Vi hade länge vår egen "Den där sessionen"-upplevelse. Ett Neotech-scenario där dramat gick igång och jag minns hur jag ställde mig upp vid bordet och skrek till en annan spelare att hon var tvungen att … någonting. Minns inga detaljer. Men den där sessionen var i åratal efteråt referensen. Vi talade om hur häftigt det hade varit, vilken fantastisk scen, vilken rush! Numera har jag den sortens scener typ varje gång jag spelar.
Det som är intressant är att det här är nog samma sak för dem som menar att deras rollspelande blivit bättre som för dem som menar att det var bättre när de var unga. Nostalgikerna menar att den upplevelsen inte kan återskapas, för den var ny och spännande på ett sätt som den aldrig kan bli igen utan Anatman-teknologi, medan för mig så känner jag att jag kan nå den känslan regelbundet och med mer precision, och att den inte blivit sämre av att jag lärt mig mer om den.
Så slutsatsen är nog samma som när vi diskuterade detta för några veckor sedan: Det beror på personlighet. Vi har alla antagligen haft ungefär likadana resor, från nybörjare där allt är nytt och som inte vet vad de gör, till erfarna rävar som är skickligare men som har förlorat den barnsliga wow-känslan. Beroende på personlighet så är den ena faktorn den ekvationen starkare än den andra.
Sedan skiljer sig såklart detaljerna. Jag har ju haft turen att jag fortfarande upptäcker nya sätt att spela rollspel och har under senaste året haft fler än en "Herrejävlar, jag visste inte att man kunde göra något sådant i rollspel fy fan vad coolt!"-upplevelser. Det är på sätt och vis ett privilegium att vara förtjust i en relativt outforskad del av rollspelshobbyn. Den vars preferenser ligger mer i linje med den sortens spel som spelades i tonårsrum på 80- och 90-talet rör sig ju i ett mer välutforskat rum, och där kan det ju vara mycket svårare att hitta den här typen av wow-upplevelser.