Det här med rollpersonsinlevelse

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
Får du fram bilder i huvudet när du tänker på de klippen?
Nej, inte egentligen. Jag vet hur scenerna ser ut, men "bilder i huvudet" är inte en grej som min hjärna kan göra.

Men det här är något som flera har nämnt, och som är en intressant koppling med min gamla tråd om visualisering. Jag visualiserar ju i princip inte, och jag är heller inte kapabel till rollpersonsinlevelse. Det är frestande att dra en koppling mellan dessa saker, men jag vet inte om det verkligen finns en sådan. @Björn den gode frågade mig om jag tror att jag skulle ha en större rollpersonsinlevelse och bleed i ett lajv, där man inte behöver visualisera, och jag vet inte om jag skulle ha det.

Så för att kunna undersöka detta känner jag att vi måste vara tydliga med vad vi menar om rollpersonsinlevelsen. Uppenbarligen var varken mitt första inlägg eller mina senare frågor om mobbartestet tillräckligt tydliga, för en del svarar "Ja, det här är verkligen en grej för mig" och beskriver det sedan på ett sätt som jag tolkar som "Det här är inte alls en grej för mig". Så: När jag talar om rollpersonsupplevelse i den här tråden är det alltså rakt av förstapersonsperspektivet. Att "bli" rollpersonen. Jag tänker mig att det väldigt ofta går hand i hand med engagemang i och inlevelse i spelsessionen, och att dessa är lätta att blanda ihop, men vissa beskriver här en upplevelse där rollpersonens tankar och känslor blir spelarens egna tankar och känslor, oavsett vad spelaren själv tycker om scenen som spelas upp. Därav mobbarexemplet. Om du när du spelar mobbare känner medlidande med offret så är det inte, skulle jag säga, rollpersonsinlevelse så som jag talar om det i den här tråden. Det kan vara jttemycket inlevelse i spelet, men för att det ska klassas som "förstapersonsperspektiv" behöver dina åsikter om och känslor för mobboffret försvinna, och din rollpersons åsikter om hen ta över. Jag tänker att detta märks tydligast när dessa åsikter inte överlappar, därför exemplet om att spela en osympatisk person. Att du känner att du blir rädd i ett skräckspel behöver ju inte vara förstapersonsperspektiv, för det är en läskig scen, du som spelare hade också varit rädd i situationen, du är rädd för att bli av med din rollperson, och så vidare. Så jag tänker att fenomenet blir som tydligast när dina känslor som spelare angående situationen du spelar är skilda från din rollpersons känslor. Till exempel:
  • Din rollperson är väldigt förtjust i en annan rollperson som du som spelare tycker är otroligt osympatisk
  • Din rollperson är rasist
  • Din rollperson är lugn och bekväm medan du som spelare tycker att spelet är tråkigt och egentligen vill att det ska hända något
Elelr liknande. Det är väldigt svårt för mig att försöka beskriva den här grejen tydligt, eftersom jag själv inte upplevt den, och några av er som har upplevt det får gärna rätta mig eller göra egna förklaringar. Men jag tror att det verkligen är lätt att blanda ihop det med generell inlevelse i den fiktiva situationen utan att rollpersonens personlighet/tankar tar över.

Och för att gå tillbaka till början av den här posten: Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare? Ni som inte upplever det, hur är det med er? Jag tror inte att det finns en koppling mellan dessa fenomen, men jag kan absolut ha fel, och det vore intressant att få lite anekdotiska bevis på det.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
Jag tror att min egen teori om vad som händer är helt enkelt att man efter lång tids spelande med en rollperson utvecklar nervbanor som förstärks varje gång man försöker att tänka som rollpersonen. Med tiden blir dessa nervbanor starkare och mer lättillgängliga, och till slut blir de såpass automatiska att de i vissa situationer blir starkare än spelarens egna. Lite som att lära sig ett främmande språk. I början måste man medvetet söka efter ord, översätta i huvudet, anstränga sig, men med tiden blir det mer och mer automatiskt och till slut kan man tänka i det främmande språket helt naturligt.

