Spelarnas agenda kontra sl's prepp och plot

[entomophobiac]

Jag preppar aldrig plot eller story. Jag preppar knappt alls, i vanliga fall utan kör ganska tungt på improvisation utifrån spelgruppens interaktion. Också gärna i verkligheten - historisk, framtida, nutida - eller något annat jordnära, så improvisationen inte måste förhållas till high fantasy-saker. När jag beskrev den lönnfeta säkerhetsvakten som pratar med Billy i mobiltelefonen och spelar luftgitarr till Van Halen så kan hela spelgruppen relatera till henne och spela på situationen.

I Ravnica-kampanjen gick jag in stenhårt för att gå rakt emot flera av mina preferenser, för att testa att spela D&D "på riktigt", men hade ändå inga specifika händelser förberedda utan hade istället agendor för viktiga grupper (representerade av SLP:s) som sedan fick krocka med rollpersonerna i takt med att de lärde sig mer om läget.

Det som är min passion med rollspel är att få se vad som händer med utgångspunkt från spelarna och deras rollpersoner. En stor grej är då att vad som helst kan hända. Bland det häftigaste med rollspel överhuvudtaget, tycker jag. De väljer att döda en central SLP? Coolt! De drar åt ett helt annat håll än jag trodde? Ballt! De börjar mucka med varandra och det blir Mexican Standoff? Fett!

Anything goes.

Oftast innebär det att jag förbereder en premiss ("ni spelar ett kamerateam som vill göra dokudrama av ett olympiskt dressyrteam"), kanske några SLP:s, och antingen gör spelarna rollpersoner som sedan får informera läget eller så skriver jag färdiga rollpersoner om det är mer av en one-shot vi tänkt spela. Men allt kretsar kring gruppen - det finns ingen "plot" egentligen. (Och "plot" är då relationen mellan olika händelser; det finns normalt inga definierade händelser eller dylika relationer när jag spelleder.)

Så för mig - plot? Vi upptäcker den tillsammans!

 

[afUttermark]

Senast (jag) vi spelade hade jag förberett mig grundligt på öppnings scenen, jag hade förberett handouts, och en liten kortlek med slp porträtt. Jag hade oxå ögnat igenom vad jag trodde skulle bli fortsättningsdelen. Naturligtvis blev det inte alls som jag planerat utan utredarna får ett infall och sticker iväg till en plats som jag läst om när jag läste igenom äventyret. Jag tror dock inte att mina spelare upplevde att det blev sämre, kanske snarare att det blev bättre när jag bara gick på känsla och improviserade utifrån hur jag trodde det skulle vara.

 

[Anchorman]

Det är olika sätt att spela skulle jag säga, varken det ena eller andra är rätt eller fel.

I kampanjen jag förbereder nu så finns det en plot, men det kommer inte vara tydligt för spelarna vad det är, men jag kommer droppa en del saker i första mötet som borde få dem att fundera vad som försigår och vilja undersöka.
Men.
De kan också välja att ignorera det helt och fokusera på personliga mål, jag har förberett världen tillräckligt för att tillåta det.
Men det kommer bli en hel del konsekvenser i världen om de ignorerar ploten helt.

Kampanjen kommer utspela sig på en ögrupp, jag kommer specifikt säga inför första mötet att om ni lämnar ögruppen så är kampanjen över, såna regler tycker jag är fair att stylta upp.


Sen känner jag alltid att det finns en tyst överenskommelse mellan spelare och sl, att om det är uppenbart att sl har förberett något att man graviterar mot det, att hela tiden vilja göra annat än det sl vill är mer drygt än skoj.

 

[Rangertheman]

Senast (jag) vi spelade hade jag förberett mig grundligt på öppnings scenen, jag hade förberett handouts, och en liten kortlek med slp porträtt. Jag hade oxå ögnat igenom vad jag trodde skulle bli fortsättningsdelen. Naturligtvis blev det inte alls som jag planerat utan utredarna får ett infall och sticker iväg till en plats som jag läst om när jag läste igenom äventyret. Jag tror dock inte att mina spelare upplevde att det blev sämre, kanske snarare att det blev bättre när jag bara gick på känsla och improviserade utifrån hur jag trodde det skulle vara.

