Mår rollspelare sämre än andra?

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Jag har aldrig riktigt fattat den där grejen. Jag är lycklig (no joke!) men det som driver mig inombords är inte någon harmonisk acceptans av alltet utan istället en brinnande eld av vrede och hat inför hur världen ser ut. Den ger mig energi, gör att det känns ok att jobba 80-timmarsveckor för jag vet att jag är smart, att jag har kapacitet att förändra tingens ordning i grunden. Fuck harmoni.

Jag menar inte att det är något för alla, men samma sak kan ju mao sägas om "lev i nuet, älska dig själv". När jag har ett syfte är jag lycklig, när jag siktar högt och försöker så kommer jag oftast åtminstone 15 % av vägen och det kan vara nog. Jag lever i min bild av framtiden och även om det är myrsteg jag tar så gör de stegen att jag blir lyckligare.

Sen kanske du har rätt, det kanske absolut är så att "leva i nuet" har högre succes-% för lycka, bara inte för mig, inte för alla. Sen att cynikern i mig säger att den "lev i nuet"-filosofin är sån folk-opium för att hålla status quo nu när religionen tappar populäritet hör kanske inte hit, men...
Jag upplever väl snarare vanmakt, en oförmåga att ens förbättra min egen situation, än mindre världen. Jag har absolut inte drivet att jobba åttiotimmarsveckor, ens om det är för något jag upplever som viktigt, och jag har aldrig riktigt haft förmågan att uppleva att mina mål är nåbara eller gör mig lycklig. Däremot håller jag med om att vissa former av mindfulness/levande i nuet kan ha en stark karaktär av att skyla över sådant som dåliga arbetsomständigheter, orättvisa och liknande.

EDIT: Men nu när jag tänker på saken så är väl också narrativet med "passion" och "driv" något som rättfärdigar dåliga saker. Jag tycker ju det är en helt absurd idé att någon skulle arbeta 80-timmarsveckor, och att det är en osund grej att skapa förväntningar på.
 
Last edited:

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Jag har aldrig riktigt fattat den där grejen. Jag är lycklig (no joke!) men det som driver mig inombords är inte någon harmonisk acceptans av alltet utan istället en brinnande eld av vrede och hat inför hur världen ser ut. Den ger mig energi, gör att det känns ok att jobba 80-timmarsveckor för jag vet att jag är smart, att jag har kapacitet att förändra tingens ordning i grunden. Fuck harmoni.

Jag menar inte att det är något för alla, men samma sak kan ju mao sägas om "lev i nuet, älska dig själv". När jag har ett syfte är jag lycklig, när jag siktar högt och försöker så kommer jag oftast åtminstone 15 % av vägen och det kan vara nog. Jag lever i min bild av framtiden och även om det är myrsteg jag tar så gör de stegen att jag blir lyckligare.

Sen kanske du har rätt, det kanske absolut är så att "leva i nuet" har högre succes-% för lycka, bara inte för mig, inte för alla. Sen att cynikern i mig säger att den "lev i nuet"-filosofin är sån folk-opium för att hålla status quo nu när religionen tappar populäritet hör kanske inte hit, men...
Det som man i MIN uppfattning gör när man lever i det förgångna eller framtiden är att man lever i nån sorts rosafärgad nostalgi åhhh allt var så bra när jag var 30 och tillsammans med Lisa jag var ju så lycklig då eller så lever man i nån sorts kanske ouppnåelig utopisk bild om framtiden att om 5 år så skall allt löst sig för då skall jag ha jobb och partner och barn .

Var nöjd och tillfreds med att leva i nuet ist
 

PhilArt

Patafysike Doktor
Joined
19 Sep 2004
Messages
707
Location
Malmö
Jag har några invändningar rörande relationen mellan ekonomi och psykisk ohälsa, samt attityder och lycka.

Den ojämförligt största delen av lycka har ju att göra med attityd.
"Attityder" är en mycket grumlig kategori på flera sätt. Dels är det tveksamt om vi bör betrakta dem som oberoende variabler eftersom våra attityder i en icke försumbar utsträckning är miljöeffekter. De bakomliggande faktorer som orsakar våra attityder kan således också va de faktorer som påverkar om vi är lyckliga eller inte - exempelvis men inte endast genom attitydformering. Dels är det sällan givet att allt vi till vardags kallar attityder är samma sak. En attityd är exempelvis om uppfattar andra människor som pålitliga, vilket korrelerar starkt med miljö, en annan är benägenhet att ta risker, som korrelerar jämförelsevis mycket med biologiska/genetiska faktorer.

