Referenser till vår värld i rollspel

[Genesis]

I diskussionen om (den briljanta) humorn i Mutant: Undergångens arvtagare dök ett ämne upp som jag tycker förtjänar sig egen tråd:

Det finns två svenska rollspelsvärldar som jag får utslag av: Mutant och Trakorien. Det som förenar dessa är (tror jag, försöker sätta ord på en känsla här) att de använder ord(lekar) och referenser (historiska och andra) som för mig hela tiden bryter fiktionen och inlevelsen. Jag har ett behov av att känna att det som händer i spelet är på riktigt, och de här två settingarna rycker hela tiden tillbaka mig till vår värld.

Jag skulle personligen önska att Glorantha inte var fullständigt nedlusat med referenser och ordlekar, just för att det går ut över immersionen, men det tåget har gått sedan länge.

För mig som inte skulle känna igen immersion om den bet mig i ändalykten är detta såklart oväsentligt. Jag ser ju på rollspel som en fiktion som helt och hållet existerar i vår egen värld och är ointresserad av att spelvärlden ska kännas på något sätt "på riktigt". Jag uppskattar jättemycket referenser, ordlekar och små blinkningar som refererar till vår egen värld i rollspel. Faktum är att jag är nästan inkapabel att döpa saker i rollspel utan att på något sätt referera till vår egen värld. I mitt evighetsprojekt Plommonkrönikan har jag nog inte en enda person (förutom historiska personer) som har ett namn som inte på något sätt är genomtänkt, även om de generellt inte kommer att förstås av spelare som inte behärskar åtminstone något språk som skrivs med kinesiska tecken. När jag ska döpa mina rollpersoner är det samma sak; det finns alltid någon koppling eller referens. En sak jag gillar med all anime jag ser nu är just namngivningen. Där finns generellt ingen ansats till att världen ska vara "på riktigt", utan den är ofta helt orimlig, och namngivningen är nästan alltid genomskinlig. Ofta handlar det om engelska rakt av, ibland är det namn som kommer från vår värld (alla animeserier med djävlar eller demoner har någon som heter Beelzebub), ibland är det franska namn som används för fint folk, och så vidare. Jag tycker att det är smart och charmigt. Det ger namn som direkt har en smak eller en koppling, som är lätta att komma ihåg, och det ger den där härliga känslan man får när man känner igen en referens och känner sig klipsk.

Vad tycker ni själva? Gillar ni när fiktion refererar vår egen värld? Är det skillnad för er mellan rollspel och annan media? Stör det er att Neo i Matrix heter just Neo, eftersom det uppenbarligen är taget med tanke på hans roll i berättelsen, och därmed inte är "naturligt"?

 

[JohanL]

Vad tycker ni själva? Gillar ni när fiktion refererar vår egen värld? Är det skillnad för er mellan rollspel och annan media? Stör det er att Neo i Matrix heter just Neo, eftersom det uppenbarligen är taget med tanke på hans roll i berättelsen, och därmed inte är "naturligt"?

Det är ju bara hans hackernann, och då är det inget konstigt. Hade det varit hans dopnamn hade det varit irriterande, men han heter ju faktiskt Thomas Anderson.

Och ja, i Marvel t.ex. är det ofta tramsigt att t.ex. Telford ”Tel” Porter av en ren tillfällighet får just teleportationskrafter som ”The Vanisher”.

 

[Dr_Dängrot]

Det beror sig på . Det är olika ifrån situation till situation . Tex i Eddings Belgariaden (svenska översättningen) nämns att prinsessan Xnedras (stavning) fader konungen har en kanariefågel .

Jag reagerade redan på det som ung att hur i hela glödheta helvete kan hen ha en kanariefågel i ett universum där Kanarieöarna inte existerar .

 

[Dr_Dängrot]

I en fantasivärld som existerar bortom vår värld så blir det dissonans när man nämner och refererar saker ifrån vår värld

 

[JohanL]

Jag reagerade redan på det som ung att hur i hela glödheta helvete kan hen ha en kanariefågel i ett universum där Kanarieöarna inte existerar .

Robin Laws har pratat om just det på sin podcast. Akilles-senan är ett av de tydligaste exemplen i engelskan (vi kommer undan med ”hälsena”).

 

[Deodanders]

Bra start, jag är också nyfiken på svar, och förstå hur och lite mer varför.

Jag gör precis likadant med namn till äventyr och grejer. Tror tex att varenda shagulit i Döds ände är en referens till nåt/nån i form av anagram/ordlek/översättning el dyl.

För mig beror en spelvärlds värde och beständighet som fiktion att vara i mycket på inte bara referenser i sig, men sammanhanget och känslan, för rätt använt så ja förhöjs den. Utöver det är det kul rent kreativt och inspirerande, att känna igen lager på löken.

 

[Deodanders]

I en fantasivärld som existerar bortom vår värld så blir det dissonans när man nämner och refererar saker ifrån vår värld

Och dissonansen är inte önskvärd förstår jag. Men vad händer, berätta vad som sker när man "rycks ur immersionen".

 

[God45]

Referenser är rad och jag har svårt att förstå att någon stör sig på dem. Men det är ju jätteskillnad mellan Mutant och en Fantasy värld. Mutant är ju en framtida version av vår värld så de kan diegetiskt göra referenser. Det är samma som i typ Prince of Thorns där huvudpersonen läser Machiavelli för det är i framtiden. Isekai världar kan också ha diegetiska referenser.

Vi brukar gå med att om någon in character gör en referens finns det en motsvarighet till referensen i världen. Typ ”Ni vet som i den där pjäsen, Star Wars!”

