Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

[Sysp]

[Om ni undrar över det stora antalet kusiner och släktingar som börjar dyka upp i kampanjen nu när den gått ett tag så är det by design. Tabellen för efternamn har bara tjugo entries så nya spelledarpersoner är mer och mer sannolika att vara släkt med någon som vi redan träffat i kampanjen. Och ibland så har vi otur och får fantastiskt förvirrade kombinationer som Cheryl Denton... ]

 

[Sysp]

Scen 49 - Bas

Dag. Musiken är dov och pumpande på skönhetskliniken Beauty and the Bass och rökmaskinen ser till att lokalen är tät och intim och slingrande växter klättrar i rottingen i de låga bäddarna där de ligger och ansiktsmaskerna är av kaffe, valrossfett och menthol och DJ AfroBro är väldigt smal och väldigt vit och väldigt “det” just nu och de gröna lysrören blixtrar lätt till när basen får lokalen att vibrera.

Mitch har knutit Schaums sjal i (eller möjligen till) en banana hammock. Tjejerna har baddräkter så smala att de liknar snören men det är dyra snören.De ligger på britsar bredvid varandra.

Daniel Blair har lång surf-frisyr, bar överkropp och långa vita byxor - han jobbar här och ser till att det finns tillräckligt med tropiska drinkar med guava, gin, sockerlag och mynta. Han nickar gillande åt Cheryls abs. “Riktigt bra, vems verk?”

Cheryl ignorerar honom och ropar till Mitch som inte hörde förra gången. “Tyckte bättre om det här stället när det var Jeniale.” [Oooh, en throwback till scen 1!]

Mitch blundar och njuter. “Basen ska mjuka upp insidorna. Brunt ljud du vet.”

Lauren gillar drinken, Cheryl gör det inte. “Jag börjar få smak för sånt här, bättre än alger.”
Cheryl ger tillbaka sin till Daniel som avlägsnar den proffsigt om än kanske något stött, hon suckar. ”Det är som Annies drinkar.”
L: “Friskt på nåt sätt. Men på tal om Annie - fan vad häftigt det var!”
Mitch skakar på huvudet. “Det kändes först som det hade potential men… vad hände?”
Lauren myser. “Det var fantastiskt. Vi tittade varandra djupt i ögonen och allt annat fadade ut, det var bara vi två omslutna av kosmos själv, bara vi i en ändlös rymd av möjligheter. Det var… fantastiskt!”
Mitch flinar åt Laurens upprymdhet. “Vi får fara dit igen då, hitta nån som var grövre än Cheryl där.”
Cheryl tittar upp frågande, Mitch skrattar. “Inte du, inte du. Om du nu inte vill förstås.” Han flinar. ”Hur var det med Annie? Ni verkade vara nära.”
C: “Kommer du ihåg vad som hände med Bryan?”
Mitch nickar, Lauren lutar sig närmare för att höra.
C: “Jag tror samma sak hänt med Annie.”

Lauren rynkar pannan. “Har hon också försvunnit på andra sidan?”

Mitch tittar på henne, lätt frågande. “Va? Nä, hon menar ju att Annie inte är sig själv, precis som Bryan var superskum.”

Lauren nickar. “Mmm, sant. På caféet, det var som att hon var där och inte på samma gång, som att det fanns ett filter mellan oss och Annie.”

C: “Annie som vi minns henne talade i enstaviga ord och tuggade tuggummi. Det där var inte Annie. Vad det nu är där inuti så kör det Annies kropp som en stulen bil.”

M: “Lite som Dorian Grey då eller?”
L: “Vem?”
Mitchs blick är plötsligt poetisk och djup. “Ja, allt vad vi gör för att synas fläckar vår skönhet så att det behöver döljas med spackel.”

Cheryl tittar skeptiskt på Mitch och rycker sen på axlarna, vänder sig mot Daniel.

C: “En sån till. Fast vodka, skippa ginet. Och guavan, sockerlaget och myntan också.”

Daniel ser först nollställd ut men ler sen brett, försvinner in i dimman för att hämta vodka straight up.

Lauren ryser. “Usch, minns en annan dimma plötsligt.”
Mitch rynkar pannan. “Men Bryan kom ju aldrig tillbaka. Är Annie lost då?”
L: “Men Bryan pratade väl?”
C: “Nej, han grymtade på sin höjd.”
M: “Så vad tänker vi då - att det finns hopp för Bryan eller att Annie inte längre är människa?”
C: “Hade tänkt fråga Annie men det blev inte läge. Vi kanske kan träffas igen och se vad hon tror om Bryan.”
M: “De verkar ju trevliga ändå.”

C: “Fäktas du fortfarande?”
M: “Ett tag tills nästa duell men här i CG är det en av de få grejer man kan göra och känna sig riktigt levande.”

Cheryl sluter ögonen, relaxar på britsen igen.

Mitchs blick försvinner iväg igen, tar en resa i fjärran. “Kommer ni ihåg när vi var tonåringar på Cedar High, första gången man tog kokain, det var så häftigt då, samma känsla som under vattnet med Dennis, samma som första gången jag gick in i ringen med svärdet.” Han suckar. “Cedar Grove börjar tappa charmen, stinget. Men andra sidan - det är nåt annat, nåt mer.”

Lauren nickar långsamt. “Ja. Det är äkta. Det är som när de brände honom på terassen, en dörr öppnades och inget blev som förr.”

M: “Såg du inget sånt i Ryssland, Cheryl?”
L: “Har de inte den där jävla ödledrogen också där?”

Mitch fnyser. “Bara folk som inte har råd med vettiga grejer som håller på med sån. Varför pratar du aldrig om Ryssland?”
Cheryl fortsätter blunda. “Inte så mycket att säga. Jag var mest på badhuset.”

M: “Tänkte du nåt särskilt med svärdsduellerna?”
C: “Mitch, du är som en kompass som alltid pekar på faran. Ta det försiktigt.”

Mitch tystnar och tittar en stund på Cheryl men hon blundar och innan Daniel kommer tillbaka sveper Cheryl en handduk omkring sig och stiger upp och försvinner i dimman.

 

[Sysp]

[Lite housekeeping följer. Spelarna hade valt att bli belönade med en "bok med insikt" av guru Schaum för att de fick stopp på ritualerna i fyrtornet. "Boken" anländer mellan scenerna. Den är genererad med tabeller.]

Skriften ni fått från guru Schaum är en skriftrulle av mörknad näver från före Kristus och är skriven på latin.

Det är en kort men svårläst text och verkar innehålla detaljer runt en ritual med sexuella inslag.

Av allt att döma verkar den inte vara skriven av en människa, meningsbyggnad och referenser är mycket märkliga. [50 x 2 EP om man studerar den i två återhämtningshandlingar]

 

[Sysp]

Återhämtning

[Spelarna hade "förtjänat" en återhämtningsfas efter den intensiva strypyogascenen men valde att skjuta på den lite för att diskutera igenom vad de ville göra. När skriften anlände ville de dock ta återhämtningen för att kunna studera rullen och det gick ju alldeles utmärkt.]

De slår en etta och får återhämta en vecka innan de blir avbrutna.

Cheryl -

1. Läsa rulle (+50 EP)
2. Läsa rulle
3. Söka svar - Hur få fördel på ritualen?
4. Söka svar - Hur få fördel på ritualen? - Hencha badbunny.

Lauren -

1. Undersöka artefakt - Piskan (Perfekt!)
2. Undersöka artefakt - Piskan / Vad kan hunden göra
3. Rekrytera följeslagare - Didi Brooks
4. Söka svar - Vad hände med Bryan?

Mitch -

1. Söka vård (Lyckas)
2. Söka svar - Vem är spionen bland följeslagarna?
3. Rekrytera följeslagare - Kate Bush
4. Rekrytera följeslagare - Willem Dafoe

Piskan
Piskan Lauren hittade på andra sidan barriären visar sig vara en artefakt som samlar känslointrycken från de som blir piskade av den och får de som blir piskade därefter att återuppleva samtliga intryck vid varje rapp.

Speltekniskt gör piskan 1t2L skada och (just nu) 1t6L trauma men traumat ökar vid vissa intervaller beroende på hur många gånger piskan används. Värt att notera är att eftersom piskan gör mer trauma än skada är det sannolikt att man kan piska någon så att de börjar ta kritiska trauman och därmed utvecklar fetischer och/eller fobier, sannolikt för den som piskar dem eller själva upplevelsen.

 

[Sysp]

Scen 50 - Akon

Kväll. VIP-arean backstage på Akons konsert på Bursfield stadium strax utanför Cedar Grove är märkligt mörk och nästan helt tyst förutom de surrande mörklila lysrören i de futuriska ljuskronorna designade av Morrissey och Alana Byrnes drar handen genom håret konstant i ett försök att få bort den glittriga konfettin och Victor Delaney har en svart och röd venetiansk maskeradmask och Judy Delaney sitter med benen i kors på en divan i svart sammet och hennes läpp är blodröd och hennes hår är perfekt blonderat.

Alla väntar på att Akon ska bli klar, musiken har tystnat och publiken är på väg ut. Det är en liten grupp som väntar. Judy Delaney är en ny bekantskap, Vics kusin. Hon är drygt tjugo år, modellvacker, perfekt blonderad och vältrimmad kropp klädd i en svart ärmlös klänning och svarta pumps. Hon har varit tyst, suttit på en divan och betraktat dem medan de småpratat med Vics.

Vics tar av sig masken, vänder den i händerna. “Det är en del av hans rider, jag vet inte varför.” Vics tittar på en skål med gröna M&M. Han rycker på axlarna. “Artister.”

Han tittar på gruppen. “Det var väl bra att vi blev lite färre i kväll.” Han tittar på Alana som nu släppt sitt hår. Hon har en tätt sittande röd klänning och en vit pälsjacka och vita sandaletter, allt från Michael Kors.

Och Vics tittar på Cheryl och ler lite. “Det blir bra att få in er längre i vår gemenskap.” Hon nickar till svar.
Vics ler. “Det blir enklare när vi inte behöver ha hemligheter för varandra.”

