entomophobiac
Low Prep High Play
Jag preppar aldrig plot eller story. Jag preppar knappt alls, i vanliga fall utan kör ganska tungt på improvisation utifrån spelgruppens interaktion. Också gärna i verkligheten - historisk, framtida, nutida - eller något annat jordnära, så improvisationen inte måste förhållas till high fantasy-saker. När jag beskrev den lönnfeta säkerhetsvakten som pratar med Billy i mobiltelefonen och spelar luftgitarr till Van Halen så kan hela spelgruppen relatera till henne och spela på situationen.
I Ravnica-kampanjen gick jag in stenhårt för att gå rakt emot flera av mina preferenser, för att testa att spela D&D "på riktigt", men hade ändå inga specifika händelser förberedda utan hade istället agendor för viktiga grupper (representerade av SLP:s) som sedan fick krocka med rollpersonerna i takt med att de lärde sig mer om läget.
Det som är min passion med rollspel är att få se vad som händer med utgångspunkt från spelarna och deras rollpersoner. En stor grej är då att vad som helst kan hända. Bland det häftigaste med rollspel överhuvudtaget, tycker jag. De väljer att döda en central SLP? Coolt! De drar åt ett helt annat håll än jag trodde? Ballt! De börjar mucka med varandra och det blir Mexican Standoff? Fett!
Anything goes.
Oftast innebär det att jag förbereder en premiss ("ni spelar ett kamerateam som vill göra dokudrama av ett olympiskt dressyrteam"), kanske några SLP:s, och antingen gör spelarna rollpersoner som sedan får informera läget eller så skriver jag färdiga rollpersoner om det är mer av en one-shot vi tänkt spela. Men allt kretsar kring gruppen - det finns ingen "plot" egentligen. (Och "plot" är då relationen mellan olika händelser; det finns normalt inga definierade händelser eller dylika relationer när jag spelleder.)
Så för mig - plot? Vi upptäcker den tillsammans!
I Ravnica-kampanjen gick jag in stenhårt för att gå rakt emot flera av mina preferenser, för att testa att spela D&D "på riktigt", men hade ändå inga specifika händelser förberedda utan hade istället agendor för viktiga grupper (representerade av SLP:s) som sedan fick krocka med rollpersonerna i takt med att de lärde sig mer om läget.
Det som är min passion med rollspel är att få se vad som händer med utgångspunkt från spelarna och deras rollpersoner. En stor grej är då att vad som helst kan hända. Bland det häftigaste med rollspel överhuvudtaget, tycker jag. De väljer att döda en central SLP? Coolt! De drar åt ett helt annat håll än jag trodde? Ballt! De börjar mucka med varandra och det blir Mexican Standoff? Fett!
Anything goes.
Oftast innebär det att jag förbereder en premiss ("ni spelar ett kamerateam som vill göra dokudrama av ett olympiskt dressyrteam"), kanske några SLP:s, och antingen gör spelarna rollpersoner som sedan får informera läget eller så skriver jag färdiga rollpersoner om det är mer av en one-shot vi tänkt spela. Men allt kretsar kring gruppen - det finns ingen "plot" egentligen. (Och "plot" är då relationen mellan olika händelser; det finns normalt inga definierade händelser eller dylika relationer när jag spelleder.)
Så för mig - plot? Vi upptäcker den tillsammans!
Last edited: