Till slut köpte jag Skrômt och nu har jag läst det. Jag ska INTE recensera det. Men jag ska reflektera lite.
Mitt rollspelande är liksom rotat i 80-90-tals-fantasy, och på senare tid har jag graviterat tillbaka mot OSR snarare än "framåt". Just därför tyckte jag det var intressant att läsa något bra, mer samtida, rollspel - för att få nya perspektiv.
Skrômt är ju liksom inte hysteriskt mega-annorlunda: många rollspelspremisser ÄR ändå samma i Skrômt och D&D. Men en del premisser ÄR annorlunda
Skrômt börjar tydligt med att det här är inget utforskarspel eller mysterielösarspel. Det handlar om rollpersonernas personliga - psykologiska - upplevelser och utveckling. Det kan man ju skriva i förordet till vilket spel som helst, men i Skrômt återkommer detta konsekvent. Hur enkelt detta än må låta, så var det ändå lite av en ögonöppnare för mig. Jag inser att om man ska gå på bio så finns det psykologiska dramor, ... och actionfilmer. En del människor uppskattar båda, men målgruppen är inte densamma. Den triviala poletten trillade ner: människor som gillar bio, men som inte gillar actionfilmer utan relationsdramor, kanske också föredrar Skrômt framför D&D. Och tvärt om. Det är helt enkelt olika berättelser om olika saker. Och Skrômt är tydligt med "vad man gör" i Skrômt.
Min utgångspunkt har alltid varit att spelarna får "göra vilken rollperson de vill". De behöver inte - bör inte - prata med varandra (det är liksom bara min outtalade premiss). Vi har försökt spela ibland där rollpersonerna från början har ett gemensamt tema (Saurons agenter, bröder), och det brukar bli sådär. I Skrômt uppmuntras, förväntas, rollpersonerna att ha relationer med varandra. Gärna invecklade, problematiska, relationer. Rollpersonerna kommer inte lösa ett mysterium tillsammans där de bidrar och samarbetar på olika sätt - i Skrômt utgör rollpersoneras relationer själva upplevelsen och berättelsens kärna.
I många rollspel förväntas spelaren "vara" sin rollperson. I OSR är relationen lite lösare, och rollpersonen är mer något att interagera i spelvärlden med. I Skrômt är spelaren rollpersonens värsta fiender, och rollpersonen är spelarens verktyg för att skapa intressanta berättelser (det står så). Detta verkar inte så lätt, tycker jag. Jag föreställer mig att man i spelgruppen måste vara ganska överens om nivån på hur skruvat det kan bli. Att även konflikter mellan rollpersoner är ett inte bara tillåtet utan också centralt/uppmuntrat tema gör det inte lättare. Jag förstår att detta tilltalar en del, men jag tror inte det passar alla.
Spelexemplet tidigt i boken visar ganska tydligt att det här är ett annorlunda spel mot vad jag är van vid.
Om rollfigurerna i traditionella spel för det mesta ska "lösa" någon situation, så i Skrômt ÄR de situationen/dramat av sig själva.
När jag bara har läst igenom Skrômt finner jag det lite konstigt att spelet handlar om rollpersonernas personliga utveckling, samtidigt som spelarna nästan spelar mot rollpersonerna för att skapa drama. Man måste nog prova. Antingen så funkar det, eller så funkar det inte.
Lite lättare att ta till sig är det här med att "sätta scener". Dels kan spelarna få sätta scener. Varför inte? Dels finns "tillbakablickar", alltså man kan spela historiska scener. Det tycker jag är en intressant idé! I ex.vis OSR, där rollpersonerna har begränsad bakgrund och kunskaper (färdigheter) så föreställer jag mig direkt att man skulle kunna använda en tillbakablick: spelaren tycker att hans rollperson kan/vet något, och då kan spelaren få förklara hur/varför, och DET skulle man kunna spela upp. Bara en idé.
Det här med att rollpersonerna förväntas vara vanliga människor, utan kunskap om det övernaturliga... vilket de kommer få ganska snart... får mig att fundera på om man kan spela en längre Skrômt-kampanj, eller om det i praktiken funkar bäst med one-offs. Efter några sessioner kommer rollpersonerna att ha de mest skruvade relationerna till övernaturliga väsen som hemsöker dem, deras byggd, och deras släkt.. eller så har de väsentligen blivit spökjägare. Så tänker jag nu. Jag ser inget problem med one-offs: jag tycker att noveller har stora fördelar mot romaner, och filmer har fördelar jämfört med TV-serier. Men långa kampanjer med samma rollfigurer är ju mitt gamla perspektiv - det behöver inte vara det nya perspektivet jag får när jag läser Skrômt.
Rent systemmässigt tänker jag inte så mycket. Det här med att spelarna slår alla tärningsslag... det finns ju många spel där det är så och som SL har jag inget behov av att kasta tärningar, men det blir tydligt att spelarpersoner är något annat i världen en spelledarpersoner.
En stor del av reglerna handlar om saker som skräck och vansinne - även om det inte är så många sidor. Här återstår det nog att se, ifall de reglerna skapar trovärdiga berättelser som spelarna finner rimliga och som blir bra. ...men det var inte meningen att jag skulle recensera.
Det var rolig läsning - en vacker bok med fina bilder!