Det finns såvitt jag vet ett visst samband mellan ekonomiskt välstånd och lycka, men det är svagt och omtvistat. Tre månader efter händelsen är det svårt att se någon skillnad på lyckonivåerna hos en som vunnit på lotto jämfört med en som blivit förlamad i en olycka. Så vill man bli lycklig finns det vissa saker som är mer effektiva än andra.
Detta stämmer i hög grad inte. Förvisso är just fallet med lottomiljonärer korrekt, men det är ett dåligt empiriskt fall för att undersöka effekterna stadigvarande ekonomiska förutsättningar på lycka. Exempelvis skriver två forskare följande i en review-artikel i Science:

"The evidence indicates that poverty causes stress and negative affective states which in turn may lead to short-sighted and risk-averse decision-making, possibly by limiting attention and favoring habitual behaviors at the expense of goal-directed ones." [länk]

I artikeln "Poverty, depression, and anxiety: Causal evidence and mechanisms" i Science (som jag inte lyckas länka vettigt) skriver Ridley et al (2020) "Accumulating evidence shows that mental ill-health and poverty tend to be traveling partners".

Det finns dock den s.k. "income-happiness paradox", som (typ) pekar på samma sak som med lottovinnarna men på populationsnivå. En snabb ökning i BNP följs inte av ökad lycka. Denna paradox står dock emot en bakgrund av att folk i länder med lägre BNP/capita uppger något lägre nivåer av lycka än i länder med högre BNP/capita. Vissa vill förklara denna paradox i termer av attityder, men ett återkommande problem med sådana studier är att de inte kan förklara hur det kommer sig att människor har olika relevanta attityder, och var dessa attityder kommer ifrån. Med andra ord, attityderna kan likga gärna vara orsaker till som konsekvenser av det som skapar lycka. Det är ju en högst rimlig hypotes att om du är olycklig så formar det dina attityder på ett annat sätt än om du är lycklig.

Därtill drabbas rika i lägre grad av allvarlig sjukdom än fattiga (t.ex. pga. sämre sjukvård, farligare och slitigare arbeten, sämre mat osv.), vilket måste betraktas som en uppenbar källa till olycka.


Det går ju att mäta åtminstone subjektiv upplevelse av lycka, och därmed finns det forskning på det, och en del populärvetenskaplig litteratur man kan ta till sig.
O/lycka är såklart mycket svårare att mäta, men i studien "Progressive taxation, income inequality, and happiness" i American Psychologist (2018) visar forskarna att fattiga uppger sig vara lyckligare de år då skatten i USA var mer progressiv, mao då både absolut och relativ fattigdom var mindre.

Man kan se att folk ofta inte beter sig på ett rationellt sätt när det gäller att maximera sin lycka, till exempel de som flyttar längre ifrån sitt jobb för att de kan få ett större hus för pengarna, när man vet att lång pendling till jobbet korrelerar med lägre lycka, medan storlek på bostad inte korrelerar alls.
Det är korrekt, men det finns heller inga bevis för att beskrivningen av människan som en rationell aktör är en vidare rättvisande beskrivning. Således är det att rimligt förvänta sig att individer inte heller agerar helt rationellt (eller irrationellt) när de försöker maximera sin lycka (eller göra något annat för den delen). Teorin om den rationella aktören kritiseras därtill så väl av evolutionsforskare som sociologer och antropologer för att sakna empirisk grund i vad människor gör och hur människor tänker och handlar (i den mån dessa två alls kan separeras annat än analytiskt). Psykologer som t.ex. Daniel Kahneman har därtill visat att människor sällan planerar sitt handlande enl. en medel -> mål struktur, och när de till äventyrs gör det är väldigt benägna att i efterhand korrigera vad de hade för planer för att de ska överensstämma med det utfall de fick.
 
Last edited:

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
En av de få ”sanningar” jag hittar här i diskussionen är att alla blir lyckliga av olika saker. Allt gott så och det är väl förmodligen den logiska slutstationen . Jag vet att jag inte blir lyckligare när jag har som mest pengar eller prylar, men jag vet att pengar gör mig lycklig på så vis att jag slipper oroa mig ekonomiskt vilket är awesome. Mina barn gör mig lyckligare(oavsett att forskning generallt visar att barn inte gör föräldern nödvändigtvis lyckligare) då de givit mig ett mycket rikare liv på så många sätt.