Så jag gissar att jag kanske också är kapabel till detta, men eftersom jag aldrig har ett förstapersonsperspektiv när jag spelar utan alltid beslutar om min rollpersons handlingar utefter hela situationen, med tanke på min rollperson som ett verktyg och med metainformation i skallen, så sker inte den här processen alls.

Det är min väldigt amatörmässiga teori om detta.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
Men jag tror att det verkligen är lätt att blanda ihop det med generell inlevelse i den fiktiva situationen utan att rollpersonens personlighet/tankar tar över.
Vi, eller iaf jag, använder ju en hel del redskap och tekniker för att se till att min RP har mål, drömmar etc som jag bryr mig om. Överlag är det en rätt viktig grej i vår spelgrupp och vi lägger stor vikt, och mycket tid, på att få det rätt. Ibland klaffar det inte ändå, och då blir det lite oengerande, men när det klaffar, vilket det oftast gör, så är det tack vare inlevelse i rollpersonen.

Och för att gå tillbaka till början av den här posten: Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare? Ni som inte upplever det, hur är det med er? Jag tror inte att det finns en koppling mellan dessa fenomen, men jag kan absolut ha fel, och det vore intressant att få lite anekdotiska bevis på det.
Ja, jag är väldigt duktig på att visualisera, och har lätt att gå igång på grejer. Jag tror att båda dessa hjälper, men jag tror betydligt mer på de tekniker och redskap jag nämnde ovan.

I princip är mycket av dessa story now-inslag samt simulationistiska tekniker.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
Jag tror att min egen teori om vad som händer är helt enkelt att man efter lång tids spelande med en rollperson utvecklar nervbanor som förstärks varje gång man försöker att tänka som rollpersonen. Med tiden blir dessa nervbanor starkare och mer lättillgängliga, och till slut blir de såpass automatiska att de i vissa situationer blir starkare än spelarens egna. Lite som att lära sig ett främmande språk. I början måste man medvetet söka efter ord, översätta i huvudet, anstränga sig, men med tiden blir det mer och mer automatiskt och till slut kan man tänka i det främmande språket helt naturligt.
För egen del kan jag känna detta i första scenen. Men att det stärks med tid är rimligt, men det känner jag gäller generellt för de flesta berättelser på de flesta plan.

Så jag gissar att jag kanske också är kapabel till detta, men eftersom jag aldrig har ett förstapersonsperspektiv när jag spelar utan alltid beslutar om min rollpersons handlingar utefter hela situationen, med tanke på min rollperson som ett verktyg och med metainformation i skallen, så sker inte den här processen alls.
Det tror jag också. Jag lämnade ju den typen av spel eftersom jag insåg att jag inte roades så mycket av att ha det perspektivet. Men då spelade jag också på det viset, med metaperspektiv och fokus på storyn. Utan tvekan hade jag kunnat lära mig det, och sannolikt uppskatta det. Men det är ju inget självändamål. Men, jag tror att du har helt rätt.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016
Har hört det här yppas av spelare jag haft genom åren men alltid haft svårt för den inställningen . Varför vill man i skräckspel inte gå in i ett spökhus eller i draculas slott eller mumiens krypta men man har i fantasyspel inga problem med att kasta sig in i livsfarliga situationer och springa in i en grotta med 40 blodtörstiga Orcher eller bege sig för att hitta skatten i drakberget , man hör ju liksom vad som försiggår där DRAKberget.

Van Helsing kommer förbi och vill ha hjälp att besegra Dracula , nä du van Helsing vi passar på den .

Random gubbe i spetsig hatt letar äventyrare för att bege sig in i en livsfarlig dunge och hitta den uråldriga magiska boken . Ja men visst random gubbe vi är på .
Tror att det har att göra med att i de flesta skräckspel ska man vara vanlig. Men nästa gång gör jag bara en Svensk Blade från Uddevalla och rusar ner i källaren heads on.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Tror att det har att göra med att i de flesta skräckspel ska man vara vanlig. Men nästa gång gör jag bara en Svensk Blade från Uddevalla och rusar ner i källaren heads on.
Det var inte menat som någon kritik mot dig så jag hoppas att det inte framstod som så.