Och han tittar på Lauren som tuggar på ett tuggummi som tappat all smak. Lauren ser sig om efter ledtrådar om vad som skall ske härnäst.

De är i en stor loge med utsikt över folkmassan, väldesignad.
C: “Jag måste medge att det här inte var vad jag väntade mig.”
V: “Hurså? Något mer klassiskt?”
C: “Skall jag vara helt ärlig vet jag väl inte vad jag väntade mig, men det var inte backstage för Akon.”
V: “Det är första gången för sällskapet som det passade, han var på genomresa.”
L: “Är han en av er?”
V: “Självklart, ni får träffa honom snart. Vi har haft många medlemmar genom åren. Det ni skall få genomgå ikväll är en viktig del av våra riter, tänkt att stärka våra band och ge er förståelse, och att kunna lita på varandra mer än tidigare. Det är inget vi tar lätt på, men ni har visat ert värde för oss. Med tanke på hur osäkert läget är i Cedar Grove nu så tror jag vi alla kommer att behöva varandra. Något ni vill veta? Vi sätter igång så fort Akon är redo, han brukar vara otålig.”
Vics tittar på Mitch. Mitch nickar och ler brett. “Jag kan inte vänta på att köra igång.”

Mitch har kamelhårskostym, Schaums scarf knuten som en bandana och ett tjockt armband med diamanter. (“Från Akons gruva. Han har stil, jag gillar.”) Han dricker en Daquiri på kamelmjölk.

Akon skakar av sig sitt entourage och stänger dörrarna bakom sig.

“Vics!” ropar han, omfamnar sin vän och skakar honom i axlarna. När han ser Judy nickar han lätt åt henne, inte samma leende där. “Så, vilka är det här?” frågar han medan han torkar svetten ur pannan med en linnescarf med monogram. Scarfen färgas svart av damm och rester av pyroteknik.

Han ler mot Lauren och kommer mot henne. “Ni är?” Hon reser sig snabbt.

L: “Lauren, Lauren Denton. Jag måste säga att jag är ett stort fan av vad ni gör.”

A: “Tack, tack.” Han kysser hennes hand. “Artist, vad skall man göra. Har jag berättat om den gången jag satt i fängelse?”

När han ser Mitchs diamanter nickar han gillande. “Bra smak.”

M: “Mitch Brooks.”

A: “Victor har nämnt er.” De skakar hand.

Akon tittar mot Alana, “Fröken Byrnes, trevligt att träffas igen.”

Alana ser förskräckt ut. “Ja, det var länge sedan, jag är förvånad att ni minns.”

Akon ler brett, lite väl brett. “Jag minns allt.”

Akon vänder sig mot Cheryl. “Och ni måste såklart vara fröken Stallion!” Vics ansikte blir lite stelt när Akon tittar mot honom och Akon säger sedan: “Välkommen miss Stallion. Ursäkta min brådska. Ni förstår, jag flyger igen om några timmar, lite hastigt, men lämpligt.”

“Skall vi sätta igång?” frågar Akon Vics.

Vics nickar åt Judy som går bort till ett mörkt hörn där hon hämtar en rejäl säkerhetstrunk, som hon bär oväntat lätt. Hon sätter den på ett lågt bord. De sätter sig på de lila futonmattorna runt bordet. Judy öppnar kombinationslåset och fäller upp locket. Hon lyfter med varsamma händer upp en bred bägare. Mitchs ögon vidgas, han ler och diamantsmyckena på hans tänder glimmar.

Kalken är säkert fyrtio centimeter i diameter, förhållandevis enkel, och ser ut att vara gjort i matt brons. Anfrätt och åldrad. Den har fyra ben, mer muurikka än ett glas eller pokal. Den ser tung ut men Judy hanterar den ledigt och ställer sedan bort väskan. Hon sätter sig på knä, med benen åt sidan.

Akon tittar på Vics som nickar. Akon blottar överkroppen, han är mycket vältränad, bröstkorgen är ärrad, spår av ett omväxlande liv. Mitch viskar till Alana, “Han måste ha fått de där i fängelset.” Mitch tittar imponerat på ärren.

Vics tar också av sig sin mörka kostymkavaj och rullar upp ärmarna på Tom Ford-skjortan. Även han har ärr på armarna, han tittar på de övriga.

De sitter i en cirkel runt kalken. Judy, Mitch, Alana, Lauren, Cheryl, Akon, Vics. Vics håller ut sina händer och Judy och Akon fattar dem. Alla tar i hand runt bordet.

Vics böjer ner huvudet och intonerar på engelska.

“Väktarna är samlade, bärarna svarar mot kallet, kalken skall bevaras.”

“Mörkret skall motas bort, ljuset skall skina hos alla och envar.”

“Vi är alla, vi är ett. Vi vet allt och allt vi vet skall vi alla veta.”

“Våra kroppar skall bära kalken, och vi skall bära varandras kroppar.”

Vics släpper deras händer och drar upp en lång kniv ur byxlinningen. Han håller armen över kalken och skär en strimla kött ur underarmen, en halv centimeter bred eller så, det är en rejäl bit, han låter blodet droppa innan han med kniven släpper remsan ner i kalken. Det är som att luften resonerar med varje droppe blod som träffar kalken och när köttet villigt släpps ner i kalken går en tryckvåg genom rummet.

Vics räcker kniven till Akon som skär en bit kött från sitt bröst och likt en ivrig trupp studsar blodsdropparna ner i skålen. Luften vibrerar med varje träff.

Akon ger kniven till Cheryl medan han ser henne i ögonen. Hon tar tveksamt emot den. Hon söker ett lämpligt ställe att skära och offrar till slut sin fingerspets. Blodet och köttet landar i kalken.

Lauren tar emot kniven, hon skär på samma sätt som Cheryl, en flisa av fingerspetsen. Det varma blodet pulserar genom rummet. Vics söker Cheryls ögon men hon tittar över kalken mot Judy och Mitch och ser inte det och samtidigt ser Lauren Vics blick och den är mångbottnad och full av känslor där svartsjuka är en av dem.

Alana blottar sitt bröst och skär en bit och tar med båda händerna och droppar blodet i kalken och Mitch noterar att Alana har samma märkliga blick som hon får vid adrenalinpåslag där hon verkligen lever och köttbiten faller ner i kalken och med skakande händer sträcker Alana kniven till Mitch.

Mitch tar kniven och skär bort en bit av insidan av sin kind och tittar på biten innan han släpper ner den i kalken medan blodet droppar i hans mungipa.

Judy tar kniven och ser kallt och oimponerat på Mitch. Inte ifrågasättande, bara obrydd, han är det mest oviktiga i hela världen. Hon håller fram sin kritvita högerarm och skär en större remsa än männen, obrydd av smärtan. Hon släpper den i kalken, den är så stor att de kan höra den möta metallen. Luften vibrerar kraftigt. Vics rynkar på ögonbrynen, Judy ler kallt mot honom.

 

[Sysp]

Scen 50 fortsätter

Vics tar en näsduk och torkar av kniven och vrider ur näsduken över bägaren innan han stoppar tillbaka kniven i byxlinningen.

Därefter lägger han sina händer på kalkens rand och hans blick manar de andra att göra detsamma och den är nästan isande kall när deras fingertoppar nuddar vid den ojämna kanten.

[De slår Karisma - Cheryl och Lauren lyckas, Mitch misslyckas (fem lätta trauma), Alana fumlar (fem kritiska trauman vilket resulterar i mardrömmar).]

Deras fingrar verkar sträcka sig genom ytan på den matta kalken och de känner plötsligt en mörk närvaro i rummet, en förnimmelse av en varelse som välkomnar dem in i familjen som en mor som mottar nya barn till sin skara, känslan av en gemenskap och samhörighet med förpliktelser, att vara sanna mot varandra och inte svika varandra och inte ha hemligheter för varandra, att inte lusta åt andra, inte ha några som helst intressen förutom de som ingår i familjen.

Mitch får en djupare förnimmelse av en blottad tandrad med spetsiga tänder glimmandes i mörkret, ett grin utan underkäke.

Vad Alana såg får hon berätta själv men Mitch märker hur hon flämtar till och det rycker i hennes händer men hon lyckas hålla kvar dem tills de andra släpper. Hon sneglar på Mitch med vida ögon, där finns ett korn av fasa, hon söker något tryggt hos Mitch. Mitch tar diskret hennes hand och försöker trygga henne, ser henne i ögonen, gemensamt minns de mötet under den blodiga himlen då de verkligen såg varandra för första gången och hennes oro stillas för stunden.

Vics nickar åt Judy som tar fram en liten Bunsenbrännare, hon tänder den och för den röda lågan mot fyrfatets undersida. Lukten av bränt kött är angenäm när köttet karamelliseras, det luktar som när man steker fin biff.

Akon ler och sträcker sedan armen över kanten på kalken och greppar en bit kött ur och drar runt den i blodet som för att suga in all smak och kraft. Han bjuder den till Cheryl som tvekar lite men sen rycker mentalt på axlarna och inser att det här är en del av spelet och kanske inte så mycket konstigare än en grillfest i en limousine och tar köttbiten från Akon och för den till munnen och äter den.

Vics nickar åt Cheryl att hon skall bjuda Lauren. Hon gör så, det smakar som okryddad kyckling. De lägger på nytt händerna på kalkens rand. Samma puls, den här gången är de beredda, en känsla av gillande och bekräftelse kommer över dem, det är tillfreds med dem.

Alana ger Mitch en bit, inte så stor. De sätter händerna mot kalken och deras händer tar i varandra när de smeker den ojämna kanten och de känner att de är varandra närmare än någonsin.

Mitch bjuder Judy att äta, han sträcker varsamt och elegant över den. Hon tar biten från Mitch, hennes händer är perfekt manikyrerade, hon tittar på honom medan hon tuggar, utan njutning, sakligt.

Judy bjuder Vics som tittar forskande på biten som för att förstå vem han äter. Slutligen ger han Akon en bit som ser att det finns några stycken kvar, nickar, och Vics äter dem och slickar sedan sina händer rena.