Sen så tror jag att lycka skapas i det ögonblick man väljet vilka delar i livet man väljer att fokusera på. Jag skulle kunna fokusera på min barndoms elände och de vänner som inte längre finns, nog för att min barndom påverkar mig och att jag saknar de vänner som inte längre vandra på jorden. Jag skulle kunna fokusera på att jag snary är 40 men fortfarande inte hittat ett jobb jag älskar på det där viset man ser att folk gör i film. Men istället fokuserar jag på att jag igen utbildar mig till något som jag tycker är kul samtidigt som jag jobbar med något som skänker glädje och livskvalitet till andra. Jag fokuserar på de vänner som fortfarande finns och den underbara familj jag har.

I de flesta situationer så går det att se saker ur olika perspektiv och jag jar varit en pessimist större delen(och är väl delvis det fortfarande) av mitt liv men märker hur mycket bättre jag mår av att inte lägga störst vikt vid det negativa. Detta betyder inte att jag låtsas om som det negativa inte finns, det jag kan förbättra försöker jag förbättra men det utanför min makt som jag inte kan göra något åt försöket jag att inte grubbla över.

Tex har jag varit riktigt påverkad av att jag och familjen inte kan resa till Japan på grund av coronan men nu accepterar jag det bara och inser att resan blir av när samhället öppnar upp igen, när det än må hända.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,299
Men, märk väl, det här handlar ju inte specifikt om mig, utan snarare om att rollspel är en "onyttig" aktivitet i en värld som, upplever jag, värderar nytta och effektivitet högt.
Vanligt (och ovanligt) folk tillbringar timmar varje dag med att titta på TV, eller hänga på sociala medier, eller gå på cafe, eller ha grillparty, eller liknande. För att inte tala om att ta bilder på mat som kan läggas ut på Instagram.
Uppenbarligen så värderar världen inte nytta och effektivitet så högt när det folk skryter om inte är det nyttiga de gjort utan allt det onyttiga och roliga de gjort.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Vanligt (och ovanligt) folk tillbringar timmar varje dag med att titta på TV, eller hänga på sociala medier, eller gå på cafe, eller ha grillparty, eller liknande. För att inte tala om att ta bilder på mat som kan läggas ut på Instagram.
Uppenbarligen så värderar världen inte nytta och effektivitet så högt när det folk skryter om inte är det nyttiga de gjort utan allt det onyttiga och roliga de gjort.
Det står ju i direkt korrelation till att vi lever i ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle där vi värderar materiella ting och status . Så att visa upp den där resan till Thailand eller den där saftiga kobe biffen man slängt på grillen eller den där svindyra skumpan ger dig status i dina betraktares ögon.

Idag kan ju folk (influencers) göra karriär på leva fantasiliv på nätet där vi beundrar dessa för deras status och flärd och dekadens
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,769
Location
Stockholm
MODERERING

Nu håller tråden på att driva iväg långt bort från ämnet. Tala gärna om er själv och hur ni har gjort eller gör för att försöka må bra, eller om ni har tips till de som inte mår bra.

Men lämna alla tvärsäkra generella uttalanden om hur andra människor eller grupper är eller inte är. De är sällan korrekta.

MVH

/Magnus
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
När det gäller varför jag själv mår som jag gör så vet jag verkligen inte. Jag är väldigt ensam, i det att jag visserligen har flickvän, men hon bor i Brasilien och beroende på olika omständigheter (framförallt såklart pandemin) så har vi inte träffats på två år. Jag har väl en (1) vän jag skulle klassa som nära, men i en annan stad och vi träffas väl ett par gånger om året, kanske. Jag har ett jobb som jag knappast kan säga att jag brinner för, men det är la helt okej. Senaste året har jag jobbat hemifrån och knappt träffat en annan människa förutom personalen på snabbköpet. Jag bor i en källare med ett pyttelitet fönster, hyrd i andra hand, på, jag vet inte, 30 kvadratmeter, där jag spenderar mina dagar. Jag spenderar en ganska stor del av min tid med att ligga i sängen och titta på YouTube, även om jag såklart gör annat också. Jag har en kronisk sjukdom som drabbar min tarm och som kan ha diverse dåliga slut i framtiden.

