Jag tryckte "ja", trots att jag knappt spelar rollspel numera.
Det mesta är roligare nu. Även om jag just nu är inne i en lite jobbig period så kan det inte mäta sig med hur dåligt jag generellt mådde under högstadiet och gymnasiet, vilket ju var då jag upptäckte rollspel. Rollspel var inte så mycket roligt i absoluta mått så mycket som lite mindre ångestladdat än allt annat.
Min spelgrupp var dysfunktionell, jag fick aldrig till mina äventyr som SL, när jag var spelare så upplevde jag inte sällan att min rollperson (och jag) blev hånad på olika sätt. Jag var sämre på att opta gubbar och redan då helt ointresserad av strid och regelmekanik, medan flera i gruppen mest var intresserade av militäruppdrag med fokus på taktik och en total frånvaro av handhållning från SLs sida.
Jag gillade att läsa böckerna och drömde om balla scenarier, men mina äventyrskonstruktioner var överförberedda på ett mycket dåligt och hyperlinjärt sätt, och min spelgrupp upplevde dem helt korrekt som skitkassa.
Varför fortsatte jag? För att det här var det första sociala sammanhang där jag överhuvudtaget fick vara med. Inte roligt, som sagt. Inte magiskt – eller ja, spelandet var inte magiskt. Läsandet i böckerna och drömmandet var det, ibland.
Sedan dess har jag gradvis blivit bättre på allting, och därmed haft roligare.
På senare år har jag börjat må sämre igen och har också fått svårare att fokusera under längre tid, vilket gör det svårare att ha roligt. I en mellanperiod nådde jag nog "peak roligt", och det vore rätt najs att kunna nå dit igen. Men det har ju inget med rollspelandet i sig att göra…