Vics lägger sina händer mot skålen. Igen greppar de varandras händer i en cirkel, de känner en puls färdas hand till hand, det är elektriskt och går snabbare och snabbare, de får en känsla av att de som har funnits före också finns i dem, de som vaktat och burit kalken tidigare nu är del i deras själar. Men närvarande är också något mörkt och vårdande, närande, ätande och tärande, som vill dem alla väl, vill att de alltid skall vara en del av varandra. Pulsen avtar. Deras andning saktar in och de släpper varandras händer.

Akon tittar ner en stund, som för att samla sig, och tittar sedan upp och flinande dunkar han Vics i ryggen. Vics tittar mot Judy som nickar och reser sig i en vig rörelse och hämtar säkerhetslådan. Akon utropar “Härligt!”, han tar Cheryls hand och drar upp henne på fötter och omfamnar henne glatt och hjärtligt. Han håller henne med utsträckta armar och hälsar henne välkommen. “Fan vad härligt! Välkommen! Underbart! Nu är det vi! Så här starka har vi sällan varit.”

Akon går vidare, omfamnar de andra på samma sätt. Judy lägger ner kalken i säkerhetslådan. Vics tar Cheryls hand.

Akon omfamnar Mitch, de kramas hjälteligt som riktiga män. Akon tar fram dyr champagne, de dricker direkt från flaskan. “Äh, glas? Vi är familj nu.” Mitch dricker girigt, alkoholen bränner i såret i kinden, och sedan sträcker han flaskan mot Alana, hon dricker i stora klunkar, slukar den dyra drycken. “Det där var intensivt.”

Mitch nickar. “Ja, sjukt intensivt.” “

Vad såg du?” frågar de varandra samtidigt.

M: “Tänder, förnimmelsen av att vara en.”

Alana ryser till. “Jag fick en känsla av vad som skulle hända om vi inte var en del av familjen, så här djupt har jag inte varit tidigare.”

Mitch nickar tankfullt. “Jag trodde att jag hade problem med familjen, men det här är något annat. Jag vill djupare, alltid djupare.” Han ser henne i ögonen. “Följ med mig till den djupa delen av poolen.”

Alana drunknar i Mitchs ögon. “Var med mig ikväll. Även om jag känner att jag aldrig kommer att vara ensam, vill jag vara med dig i kväll.”

Mitch nickar, ovanligt allvarligt. “Ja, men först är det fest.”

Han nickar mot Akon som ler ett brett leende och kvällen är sen men har bara börjat.

 

[Sysp]

[Jag rullade platsen "Backstage" för scenen och hittade sedan en "Random Artist Generator" på nätet och slog på den. Vips var de på konsert med Akon, lite oortodoxt ställe att invigas i ett uråldrigt sällskap av kalkbärare men väldigt passande för kampanjen. Vi googlade lite Akon innan scenen och om det är någon artist som skulle kunna vara en Kuf-magiker så är det väl han, så mycket mystiskt i hans backstory och beteende.]

 

[Sysp]

Scen 51 - Lauren och Jayne

Kväll. Rollerbladeparken är exklusivt bokad för launch-partyt för Idle in my secrets och executive producer Alexander McQueen är där och hans senaste besatthet är smaragdrankor så större delen av världens bestånd av den utrotningshotade, turkosa växten hänger från takarmaturerna och den grönblåa belysningen ger en känsla av att befinna sig under vatten och Jayne Carters polo är rödvitrandig och Guerlain och hennes kjol är svart och rak och smal och Valentino och hon försöker le och lyckas nästan och DJ Beatastics spelar mest raggadub och dubreggaeton och regular dub och dubreggaefusionacidjazz.

Laurens typ av musik. Lauren har slappnat av och bär street - stentumlade jeans och en svartvitrandig blus från Dior. Rollerbladeparken är smockfull med skådespelare, crew, producenter och statister. Regissören Ingelmann är frånvarande, ingen vet varför, men alla vet att han är på rehab. Willem Dafoe är inte där.

Jayne glider anspråkslöst runt med en Nikon F6, MecaBlitz. När hon och Lauren ser varandra kindpussas de, det var länge sedan. Jayne ser att Laurens glas är tomt och tar henne om armen och drar bort henne till baren.

L: “Det var förjävligt med vad som hände med din syster, jag förstår om du inte vill prata om det, jag ville bara säga hur jävla sjukt det var. Inte för att det angår mig, men vet du något om hur det gick till?”

Jayne tittar på Lauren, “Vänta.” Hon vänder sig mot baren och beställer två MindEraser (vodka, kaffelikör och club soda).

Jayne gnider sin nacke. “Jag vet nog för lite, vet du något?”
Lauren skruvar på sig och tar en klunk, hostar till, det var mer vodka än vanligt. “Vi såg henne först när hon var död, det var Sean som hade henne.”
J: “Jag tror inte det var Sean som gjorde det.”
L: “Vem skulle i så fall ha gjort det?”
Jayne blick är hård, hon stirrar på de upplysta flaskorna bakom baren. “Jag vet inte, men jag skall ta reda på det.”
L: “Min känsla för Sean Dennis var att han mest var intresserad av de döda.”
J: “Vad menar du “var”, att han är försvunnen?”
Lauren skruvar lite på sig. “Skulle vi kunna gå någonstans där musiken är tystare?”

Jayne tar Laurens hand och leder henne genom havet av statister och crew, bort mot en trapp som leder upp till etagen på andra våningen. Hennes röda stilettklackar klickar mot trappan. Jayne sparkar av sig skorna i VIP-loungen och bjuder ner Lauren i en mjuk soffa.

L: “Du råkar inte ha något att röka?”

Jayne tar sin svarta väska från Piaget, och tar fram ett paket menthol. De röker.

L: “Jag försöker sluta, men det händer så mycket sjuka saker...”

Jayne skrattar till, risken att de dör av cancer är försumbar. Lauren beklagar sig över att de missfärgar tänderna, det känns som ett mer påtagligt problem.

J: “Hur är det med Mitch då?”
L: “Jag vet inte vad man skall säga, varje gång man tror att man vet var man har honom gör han något helt annorlunda.
Jayne fnyser lätt. “Som vanligt då.”

Lauren berättar om en historia hon hört om när Mitch var på barnkalas, de såg Pongo, alla barnen hejade på hundarna, nästa dag hade Mitch prickig päls på förskolan.

J: “Han måste ha speciella föräldrar.”
Lauren rycker på axlarna och tar ett bloss. “Jag har känt honom i två år, jag har aldrig träffat dem, jag vet inte om de ens finns.”
Jayne ler snett och utan glädje. “Det måste vara speciellt att vara Mitch.”
L: “Jag är avundssjuk ibland, han vet alltid var han ska.”
Lauren tittar på Jayne. “Du har ditt foto, det är riktigt och viktigt för dig. Men Mitch, han är bara Mitch.”
Jayne stirrar ut i luften. “Ja. Han är väl det, bara det, bara Mitch, ingen utveckling.”

L: “Ni hade väl något på gång?”
Jayne tittar på henne. “Ja, alltså, det var väl inget tal om villa och vovve.”
L: “Nej, vi vet hur det hade slutat. Men ni ses inte? Han verkade nästan besatt.”
J: “Jag vet inte vad han bryr sig om om jag skall vara helt ärlig. Bara vad han inte bryr sig om.”
L: “Han är som en guldfisk, kan bara se det som är framför honom, vänder han på sig är allt annat försvunnet.”

J: “Ja, det är väl så. Jag tror Aimee skulle vilja träffa er igen.”
L: “Vet du mer? Vad Vanderheim gör för nånting?”
Jayne ler, frågan roar henne. “Ja … det är ju … en fotostudio, eller hur Lauren?”
Lauren ler. “Ja, och Sean Dennis står högt i sin fyr och leder båtar in i hamn.”
J: “Ja precis, men inte nu Lauren, eller hur?”
Lauren slutar le. “Nej.”
Jayne blick blir forskande, Lauren skruvar på sig. “Han kanske var på för djupt vatten, litade på fel personer.”
Lauren nickar tyst. “Man skall vara försiktig vem man litar på.”

Jayne rycker på axlarna. “Men Aimee vill träffa er.”
L: “Du kanske kan ordna något.”
J: “Kom, hela entouraget, alla är välkomna.”

Lauren tvekar lite. “Är det alltid sådana där shakes gjorda på alger och annan hälsomat med henne? Jag vill inte stöta mig med någon, men i så fall måste jag äta innan.”

Jayne skrattar till. “Jag skall ordna något.” Hon plockar upp kameran. “Får jag ta en? Du ser grymt fierce ut ikväll.“

Lauren sträcker på sig, antar modellform. “Självklart!”

J: “Luta dig över relingen och titta tillbaka på mig, sådär snyggt över axeln som ni modeller gör. Här, ta en ny cigarett.”

Och Jayne tar Laurens porträtt.

 

[Sysp]

Scen 52 - Mitch och Dana

Kväll. De enorma sequoiaträden i Naper Woods står som mörka jättar upplysta underifrån av kallt strobeljus i takt till den pumpade rave som pulserar i skogen och en privat helikopter svävar över skogen och vinden rister i träden och strålkastarna sveper fram och tillbaka och de unga vackra höga sträcker sig efter det vita ljuset och fångas av rytmen och bildar cirklar och trianglar och linjer och punkter och Yoko Onos fallosliknande pelare är spetsiga och mörka och vassa och delvis fläckade av oaktsamt blod från rusiga festande och Danas klänning skimrar i vitt och grönt och hennes hår är vackert och blont igen och liknar en gloria i vinden från helikopterns blad.

Mitch har ett genomskinligt linne, svarta bodypaintade byxor, Schaums näsduk som en röd bandana och vintage Doc Martens, lysande armband.

Han är lite småhög, rör sig genom folkhavet. En blond tjej med perfekt page som han sett förut glider fram till honom och grabbar tag i hans ansikte och kysser honom på munnen och damens andedräkt är högprocentig och hennes ögon är milda och dimmiga och hon ler stort och euforiskt och Mitch besvarar kyssen ivrigt men ointresserat.

