Liksom många andra i denna tråd varierar det lite hur mycket jag röstskådespelar, men jag försöker nog alltid instinktivt få in en figurs personlighet i hur jag pratar: en mäktig konung pratar självsäkert, i ett tonfall som inte lämnar särskilt många öppningar för ifrågasättande; en halvt vandöd ugglefamiliar - återupplivad med hjälp av blodsoffer till en ondskefull gud (true story) - pratar gällt, lurigt och kraxande med sin husbonde, och så vidare.
Dialekter är den aspekt där jag är mest kontinuitetsmässigt skiftande. Ett tag försökte jag ge alla olika riken i mellersta Faerun specifika dialekter: dalmål för människor från Dalrike, skånska för cormyriter, mm. Detta blev dock något jobbigt att upprätthålla, utöver att det blev lite väl mycket buskiskänsla. En sak jag dock varit 100 % konsekvent med, av någon anledning, är att alla gudomar pratar med finsk brytning.