Jag skulle säga att jag är lycklig. Jag gillar mitt liv, jag tycker att dagarna känns för korta, jag tänker på framtiden med tillförsikt och när jag har svårt att somna är det oftast för att jag har för mycket intressanta och fascinerande tankar som surrar runt i huvudet (ofta rollspelsidéer!). En del av det kan säkert vara min ekonomiska trygghet, och absolut mina hobbyer. Jag studerar främmande språk och skriver och spelar rollspel. Båda aktiviteterna är ganska meningslösa, i det att jag inte gör dem för någon sorts samhällsnytta eller för något produktivt syfte. Jag ser dock båda som "uppbyggande" aktiviteter, i det att jag upplever att de utvecklar mig och jag blir bättre på saker, vilket är en härlig känsla. Ekonomiskt ser jag till att spara och investera pengar varje månad, vilket gör att jag ser min förmögenhet växa över tid. Jag tror att detta med att se saker bli bättre över tid är viktigt för mig. Den som förlorar benen i en olycka blir inte olyckligare eftersom det är en engångsgrej, men den som har en kronisk sjukdom som förvärras över tid (min är stabil i alla fall för tillfället) drabbas hårdare. På samma sätt kan regelbunden investering som gör att man får ett långsamt tryggare liv nog vara en god grund, även om man börjar från en låg nivå.

Så jag vet inte om man kan dra lärdomar av det? Att gå i rätt riktning kan vara viktigare än att uppnå någon sorts milstolpe, kanske?
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
När det gäller varför jag själv mår som jag gör så vet jag verkligen inte. Jag är väldigt ensam, i det att jag visserligen har flickvän, men hon bor i Brasilien och beroende på olika omständigheter (framförallt såklart pandemin) så har vi inte träffats på två år. Jag har väl en (1) vän jag skulle klassa som nära, men i en annan stad och vi träffas väl ett par gånger om året, kanske. Jag har ett jobb som jag knappast kan säga att jag brinner för, men det är la helt okej. Senaste året har jag jobbat hemifrån och knappt träffat en annan människa förutom personalen på snabbköpet. Jag bor i en källare med ett pyttelitet fönster, hyrd i andra hand, på, jag vet inte, 30 kvadratmeter, där jag spenderar mina dagar. Jag spenderar en ganska stor del av min tid med att ligga i sängen och titta på YouTube, även om jag såklart gör annat också. Jag har en kronisk sjukdom som drabbar min tarm och som kan ha diverse dåliga slut i framtiden.

Jag skulle säga att jag är lycklig. Jag gillar mitt liv, jag tycker att dagarna känns för korta, jag tänker på framtiden med tillförsikt och när jag har svårt att somna är det oftast för att jag har för mycket intressanta och fascinerande tankar som surrar runt i huvudet (ofta rollspelsidéer!). En del av det kan säkert vara min ekonomiska trygghet, och absolut mina hobbyer. Jag studerar främmande språk och skriver och spelar rollspel. Båda aktiviteterna är ganska meningslösa, i det att jag inte gör dem för någon sorts samhällsnytta eller för något produktivt syfte. Jag ser dock båda som "uppbyggande" aktiviteter, i det att jag upplever att de utvecklar mig och jag blir bättre på saker, vilket är en härlig känsla. Ekonomiskt ser jag till att spara och investera pengar varje månad, vilket gör att jag ser min förmögenhet växa över tid. Jag tror att detta med att se saker bli bättre över tid är viktigt för mig. Den som förlorar benen i en olycka blir inte olyckligare eftersom det är en engångsgrej, men den som har en kronisk sjukdom som förvärras över tid (min är stabil i alla fall för tillfället) drabbas hårdare. På samma sätt kan regelbunden investering som gör att man får ett långsamt tryggare liv nog vara en god grund, även om man börjar från en låg nivå.

Så jag vet inte om man kan dra lärdomar av det? Att gå i rätt riktning kan vara viktigare än att uppnå någon sorts milstolpe, kanske?
Har själv en kronisk tarmsjukdom som skapade enorm smärta tills jag efter tio års utredning fick hjälp. Var djupt olycklig under de tio åren till och från och var under en tid suicid vilket i sin tur ledde till mer läkarkontakt etc. Min tarmsjukdom är jobbig och skapar problem i vardagen men jag har nu medicinsk hjälp att hantera och mildra smärtan.