Hans ögon letar sig vidare och fastnar på Dana. Dana tittar upp och likt Galadriel glider hon genom ravet och hennes klänning är så lång att han inte ser hennes fötter. Det är en lätt obehaglig känsla när träden böjer sig och hennes hår verkar skina av sig själv. Mitch flyttar undan modellen och på darrande ben rör han sig framåt för att möta Dana.

Hon greppar klänningens sidor och niger lätt, Mitch bugar djupt.

“Mitchell”, säger Dana, hennes röst är låg men han hör henne kristallklart genom den pulserande musiken. “Trevligt att se er här.”

Mitch nickar. “Detsamma. Jag har tänkt på dig sedan vi sågs senast. Hur … hur det är med dig.”

Han stirrar på punkten mellan hennes bröst där pålen en gång satt. Hon följer hans blick och smeker sig över stället med fingrarna. “Det är bra nu.”

Hon tar mjukt hans hand och glider vid hans sida ut i skogen. Stigen leder nedåt och slutar vid en mörk bäck, endast upplyst av fjärran helikopterljus och avlägset flimrande stroboskop.

Hennes klänning glimmar, han är osäker på om det är drogerna, hjärnan försöker förvirrat samla intrycken samtidigt som en del av den uppmanar honom att chilla.

Dana sätter sig i skräddarställning. “Jag tror aldrig jag hann tacka er.”

Mitch sätter sig framför henne, poserande som en Adonis. “Det behövs inte, att du är här, att du lever, att du finns, det är nog.”

Dana ler milt mot Mitch. “Jag är mycket tacksam. Det kan vara svårt att förstå hur det är att befinna sig i den situation jag var i.”

Mitch ryser vid tanken.

D: “Jag har tänkt mycket på dig och dina vänner, vårt avsked blev plötsligt och lämnade många frågor. Jag förstår att du säkert har frågor till mig. Ska vi byta? Fråga för fråga.”

Mitch nickar. “Absolut, du får börja.”

Dana ler. “När ni kom till mig på andra sidan, besökte ni då staden i dalen?”

Mitch skakar på huvudet. “Nej, vi har bara varit på platsen vi mötte dig, vi är nya på andra sidan.”

Dana nickar. “Vad vill du veta?”

M: “Den Enda, vad är den Endas mål?”

Dana nickar eftertänksamt. “Det är en enkel och svår fråga, jag skall försöka besvara den. Den Enda erbjuder något mer än vad som finns här. Mer än vi kan uppleva på den här sidan gränsen. Vi var lyckliga och jag var hennes prästinna. Han tog väl hand om oss. Jag känner henne inte längre. Vet du vad som hänt med honom?”

Mitch skakar på huvudet. “Nej, bara att jag vill djupare, det här är bara platt.” Han slår ut med armarna. “Men på andra sidan, där har jag sett något mer, något verkligt. Men vilka krafter som finns där har jag först nu börjat få upp ögonen för.”

Dana nickar. “Vad vill du veta?”

M: “Du frågade om staden i dalen, vad är det för plats?”

D: “Det var där vi levde, vi som var utvalda, det var en lugn och trygg plats. En plats för tillbedjan, reflektion och meditation. Ett djup som saknas här i …”Hon ser sig om. “... särskilt här i Cedar Grove.” Hennes ansikte får en mask av avsmak. “Aldrig trodde jag att jag skulle behöva kalla det här mitt hem.”

Danas ansikte blir neutralt igen, hon ser Mitch i ögonen och han ser en hårdhet och en smärta välla upp till ytan. ”Det finns ett antal män och kvinnor som vaktar en kalk.“ Mitch nickar. “Är det någon du stött på, vad kan du säga om dessa?”

M: “De kallar sig Butlers, de finns här i CG, men verkar ha spritt sig över hela god-fucking USA. Men här verkar det som släkten Delaney är höga - Vics eller Victor rättare sagt och hans kusin Judy, hon verkar ha kalken just nu.”

Danas röst är långsam, hon drar på orden.“Victor Delaney, Judy Delaney säger du. Jag skall minnas dessa namn. Är din fråga varför jag vill veta?”

Mitch är tyst en stund.

M: “På andra sidan såg jag fyra torn. Vad är tornen?”

D: “Tornen är pelare som ankrar våra värderingar, den Endas värderingar. Hon står för lust. Han står för kreativitet. Hon står för uppmärksamhet. Han står för gemenskap. Tornen ankrar dessa värden och minner oss om dessa. Om det skulle krävas att Vics och Judy fick betala för de oförrätter som gjorts den Endas folk, skulle du då gråta av sorg eller glädje?”

Mitch blir tyst, han tänker länge. “Jag har inga känslor för dem, varken sorg eller glädje, det finns inga tårar för dem, de är inte värda sådana känslor från mig.”

Dana nickar bistert. “Vi är få nu men vi blir fler. Till slut skall de få betala.”

M: “Kan du lära mig mer?”

Hon ler som en mor ler mot ett nyfiket barn. “Jag tycker om er, Mitchell Brooks, din själ är ren. Jag kan lära dig… mycket. Och jag känner att du kan lära mig en hel del också.” Dana tittar Mitch djupt i ögonen. “Jag har hört om detta... Orbis, vad är det för någonting? Det verkar vara en viktig sak i folks liv?”

Och Mitch tar fram sin diamantprydda smartphone ur sin becknarväska och ålar sig fram mot henne som en orm och Dana ler och bjuder honom plats i sitt knä så att han kan visa henne Orbis hemligheter.

 

[Sysp]

Scen 53 - Cheryl och Annie

Tidig kväll. Modevisningen för Balenciaga i Berlin Hall har Mad Max-tema och bilarnas sågklingor vrålar och skriker där de flankerar de underklädda modellerna som likt gladiatorer visar upp sig en efter en till publikens avmätta applåder och kamerorna blixtrar och flammor slår upp längs den sandiga catwalken som dammar när stilettklackarna repar den och Annies huvtröja är grafitgrå och anspråkslös och noname och hennes hår är i tre långa röda flätor och hon andas tungt och ler brett när modellernas blänkade, oljade, sotade kroppar passerar förbi henne och Cheryl på frontrow.

Cheryl är klädd i en vit spetsklänning med blomstermönster (vintage Dior). Hon har glidit in i Annies sällskap, det blir tydligt att Annie har status då platser på första raden med lediga platser på båda sidorna direkt blev lediga för henne. Annie och Cheryl har fått var sin goodiebag som innehåller en spirulinajuice, en nallebjörn med ett utstucket öga och en designershiv som ser ut att vara skapad i vildmarken så att du kan skydda dig mot andra som vill ta din bensin.

Annie tar upp flaskan med spirulinajuicen och för den till läpparna utan att slita blicken från catwalken. Hon tycks exalterad över varenda skapelse som passerar förbi, dricker lite och ser ner på flaskan och tar girigt en klunk till, till synes njutande av varje droppe. Hon ställer ner flaskan och handen söker Cheryls som greppar tillbaka med samma styrka. Annie håller Cheryls hand varligt men fast, inte kyligt.

Annie sliter blicken från catwalken och tittar mot Cheryl. “Jag är glad att jag fick träffa dig igen. Det blev fel sist, kan du förlåta mig?”
C: “Det finns inget att förlåta, jag ville veta mer och du gav det till mig.”

Annie tittar på Cheryl och ler varmt. “Jag gillar dig, din själ är vacker.”

Ljuden från catwalken suddas ut och det är som att de är i en egen liten bubbla när Annies blick möter Cheryls och håller den stadigt.

C: “Jag kände Annie.”

Annie nickar. “Jag förstår, jag anade det.”

C: “Finns hon där inne?” Annie nickar igen. “Ja.”

C: “Jag har en vän, första gången vi färdades till den blodiga himlens land var han inte sig själv, som att någon var istället för honom som du är istället för Annie.”

Annie nickar förstående, hennes blick är mild. “Jag beklagar det som hänt din vän, men vi är båda här. Vi är tillsammans, vi är så nära som någon kan vara, vi älskar varandra.”

Cheryl smeker Annies kind, den riktiga Annies kind. “Är det alltid så att... den första är kvar där inne? Kan jag få tillbaka min vän om jag finner honom?”

Annies leende blir lite svagare, bleknar, försvinner, hon tittar ner i knät och ser sen upp på Cheryl. “Det beror helt på vem som är hos din vän, men jag skulle aldrig göra något för att skada Annie, hon är mitt livs kärlek.”

A: “Var er vän älskvärd? Kan någon fattat tycke för honom som jag gjort för Annie? Var han omtyckt?”

C: “Han var en av oss och det har ett visst värde, vi har alla våra flockar att se till, eller hur?”

Annie svarar, “Ja, ja så är det. Jag vet inte vad du vill Cheryl Stallion.” Hon ser allvarlig ut. “Jag hoppas inte vår förening, min och Annies, skrämmer dig?”

C: “Det är helt säkert så att den skrämmer mig så att jag darrar. Men min nyfikenhet vann den här gången också. Jag kan dela av mig själv men jag vill inte ge upp mig själv, förstår du skillnaden?”

Annies ögon smalnar, hon försöker förstå men Cheryl är osäker på om hon gör det.

Annies ord är lite långsamma, som att hon smakar på dem alla. “ Vad kan vara mer vackert än att vara varandra så nära som en kan komma? Att dela allt, samma andetag, samma intryck, hela dagen, alla soluppgångar. Nej Cheryl Stallion, jag tror inte jag förstår.”

C: “Att vilja vara sin egen, att aldrig vara unik, att ständigt vara bunden till någon annan. Det skrämmer mig, Annie.”

Annie nickar.

C:” Jag kan vara din vän men jag vill aldrig vara som du.”

Annies blick är öm och hennes ton mild. “Jag vill gärna vara din vän, Cheryl Stallion. Och jag ska förtjäna din vänskap.”

Cheryl reser sig, böjer sig och kysser den andra ömt på kinden.