Jag har alltid haft svårt för premissen att vi kan inte ge oss in i det farliga och okända gamla övergiva huset men vi kan riskera liv och lem och ge oss i den här livsfarliga okända dungen.

Det är väll bara att jag på ett personligt plan har svårt att förstå varför det känns ok att utsätta sig för uppenbar fara i fantasy men inte i skräck .
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,843
Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare?
Nej, jag är dålig på att visualisera.

Så jag tänker att fenomenet blir som tydligast när dina känslor som spelare angående situationen du spelar är skilda från din rollpersons känslor.
Det här är mestadels otrampad mark för mig. Jag har en tendens att spela rollpersoner som inte ligger alltför långt ifrån min egen person. Vore intressant att experimentera mer här. I min fysiska spelgrupp har vi faktiskt pratat om att till nästa kampanj göra rollpersoner som är lite mer ovanliga/utmanande att spela. Där är jag dock den ständige spelledaren och fast i betraktarperspektivet.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
Jag har alltid haft svårt för premissen att vi kan inte ge oss in i det farliga och okända gamla övergiva huset men vi kan riskera liv och lem och ge oss i den här livsfarliga okända dungen.

Det är väll bara att jag på ett personligt plan har svårt att förstå varför det känns ok att utsätta sig för uppenbar fara i fantasy men inte i skräck .
Som @afUttermark sa, i fantasyspel är det standard att man spelar någon form av krigare/äventyrare/hjälte. I skräckspel brukar man spela alkoholiserad bibliotekarie.

Inlevelse för mig bygger till stor del på att fatta rimliga beslut utifrån rollens förutsättningar.

Men hade jag spelat mjölnare i ett fantasysspel så hade jag inte heller traskat ner i en grotta full av monster.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,543
alltid beslutar om min rollpersons handlingar utefter hela situationen, med tanke på min rollperson som ett verktyg och med metainformation i skallen, så sker inte den här processen alls.
Om du vill ha karaktärsinlevelseupplevelsen: Spela en kampanj av något i ett spel helt utan metaverktyg (eller så nära som du kan komma) och tänk inte på situationen, narrativet eller något sådant. Du är där för att spela Kalle Dungeoncrawl som vill göra exakt vad kampanjen handlar om. Och sedan spela en tolv sessioner eller så. Jag tror du kommer få karaktärsupplevelsen precis som alla andra som spelar så, för jag tror det är en effekt av att spela på det sättet inte något som beror på personen. Ingen meta, ingen ”play-to-lose” inget sådant alls! Kalle vill lyckas och du vill lyckas. Du är fast i karaktären utan någon impact på världen förutom genom Kalles händer.

Jag tror inte det har med visualisering att göra eller något ”med dig” utan helt med vad du spelar och vilken spelstil du har. Sure, det kanske kommer bli svårt att träna bort metatänket, men jobba med det som att det är en tvångstanke eller ticks tills du är av med det.

Alltså, om du vill ha upplevelsen. Det låter genuint utmattande att helt ändra hur man spelar och inte kul. Jag hade inte spelat 12 sessioner av spelledarelösa grejer för en upplevelse själv.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Så jag tänker att fenomenet blir som tydligast när dina känslor som spelare angående situationen du spelar är skilda från din rollpersons känslor.
Jadå, men samtidigt är det också då det är svårast att uppnå.

För mig handlar det ju mycket om att hitta samsyn med rollpersonen – jag brukar "fuska" genom att välja rollpersoner som mestadels tänker och känner ungefär som mig, för då blir de lättare att "klä på sig" och "sjunka in i".

Och för att gå tillbaka till början av den här posten: Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare?
Ja.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Som @afUttermark sa, i fantasyspel är det standard att man spelar någon form av krigare/äventyrare/hjälte. I skräckspel brukar man spela alkoholiserad bibliotekarie.

