Hur stor var Tolkien i Sverige före filmerna?

[Dilandau]

När jag läste Sagan om ringen för första gången i högstadiet i slutet av 80-talet, kände jag ingen vuxen (eller jämnårig för den delen) som läst dem. Med undantag av min svenskalärare Marianne Eskner. Och Danmarks drottning, men henne kände jag i ärlighetens namn inte.

Mitt intryck var att vuxna på sin höjd kände till böckerna, men knappast kunde nämna nån huvudperson, än mindre redogöra för handlingen. Ofta hade folk noll koll.

Sedan filmerna kom ut, och sedemera blivit en jultradition i många familjer, upplever jag att Sagan om Ringen är allmän kunskap. Nästan alla vet, i breda drag, vad storyn är och kan nämna några rollfigurer.

Jag är såklart medveten om att mina upplevelser enbart är baserade på min uppväxt (kulturell arbetarklass, ekonomisk underklass) och människorna jag stötte på där.

Så min fråga är, hur stor var egentligen Tolkien i Sverige före filmerna?

 

[Jocke]

Min upplevelse är att alla kände till Tolkien när jag läste dem på 90-talet. Men inte att alla hade läst Sagan om Ringen. Med undantag för min svensklärare som inte kunde något alls om fantasy, men typ var glad att vi läste? I det på den tiden väldigt medelkassdominerade Vasastan (det fanns gott om hyresrätter fortfarande, så vi hade från lägsta till högsta medelklass, med en eller annan avstickare till lägre överklass eller högre arbetarklass).

 

[Bolongo]

I början på 80-talet var det någon unge som tävlade i 10000-kronorsfrågan på temat Tolkiens sagovärld. Under en kort period där visste alla vem Tolkien var, fast de flesta läste så klart inget av honom.

 

[Dilandau]

Om jag konkretiserar min spaning så här:

Om jag 1989 nämnde Gandalf i en konversation med random mugglare så kunde jag inte utgå från att hen tog referensen. Idag kan jag vara nästan 100% säker på att personen vet vem Gandalf är.

 

[Jocke]

Om jag 1989 nämnde Gandalf i en konversation med random mugglare så kunde jag inte utgå från att hen tog referensen. Idag kan jag vara nästan 100% säker på att personen vet vem Gandalf är.

Gandalf och Frodo skulle nog ha flugit i min ungdom, men antagligen inte Legolas. Men då är det 1994 och inte 1989. I alla fall bland de vuxna i min omgivning. Barn i egen ålder är jag inte alls säker på.

 

[Genesis]

Mina föräldrar läste Bilbo för mig när jag var liten (sent 80-, tidigt 90-tal?). De var och är definitivt inte några personer som är intresserade av alternativkultur eller nå. Tolkien är garanterat den enda fantasy de läst.

 

[Jocke]

Mina föräldrar läste Bilbo för mig när jag var liten (sent 80-, tidigt 90-tal?). De var och är definitivt inte några personer som är intresserade av alternativkultur eller nå. Tolkien är garanterat den enda fantasy de läst.

Vi hade också Sagan om Ringen som enda fantasy-alternativ i mina föräldrars bokhylla. På SF temat fanns Eugen Semitjov, Stiftelsen och några av Kurt Vonneguts mer "normala" böcker.

 

[Mogger]

Tolkien var superstor i "hippiekretsar" på 60-70-talen. Min salige mor (som flummade runt i Paris -68 m.m.) och hennes vänner hade alla läst dem. Det hörde till.

Led Zeppelin, världens då största band, släppte -69 låten Ramble On:

"in the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, and the evil one
Crept up and slipped away with her"

(lite kreativ frihet där)

Men det var iaf absolut en del av det populärkulturella referensmaterialet i vissa kretsar.

 

[Skarpskytten]

Jag tror att kvitt-eller-dubbelt vintern 81/82 gjorde stor skillnad. Alla såg ju på det.

Då hade jag redan läst Ringarnas herre, efter att ha hittat den i mina borgliga och frireligiösa morföräldrars hem. Tror mormor hade läs första delen i alla fall.

 

[Dilandau]

Gandalf och Frodo skulle nog ha flugit i min ungdom, men antagligen inte Legolas. Men då är det 1994 och inte 1989. I alla fall bland de vuxna i min omgivning. Barn i egen ålder är jag inte alls säker på.

Legolas var en travhäst för folk i min omgivning.

 

[Dr_Dängrot]

1990 var jag 8 år och gick i andra klass på den lilla skolan i bruksorten där jag är uppvuxen och bodde fram tills sena 20års åldern . Förutom mig samt en person till i klassen som dessutom var den som introducerade mig till rollspel ett par år senare samt nån äldre lärare och en stödlärare som var i 20 års åldern och en enorm rollspels/fantasynörd så var det nog ingen som visste vem Tolkien var och om dom visste så brydde dom sig inte . Sagan om ringen och hobbiten fanns dock i fars ganska gedigna bokhylla när jag växte upp så jag hade med mig tolkien redan ifrån unga år.

Vi hade förövrigt en fransos (boende i Sverige naturligtvis) som kom dit en gång i veckan för att presentera olika litteratur för oss barn i folkbildningens namn och hen var en enorm fantasynörd och vi kom väl överens så tack vare hen blev jag introducerad till en uppsjö olika fantasyförfattare.