 

[Sysp]

Scen 54 - Perspektiv

Kväll. Cheryls vita Porsche är fylld av shoppingpåsar från Burberry, Dior, Dolce & Gabbana, Shiseido och Saturn Return och Mitch och Lauren och Resina Drive är fylld av Ferrari, Tesla och Dodge men rytmen är hög och trafiken rinner som röd lava nerför backarna som flankerar Jerdina Shores svarta klippor och kritvita stränder och exklusiva beach hut restauranger med en till tre stjärnor och explosivt dyra drinkar och månen är full och natten är sval och stämningen är tankfull i baksätet i beige skinn och från radion sjunger Kate Bush eteriskt om svindlande höjder.

Cheryl kör bilen med tysk precision. Samma vita klänning som när hon träffade Annie tidigare under dagen.

Lauren har precis varit på ett fotouppdrag och är iklädd en röd, tätsittande, avslöjande klänning från Balmain.

Shoppingkassarna är Mitchs fynd för dagen. Han har på sig en sidenskjorta, röd blazer och röda kostymbyxor i funktionsmaterial, nöjd över fynden, nyinkommet och extra dyrt, bland annat en Burberrybasker som han förväntar sig stordåd av. Han har knutit Schaums näsduk som en kravatt.

Mitch blickar ut över Cedar Groves mörka kust avslappnat, blicken likt en död fisk, vinden i hans rufsiga hår.

Lauren leker med handen i vinddraget. “Jag träffade Jayne, hon sa att Aimee ville träffa oss igen, jag sa att vi var intresserade.”
Mitch tittar inte på henne, mumlar lite. “Jag tycker inte vi kan dra dit utan kalken.”
Lauren rycker på axlarna. “Det lät inte som att vi behövde komma med något, att vi var välkomna utan, med oförrättat ärende.” Lauren sluddrar, det bjöds på det ena och det andra på tagningen.

Mitch lutar sig fram brevid Cheryl. ”Hö, Cheryl. Vad tycker du?”
Cheryl kör på autopilot men hennes hjärna processar alla intrycken för dagen. “Ska jag tycka något?” Hon sneglar på Lauren i backspegeln. “Vill Aimee träffa oss?”
L: “Jayne sa så i alla fall. Fick intrycket att hon var angelägen.”
C: “Länge sen jag träffade Aimee. Tror du på det där, Lauren?”
L: “Vanderheim vet ju nånting i alla fall. Det är ju inte en slump att de vill ha kalken. Och efter det som hände med Vics så vet jag inte om det är Butlers som jag vill gå djupare in i. Inte om det finns alternativ.”

M: “Jag träffade Dana.”
Laurens ögon blir stora. “Dana. Den Dana?”
Mitch nickar bistert. “Det var Butlers som gjorde så där mot dem.”
Laurens ögon blir ännu större. “Fyfan så jävla sjukt.”

M: “Alltså Akon var ju jäkligt schysst men jag tycker de är rätt creepy, Butlers.”
L: “Jag sa ju det!”
M: “Ja. Du gjorde det. Men Cheryl, du och Vics har ju nåt på gång, vill inte sumpa det.”
Cheryl håller ögonen på vägen. “Han ringer aldrig.”
Mitch spottar ut ordet. “Svin.”

C: “Så du pratade med Jayne alltså?”
L: “Precis.” Mitch tystnar igen, han inser att han kanske inte är bäst på att ringa heller.

L: “Jag träffade henne på rollerparken.”
C: “Hur var det med henne?”
L: “Jag tror det var bra. Vi pratade om Rain. Hon trodde inte det var Dennis som gjorde det. Att han inte dödade folk, att han bara var intresserad av dem när de väl var döda.”
M: “Han verkar ju mer varit i branchen att rädda folk.” Mitch tittar ut över mörka vattnet. “Vi kanske ska komma med kalken. Särskilt om det inte var Dennis som dödade henne, då förtjänade han ju inte…”

Mitch tystnar. De åker en stund utan att säga något.

M: “Vi kanske borde fixa kalken. Jag tycker hon är otäck. Vill inte komma dit tomhänt.”
C: “Vem är otäck?”
M: “Aimee Vanderheim.”

De andra nickar stumt, tystnaden lägger sig igen, trafiken susar omkring dem.

På höjden har man bra utsikt, Cheryl stannar motorn, kliver ut, brisen rycker lite i hennes klänning.
Mitch hoppar upp på vägräcket vid kanten och blickar ut.
Lauren tar sig omständigt ut ur bilen, ställer sig mellan dem och gnider axlarna för värme.

M: “Tornen. Dana pratade om dem.” Mitch återger kort Danas summering om tornen.

L: “Hon sa inget om den där fladdermusen?”
M: “Den Enda?”
L: “Är det Den Enda?”
M: “Jag frågade inte.”

L: “Det finns ju den där grinande döskallen också. Finns det ett sånt väsen i varje torn?”

C: “Undrar om de hade varsitt föremål också, att vi rubbade nåt när vi gav Butlers sfären?”
M: “Har inte sett nåt föremål hos Schaum.”
L: “Det är ju inte detsamma som att han inte har nåt. Men kalken. Cheryl? Vad säger du? Vill inte göra nåt?”

C: “Jag kände nåt när vi var med Akon, att vi inte var ensamma. Måste veta vad det är för något innan vi följer de tankarna särskilt mycket längre.”
L: “Precis den känslan fick jag också, ett väsen som såg mig.”
Mitch nickar. “Den tandade.” Han ryser. “Det gav inte så mycket mersmak.”

L: “Men det vi såg i sfären då? Det låter kanske konstigt men jag tror inte att det väsenet var ont, ville oss ont.”
C: “Finns det något som verkligen är ont, Lauren? Det är alltid en fråga om perspektiv.”
L: “Att kedja fast någon i en säng med en påle genom bröstet.”
C: “Vad var fastspänt då? Var det en nåd att inte döda? Var det något som var farligt?“
Mitch ryser vid tanken på träden som böjde sig när Dana vandrade i skogen.

L: “Vad gör vi då? Träffa Aimee? Besöka staden i dalen?”
C: “Dalen är nedåt i dimman?”
M: “Det måste det väl vara.”

C: “Jag vet gärna mer innan jag träffar Aimee. Jag pratade med Annie eller den som är i Annies kropp och vad det än är så menade den att Annie är inne där nånstans. Jag undrade om det finns hopp för Bryan och fick inget entydigt svar men då kanske Bryan finns där någonstans. Att återvända till andra sidan och besöka dalen kanske låter oss lösa fler mysterier än ett.”

Lauren nickar. “Så då ger vi oss av till den andra sidan.”
Cheryl nickar. “Då ger vi oss av.”
Mitch nickar, lite exalterad över att få återvända till världen bortom barriären. “Det kanske också kan visa sig vem som är mullvaden när vi är där.”

 

[Sysp]

Scen 55 - Staden i dalen

Kväll. Förnimmelsen av rum och lukten av den igenbommade modebutiken försvinner och ersätts av sprakande tomhet och frän virvlande ånga och vit hetta slår emot Alanas och Mitchs ansikten och Lauren har provat med solarieglasögon istället för lera och Richard har också provat av solidaritet mot henne och Cheryls tunga är sträv av vin och Kims hand är sval i hennes och Tims är kallsvettig.

Känslan av rum istället för rymd återvänder och sprakandet i öronen avtar och de öppnar ögonen och ser matsalen i Danas grottor omsluta dem med mörker och stendamm.

Cheryl drar leran ur ansiktet och gör uzin redo, nickar åt Mitch. “Då så. Seans grisar kan ju vara här.”

Mitch rycker på axlarna. “Flera veckor sen, borde vara lugnt.”

Lauren kollar att alla är med, går runt bland dem och får dem att säga ett par ord så att hon vet att de är de och inte tysta som Bryan. Richard söker hennes blick när hon passerar och hans ögon är desperata och hon förstår plötsligt att nekrotiska grisar är något han verkligen inte ser fram emot att träffa igen och hon tar hans hand och kramar den och hans blick lugnar sig och tacksamhet väller genom hans varma hand när han kramar hennes.

Gruppen samlar sig och Mitch leder den uppför gången, genom kammaren där de träffade Alana och Walker och upp mot skrevan och utgången. Dimman ligger tät utanför skrevan och likt två vakande gargoyler avtecknar sig Seans vakter mot det vita och Mitch sväljer ljudlöst men tvekar inte utan leder gruppen mellan de mörka grisskuggorna och ut i dimman och grisarna följer dem stumt med blicken men reser sig inte och andas inte och det gör inte Richard heller när han passerar utan att vika med blicken från Laurens rygg.

[Fördelaktigt reaktionsslag.]

Gruppen hittar en mörk sjö längst ner i dalen genom att följa kättingen och den mörka forsen, dimman ligger tät men de kan se mörka hus hänga över stranden, strandvillor, midcentury modern.

Mitch går upp för trätrappen till den uthängande terassen på det närmaste strandhuset, lyser in med lampan genom stora fönster. Tyst och öde och mörkt. Han skjuter försiktigt upp skjutdörren i glas. Skinnmöbler, vintage, femtio-sextiotal, stram design, trä, vackra former. Stearinljus, halvt utbrunna, kalla. Ingen toalett, ingen VVS, ingen elektricitet, inget kök. Inget liv.

Lauren går genom huset och hittar ytterdörren, den är olåst, hon tittar ut, en liten prydlig uppfart leder från huset till en stenlagd gata, bred nog att gå på men knappast tvåfilig för bilar, dimman ligger tät men Lauren skymtar mörka villor som kantar gatan. “Dana sa inget om dimman?”

Mitch rycker på axlarna. “Jag frågade aldrig.”

C: “Känns som en sån där sak man kommer ihåg.”

L: “Undrar hur Sean reste hit.”

M: “Måste finnas nån portal eller dörr.”

L: “I så fall borde ju vägen leda till det.”

Mitch nynnar svagt. “Follow the Yellow Brick Road…”

De går ut ur huset och börjar följa gatan i vad som verkar vara ett villakvarter, Cheryls mäklarkunskaper väljer ett märklig tillfälle att kicka in och hon inser att vägen de går på sannolikt leder mot centrum, det här måste vara förort, välartad sådan, bostadskvarter.

