I diskussionen om (den briljanta) humorn i Mutant: Undergångens arvtagare dök ett ämne upp som jag tycker förtjänar sig egen tråd:
Vad tycker ni själva? Gillar ni när fiktion refererar vår egen värld? Är det skillnad för er mellan rollspel och annan media? Stör det er att Neo i Matrix heter just Neo, eftersom det uppenbarligen är taget med tanke på hans roll i berättelsen, och därmed inte är "naturligt"?
Det finns två svenska rollspelsvärldar som jag får utslag av: Mutant och Trakorien. Det som förenar dessa är (tror jag, försöker sätta ord på en känsla här) att de använder ord(lekar) och referenser (historiska och andra) som för mig hela tiden bryter fiktionen och inlevelsen. Jag har ett behov av att känna att det som händer i spelet är på riktigt, och de här två settingarna rycker hela tiden tillbaka mig till vår värld.
För mig som inte skulle känna igen immersion om den bet mig i ändalykten är detta såklart oväsentligt. Jag ser ju på rollspel som en fiktion som helt och hållet existerar i vår egen värld och är ointresserad av att spelvärlden ska kännas på något sätt "på riktigt". Jag uppskattar jättemycket referenser, ordlekar och små blinkningar som refererar till vår egen värld i rollspel. Faktum är att jag är nästan inkapabel att döpa saker i rollspel utan att på något sätt referera till vår egen värld. I mitt evighetsprojekt Plommonkrönikan har jag nog inte en enda person (förutom historiska personer) som har ett namn som inte på något sätt är genomtänkt, även om de generellt inte kommer att förstås av spelare som inte behärskar åtminstone något språk som skrivs med kinesiska tecken. När jag ska döpa mina rollpersoner är det samma sak; det finns alltid någon koppling eller referens. En sak jag gillar med all anime jag ser nu är just namngivningen. Där finns generellt ingen ansats till att världen ska vara "på riktigt", utan den är ofta helt orimlig, och namngivningen är nästan alltid genomskinlig. Ofta handlar det om engelska rakt av, ibland är det namn som kommer från vår värld (alla animeserier med djävlar eller demoner har någon som heter Beelzebub), ibland är det franska namn som används för fint folk, och så vidare. Jag tycker att det är smart och charmigt. Det ger namn som direkt har en smak eller en koppling, som är lätta att komma ihåg, och det ger den där härliga känslan man får när man känner igen en referens och känner sig klipsk.Jag skulle personligen önska att Glorantha inte var fullständigt nedlusat med referenser och ordlekar, just för att det går ut över immersionen, men det tåget har gått sedan länge.
Vad tycker ni själva? Gillar ni när fiktion refererar vår egen värld? Är det skillnad för er mellan rollspel och annan media? Stör det er att Neo i Matrix heter just Neo, eftersom det uppenbarligen är taget med tanke på hans roll i berättelsen, och därmed inte är "naturligt"?
Last edited: