Nej, inte egentligen. Jag vet hur scenerna ser ut, men "bilder i huvudet" är inte en grej som min hjärna kan göra.Får du fram bilder i huvudet när du tänker på de klippen?
Men det här är något som flera har nämnt, och som är en intressant koppling med min gamla tråd om visualisering. Jag visualiserar ju i princip inte, och jag är heller inte kapabel till rollpersonsinlevelse. Det är frestande att dra en koppling mellan dessa saker, men jag vet inte om det verkligen finns en sådan. @Björn den gode frågade mig om jag tror att jag skulle ha en större rollpersonsinlevelse och bleed i ett lajv, där man inte behöver visualisera, och jag vet inte om jag skulle ha det.
Så för att kunna undersöka detta känner jag att vi måste vara tydliga med vad vi menar om rollpersonsinlevelsen. Uppenbarligen var varken mitt första inlägg eller mina senare frågor om mobbartestet tillräckligt tydliga, för en del svarar "Ja, det här är verkligen en grej för mig" och beskriver det sedan på ett sätt som jag tolkar som "Det här är inte alls en grej för mig". Så: När jag talar om rollpersonsupplevelse i den här tråden är det alltså rakt av förstapersonsperspektivet. Att "bli" rollpersonen. Jag tänker mig att det väldigt ofta går hand i hand med engagemang i och inlevelse i spelsessionen, och att dessa är lätta att blanda ihop, men vissa beskriver här en upplevelse där rollpersonens tankar och känslor blir spelarens egna tankar och känslor, oavsett vad spelaren själv tycker om scenen som spelas upp. Därav mobbarexemplet. Om du när du spelar mobbare känner medlidande med offret så är det inte, skulle jag säga, rollpersonsinlevelse så som jag talar om det i den här tråden. Det kan vara jttemycket inlevelse i spelet, men för att det ska klassas som "förstapersonsperspektiv" behöver dina åsikter om och känslor för mobboffret försvinna, och din rollpersons åsikter om hen ta över. Jag tänker att detta märks tydligast när dessa åsikter inte överlappar, därför exemplet om att spela en osympatisk person. Att du känner att du blir rädd i ett skräckspel behöver ju inte vara förstapersonsperspektiv, för det är en läskig scen, du som spelare hade också varit rädd i situationen, du är rädd för att bli av med din rollperson, och så vidare. Så jag tänker att fenomenet blir som tydligast när dina känslor som spelare angående situationen du spelar är skilda från din rollpersons känslor. Till exempel:
- Din rollperson är väldigt förtjust i en annan rollperson som du som spelare tycker är otroligt osympatisk
- Din rollperson är rasist
- Din rollperson är lugn och bekväm medan du som spelare tycker att spelet är tråkigt och egentligen vill att det ska hända något
Och för att gå tillbaka till början av den här posten: Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare? Ni som inte upplever det, hur är det med er? Jag tror inte att det finns en koppling mellan dessa fenomen, men jag kan absolut ha fel, och det vore intressant att få lite anekdotiska bevis på det.