Blir rollspel roligare med åren?

Blir rollspel roligare med åren?

  • Ja

    Votes: 34 69.4%

  • Nej

    Votes: 15 30.6%
  • Total voters
    49
Minimoni said:
Detta är helt sant. Detta har lett till att den spelgrupp jag spelat med sen jag var 14(är snart 40) med åren förändrats och är numera ”slimmad”. Vi är färre spelare än vad vi var då vi var som flest men de som fortfarande är med är i gengäld väldigt duktiga på att planera och förbereda. På så sätt slipper jag som SL krångla vidare mycket och varje spelmöte blir av som planerat varannan lördag.
Click to expand...
Det som blivit mitt problem med stigande ålder är att medans rollspel stayed the One true hobby för mig så är för mina spelare rollspel en hobby ibland många olika hobbies och en prioritering dom måste rangordna utifrån en lång lista med prioriteringar.
 
Dr_Dängrot said:
Det som blivit mitt problem med stigande ålder är att medans rollspel stayed the One true hobby för mig så är för mina spelare rollspel en hobby ibland många olika hobbies och en prioritering dom måste rangordna utifrån en lång lista med prioriteringar.
Click to expand...
Intressant. Jag tycker nog det överlag är tvärtom. Idag spelar jag huvudsakligen med folk som har rollspel som hobby #1, medan i ungdomen fanns det pga möjligheterna att hitta intresserade spelare inte utrymme att vara lika kräsen.
 
Bifur said:
Intressant. Jag tycker nog det överlag är tvärtom. Idag spelar jag huvudsakligen med folk som har rollspel som hobby #1, medan i ungdomen fanns det pga möjligheterna att hitta intresserade spelare inte utrymme att vara lika kräsen.
Click to expand...
Idag har ju folk sådant som jobb som ibland kräver att du jobbar övertid och ibland måste du ta med dig jobbet hem och slutföra över helgen osv. Folk har partners som ställer krav och gör anspråk på deras tid , dom har barn som skall skjutas till kompisar och partners och på olika aktiviteter . Jag har upplevt att dom flesta rollspelande vuxna individer har en prioriteringsskala där rollspel kommer långt ned .

Scenario: skall vi spela till helgen ? Olle-nädu det går inte frugan har bestämt att vi skall på söndagsmiddag till hennes syrra och hens gubbe.
Scenario: skall vi spela på torsdag. Lisa- nej fan det går inte jag är tvungen att jobba över så jag kommer inte hinna .
Scenario:skall vi spela på fredag? Kalle -- det hade vart jätteroligt men Kalle jr har fotbollsträning då så det går inte tyvärr.
 
Dr_Dängrot said:
Det som blivit mitt problem med stigande ålder är att medans rollspel stayed the One true hobby för mig så är för mina spelare rollspel en hobby ibland många olika hobbies och en prioritering dom måste rangordna utifrån en lång lista med prioriteringar.
Click to expand...

Jag tror att en av de sakerna som gör att rollspel är rätt kul typ jämt numera är att min inställning är betydligt mer avslappnad. Tack vare att rollspel knappt landar på min topp 10-lista över hobbies och prioriteringar. Det innebär dels att jag inte tycker att en kampanj "självdör" efter ett längre uppehåll, att jag planerar och blir irriterad när ingen kan etc. Det är som att gå ut och ta en bärs, typ. Eller ja, gå in och ta en bärs snarare. Och rulla lite tärningar.

Jag orkar helt enkelt investera så mycket tid och energi som förr, vilket innebär att ration payback/timme blir avsevärt högre.
 
Dr_Dängrot said:
Jag har upplevt att dom flesta rollspelande vuxna individer har en prioriteringsskala där rollspel kommer långt ned .
Click to expand...
Ok, ja visst - sådana prioriteringar påverkar oss alla så klart. Jag tänkte mer på folks syn på aktiviteten som hobby i sig. Idag spelar jag nog inte med någon som i stunden egentligen hellre vill spela brädspel, titta på film eller klubba - det var ganska vanligt förr.

EDIT: Det vill säga när det väl blir spel, trots schemafrågor, är alla på och engagerade och ingen sitter av tiden för att deras kompisar tydligen föredrar rollspel framför fotboll etc.
 
