I min favorit faktiskt-spel-podd PodCon, när de spelar Tatters of The King-kampanjen hamnar spelarna hela tiden på märkliga, långa sidospår.
@Nässe som spelleder försöker driva fram kampanjen, med en del rälsande ibland.
Och jag älskar den krocken. Vet inte om det var frustrerande vid bordet, men underbart att lyssna på. Utan spelarnas sidospår hade det förmodligen varit en mycket mer vaniljig kampanj, men utan kampanjen hade vi förmodligen aldrig fått stiga in i ”Tamabors pissdoftande trädgårdar”. Gruppen tampas med märkliga interna stridigheter, svartsjuka, svek, hämnd, och vansinne. Och kampanjen driver på allt och sätter yttre press på dom.
Så det
borde inte vara spelsabotage att syssla med annat. Men man kanske bör vara rätt samspelta för att det ska funka? Och kanske inte ha främsta fokus på mysterielösande.
Jag tror räls kan fungera bra för att ibland är det som händer utanför huvudplotten lika kul eller till och med mer kul än själva plotten, även om den ger förutsättningarna.