 

[Gurgeh]

Mina föräldrar hade läst böckerna, utan att vara speciellt inne på nördkultur i övrigt. Pappa läste Bilbo högt för mig någon gång när jag var ungefär 6 år gammal.

 

[Bifur]

Min personliga bild är att fram till min generation (född 1977) var Tolkien och LotR välkänd bland hyfsat litteraturintresserade - lite som att slänga sig med någon erkänd SF-författare som Bradbury - men att kanske färre hade läst. Då pratar vi väl om någon slags spann av medelklass. Min far läste dem på 60-talet.

I min skola i Malmö var likaså Hobbiten något många läste och fler kände till (i likhet med Narnia, Julen Verne etc.). Mina föräldrar läste den högt för mig första gången.

Sen är stegen ganska långa mellan nivåerna att ta karaktärsreferenser till att kunna koppla en författares namn till titeln till att vara bekant med ett verk. Som jämförelse är kan jag sätta författaren på många verk och ha en bild av dess tema utan att ha läst dem eller kunna något om huvudpersonerna.

 

[Rymdhamster]

Min farsa hade hur mycket böcker som helst, inklusive sagan om ringen (Inte så mycket annan fantasy, men mycket Sci-fi). Mor min läste både Bilbo och Sagan om Ringen för både mina bröder och mig när vi var små. Så i vår familj var Tolkien mycket välbekant. Jag har nog alltid förutsatt att det var så i alla andra familjer också.

När är det väl förvisso oerhört sällan Tolkien och Sagan om ringen kommer upp som samtalsämne, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin träffade någon som inte var åtminstånde vagt bekant med böckerna.

 

[Svarte Faraonen]

Mina föräldrar är verkligen inga fantastikkonsumenter, men hade ändå viss koll på Sagan om Ringen. Även om de aldrig läst böckerna hade de Bosse Hanssons platta, så de hade den musikaliska ingången. I skolan hade flera av mina kompisar äldre bröder som läst dem, ofta samma äldre bröder som också spelade rollspel. Jag är född 1986.

 

[Franz]

När jag som tonåring växte upp i Växjö och läste Tolkien typ mellan åren 1997 och 2000 innan filmerna kommit var det bara en handfull nördiga kompisar som kände till innehållet i böckerna och visste vilka karaktärerna var. De flesta andra kände till böckerna men hade aldrig läst dem och och skulle aldrig förstå någon referens ur dem.

Som den lilla elitistnörd jag var på den tiden såg jag ner på människor som började gilla Lord of the Rings efter att de sett filmerna. Såna människor var enligt 17-åriga Franz inte äkta fans!

 

[Jocke]

Även om de aldrig läst böckerna hade de Bosse Hanssons platta, så de hade den musikaliska ingången.

En mycket bra skiva.

 

[Anthrox]

Tolkien var superstor i "hippiekretsar" på 60-70-talen. Min salige mor (som flummade runt i Paris -68 m.m.) och hennes vänner hade alla läst dem. Det hörde till.

Min mamma (som också var hippie) läste och ägde sagan om ringen-trilogin, för att bättra på underlaget att tolkien uppenbarligen var en hippie-grej.
Det (och hennes fascination vid narnia) är antagligen anledningen till att jag spelar rollspel idag för övrigt. Eftersom det ledde till att jag blev en bokmal i ung ålder hade jag ju full koll på tolkien, men jag har inget direkt minne av att någon jag umgicks med hade någon vidare koll. Tolkien var inte direkt ett ämne som togs upp i någon större utsträckning, trots att jag till större delen umgicks med nördar.

 

[Dr_Dängrot]

Tror också det har en hel del att göra med vart i landet man är uppvuxen och i viss mån i vilket samhällsskikt hur stor exponering man fick för Tolkien och hans verk.

Jag växte som sagt upp på en liten bruksort där flertalet var arbetarklass och där saker som fotboll/hockey och motorer och alkohol låg folk varmare om hjärtat än litteratur. När jag kom upp i tonåren sågs det som nördigt att läsa fantasy , man skulle hålla på med sport och mopeder/epa och dricka alkohol vilket resulterade i att mina jämnåriga skolkamrater inte hade något större intresse för Tolkien .

 

[Mogger]

Min anekdotiska kronologiska bild av Tolkiens utbredning är:

1. Som liten, böckerna stod där i hyllan och fascinerade mig. Jag gick ofta och kollade bokhyllorna hemma, och dessa var min favorit. Uppenbarligen ett stort verk!
2. Min mammas snack om att Tolkien var bra skit som jag borde läsa. När jag blev större.
3. Själva läsningen. Jag var 11 eller 12. Slukade dem som en påse grillchips på bakfyllan.
4. Detta var alltså runt 86. Alla spelade DoD. "Alla" visste vem Tolkien var. Orcher och alver liksom... Men tror ingen av mina kompisar faktiskt läste böckerna.
5. Uppenbar del av allmänbildningen. Har nog aldrig träffat någon som inte vet vem Tolkien var.
6. Filmerna. Alla såg dem. Eftersom alla redan sett fram emot dem.

Hur pass utbredd eller korrekt min bild är har jag ingen aning om.