Måns said:
Jag tror att en av de sakerna som gör att rollspel är rätt kul typ jämt numera är att min inställning är betydligt mer avslappnad. Tack vare att rollspel knappt landar på min topp 10-lista över hobbies och prioriteringar. Det innebär dels att jag inte tycker att en kampanj "självdör" efter ett längre uppehåll, att jag planerar och blir irriterad när ingen kan etc. Det är som att gå ut och ta en bärs, typ. Eller ja, gå in och ta en bärs snarare. Och rulla lite tärningar.

Jag orkar helt enkelt investera så mycket tid och energi som förr, vilket innebär att ration payback/timme blir avsevärt högre.
Click to expand...
Det är härligt att du kan se det så , jag önskar att jag kunde det . Teach me your ways senpai 🤣

Det kan kanske ha att göra med att jag är autistisk, det jag gillar håller jag krampaktigt fast vid och blir oerhört engagerad vid samt att jag ogillar förändringar . Jag vill gärna spela med samma folk, på samma dag och tid och med samma kontinuerlighet som jag alltid gjort .

Jag kan uppleva det där att jag blir irriterad när jag planerar och preppar och läser in mig på regler och så avbokar folk . Jag vill att folk skall lägga in samma investering som jag gör och tyvärr är det så att jag blir besviken och irriterad när jag upplever att dom inte gör det.
 
För min del känns det exakt lika roligt som förr. Visst har jag spelat mer, blivit klokare och fått helt andra möjligheter för att styra förutsättningarna. Visst har man lärt sig uppskatta mer olika saker, stilar och spelartyper.

Men jag är lika barnsligt förtjust i spelandet som när jag var tio. När man sitter där med rollformuläret och tärningarna och spelledaren berättar att det kommer in en skum köpman på värdshuset och ser sig om i lokalen, då går jag igång på alla cylindrarna.

Jag tror aldrig att jag kommer tröttna på rollspel.
//EvilSpook
 
Jag skall ju inte bara gnälla och gny utan vissa positiva saker har ju åldern medfört.

Jag har idag råd att köpa dom rollspelsprodukter jag vill ha så länge det inte är nån jätteobskyr produkt som går för 15-20 lax på Tradera .

Jag har idag mitt eget boende som jag själv bestämmer över så jag behöver inte rätta mig efter föräldrarnas regler om när det är dags att avsluta kvällen och om kompisarna kan komma över och köra rollspel på helgen eller ej .

Folk har idag bil och körkort vilket gör det enklare att ta sig till och från spelmöten samt gör att avsökningsfältet för spelgrupper/föreningar har blivit mycket större , man är inte bunden till hemkommunen eller grannkommunen.
 
Rangertheman said:
Förutom de första gångerna vi spelade Symbaroum och någon gång med Fate och med Call of Cthulhu, har inte upptäckarglädjen och experimentlustan varit lika hög som förr. Och precis som andra nämnt är logistiken mycket mer av en mardröm nu. Förr behövde vi bara ta hänsyn till Tracks på lördagseftermiddagarna (har en kompis som alltid ville vara hemma och spela in programmet, vilket tvingade fram ett avbrott i spelandet). Eftersom det inte fanns så mycket färdigskrivet på den tiden, var kreativiteten betydligt högre.
Click to expand...
Hm, jag känner nog tvärtom. När jag var yngre var allt rollspel ganska likt. Vi spelade på samma sätt oavsett spel, och vi hade inte heller så många spel att välja mellan. Mekaniskt och praktiskt så såg allt i princip likadant ut. Vi hade en spelledare som "spelade världen", vi hade en rollperson (och endast en!) för varje spelare, spelarna kontrollerade rollpersonens handlingar men inget annat, rollpersonerna hade olika siffervärden som beskrev hur bra de var på olika färdigheter, alla rollpersonerna var äventyrare och alla äventyren handlade om liknande saker (slå ihjäl saker, hämta saker, bryta sig in någonstans, ta reda på något). När det blev strid så delade man upp tiden i rundor och i varje runda slog man tärningar för att attackera motståndarna, och hoppades på att man slog ihjäl dem innan de slog ihjäl en. Vi bytte sällan spel, och när vi gjorde det, från DoD till Eon till Neotech till Shadowrun till Star Wars D6, så fungerade alla spelen precis likadant, med små skillnader i detaljerna.

Sättet jag spelar rollspel på nu är mycket mer varierat och det finns så mycket att upptäcka. Jag hittar nya sätt att spela, nya tekniker att prova, nya typer av berättelser, nya upplevelser hela tiden. Det känns som att rollspel är Jorden och hela min ungdom satt jag i en stuga i Finnspång och trodde att det var allt som fanns att se.
 