Hållet med dig om att sparande ger ”lycka”, för mig i alla fall. Jag och min fru har en minimisumma som vi har bestämt att vi måste lägga undan varje månad och sen min fru fick heltidsanställning så har vi med råge lyckats lägga undan mer än målbilden. Så ja, att slippa oroa sig för ekonomi gör definitivt att jag kan fokusera och tänka på roligare saker. Just nu handlar mycket av mina tankar om just den sci-fi kampanj jag är SL i :)
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Det jag hade för mig var att pengar och lycka korrelerar upp till en viss nivå, men att det sedan blir en platåeffekt där man inte blir mycket lyckligare av pengar när man når en nivå av stabil ekonomisk trygghet. Den här artikeln tycks dock mena att även vid högre inkomst så ger mer pengar mer lycka.
Det är inte så att mer pengar enbart ger ökat incitament för mer jobb fram till en viss gräns? För det jag har läst en studie som hävdade. Om det inte gällde konkreta uppgifter som "gräv en grop" för då kunde de flesta tänka sig att fortsätta att gräva och få mer pröjs. När det däremot blev lite mer intellektuellt krävande var det inte längre lika lätt att öka effektivitet genom högre lön.

Jag tycker att det låter vettigt och rimligt. Men oavsett så menar väl både den, och de som det hänvisas till ovan, att ekonomisk trygghet är en rätt basal förutsättning för att kunna fokusera på annat som man mår bättre av. Det finns såklart andra dylika hinder. Något som jag exempelvis har erfarenhet av är en svårt sjuk familjemedlem vars tillstånd kväver i princip allt annat. På något sätt måste man upp på den där trygga platån innan man kan ta tag i sig själv på ett vettigt sätt. Innan dess är det bara temporära nödlösningar (som inte sällan är destruktiva i sig själva).

Det är naturligtvis inget som är unikt för just rollspelare.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Så jag vet inte om man kan dra lärdomar av det? Att gå i rätt riktning kan vara viktigare än att uppnå någon sorts milstolpe, kanske?
Den här tanken har jag försökt formulera ett tag nu. Jag tror att det är så enkelt. Om man känner att man har lagom medgång så räcker det nog. Man flyter på och gillar läget. Såklart finns det massor av problem och hinder, livet kantas av dem, men man har bäring på tillvaron. Rätt riktning. Jag tror att det är så enkelt. Då kan man ju tänka sig att byta ut X eller Y eller jobba för att Z ska inträffa. För man är ändå på väg åt rätt håll.

Jag tror inte på mål, eller benhårt fokus på att uppnå något man föresatt sig.

För egen del har jag det senaste halvåret kunna bocka av fler önskedrömmar än jag kunnat tänka mig. Men när jag väl gjorde det så kändes de inte som en nådd milstople, utan mer som en naturlig del av resan. På den inslagna väg jag befinner mig på nu. Så klyschan stämmer kanske. Resan är målet :)
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
När det gäller varför jag själv mår som jag gör så vet jag verkligen inte. Jag är väldigt ensam, i det att jag visserligen har flickvän, men hon bor i Brasilien och beroende på olika omständigheter (framförallt såklart pandemin) så har vi inte träffats på två år. Jag har väl en (1) vän jag skulle klassa som nära, men i en annan stad och vi träffas väl ett par gånger om året, kanske. Jag har ett jobb som jag knappast kan säga att jag brinner för, men det är la helt okej. Senaste året har jag jobbat hemifrån och knappt träffat en annan människa förutom personalen på snabbköpet. Jag bor i en källare med ett pyttelitet fönster, hyrd i andra hand, på, jag vet inte, 30 kvadratmeter, där jag spenderar mina dagar. Jag spenderar en ganska stor del av min tid med att ligga i sängen och titta på YouTube, även om jag såklart gör annat också. Jag har en kronisk sjukdom som drabbar min tarm och som kan ha diverse dåliga slut i framtiden.

Jag skulle säga att jag är lycklig. Jag gillar mitt liv, jag tycker att dagarna känns för korta, jag tänker på framtiden med tillförsikt och när jag har svårt att somna är det oftast för att jag har för mycket intressanta och fascinerande tankar som surrar runt i huvudet (ofta rollspelsidéer!). En del av det kan säkert vara min ekonomiska trygghet, och absolut mina hobbyer. Jag studerar främmande språk och skriver och spelar rollspel. Båda aktiviteterna är ganska meningslösa, i det att jag inte gör dem för någon sorts samhällsnytta eller för något produktivt syfte. Jag ser dock båda som "uppbyggande" aktiviteter, i det att jag upplever att de utvecklar mig och jag blir bättre på saker, vilket är en härlig känsla. Ekonomiskt ser jag till att spara och investera pengar varje månad, vilket gör att jag ser min förmögenhet växa över tid. Jag tror att detta med att se saker bli bättre över tid är viktigt för mig. Den som förlorar benen i en olycka blir inte olyckligare eftersom det är en engångsgrej, men den som har en kronisk sjukdom som förvärras över tid (min är stabil i alla fall för tillfället) drabbas hårdare. På samma sätt kan regelbunden investering som gör att man får ett långsamt tryggare liv nog vara en god grund, även om man börjar från en låg nivå.