Jag tror mig minnas att ni spelar Tjurmannen från Kungsskär Jag är imponerad över Gunillas och Mickes förmåga att skriva på ett sådant sätt att det är mycket sannolik att spelarna väljer den föreslagna vägen. Men kanske inte helt i den ordning som man tror Mina spelare gjorde vissa saker långt mycket tidigare än jag hade trott. Sedan improviserade jag fram en bit information som jag trodde skulle vara trivia, men som slutade med att jag blev tvungen att skapa en hel by med en Roanoak-liknande historia Utforskandet av den visade sig bli ett fenomenalt spelpass

 

[JohanL]

Preppa situation kan ofta vara effektivt. Rollpersonerna vill antagligen något, och här är en opposition som tänker göra något som rollpersonerna antagligen är emot och som kommer att lyckas om de inte stoppas. Om du vet vad oppositionen håller på med, behöver du inte plotta för vad rollpersonerna förväntas göra, och det byggs automatiskt in stakes. Kanske de inte ens vill engagera? Det är OK, men då får de nu också ta konsekvenserna.

 

[Mogger]

Det finns ju lite olika skolor här. Förr var det rätt vanligt att arbeta med bomber som var ett specialdesignat dilemma som skulle adressera en specifiks RPs drömmar och brister. Jag har kommit att inse att jag mer uppskattar när dessa (briserna och drömmarna) sätts i spel för att spelaren vill det och krockar med setting/story snarare än SLs prepp.

När det gäller äventyr så uppskattar jag att ha en kampanjram, som ger RP visst incitament att själva driva storyn/äventyret. Ex Undergångens arvtagare (åtminstone till och med Nordholmia-boken) och Oraklets 4 Ögon. En slags roadmovie/skattjakt där det är väldigt enkelt för RP att själva hitta på en massa intressanta saker. Av någon anledning tycks alla våra Western-kampanjer hamna här med.

Vi har alltså en SL som säger att "ni är nyfikna f.d arkeologistudenter i Sthlm på 20-talet. Vi spelar CoC". Då skapar vi ju RP som är intresserade av det vi kommer ställas inför. Jag är ex Oscar Sparvenfeldt, en pensionerad (skada från kriget) kapten vid flottan, som tack vare min äldre brors vilda leverne och slösande av familjens rikedomar fått axla ansvaret och i skuggan styra upp familjens affärer och rykte. Vilket innebär att han har ett stort uppdämt behov av äventyrligheter (sponsrar Kungliga Storsjöbolaget och dess jakt på Odjuret ex), då hans tid som student vid Uppsala var den enda gången han verkligen blommade ut. Så när Tjurmannen drar igång är det bara att dra på sig utredarstövlarna och sätta igång! Nu är ju CoC rätt lätt att komma igång med, men skillnaden är inte så stor även om du spelar Svärdets Sång eller nått.

 

[Sömniga Isaac]

Nu har jag inte läst svaren ordentligt så mitt svar får stå utifrån starten.

Jag finner aldrig prepp bortkastat. Det jag en gång preppat finns alltid kvar och är tankar som bearbetats av mig som gör det lättare för mig att spontant kasta in det vid senare tillfälle med några förändringar. Sen är jag en person som hellre tänker utifrån situationer när jag förbereder något, så jag funderar på händelser och skeenden i större utsträckning än vad jag tänker i äventyr beroende av spelarna rollpersoner. Sen dess att jag börjat tänka i situationer, skeenden och händelser märker jag med mig själv att spelet flyter på bättre, jag har hela tiden något att luta mig tillbaka emot och det känns som jag agerar en levande värld istället för en förutbestämd scen som väntar på att aktörerna ska ta plats. Vid spelbordet är rampljuset fortfarande på rollpersonernas berättelse och åtaganden, men då världen är i rullning kommer rollpersonerna att möta världen och tvingas ställas in för val om hur de ska hanterar den värld som de befinner sig i.

Samtidigt, när jag väl spelar en planerad kampanj/äventyr så är jag ärlig. Jag berättar tydligt, gärna övertydligt för mina spelare vad det handlar om och vad de kan förvänta sig så de kan skapa sina rollpersoner utifrån premissen. Detta kan också vara givande för såväl mig som spelledare som spelarna, men det kräver ett helt annat tankesätt och även ett tydligt socialtkontrakt som utgår ifrån att nu är vi här för att uppleva en berättelse inom ett väldigt specifikt ramverk. Ett ramverk som är mer strikt än om jag kör med ett ramverk som utgår mer från karaktärs och situationsdrivet spelande.