Inlevelse för mig bygger till stor del på att fatta rimliga beslut utifrån rollens förutsättningar.

Men hade jag spelat mjölnare i ett fantasysspel så hade jag inte heller traskat ner i en grotta full av monster.
Men det är ju inte alltid så att man startar som hjälte utan som du säger så startar man ibland som mjölnarsonen eller bagardottern eller smedslärlingen som igentligen har en ganska trygg och utifrån settingens premisser behaglig tillvaro.

Jag anser nog förövrigt att hjältesaga som hjältesaga liksom , i fantasy förutsätts det att jag skall följa med gubben i spetsig hatt och hindra lord necrogoblicon att framkalla dödsguden hejbabberibba och därigenom befria kungariket och i Kalle kula så förväntas min alkoholiserade antikhandlare besegra den onda kulten och störta deras planer att väcka great cthulhu och därigenom rädda världen.

Hjältestory som hjältestory liksom , varför är det mer accepterat att möta faran i fantasy men inte i skräck. Man förväntas ju vara hjältar i båda scenariona
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,672
Rent generellt är det för mig givet att det är lättare att ha inlevelse i perspektiv man kan förstå. Det vore konstigt annars. Lite det @Måns skriver om att jag måste bry mig, om än inte nödvändigtvis dela drivkraft helt. Om min RP skulle vara förälskad i en osympatisk person är det förälskelsen jag skulle ta fasta på för inlevelse, inte förälskelseobjektets karaktär. Det är snarare upp till SL att utmana min RP genom att visa upp att hen är osympatisk. Det är först då det kan uppstå en stark inifrånkänsla av att "varför är jag ihop med detta svin".

Så för att gå tillbaka till mobbningen skulle jag antagligen ha svårt att dela mobbarens känslor (men jag vet inte, har nog aldrig provat, det är i allmänhet inte så kul att spela skitstövlar om man också vill ha inlevelse). Men jag ser inte heller att målsättningen behöver vara att helt kunna dela känslor som är fullständigt motstridiga mina personliga.

Jag ska ombedd illustrera med ett exempel. Min rollperson mördade nyligen en SLP som hon pressade på info. RPn hade övertaget och behövde på inget sätt göra det för att klara sig (det var alltså inte en strid där tärningsutfallet ledde till det). Det fanns ingen dramaturgisk tanke alls i valet och inget jag som spelare planerat. Men i stunden insåg jag/RPn att antingen måste SLPn dö eller så skulle jag behöva hantera en massa framtida risker för mig och mina nära - vilket skulle vara mitt fel eftersom jag skonade SLPn här och nu (vilket dock hade varit i linje med RPns personlighet i övrigt). Det var ett ögonblick av stark inlevelse för beslutet kändes helt logiskt men också fullständigt vidrigt att behöva ta (som jag inbillar mig att det skulle göra för en normal människa i verkligheten utan att göra några paralleller om de faktiska känslorna).

Beslutet kom alltså helt utan baktanke om berättelsens riktning. Kanske hade det till och med varit mer dramaturgiskt riktigt om RPns medlidande lett till att SLPn skonades vilket hade kunnat lägga upp för ett tragiskt slut, och hade scenen spelats ut på ett annat vis hade det kanske kunnat bli så (och gett en lika stark eller svagare känsla av inlevelse).
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
@Måns men jag tror jag förstår vad du menar , i fantasy är man redan en äventyrare ifrån start och spelmöte 1 , ens yrke är äventyrare och äventyrare förväntas äventyra och möta faran medans i skräck är man alldagliga personer som bli intvingade i allt annat än alldagliga händelser.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,120
Location
Off grid
@Måns men jag tror jag förstår vad du menar , i fantasy är man redan en äventyrare ifrån start och spelmöte 1 , ens yrke är äventyrare och äventyrare förväntas äventyra och möta faran medans i skräck är man alldagliga personer som bli intvingade i allt annat än alldagliga händelser.
Det här är ju en liten avstickare från ämnet. Men jag ska försöka hålla linjen.