Så jag vet inte om man kan dra lärdomar av det? Att gå i rätt riktning kan vara viktigare än att uppnå någon sorts milstolpe, kanske?
Det här är väl kanske snarare ett bevis på att människors psykologi är väldigt olika. För mig låter det som en livsstil som skulle tråka ut mig, och där jag inte alls hade haft självdisciplinen för att faktiskt åstadkomma något. Så det är coolt att det funkar för dig! Jag tror dock inte att jag skulle vara förmögen att förändra min attityd till den grad att det hade passat mig.
 

PhilArt

Patafysike Doktor
Joined
19 Sep 2004
Messages
707
Location
Malmö
Personligen tror jag meningsfullhet är viktigare än lycka. Om jag är lycklig upplever jag helt som avhängigt av definitionen av lycka. Däremot upplever jag på ett mycket mer direkt sätt att min vardag är meningsfull, främst genom att jag omger mig med människor jag gillar samt därtill att jag har projekt som har tydliga syften även om de inte alltid är kul. Samt då kombon av att dela dessa projekt med andra.

Det verkar finnas en viss individuell variation i hur man ”blir lycklig”. För mig har dock att uppnå vissa socialt uppmuntrade mål (jobb, examina, barn, hus) gett mig en betydande och bestående känsla av mening/lycka i det att jag får en starkare känsla av att faktiskt klara av att uppnå mål. Exempelvis min avhandling/FU är något som jag känner genuina och bestående positiva känslor inför att ha avslutat.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Tyvärr är väl en av de stora orättvisorna den mellan folk vars väg till att bli lyckliga består i att lyckas med sådant de drömt om och, och folk vars väg till lycka är att lära sig acceptera livet som det är. Alla vill tillhöra den första gruppen, och att foga sig i den senare är på något vis att ge upp.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Tyvärr är väl en av de stora orättvisorna den mellan folk vars väg till att bli lyckliga består i att lyckas med sådant de drömt om och, och folk vars väg till lycka är att lära sig acceptera livet som det är. Alla vill tillhöra den första gruppen, och att foga sig i den senare är på något vis att ge upp.
Jag tror att det finns något både klokt och sunt i att acceptera sin lott i livet och vara nöjd och att foga sig i den . Det är väldigt få förunnat här i livet att nå sina drömmars mål utan dom flesta hamnar kanske möjligtvis med lite tur halvvägs till målgång.

När jag var yngre hade jag storslagna drömmar men ingen av dom slog in utan jag blev en löneslavs-kock ist och ist för att sitta och gräma mig över Lost opportunities så kan jag acceptera min lott i livet och nå harmoni och balans i den acceptansen. Att gå och gräma sig över spilld mjölk gör ingen något gott i längden
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Tyvärr är väl en av de stora orättvisorna den mellan folk vars väg till att bli lyckliga består i att lyckas med sådant de drömt om och, och folk vars väg till lycka är att lära sig acceptera livet som det är. Alla vill tillhöra den första gruppen, och att foga sig i den senare är på något vis att ge upp.
Finns grupp ett utanför livscoachernas och peppsnackarnas sfär? Jag är osäker. Allas liv är en kompromiss på ett eller annat sätt.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Finns grupp ett utanför livscoachernas och peppsnackarnas sfär? Jag är osäker. Allas liv är en kompromiss på ett eller annat sätt.
Det är en gradskillnad, i vart fall. Det blir ju typ:
"Du får acceptera att du aldrig kommer kunna få ditt drömjobb."
"...eller ett jobb som impar på andra."
"...eller ett där du känner dig tillfredsställd."
"...eller en fast anställning istället för timvik."
"...eller ett jobb alls."
Ju mer man har att acceptera, ju mer känns det ju som ett nederlag. Jag tycker det blir ett överslätande över hur olika människors liv faller ut om man bara säger "alla får kompromissa" och struntar i att vissa är rika och omgärdade av människor som älskar dem, medan andra är fattiga och ensamma.
 
Top