 

[krank]

Och ja, i Marvel t.ex. är det ofta tramsigt att t.ex. Telford ”Tel” Porter av en ren tillfällighet får just teleportationskrafter som ”The Vanisher”.

Du menar lite som urologen med specialisering på sängvätning som heter Läckgren i efternamn?

Ibland sammanfaller såna där grejer helt naturligt, är vad jag vill ha sagt =)

 

[entomophobiac]

Om immersion är ett mål stör jag mig nog mer på "off"-referenser eller att folk har dåligt fokus än på att saker kan vara lite humoristiska. I M:UA känns det som en ganska central del av stämningen. I Trakorien är det en central del av Granströms sätt att skriva.

Men så är jag inte riktigt med på "äkta"-tåget heller.

 

[Deodanders]

Och var drar man gränsen egentligen? Det verkar jobbigt att hålla på och reagera på referenser till vår värld i olika grad. "Åh nej, minotaurer i Kopparhavet! Här har ju aldrig Kung Minos funnits!"

 

[Feuflux]

Det ger namn som direkt har en smak eller en koppling, som är lätta att komma ihåg, och det ger den där härliga känslan man får när man känner igen en referens och känner sig klipsk.

Eller trög för att folk säger att det finns 1000 referenser i ett verk men man själv har bara hittat 4...

Jag blir nog mer distraherad än tycker att det ger något med kluriga namnreferenser. 5 sekunders fniss och 10 sekunder att komma tillbaka till rollspelsfokus.

 

[Genesis]

Och var drar man gränsen egentligen? Det verkar jobbigt att hålla på och reagera på referenser till vår värld i olika grad. "Åh nej, minotaurer i Kopparhavet! Här har ju aldrig Kung Minos funnits!"

Ja, det finns ju sjukt mycket sådana exempel i språket. En rollperson kan inte banta, för det kommer från William Banting. Man kan inte ha en soldat, för det kommer från "solidus", ett romerskt mynt. Du kan inte bojkotta, vara masochist, få ågren …

 

[JohanL]

Ett extremexempel på när man vill undvika sådant är hur Tolkien systematiskt valde bort ord med franska rötter i Sagan om Ringen. Just i engelskan finns ju väldigt ofta en anglosaxisk och en fransk version av samma ord.

 

[Christoffer]

All fiktion måste väl per definition ta vår värld som avstamp. Sen när det kommer till namn är det ju intressant sätt att få vissa föreställningar och idéer som paket på köpet. Har noll problem att kalla något akilleshäl i en värld utan Akilles. Vi förstår betydelsen och vi kan alla antingen anta att Akilles finns eller att något motsvarande finns i denna kultur men för att slippa hålla på med en ordlista nyttjar vi ord nära oss för att förmedla innebörden utan onödiga mellansteg.

 

[God45]

Den värsta syndaren i att gå för långt åt andra hållet är Star Wars. Blade beings istället för Swordsmen? Referenser till aliens som luktar bra iställer för blodhundar med mera…

 

[chrull]

Jag tänkte lite på det här när jag, i min ljudbokslyssning av the Witcher-böckerna, reagerade med avsmak när någon drack ”Spanish Fly”. Det är en referens som går över min gräns till vad som är okej. Och ganska onödig dessutom. Akilleshälar är nog det som balanserar närmast gränsen. Jag skulle nog själv försöka undvika det i skrift, i en ren fantasy-kontext. Men å andra sidan skulle jag ju också bara kunna vifta bort det och anta att akillesmyten även existerar här. Nationen Spanien däremot gör det inte.

Exakt vart jag drar den gränsen beror dock helt på vad spelet är, när det stöts på och på vilket sätt. Någon som drar det vid spelbordet är helt okej, det är ju ändå vi som är här på jorden och har den referensen som spelar, men i skriven in-game text låter jag gärna bli.

 

[Gurgeh]

Ord som refererar företeelser i vår värld är väl lätt att rationalisera bort? Karaktärerna i den påhittade världen talar ju inte svenska, så allt de säger är en översättning. Det skulle snabbt bli ohållbart eftersom så gott som alla ord i språket kommer från ett annat språk som inte existerar i fantasivärlden.

 

[Deodanders]

Personlig anekdot, som väl kan illustrera det där med att vara klipsk och känna igen referenser: När vi spelade Dungeon Crawl Classics så hade min flickvän två rolllpersoner som överlevt den funnel vi kört (Sailors on the starless sea). De hette Kent och Yvonne. Jag tyckte det var grymt, och helt rätt och fint att hon kände sig fri att välja nåt som inte var typ Zabagrothot Stenhjärta osv. Passade fint i min Pynchon-i-Greyhawk-vision.

Det var först när vi spelat klart flera äventyr som det slog mig att det var en referens till de gamla swindie-banden Yvonne och Kent, och fick mig att minnas de eskapaderna med än mer kärlek

 

[Leon]

Alltså, all fantasy är referensfantasy. Ingen hittar på ur tomma luften. Gloranthas referensorgie har redan nämnts. Men titta bara på den mest genomarbetade världen av dem alla: Tolkiens Midgård.

Var kan man börja?
- Midgård/Middle Earth trots att det inte finns någon fornnordisk mytologi.
- Theoden, som betyder (folk) kung på anglosaxiska.
- Elburz, som är en bergskedja i Iran.
- Dunedain, som är en riff på Din Etyn/Dunn Eidean (Edinburgh på brythpnska och gäliska).
- etc etc