Lauren tar plötsligt tag i Mitchs arm, stannar honom, pekar. Två skepnader med hängande remsor till kläder glider ner för trappen från ett av husen, till synes utan att ta steg, inte mer än tjugo meter bort från gruppen som stelnar till och tillåter varelserna att närma sig ljudlöst och när de kommer närmare ser de hårlösa, bara kranier utan kött och underkäkar och tomma ögonhålor stirrar på dem.

[Lauren fumlar, tar två kritiska trauma. Richard, Tim och Cheryl misslyckas och tar några lätta trauman var. Mitch lyckas och Alana slår perfekt.]

Röster ekar plötsligt i deras huvuden, som en raspig radiokanal som nästan har blivit rätt inställd. “Vi känner er. Ni är familj. Vissa av er.”

Mitch ser sig omkring. “Alla här är familj.”

Rösten är torr och gnisslar i hans huvud till svar. “Alla här är inte familj. Vilka för ni med er? Är det gåvor?”

Mitch skakar på huvudet. “Inte gåvor. Vänner.”

“Vänner är inte familj. Är de med oss? Ska de bli familj?”

Lauren tittar mot Mitch, viskar. “Säg att de ska bli familj.”

Innan Mitch hinner svara vänder sig varelserna om och börjar glida iväg längs den stenlagda gatan. Mitch ser efter dem ett ögonblick, växlar sedan en blick med Lauren och Cheryl, rycker på axlarna och tecknar åt följet att följa efter, efter varelserna, in i dimman.

 

[Sysp]

Scen 56 - Torn

Kväll i dalen. Det går en evighet eller tio minuter och gatorna är lika och husen är mörka och tysta men vätter inte mot stranden längre och skepnaderna verkar veta precis var de ska och svänger av och Cheryl inser att de inte är på väg mot centrum längre och Mitch tänker och Lauren håller Richards hand men hennes tankar är på andra ställen och gatorna har inga namn men den här slutar plötsligt vid foten av en kulle och en serpentinväg börjar slingra sig uppåt och skepnaderna följer den och gruppen följer skepnaderna.

Mitch vänder sig till Cheryl och ska precis säga ironiskt “Är vi framme snart?” när de skrapande rösterna ekar i hans huvud. “Inte långt kvar. Strax framme.”

Mitch skiter mentalt på sig när han inser att skepnaderna hör vad han tänker och han försöker aktivt att inte tänka på Sean Dennis och vad de gjorde mot honom och... åh nej. Han tittar vilt på Cheryl och hon känner hans panik och de är sammanbundna och familj men hon tänker tankar som lugnar honom och tänker att det nog inte är någon fara och hans blick slutar flacka och ett blekt leende drar över Mitchs läppar innan det försvinner igen.

De är framme. Ur dimman, på kullens krön, reser sig det mörka tornet framför dem och det är enormt men hur högt det är döljs av dimman och fyra meter höga stängda dubbeldörrar i svart orubblig metall tornar upp sig bakom Vics och Laurens bror Graham och två andra kråsskjortor som ser lite nervösa ut men gör sitt bästa för att dölja det bakom sina skyddsmasker och Vics kostym är mörkgrå och Fendi och hans skjorta har två uppknäppta elfenbensknappar och är Tom Ford.

De två skalliga vägvisarna glider förbi Vics och de andra butlerna ryggar lite men Vics står kvar och nickar lätt till skepnaderna och de nickar inte tillbaka och dörrarna öppnas långsamt med ett dovt mullrande och när glipan är en meter bred glider skepnaderna genom den och försvinner i mörkret och dörrarna sluter sig långsamt igen.

Mitch bugar sig mot Vics, släpper fram Cheryl. Alana tar ett steg tillbaka när hon ser Vics och ställer sig snett bakom Mitch, håller honom mellan henne och Vics och släpper inte Vics med blicken. Grahams och Laurens blickar möts och Graham ser ängslig ut och hans blick ber om förlåtelse och Laurens är kall och forskande.

Vics ögon är smala och kanske något irriterade eller uppgivna. “Kan vi inte göra det här tillsammans? Det är som att ni inte litar på oss.”

Cheryl tittar forskande på Vics genom två lager mask, hennes och hans, och lägger huvudet på sned.

C: “Är det inte det vi gör? Vi är väl familj nu, är det inte så?”

V: “Jo, men familjen har inga hemligheter för varandra.”

C: “Har du inga hemligheter då, Vics?”

Vics tystnar. Ett par ögonblick går.

En flamma av undertryckt vrede drar över Vics ögon och de känner hans växande irritation genom bandet som håller familjen samman. “Om ni vill resa hit kan ni väl göra det med oss. Jag har ju sagt att ni inte är säkra med sättet ni valt att göra färden på. Bättre att göra det tillsammans, med rätt förberedelser.”

Mitch rycker på axlarna. “Vi fick ingen inbjudan till att ta oss över. Men det är fint att se dig i alla fall.” Mitch ler ett perfekt leende som skiner så mycket av ironi och löje att de andra inte kan undvika att ana det trots skyddsmasken.

Lauren tittar forskande på Vics som ser och känns mer och mer irriterad och hon inser plötsligt någonting och sluter ögonen och låter sitt sinne leta efter de andra i familjen.

Vics känns irriterad och stöter bort hennes trevande försök att känna honom. Cheryl känns lugn och säker. Mitch känns road och kaxig. Alana är en nervös oro. Tim och Richard och Graham och de andra två vitskjortorna känner hon inte. Men Kim…

Kim känns ängslig och panikslagen när hon känner Lauren sträcka sig ut efter henne genom bandet som förenar familjen och hennes blick blir full av ånger.

L: “Kim?”

Kim snyftar. “Förlåt! Alltså fan förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Men han sa att han skulle hjälpa mig att hitta Bryan… Och det kändes som att det var min enda chans...”

Cheryl går fram till Kim och Kim ryggar till när Cheryl lägger handen på hennes axel och ser henne i ögonen genom skyddsmaskerna. “Det är ok, Kim. Vi förstår.”

Lauren och Mitch nickar. Kim tittar på dem storögt när hon förstår att hon faktiskt är förlåten och hon kastar sig om halsen på Lauren och kramar henne hårt och Lauren kramar henne tillbaka genom skyddsvästarna.

Cheryls blick vänds mot Vics och alla de andras blickar följer hennes och Vics ögon är kalla men genom familjebandet känner de känslostormen som rasar inom honom. “Cheryl, jag…”

Cheryl höjer handen för att tysta honom. “Ring inte mig.” Hon vänder sig om och börjar gå ner för vägen ner för kullen och de andra sluter upp bakom henne och Mitch ler brett så fort han vänt sig om och Alana sneglar ängsligt över axeln och håller Mitchs arm hårt och de känner Vics vrede och avund som strålar genom familjebandet bli allt svagare allteftersom de slukas av dimman en efter en.

 

[God45]

“Har du inga hemligheter då, Vics?”

 

[Sysp]

[Värt att notera:

Cheryl har avslutat i princip varje interaktion med Vics med ”Ring mig.” så när hon droppade ”Ring inte mig.” visste alla vid bordet att nu var det slut. Lång och komplicerad relation som inleddes redan i scen 2 och avslutades i scen 56.]

 

[Sysp]

Scen 57 - Kupol

Natt? Ljudet av dropparna av mörkt blod som slår mot den prydliga stenläggningen dämpas till ett lågt knastrande och Kim och Lauren håller varandra i handen och Tim ser sig nervöst om över axeln och Richard går bakom Kim och Lauren som om hans breda ryggtavla skulle kunna skydda mot något och dimman ligger tät och sveper in de mörka och vackert ritade husen som framträder ett och ett i takt med att tornet försvinner i det vita töcknet bakom den lilla gruppen.

Gräset på de små prydliga gräsmattorna framför husen är det enda som verkar växa, de höga träden är bladlösa och mörka, men inte döda. Cheryl får återigen en känsla av att de befinner sig i bebyggelsens yttre krans.

C: “Skall vi kolla närmare på centrum i stan när vi ändå är här?”
M: “Då kanske vi kan hitta Bryan, även om jag inte är säker på att vi vill det.”
Kim ser bestört och förvånad ut och ger ifrån sig ett litet gnyende men Lauren håller med, de borde se sig om. Hon tröstar Kim. “Det måste vara bättre att få ett avslut.”
Kim nickar, tacksamt. Cheryl tar täten.

Alana tar tag i Mitchs arm. “Du tror inte att de kommer efter oss? Han verkade inte så glad.”
Mitch ser sig om. “Jag tror inte att de skulle göra kaos med oss, vi är ändå familj.”
Alana är inte säker. “Är vi det då? Vics såg ganska nydumpad ut.”
L: “Jag skulle inte sätta så mycket tilltro till deras familjekänsla.”
A: “Kom ihåg att jag fick en känsla för vad som skulle hända om vi vände ryggen åt familjen. “
Mitch söker ögonkontakt genom skyddsmasken. “Jag kommer inte att låta mörkret ta dig, vi är familj vad de än säger.”
Alana ser nästan lite kär ut. “Det låter rätt äckligt när du säger det så där, incestuöst, inte på det sättet va?”
Mitch skakar på huvudet. “Aldrig testat nåt sånt där? Styvbrorsan?”
A: “Fy vad äckligt, hoppas det inte är på din bucket list.”
M: “En av få grejer som inte är med. Nej, jag tänker mer familj som Sopranos, mer som maffian.”
A: “Jag såg den aldrig, låg de med varandra?”
M: “You wish, skäggiga italienska karlar.”
Alana ler brett och slickar sig lite om munnen.

Staden i dalen är egentligen inte dyster, mest ödslig. De vackra husen står obebodda. Dimman kapslar in allt i Londonsmog på steroider. Husen har inga brevlådor eller adresskyltar. Namnlösa gator. De fortsätter mot centrum, håller uppsikt efter avstickande byggnader.

Stämningen är tryckt men de som gjorde familjens ritual ihop känner sig närmare, förnimmer varandra, känner de andras närvaro även om de inte ser varandra. Mitch blundar och snurrar runt lite, kollar om han kan avgöra riktningen till de andra, Cheryl, Alana, Lauren, Kim. Jepp. Vics? Nej. Men han måste koncentrera sig för annars försvinner känslan in i bakgrundsbruset. Han känner vagt de andras känslotillstånd men kan inte läsa deras tankar.

