Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 60 - Vad som en gång var
Dag. I det gamla tornet utanför Lincolnsburg håller Danas assistenter upp exotiska fjädrar som doppas i eteriska oljor och doft efter doft sköljer över det Japan-inspirerade middagssetet med dess låga futoner och rykande fat med te och Dana är klädd i en löst sittande mörkblå kaftan och håller upp en nyckel och betraktar den tankfullt som om hon är osäker på vad den låser upp och utanför kretsar vilda fåglar runt tornet och skriker i ilska mot inkräktarna.
Cheryl har sin vita Diorklänning med blomstermotiv och är barfota. Mitch har en röd sidenmorgonrock och är oklädd under den, barfota.
Nyckeln i Danas hand är äldre, en större skåps- eller förrådsnyckel i mörk metall. “Den låg i min ficka, men jag minns inte längre vad den går till. Jag har en del av mina gamla kläder kvar, saker jag lämnade.”
Cheryl nickar förstående. Dana tittar upp på Cheryl. “Det var en annan tid då.”
C: “Var det en bättre tid?”
Dana rynkar pannan och lägger ner nyckeln på det låga bordet. “Nej, det skulle jag inte säga. Nog finns det mycket som är bättre nu. Det var många som var rädda, rädda för vad som skulle komma, rädda för Sovjet, kommunisterna.” Hon skakar lätt på huvudet och ser på Cheryl och Mitch med allvar och tankar om onda tider i blicken. “Nej, nuförtiden är det nog bättre för de flesta.”
C: “Och på andra sidan, var det bättre där?“
Dana nickar och ler ett blekt leende fyllt av smärta och saknad. “Det var en fristad, det var en bra plats, en bra plats för att tänka, vara och leva.”
C: “Jag har bara sett den som den är idag. Jag får känslan av att den är ofullständig, att något har brustit.”
Dana nickar. “Jag tror staden behöver Den Enda, det var hon som ledde oss, han som skyddade oss, hon som gjorde att våra liv betydde någonting. Hur ser staden ut idag, är den fallen, söndrad?”
C: “Övergiven, nedsänkt i dimma.”
D: “I dimma?”
C: “Tät dimma, vi har aktat oss för den men de som oskyddade rör sig i dimman får anletsdrag av det du ser.”
Dana rynkar pannan som om hon inte förstår. “Det… det är fruktansvärt! Vårt paradis verkar förlorat, förstört, av deras svek.”
C: “Då undrar jag om paradiset går att återupprätta.”
Dana nickar långsamt, allt mer målmedvetet. Hennes blick hårdnar. “Jag önskar att återvända, att få återställa det som var. Allt går inte att återställa. De andra är borta... mördade… Jag fruktar att det bara är jag kvar. Jag ser mig omkring här i Cedar Grove och märker att människorna tycks omedvetna eller i alla fall väljer att inte lyssna. Men det finns de som vill ha det vi ville ha. Ett liv med större mening än något man kan ha på denna sida om allt.”
Cheryl lägger huvudet på sned och studerar Dana. “Jag vet inte om jag söker ett annat liv, jag tror inte det. Men vad som än skedde startade ett lågintensivt krig som förs även på den här sidan. Jag skulle gärna se att kriget upphörde.”
Dana ser fundersamt på Cheryl. “Vilka är det som strider?”
C: “Jag tror det är fyra sidor, var och en knutet till ett torn på den andra sidan.”
Danas ansikte vitnar och hennes ögon blixtrar. “Knutna till tornen?! Tornen är Den Endas och endast hans!”
C: “Är det så eller var det så?”
D: “Om det inte längre är så är det avskyvärt.”
C: “Du ville över till andra sidan, kan du färdas dit själv eller behöver du hjälp?”
D: “Det finns de som erbjudit sig att föra mig över till andra sidan men jag vet inte om jag är redo, jag vet inte. Kanske i ert sällskap, men jag är rädd att mitt hjärta skulle brista. Det är inte lätt att känna att ens liv äntligen har mening och sen se att det slås i spillror. Men jag är villig att försöka, någon gång måste jag se med mina ögon vad som har hänt.”