Jag är mer kräsen nu men jag vet också vad jag vill ha.

Precis som med film eller annan typ av underhållning.

Mer eller mindre kul? Jag tror att man slutar spela rollspel för att man inte förändrar sig, antingen sin syn på sin hobby eller sitt spelande.
 
Tycker rollspel är mindre roligt men å andra sidan mer nyttigt idag.
När man var barn stal det en massa tid man kunde gjort annat med. Idag spelar jag mer sällan, men spelupplevelserna har mer meditativa följdverkningar då det drar ner på stressnivån och för att jag i dagar därefter sover väldigt bra.
Finns nästan inget sätt som är så bra för att ladda om batterierna på som en spelsession under helgen.
 
Jag svarade ja. Rollspel var roligt förr men det är roligare nu, främst eftersom jag lärt mig vilka delar jag tycker är roligast och kan plocka russinen ur kakan. Jag har också fler rollspelare i min bekantskapskrets nu än i ungdomen vilket ger fler och mer varierade möjligheter till spelande. Tvärt emot många andra upplever jag inte heller att planeringen medför några större problem nu i vuxen ålder. Mitt ordinarie gäng spelar normalt varannan torsdag och mitt nyare onlinegäng varannan tisdag. Folk är ansvarsfulla, vet vad som gäller, brukar passa tiderna och meddelar i förväg om det dyker upp något hinder. Spelhelger och andra speciella tillställningar planerar vi med Doodle och skapar ofta evenemang på Facebook. Snabbt och tydligt. Visst händer det att det krånglar, särskilt en person i den fysiska gruppen har svårt att planera på grund av sina familjeförhållanden, men det är hanterbart.
 
Allting var roligare när jag var liten. Världen var lättare, jag var gladare. Rollspelen är däremot lättare att ha roligt med nu, men det är en annan sak.
 
Jag svarade också Ja.

Rollspel idag balanserar väl iofs på gränsen. Det mesta har väl redan sagts. Däremot så började jag fundera på vad som är kul och vilka aktiviteter som jag i dagsläget utför som faktiskt är just kul.

Men grunden är nog att jag hade inte fortsatt spela rollspel om jag inte hade haft kul i barndomen.
 
Nu vet jag inte vad vi definierar som "med åren", men ser jag tillbaka på hur vi spelade rollspel på 80-talet och jämför med nu för tiden så är egentligen allt bättre utom den tid man har möjlighet att avsätta. Att jag sedan är förälskad i vissa gamla produkter är ju en annan sak :)
 
Jag svarade Nej.

En underliggande målbild för mig när jag spelar rollspel är att få återuppleva känslan jag fick när jag spelade I drakens käftar med mina kusiner i sommarstugan när jag var 10 år. Det har fortfarande inte hänt, vilket visserligen kan bero på att minnet av känslan har förändrats, men mitt rollspelande är ändå nostalgiskt till stora delar. Jag hade ett ganska långt uppehåll från hobbyn och när jag återkom var det för att jag inte kände att jag tömde hela bägaren när jag var yngre. Sedan har jag roligare nu än när jag återvände till hobbyn och det beror nog på samma saker som andra tar upp; jag lär mig vad jag gillar och spelar med andra som spelar som jag. Men det saknas ändå en vild komponent från när jag var yngre och jag kommer nog aldrig få uppleva något lika sensationellt som att
bli sviken av Lufiatar i skattgömman!

Kontentan är nog att mitt Nej kommer ur att jag inte tycker att åren gör rollspel roligare. Däremot kan erfarenhet göra dem roligare, men också naivitet och barnslighet.
 
Vi hade länge vår egen "Den där sessionen"-upplevelse. Ett Neotech-scenario där dramat gick igång och jag minns hur jag ställde mig upp vid bordet och skrek till en annan spelare att hon var tvungen att … någonting. Minns inga detaljer. Men den där sessionen var i åratal efteråt referensen. Vi talade om hur häftigt det hade varit, vilken fantastisk scen, vilken rush! Numera har jag den sortens scener typ varje gång jag spelar.

Det som är intressant är att det här är nog samma sak för dem som menar att deras rollspelande blivit bättre som för dem som menar att det var bättre när de var unga. Nostalgikerna menar att den upplevelsen inte kan återskapas, för den var ny och spännande på ett sätt som den aldrig kan bli igen utan Anatman-teknologi, medan för mig så känner jag att jag kan nå den känslan regelbundet och med mer precision, och att den inte blivit sämre av att jag lärt mig mer om den.

