Jag tycker att det är roligt att en del blir så arga på ankornas närvaro i olika rollspel. Vad är det som är så upprörande? På vilket sätt stör ankorna ordningen?
Förmodligen har det med manlighet att göra. Många rollspel (nej, inte alla, jag vet) handlar om hårda machomän som löser problem med hjälp av sin manlighet. Det kan handla om muskulösa barbarer modell Conan eller om barska utredare eller spioner i trenchcoat. Ankorna är oftast INGET av det där. De är fega, giriga och lite löjliga. Och så har de näbb och tjattrar.
Att ankorna över huvud taget dyker upp tror jag sätter ett irriterande finger på hur det ser ut kring många spelbord (nej, inte alla): ett gäng nördiga män som spelar betydligt hårdare och mer muskulösa machohjältar. Själva har de kanske (nej, inte alltid) ölmage, glasögon och ser lite töntiga ut. Ankorna blir då en sorts skrattspegel: figurer som vi rollspelare själva har mer gemensamt med än vad vi kanske vill erkänna.
Den som ser ut som James Bond, Conan eller Batman spelar kanske inte rollspel. Men då är jag förstås lite fördomsfull av mig. Och ja, jag har själv vissa likheter med rollspelens ankor. Men det gör mig ingenting. Snarare är det något jag vill utforska. Jag är intresserad av det som anses löjligt. Det gemensamma skrattet är en tillgång, inte ett problem. Kvack på er, bästa medankor!