Ett torg öppnar sig framför dem och mitt på torget tornar en större byggnad upp sig som ett mörkt skepp och den vackra kupolen ger känslan att det är en av religiös byggnad av något slag, men inget kors. Klassisk stil, nyklassisicm, en nick åt ett historielöst land som Amerikas förenta stater, byggd för att vara pampig, stora portar, och fönster i kupolen men inte på väggarna.

Runt torget har husen en annan stil, de är inte boningshus. Mitch funderar på hur många som kan ha bott här i dalen, ett samhälle med några tusen kanske, om alla husen hade familjer.

Entretrappan har tjugo steg, bred, europeisk stil, bra att sitta och hänga på.

Kolonnerna är fyra till antalet, utsmyckade med olika mönster, symboler och avbildningar.
Ett. Vingar. Verktyg - hammare, mejslar, skäror, sågar.
Två. Kvinnobröst. Älskande av många olika kön.
Tre. Långa rader av människor som håller varandra i händerna. Kranier utan underkäkar med långa tänder i överkäken, vagt människolika, som pannmännen.
Fyra. Insektsögon. Stearinljus. Långa textrullar med mystiska tecken som slingrar sig runt kolonnen.

Mitch fotar texterna. “Får se om man kan tyda de här. Eller om konstnären bara gojsat med mejseln.”
Lauren drar handen över vingarna på den första kolonnen. “Tror ni att det här är varelsen Seans kula visade oss?”

Mitch går fram till porten och känner på den, upplåst. Den är rejäl, men löper lätt och han öppnar den.
Porten är av rödaktigt trä, kanske ceder, men huset är gjort av betong.

Det är skumt där inne, men inte dimmigt. Ljuden kommer tillbaka, när de kliver in hör de ekon av sina steg. Mitch tar av sig masken och ser sig om i den vackert utsmyckade salen. Det liknar en amfiteater med en rund scen mitt i, sluttande läktare i cederträ omsluter den. Stora ljuskronor står på stolpar som väldiga kandelabrar, fortfarande med torra ljusstumpar. Mitch påminns om sina svärdskamper, det här hade varit en bra plats för sådant.

Han nickar mot Cheryl. “Vad tror du de spelar där, knappast Akon va?” Cheryl himlar med ögonen.

Lauren ser sig runt om och rör sig sedan mot scenen, försiktigt.

[Hon slår VIS, misslyckat. Cheryls spelare dissar henne lite, missa VIS är ju sånt som killar gör. Laurens spelare nickar enfaldigt, skäms lite.]

Från scenen bär ljuden ut i lokalen. Mitch kollar dimman vid dörren, den läcker in, men har inte fyllt salen, luften är torrare här, inte fuktig som ute i dimman.

Mitch kollar efter andra dörrar. En mörk gång leder in mellan läktarna. Han tänder en cigarett och sträcker ut armarna och snurrar runt i ringen samtidigt som han tittar upp i den mörka kupolen. “Tänk att ha dueller här.”

Alana tar av masken och ser sig om. “Jag gillar inte det här, det är något creepy med det här stället.”
L: “Men häftigt.” Hon går mot Mitch och knycker hans cigarett, tar ett tacksamt bloss och lämnar tillbaka den.

Richard lägger handen på Mitchs axel, stirrar upp mot kupoltaket. “Vad gör vi?”
M: “Utforskar, är allt täckt i dimma är det ju knappt bättre än CG, det måste finnas mer.”
R: “Ni säger det, men visst skall vi tillbaka?”
L: “Visst skall vi det, men man bygger inte något sånt här utan orsak. Det känns som att något väntar på oss.”
Tim kisar lite mot scenen. “Det påminner lite om en sumo-ring. Lite upphöjd så där.”
Lauren är skeptisk. Mitch sumostampar lite och skrattar. “Ja! Det måste varit en sumoarena, den värdigaste av alla martial arts.”
Tim ler mot Lauren. “Måste det vara så high brow alltid va?”
Richard mumlar nåt om att det liknar en hockeyrink, men för små spelare möjligen, Mitch spekulerar om det spelas dvärghockey på andra sidan barriären. Stämningen lättar för ett par ljuva ögonblick och de skrattar lite.

Mitch undrar vad Cheryl vill, hon pekar mot den mörka gången som leder in mellan läktarna. “Utforska hålet.” Och allvaret återvänder.

 

[Sysp]

Scen 58 - Teater

Natt eller dag. Lek blir med ens allvar igen och allas blickar vänds mot den dunkla gången mellan läktarna i amfiteatern på torget i staden i dalen och deras tankar vandrar och fantasin fyller i luckorna om vad som väntar i mörkret.

Gruppen vandrar försiktigt in i en korridor med lågt till tak och finner fyra dörrar till loger med garderober fulla med kostymer och bord med smink och speglar. Cheryl bläddrar genom kostymerna - Commedia dell’arte, Shakespeare, klassiskt drama, inget modernt krimskrams. Mitch fingrar lite på utstyrslarna - de är av polyester och andra moderna material, tvättråd i en del, en del handsydda på maskin.

Cheryl kollar förpackningarna vid sminkborden, hon kan sina produkter - de här är nya, högst ett år gamla, moderna märken, Max Mara, Lancombe. Etiketterna är täckta med tejp och papper i ett försök att göra dem till nobrands, som om märkena skulle vara fula och kanske lite syndiga och påminna om en annan värld. Hon hittar manus till En midsommarnattsdröm, En handelsresandes död och Medea.

Mitch kollar toaletten, inget rinnande vatten, bara ett hål, men det luktar inte, ibland har man tur.

[Lauren slår VIS - 16 totalt.]

Lauren hör ett gnissel och hennes hjärna kopplar ihop det med porten in till teatern och hon stelnar till. “Hörde ni? Jag tror det var dörren.”

Mitch försöker känna av andra Butlers, sluter ögonen och viskar till de andra. “Jag tror de är tre där ute, en känns väldigt märklig, mer märklig än en pannman, men familj.”

[Mitch slår KAR - 18 totalt.]

Han får plötsligt känslan av att något försökte följa hans sinne, trevade efter det men inte riktigt fick grepp om honom. Nu känner alla som var med om familjens ritual av närvaron ute i rummet. Mitch drar ner masken framför ögonen, han drar sitt svärd och intar halvgard.

Richard stirrar på Mitch. “Vad fan gör vi då? Kan vi verkligen slåss här? Mot vadå?”
Mitchs blick är kylig genom masken. “Går ut och möter dem. Jag tror inte vi kan gömma oss.”

Lauren lägger handen på hans axel och menar att familjen kanske inte känner av de i följet som inte var med i ritualen och plötsligt förvirring uppstår när de inte riktigt minns och börjar debattera vem som har varit med i ritualen och blivit familj, Cheryl tittar otåligt på dem.

Richard söker Mitchs blick igen, hans ögon skriker efter vägledning. “Vad gör vi då?”

Mitch tittar allvarligt på honom och rycker på axlarna. “Du och Tim lär inte vara på radarn. Blir det strid så fall dem i ryggen, men jag hoppas vi kan snacka oss ur det.”

Richard nickar stumt och trycker en uzi i Tims darrande händer, de går bort till den bortersta logen och försvinner in i mörkret.

Mitch sätter sig bak-och-fram på en stol och med svärdet draget väntar han.

Ett par ögonblick går, sen hörs krafsande ljud då skinntorra fötter rör sig över betongen, klor som gnisslar och ett flämtande som växer i styrka. Genom dörren till logen ser de nu en hund, fast stor som en björn, pälslös, glimmande muskler. Den sniffar och vänder ansiktet mot dem. Två gulnade ögon i ett hudlöst hästkadaver till ansikte.

[De slår skräckslag. Mitch och Kim lyckas. Alana, Lauren, Richard, Tim och Cheryl misslyckas och tar 1t6 lätta trauman var men ingen loopar.]

Kadaverhunden tar ett steg in, den följs av de två skepnaderna med rockar av remsor och bara kranier som följde dem till tornet. Från pannmännens huggtänder droppar det blod, deras ögonhålor är svarta.

Plötsligt vrids volymen upp i deras huvuden, det knastrar och sprakar och gnisslar i deras skallar. “Den ni kallar Victor är besviken på er, varför vänder ni familjen ryggen?”

Mitch manspreadar magnifikt som Zlatan, stirrar lugnt in i de svarta ögonhålorna. “Jag har inte vänt familjen ryggen.”
Skepnaderna rör inte en min, deras ansikten är kala kranier. “Den ni kallar Victor tror det, hans besvikelse ekar inom oss.

Cheryl tar ett steg fram, släpper fram sina känslor, tillåter sig att läsas. Besvikelsen av Vics frånvaro, att han aldrig ringer ekar genom Cheryls brustna hjärta. Inte ens när de blev familj ringde Vics henne. Vics bjöd aldrig in henne.

Hon plockar fram ett par mentos från sin handväska och räcker fram dem mot den gigantiska hunden som nosar på tabletterna, fradgan runt hundens mun droppar ner på Cheryls utsträckta hand och dess andedräkt blandas med fräsch mint och lik när den slukar de vita ovalerna, doften av kadaver och melon och guava sprider sig till Cheryls olfaktoriska nerver.

Varelsens röst ekar i deras sinnen. “Hade Victor hemligheter för er?”

Cheryls tankar flödar fritt och ofiltrerat och hon släpper äntligen fram sina känslor att Vics aldrig berättade, aldrig delade med, att han tvingade Kim att rapportera vad de gjorde, att Vics aldrig bjöd Cheryl att dela familjens hemligheter, aldrig guidade henne genom processen, inte ens efter att de delade kalken.

Varelserna nickar. “Kalken är inte viktig, familjen är viktig. Familjen är blodsband, kalken är en sak. Det tycks att de som följer kalken har gjort er besvikna. Återvänd till ert hem, ni som kallar er Cheryl Stallion, återvänd och gör familjen stolt.”

Cheryl frågar om de kan återvända hem här från teatern men varelserna vet inte, de färdas inte så.

