen att upptäcksresande upptäcker en gammal gud som förlorat mycket av sin makt för att denne är bortglömd.
Sedan har vi knasbollar som idag tror att varelser/ting från H.P.Lovecrafts verk finns på riktigt. För att inte tala om Jedi-religionen.
Nu får någon rätta mig om jag har fel: jag har googlat, men hittar inga källor, men inom new Age finns det en lära som säger att om tillräckligt många tror på så något blir det verkligt.
D.v.s. tror tillräckligt många på jultomten så kommer jultomten att börja existera på riktigt.
Detta har även använts till att förklara varför ingen lyckats "bevisa" övernaturliga förmågor, som James Randis One Million Dollar Challenge. De som utför/övervakar testet är personer som INTE tror på det övernaturliga, och eftersom det är mycket lättare att riva ner saker än att bygga upp räcker det med ett par otrogna närvarande för att förstöra det övernaturliga miraklet. D.v.s. om folk tror att något INTE finns så kommer det sluta existera.
Detta är t.ex. vanligt i moderna fairytales: att älvor och spöken håller på att försvinna för att folk slutat tro på dem.
***
Till rollspel:
Även om vi tycker om mysterier så vill vi inte ha oförklarade saker och lösa trådar.
I många rollspel finns oförklarliga saker. Nu talar jag inte om enskilda äventyr, utan om själva rollspelsvärldeens uppbyggnad.
Ibland förklaras mysteriet i spelledardelen, ibland kommer förklaringen i en bok som ges ut senare. Ofta kommer en förklaring förr eller senare.
Även om gudarna är obegripliga mysterier för rollpersonerna så är de inte det för spelarna - eftersom de förklaras utförligt i reglerna.
Så om reglerna säger att en gud skapade världen ett specifikt datum så är det en orubblig sanning i rollspelsvärlden.
Sedan har man lånat in den moderna läran att anhängarnas tro gör gudarna starkare, för det förklarar på ett enkelt sätt saker som skulle vara svårförklarade i rollspelsvärlden.