C: “Vi finner då och då anledningar att korsa över, du är välkommen att färdas med oss.”
D: “Vad söker ni då på andra sidan?”
Cheryl nickar åt Mitchs håll. ”Kanske äventyr. “ Hon nickar sen mot sin egen halvtomma tekopp. “Kanske kunskap.”
Dana nickar eftertänksamt och stirrar ner i tebladen på fatet framför henne. “Det låter onekligen som att den andra sidan har blivit farligare, inte längre den trygga plats som vi alla sökte.”
C: “De fyra träter, det är inte säkert så länge det pågår.”
Dana inser något, ser upp på Cheryl. “Är de som bär kalken en av sidorna som strider?”
C: “Ja, och en annan sida har önskat sig kalken.”
Dana skakar på huvudet i förakt. “Dessa värdsliga ting. De korrumperar och förstör. Vad är syftet med denna kalk?”
Cheryl återger kort deras möte med kalken, deras samrör med Butlers, deras möte med pannmännen, att de delat kött med varandra och blivit familj.
Dana ser bestört på Cheryl när hon tystnar. “Är ni då en del av denna familj?”
Cheryl skakar på huvudet, hennes blick är tom. “Inte mer än något annat. Jag tror att vi är en liten bit, en del av alla. Det smärtar oss att det råder ett krig, men du minns den tid som var? Den rätta ordningen?”
D: “Det gör jag, även om förlusten gör det smärtsamt att tänka tillbaka. Det var en bra period i mitt liv. Jag trodde den skulle vara för evigt. Hon var mig nära och jag var i honom. Hon höll mig stark och viril. Sådan var hans välsignelse.” Hon drar handen genom det långa håret och hennes blick är plötsligt mattare, tröttare. “Jag känner att hennes gåva är svagare här. Vissa mornar känner jag mig kraftlös… åldrad. Just därför borde jag kanske återvända.”
Cheryl tittar mot Mitch, olikt honom att vara så tyst. Mitch nickar mot henne och vänder sig mot Dana. “Det som slitits sönder, tror du det kan göras helt igen?”
D: “Jag tror inte allt kan repareras. Jag vet inte helt vad som hänt.” Hon tittar upp mot Mitch. “Men någonstans känner jag att hon finns kvar. Och det ger mig hopp att saker kan bli bättre. Men det ni pratar om - krig, dimma. Det är fruktansvärt att höra. Jag ser gärna att det får ett slut. Jag vet inte hur, bara att de måste betala.”
Cheryls hand söker Danas. “Du har ett värdigt mål Dana, vi vill hjälpa dig, men ditt sinne förmörkas av det du upplever och det du känner. Så länge du bara tänker på hämnd kan inget uppnås, du skulle bara bli den nya förtryckaren och därmed omöjliggöra återgången till utopi.”
Cheryl väntar på att Dana möter hennes blick och Dana ser upp på Cheryl och Cheryls blick är lugn och fylld av medkänsla. “Jag ska bära dina bördor med glädje så att du kan påbörja återställandet. Vill du göra detta?”
Dana ser på Cheryl och en glöd tänds i hennes ögon. Hennes ord kommer långsamt. “Det är vackert att du vill göra det här för mig, Cheryl Stallion. Bara att du är villig ger mig hopp om att framtiden kan ljusna och även om gamla vänner och älskare inte kan återkomma, aldrig kan återfås, så känns det inte längre som att jag befinner mig i en mardröm. Om du vill dela min smärta och hoppas att lätta den så tar jag emot din gåva.”
Cheryl greppar båda Danas händer och ser sen på Mitch som nickar, tagen av den allvarliga stunden, för en gångs skull oförmögen att skämta bort det vackra i Cheryls erbjudande. Det är dags att se vad ritualen som gurun gav dem går för.