Jag tycker inte alls att fantasy underförstått betyder äventyr och hjälteberättelser. Inte i rollspel och särskilt inte i Sverige.

Det finns gott om möjligheter att spela andra saker (och nästan alla spel stödjer det relativt bra också, även om folk i allmänhet inte tycker det). Man kan spela animister och jägare som vill försvara sin skog, man kan spela intriger på alla möjliga samhällsnivåer, man kan ägna sig åt handel eller smuggling eller bara utforska världen eller lösa mysterier. I alla dessa typer av situationer tycker jag att det är enkelt att skapa en person för vilken man kan ha en första persons inlevelse. I synnerhet om man kan skapa en person som ligger nära en själv eller teman man kan ställa upp på.

Ofta vill man ju utmana sig själv och sitt spelande och då finns ju alternativ.

I fantasy kan man ju välja en roll som inte passar in riktigt i temat, men att man spelar den ur ett förstapersonsperspektiv (jag tror att det är väldigt vanligt). Då spelar man ju kanske sin roll på bekostnad av de andra spelarnas/gruppens förväntningar och mål men det kan vara ganska kul.

Man kan ju också spela en roll som från början inte passar in men som man försöker förändra
I enlighet med temat. Det här skulle jag se som den klassiska hjälterollen och även här tror jag att skicklighet och bleed gör att det kan bli enkelt.

En tredje variant är att man spelar en roll man inte egentligen gillar eller sympatiserar med. Den kan också bidra mycket till spelet och det kan vara en utmaning att framförallt gestalta rollen på ett intressant och roligt sätt. Men att man inte eftersträvar djup immersion.

En fjärde skulle kunna vara att man spelar en roll man inte egentligen gillar eller sympatiserar med. Men att det är just för immersionen eller inlevelsen. Det här tror jag är jättesvårt och som jag tolkar t.ex Persbrandt så gör inte ens erfarna skådisar sånt. Förmodligen är det bara Gary Oldman som klarar det.

Vad gäller skräck så är det kanske samma sak. Spelar man enligt genrekonventionen så är man ju korkade bimbos som går ner i källaren på mentalsjukhuset själv för att duscha. Jag personligen har svårt att glida in i den rollen.

En roll som Ripley i Alien däremot, där man är en vanlig människa som gör allt i sin kraft för att överleva tycker jag är bland det enklaste rollerna att bli insugen i, särskilt om man använder fler metoder för att stimulera bleed.

Det är dock väldigt tydligt att man behöver skilja på inlevelse, sympati, immersionism och gestaltning.

//EvilSpook
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
Alltså, om du vill ha upplevelsen. Det låter genuint utmattande att helt ändra hur man spelar och inte kul. Jag hade inte spelat 12 sessioner av spelledarelösa grejer för en upplevelse själv.
Nä, jag är intresserad av detta rent intellektuellt, men jag fattar fortfarande inte grejen och känner mig knappast sugen på att testa. Det verkar helt enkelt sjukt mycket tråkigare att spela ur det perspektivet. Vilket inte är ett fördömande av spelstilen eller dem som gillar det. Jag är helt med på att de som gillar detta kan tycka att min spelstil verkar väldigt tråkig. Det är för mig lite som mysterielösande. Det finns massor av folk som älskar att lösa mysterier i rollspel, men jag finner det bara frustrerande och tråkigt.

Den här tråden har dock varit toppen när det gäller för mig att förstå fenomenet, även om jag, till skillnad från mysterielösande, inte riktigt fattat vad det är som gör det eftersträvansvärt att uppleva någon annans känslor än sina egna.
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
4,365
Jag vet inte vad "stark visualiserare" innebär, men jag dagdrömmer rätt mycket.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Räcker att du säger grusväg genom en granskog så ser jag den framför mig, luktar och hör den och ser saker röra sig bland trädstammarna, solen skiner ner genom trädkronorna och värmer upp halva vägen, kanske ett dammoln längre bort efter en bil som for förbi nyligen…
 
Top