Så slutsatsen är nog samma som när vi diskuterade detta för några veckor sedan: Det beror på personlighet. Vi har alla antagligen haft ungefär likadana resor, från nybörjare där allt är nytt och som inte vet vad de gör, till erfarna rävar som är skickligare men som har förlorat den barnsliga wow-känslan. Beroende på personlighet så är den ena faktorn den ekvationen starkare än den andra.

Sedan skiljer sig såklart detaljerna. Jag har ju haft turen att jag fortfarande upptäcker nya sätt att spela rollspel och har under senaste året haft fler än en "Herrejävlar, jag visste inte att man kunde göra något sådant i rollspel fy fan vad coolt!"-upplevelser. Det är på sätt och vis ett privilegium att vara förtjust i en relativt outforskad del av rollspelshobbyn. Den vars preferenser ligger mer i linje med den sortens spel som spelades i tonårsrum på 80- och 90-talet rör sig ju i ett mer välutforskat rum, och där kan det ju vara mycket svårare att hitta den här typen av wow-upplevelser.
 
Jag har inga andra hobbies än rollspel.
Jag läser böcker och ser filmer men allt relateras till rollspelsscenarion.

Jag fick en tankeställare på krogen häromdagen då Måns träffade en surf kompis och de började prata surf och det var något om vågor och 360 och klippta vrister, båda såg helt drömskt lyckliga ut. Jag fattade ingenting men drog mig till minnes alla gånger jag suttit och diskuterat Zorkanins topografi, minotaurers härstämning med rollspelskompisar på fest och min fru varit med(hon tycker att rollspel är töntigt) och fick lite insikt.

Jag röstade Ja-spel är bättre nu.
Men jag skulle vilja ha ett riktigt tvspels rollspel så att jag hade kunnat spela närhelst jag kände för det och inte varit beroende av mina verkliga vänner som har andra prioriteringar
 
Jag har funderat lite och tänker nyansera mitt svar på frågan.

Ja - Rollspel har blivit roligare om jag ser till min förståelse och min uppskattning av att ta del av, läsa om och skapa mig en förståelse för olika sätt att se på rollspel. Jag har aldrig någonsin i mitt liv funnit mig i en period där jag spenderar så mycket tid på att läsa om rollspel och olika sätt att se på rollspel för att vidja min egen förståelse. Det känns som något som ger mig väldigt mycket speciellt då jag älskar att analysera, fundera samt vrida och vända på min egen förståelse av olika fenomen.

Ja och Nej - Rollspel har inte blivit roligare sett till grupperna jag spelat med på senaste tiden. Det beror främst på att en av grupperna är väldigt spretig och varje gång jag försöker samtala om eller föra ett samtal omkring hur vi kan uppnå samt bejaka varandras målsättningar med rollspel så går det i sank i ena gruppen. Det blir ett möte med spelare som säger "Målet är ju att ha roligt" och när jag frågar vad som är roligt enligt dem så blir svaret "roligt är bara roligt" samtidigt som jag får väldigt lite gehör för min vision av vad som är roligt vid spelbordet.

Ja i det här fallet ligger på den andra gruppen, vi har spelat längre tid tillsammans och vi har helt enkelt byggt en bättre gemenskap i gruppen. Vi möts på ett helt annat sätt där det finns ett större givande och tagande. I den gruppen flyter saker på bättre och där känner jag att rollspel blivit roligare med tiden för där finns en större öppenhet för att testa och prova nya sätt att utöva hobbyn på.

Så jag tror att min tveksamhet och mitt svag ja på frågan beror på att jag inte riktigt hittat tillbaka till en fungerande grupp likt dem jag deltog i när jag var yngre. Det känns främst som jag med tiden, den senaste tiden, sprungit in i mer och mer grupper som inte delar målbild med mig själv om vad som gör rollspel givande och intressant.
 
Eftersom det inte fanns ett tredje alternativ "Kanske/Båda och" så svarar jag "Ja med brasklapp"

När jag började med rollspel var det superhäftigt för att det var nytt, ett helt unikt sätt att ha kul och spela.

Nu 20 år senare så är rollspelsuperhäftigt för det är en konstform som passar mig perfekt och jag kan utvecklas inom. Jag spelar fortfarande varje vecka, men det är i en lite annan form.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top