Dag. I det gamla tornet utanför Lincolnsburg håller Danas assistenter upp exotiska fjädrar som doppas i eteriska oljor och doft efter doft sköljer över det Japan-inspirerade middagssetet med dess låga futoner och rykande fat med te och Dana är klädd i en löst sittande mörkblå kaftan och håller upp en nyckel och betraktar den tankfullt som om hon är osäker på vad den låser upp och utanför kretsar vilda fåglar runt tornet och skriker i ilska mot inkräktarna.
Cheryl har sin vita Diorklänning med blomstermotiv och är barfota. Mitch har en röd sidenmorgonrock och är oklädd under den, barfota.
Nyckeln i Danas hand är äldre, en större skåps- eller förrådsnyckel i mörk metall. “Den låg i min ficka, men jag minns inte längre vad den går till. Jag har en del av mina gamla kläder kvar, saker jag lämnade.”
Cheryl nickar förstående. Dana tittar upp på Cheryl. “Det var en annan tid då.”
C: “Var det en bättre tid?”
Dana rynkar pannan och lägger ner nyckeln på det låga bordet. “Nej, det skulle jag inte säga. Nog finns det mycket som är bättre nu. Det var många som var rädda, rädda för vad som skulle komma, rädda för Sovjet, kommunisterna.” Hon skakar lätt på huvudet och ser på Cheryl och Mitch med allvar och tankar om onda tider i blicken. “Nej, nuförtiden är det nog bättre för de flesta.”
C: “Och på andra sidan, var det bättre där?“
Dana nickar och ler ett blekt leende fyllt av smärta och saknad. “Det var en fristad, det var en bra plats, en bra plats för att tänka, vara och leva.”
C: “Jag har bara sett den som den är idag. Jag får känslan av att den är ofullständig, att något har brustit.”
Dana nickar. “Jag tror staden behöver Den Enda, det var hon som ledde oss, han som skyddade oss, hon som gjorde att våra liv betydde någonting. Hur ser staden ut idag, är den fallen, söndrad?”
C: “Övergiven, nedsänkt i dimma.”
D: “I dimma?”
C: “Tät dimma, vi har aktat oss för den men de som oskyddade rör sig i dimman får anletsdrag av det du ser.”
Dana rynkar pannan som om hon inte förstår. “Det… det är fruktansvärt! Vårt paradis verkar förlorat, förstört, av deras svek.”
C: “Då undrar jag om paradiset går att återupprätta.”
Dana nickar långsamt, allt mer målmedvetet. Hennes blick hårdnar. “Jag önskar att återvända, att få återställa det som var. Allt går inte att återställa. De andra är borta... mördade… Jag fruktar att det bara är jag kvar. Jag ser mig omkring här i Cedar Grove och märker att människorna tycks omedvetna eller i alla fall väljer att inte lyssna. Men det finns de som vill ha det vi ville ha. Ett liv med större mening än något man kan ha på denna sida om allt.”
Cheryl lägger huvudet på sned och studerar Dana. “Jag vet inte om jag söker ett annat liv, jag tror inte det. Men vad som än skedde startade ett lågintensivt krig som förs även på den här sidan. Jag skulle gärna se att kriget upphörde.”
Dana ser fundersamt på Cheryl. “Vilka är det som strider?”
C: “Jag tror det är fyra sidor, var och en knutet till ett torn på den andra sidan.”
Danas ansikte vitnar och hennes ögon blixtrar. “Knutna till tornen?! Tornen är Den Endas och endast hans!”
C: “Är det så eller var det så?”
D: “Om det inte längre är så är det avskyvärt.”
C: “Du ville över till andra sidan, kan du färdas dit själv eller behöver du hjälp?”
D: “Det finns de som erbjudit sig att föra mig över till andra sidan men jag vet inte om jag är redo, jag vet inte. Kanske i ert sällskap, men jag är rädd att mitt hjärta skulle brista. Det är inte lätt att känna att ens liv äntligen har mening och sen se att det slås i spillror. Men jag är villig att försöka, någon gång måste jag se med mina ögon vad som har hänt.”