Mitch blickar mot de kala kranierna som en son tittar på sina föräldrar, med längtan efter bekräftelse i rösten frågar han, “Hur kan vi göra familjen stolt?”

De ögonlösa betraktar honom stilla. “Det finns de som vill familjen illa. Ingenting ont får hända familjen, ingen i familjen får skadas.”

Skepnaderna utstrålar inte aggressivitet, hunden tittar lugnt på dem, tuggandes på mentosen. Den reser sig upp och lufsar ut ur logen och skepnaderna vänder sig om och det skrapande ljudet av pannmännen som hasar över stengolvet avtar för att helt försvinna efter en stund och med det känslan av deras närvaro genom bandet som håller familjen samman.

Luften går ur Mitch, han sjunker ihop på golvet. Han tittar upp på de andra. ”Det börjar kännas som det är dax att fara hem. “
Lauren ryser och andas ut. “Helt klart, jag trodde det var ute med oss.”
Richard kommer tillbaka, han ser förvånad ut. “Varför gick de bara?” Och de inser att hela samtalet inte nått deras munnar.

L: “Vad gör vi nu?”
Mitch ser tankfull ut. “Kalken är bara en sak alltså. Hmm, intressant vändning. Jag tycker vi går tillbaka till matsalen, och återvänder till CG därifrån, då vet vi var vi hamnar.”

Lauren vill att de går till stället de landat på när de färdats från Stallions strandhus men Cheryl kan inte leda dem dit, de har inga landmärken att knyta den platsen på den blodiga slätten till. Cigaretter tänds, en cirkel bildas när diskussionen leds in på att åka härifrån istället, att chansa på att hamna nånstans där de är någorlunda säkra. Cheryl rycker på axlarna, vandringen uppför klipporna till grottorna lockar inte, men hon behöver vila först, hon sätter sig på en stol och tuggar på en mentos, Cheryl röker inte.

[De återhämtar sina lätta trauman efter en kort paus.]

De reflekterar över hur nära det var att det inte blev bra, att allt tog slut här.

Cheryl ritar cirkeln med van hand mitt på scenen i teatern och alla sluter ögonen och vinet är sött och strävt i deras halsar.

En varm känsla, ett solarium som löpt amok. Öronen fylls av vitt knaster, näsorna fylls av kamomill och lavendel och kardemumma och chai och kanel. När de öppnar ögonen och tar av sig solarieglasögonen går de nästan in i de runda borden på Café Demeter, det är mörkt och släckt och tyst och lugnt. Priserna må vara höga, men tydligen inte nog höga för ett riktigt larmsystem.

Natten är ljummen när sällskapet stapplar ut. Alana hänger sig runt Mitchs hals och letar upp hans ögon och håller fast dem. “Alltså, en av gångerna på andra sidan kommer att bli vår sista, det vet du va? Jag kan inte tänka mig att vi dör av hög ålder på ett hem med fin utsikt och lugnt tempo.”
Mitch skakar på huvudet. “Har vi tur kan vi gå med i Club 27. Men jag tror inte vi har sån tur.”

 

[Sysp]

Återhämtning

De slår en sexa (!) och trots minus ett för att de är numera är förföljda får de återhämta fyra veckor utan att de blir avbrutna.

Cheryl -

1. Studera bok - Skriftrullen från guru Schaum (+50 EP)
2. Fråga - Hur få fördel på sexritualen i Schaums skrift? (INT-slag lyckas)
3. Fråga - Ritningar till Judys hus för att underlätta kalkhämtning utan blodsspillan. (INT-slag med fördel för mäklare lyckas).
4. Fråga - Hur få fördel på sexritualen? (INT-slag misslyckas, försökte få perfekt)

Lauren -

1. Fråga - Vad hände med Bryan? (INT-slag misslyckas)
2. Studera bok - Skriftrullen från guru Schaum (+50 EP)
3. Studera bok - Skriftrullen från guru Schaum (+50 EP)
4. Rekrytera - (Perfekt! Fyra nya henchar - Lauren kan ha totalt sju stycken med sin Karisma 7 (eftersom hon droppar Bryan nu). På perfekt slag kan dessutom ingen vara en förrädare eftersom man får mer än en ny hench, så ingen ny Kim med andra ord.)

Lauren rekryterar:

• Daniel Blair (fitnesskonsult på Beauty and the Bass - bror till Evan Blair som Mitch mötte i svärdsduell)
• Blair Ward (VJ på MTV som de flög helikopter med - Richards syster)
• Walker Miller (som de räddade i grottan på andra sidan och som ser ut precis som Alana, eller om det nu är tvärtom)
• Didi Brooks (Mitchs kusin som Lauren fick flyga genom rymden med under strypyogan)

De nya rekryterna slås fram snabbt och har rätt mediokra stats - Blair Ward har den fantastiska raden 1, 1, 1, 1, 2, 3 (räcker tydligen med 3 i Karisma för att bli VJ på MTV utan övriga kvalifikationer). Alla är medel eller under medel utom Walker som visar sig ha 4 i STY och 5 i INT!

Mitch -

1. Fråga - Finns den enda kvar? (INT-slag lyckas)
2. Fråga - Kan den enda återvända/återskapas? (INT-slag misslyckas)
3. Fråga - Går det att bjuda in väsen från andra sidan och behålla sig själv? (INT-slag lyckas)
4. Rekrytera - Kate Bush (VIS-slag misslyckas)

Walker Miller

 

[Sysp]

Svaren

Finns den enda kvar?
Ja, Dana kände henne mycket svagt på andra sidan men har inte förnummit honom på den här sidan barriären.

Går det att bjuda in väsen från andra sidan och behålla sig själv?
Schaum bekräftar att det går - det beror på själens styrka och väsendets avsikter.

Sexritualen
Fördel om någon villigt tar emot skador och trauman från de andra.

Judy
Judy har heltidshyrt penthousesviten på hotell Barony i sex månader. Cheryl får kartan över sviten. En märklig grej är att det inte verkar finnas någon Judy Delaney i personregistret, men en person med det namnet har ändå hyrt hotellrummet.

 

[Sysp]

Scen 59 - Lauren och Walker

September. Morgon. Familjen Millers lustjakt Sliver Queen glittrar i morgonsolen och är på väg mot hamn och det mullrar mjukt och behagligt från kraftiga motorer och taket i kaptenssviten blänker i platina och pläden av minkhår täcker Walker Millers underkropp där han ligger på sängen och röker en Slim Cut och en mörkgrön babydollpyjamas från Balenciaga är slängd över en recliner i mörkt läder och Lauren ser sig i spegeln.

Lauren är klädd i en osnörd morgonrock med M-monogram, M för Miller. Hon blinkar gårdagens synder ur ögonen och sträcker sig sömnigt efter tandborsten och lyfter den till munnen och stelnar till och blinkar vilt när hon ser sina hörntänder sticka ut en hel centimeter under hennes perfekta tandrad i överkäken.

[Hon slår skräckslag mot KAR, totalt 17 - lyckat.]

När Lauren lutar sig fram mot spegeln för att se bättre flammar en glödande aura upp runt hennes huvud, stark som en strålkastare, bländar henne. Hon faller baklänges med stjärnor dansande för ögonen, skriker till av förvåning, drar badrocken över huvudet i ett försök att skydda sina ögon och dölja vad hon har blivit. Hon hör att Walker kommer in till henne, hans nakna fötter tassar över marmorgolvet.

Laurens röst är hög och fylld av panik. “Dra för gardinerna, jag tror jag brinner!”

Walkers röst är dåsig och förvånad. “Va? Mår du dåligt?” Lauren hör hur han drar ett bloss på cigaretten när han vänder sig om för att göra som hon säger. Hon kikar ut under morgonrocken och ser hans vältränade bak spännas när han sträcker sig och drar för sidengardinen för den lilla ventilen.

Han återvänder till henne, lägger sin hand på hennes ländrygg, lugnande. “Behöver du något?”

Lauren darrar och det hörs på hennes röst. “Jag undrar om jag förvandlas till vampyr.”

Hon låter en blek hand glida fram från under badrockens skydd. Walker röker lugnt och betraktar henne stilla. Handen fattar inte eld. Tystnaden sprider sig i badrummet under några ögonblick.

Walker harklar sig lite. “Ehm. Hade inte … har inte din familj nån läkare … eller skall vi ringa vår?”

Lauren reser sig upp, morgonrocken hänger öppen men täcker fortfarande hennes ansikte, hon håller ut sina händer och betraktar dem noga, Walker kollar in hennes kropp.

Han gör stora ögon när han sneglar in under luvan och ser Laurens ansikte skina mot honom som i en dröm eller tripp.

L: “Har du sett något sådant här förut?”
Walker skakar förundrat på huvudet och sträcker handen mot hennes ansikte. “Det är som att du skiner.”

Han sneglar ut genom badrumsdörren mot sängbordet och resterna av gårdagens rekreationsdroger. “Det här är inte bra.”

Lauren låter rocken falla till marken och ställer sig framför helkroppsspegeln. Kroppen är som vanligt, men hon har en klarlysande varm aura runt huvudet, som en kyrkoikon.

Walker går fram mot henne, de står nakna bredvid varandra och ser på Lauren i spegeln en stund under tystnad.

Sen sträcker Walker upp händerna och gör skuggfigurer mot väggen med hennes sken.
Lauren lägger huvudet på sned. “Tror du att jag är Jesus?”
Walker stirrar mot Laurens mun när hon pratar. “Har du tandställning?” [Han ser tänderna och slår ett skräckslag, men klarar.]

Hans ansikte blir blekt. “Vad hade du med dig egentligen? Några ryska grejer?”

Han rör vid hennes tänder, “Lite sexigt.” Han stryker henne genom det lysande håret. “Det gör inte ont, och jag börjar inte brinna.”

Han lägger handen runt hennes midja och drar henne till sig för att kyssa henne och hon tvekar men svarar sedan och han styvnar och hans mun är blodig där hon rispat honom.

Walker flinar. “Det känns som vi får passa på, man vet inte när det här släpper.” Lauren tar en titt i spegeln, gillar vad hon ser och drar honom till sig.