Jag har spottat ur mig en massa svar nu och funderar på om jag fattat vad du menar. Vore det ok att ta ett exempel till, både på den fiktion du vill illustrera och det mekaniska som ska representera detta?
OK. Jag tänker mig att jag förlägger detta till ett klassiskt, utmaningsorienterat fantasyscenario, eftersom jag helst av allt vill ha något som går att integrera med detta (alltså, det är nog mindre av ett problem om man har ett spel där detta är det
enda man behöver göra).
Min rollperson är en orchprins, den andra spelarens rollperson är en vätteprinsessa. Orcherna och vättarna har i många generationer bekrigat varandra, men står nu hotade av de grymma och expansiva människorna. Vi har möjlighet att samarbeta och ena våra folk, men kan vi övervinna misstron mellan oss?
Nu har vi flera olika alternativ på hur vi hanterar detta som tagits upp i tråden.
(1) Play to lose. Vi spelar benhårt på vår misstro. Resultatet blir antagligen en tragedi, där våra brister, vår
hamartia, stod i vägen för att vi skulle lyckas. Katharsis uppnås, men det är mindre tillfredsställande i ett spel som också inkluderar problemlösande element.
(2) Externalisera problemet. Våra rollpersoner kan lita på varandra hur mycket de vill, problemet blir för dem att övertyga sina respektive folk om att också göra det. Fungerar, men kanske inte exakt det man letade efter.
(3) Rent rollspelande. Vi känner tillit till varandra när det känns ärligt mot rollpersonerna. Funkar, men i ett spel som också inkluderar problemlösande element, hur kombinerar man dem så att man inte känner sig frestad att känna den här tilliten just när det krävs för att lyckas?
(4) Personlighetsmekanismer. Det här är till exempel Pendragon-lösningen, där mitt attribut Misstrogen (Vättar) sätter käppar i hjulet för mig. Kanske det jag letar efter? Men samtidigt känns det lite inelegant med den sortens tvingande grejer.
(5) Något annat? Någon sorts abstrakt "barriär" som måste jobbas genom i spel?