C: “Vi finner då och då anledningar att korsa över, du är välkommen att färdas med oss.”
D: “Vad söker ni då på andra sidan?”
Cheryl nickar åt Mitchs håll. ”Kanske äventyr. “ Hon nickar sen mot sin egen halvtomma tekopp. “Kanske kunskap.”
Dana nickar eftertänksamt och stirrar ner i tebladen på fatet framför henne. “Det låter onekligen som att den andra sidan har blivit farligare, inte längre den trygga plats som vi alla sökte.”
C: “De fyra träter, det är inte säkert så länge det pågår.”
Dana inser något, ser upp på Cheryl. “Är de som bär kalken en av sidorna som strider?”
C: “Ja, och en annan sida har önskat sig kalken.”
Dana skakar på huvudet i förakt. “Dessa värdsliga ting. De korrumperar och förstör. Vad är syftet med denna kalk?”
Cheryl återger kort deras möte med kalken, deras samrör med Butlers, deras möte med pannmännen, att de delat kött med varandra och blivit familj.
Dana ser bestört på Cheryl när hon tystnar. “Är ni då en del av denna familj?”
Cheryl skakar på huvudet, hennes blick är tom. “Inte mer än något annat. Jag tror att vi är en liten bit, en del av alla. Det smärtar oss att det råder ett krig, men du minns den tid som var? Den rätta ordningen?”
D: “Det gör jag, även om förlusten gör det smärtsamt att tänka tillbaka. Det var en bra period i mitt liv. Jag trodde den skulle vara för evigt. Hon var mig nära och jag var i honom. Hon höll mig stark och viril. Sådan var hans välsignelse.” Hon drar handen genom det långa håret och hennes blick är plötsligt mattare, tröttare. “Jag känner att hennes gåva är svagare här. Vissa mornar känner jag mig kraftlös… åldrad. Just därför borde jag kanske återvända.”
Cheryl tittar mot Mitch, olikt honom att vara så tyst. Mitch nickar mot henne och vänder sig mot Dana. “Det som slitits sönder, tror du det kan göras helt igen?”
D: “Jag tror inte allt kan repareras. Jag vet inte helt vad som hänt.” Hon tittar upp mot Mitch. “Men någonstans känner jag att hon finns kvar. Och det ger mig hopp att saker kan bli bättre. Men det ni pratar om - krig, dimma. Det är fruktansvärt att höra. Jag ser gärna att det får ett slut. Jag vet inte hur, bara att de måste betala.”
Cheryls hand söker Danas. “Du har ett värdigt mål Dana, vi vill hjälpa dig, men ditt sinne förmörkas av det du upplever och det du känner. Så länge du bara tänker på hämnd kan inget uppnås, du skulle bara bli den nya förtryckaren och därmed omöjliggöra återgången till utopi.”
Cheryl väntar på att Dana möter hennes blick och Dana ser upp på Cheryl och Cheryls blick är lugn och fylld av medkänsla. “Jag ska bära dina bördor med glädje så att du kan påbörja återställandet. Vill du göra detta?”
Dana ser på Cheryl och en glöd tänds i hennes ögon. Hennes ord kommer långsamt. “Det är vackert att du vill göra det här för mig, Cheryl Stallion. Bara att du är villig ger mig hopp om att framtiden kan ljusna och även om gamla vänner och älskare inte kan återkomma, aldrig kan återfås, så känns det inte längre som att jag befinner mig i en mardröm. Om du vill dela min smärta och hoppas att lätta den så tar jag emot din gåva.”
Cheryl greppar båda Danas händer och ser sen på Mitch som nickar, tagen av den allvarliga stunden, för en gångs skull oförmögen att skämta bort det vackra i Cheryls erbjudande. Det är dags att se vad ritualen som gurun gav dem går för.
Last edited: