Julklapp till mig själv

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,631
Jag har varit nyfiken... jag har köpt "boken med Symbaroum-konst" och jag köpte romanerna. Jag var inte SÅ imponerad av romanerna och tappade sugen lite.
Även om jag är en stor fan av det mesta som MJH skrivit och i synnerhet Symbaroum, skulle jag inte vilja rekommendera romanerna till någon. De är inte särskilt bra.
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
895
Lägger också en röst på Vindsjäl!
Vacker, spännande och lättillgänglig, plus att det finns en massa fint gratismaterial att tillgå. 😉
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,790
Tack för alla tips!
Hoppas någon annan fann något intressant i tråden också.

Inte så lite skräck, noterar jag... det är inte min genre normalt (jag blir så rädd), så kanske för att utmana mig.
Jag fick en del helt nya uppslag - så insatt var jag inte i vad som finns i Sverige julen 2021!

Just nu lutar jag åt Askhem. Det är bara en känsla... känns som ett "tryggt" val... det kanske är fel.
Eller Kutulu.

Symbaroum och Svärdets sång har jag funderat på sedan länge. Så de faller nog bort just nu, just för att de inte blir ett "nytt tips för mig" i tråden.

Jag var lite förvånad att Vaesen inte dök upp... men nu noterar jag att det är på engelska.

Hederssamt omnämnande till Vindsjäl och Supergänget! Om min son var lite äldre...

@luddwig... det blir nog så att jag köper Oktoberlandet av dig någon gång, inte just denna veckan kanske... det där är en bok jag har hållit i handen och inte köpt. Hur kan man inte fascineras av något om ryska revolutionen? Har jag hittat på att du finns i Göteborg?
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,631
Jag var lite förvånad att Vaesen inte dök upp... men nu noterar jag att det är på engelska.
(Nordiska) Väsen finns på svenska också. Det är bara den kommande expansionen, den som ligger på Kickstarter nu, som inte kommer på svenska. Äventyrssamlingen som också är med i Kickstartern blir däremot tillgänglig både på engelska och svenska.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,871
Just nu lutar jag åt Askhem.
Askhem är ett bra val. Schysst spelvärld. År noll-motorn är ingen favorit hos mig men Askhem har en avskalad variant som passar bra för spelet.

Jag var lite förvånad att Vaesen inte dök upp...
Den svenska utgåvan heter Nordiska väsen. Jag har inte spelat det ännu men boken är jättefin.

Har jag hittat på att du finns i Göteborg?
Ja, det har du hittat på. Ibland hälsar jag iofs på i Göteborg men jag bor i Skellefteå.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,790
Jag tyckte faktiskt romanerna var bra, men smaken är som sagt delad :)
Helt off-topic - men det är ju ändå min egen tråd.

Jag har ett problem när jag läser att jag ... förstår vad som är "bra" och "dålig" litteratur. På så sätt att jag kan ha svårt att uppskatta "dålig" litteratur. Samtidigt orkar jag för det mesta inte med "bra" litteratur. Så jag letar lättlästa bra saker, som jag alls kommer mig för att läsa. Det är inte så lätt. Jag försöker inte vara kultur-snobb här - jag beskriver bara mitt eget problem i förhållande till att läsa böcker.

Symbaroumböckerna (2st) läste jag faktiskt ganska snabbt, från början till slut. De förmedlade världen i Symbaroum väl, de var lättlästa, och de var någorlunda underhållande. Bara DET är ett ganska bra betyg. Det är ju naturligtvis helt orealistiskt att förvänta sig att böcker skrivna till en spelvärld ska vara "bra" litteratur.

Jag blev inte jättesugen på att spela i Symbaroum av att läsa böckerna. Jag blir mycket mer sugen på att spela i Symbaroum när jag tar del av bilder och reklam om Symbaroum.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,871
Jag blir mycket mer sugen på att spela i Symbaroum när jag tar del av bilder ...
Bilderna är superbra. Väldigt inspirerande. Tyvärr försvann inspirationen för mig när jag läste världsbeskrivningen.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,790
Till slut köpte jag Skrômt och nu har jag läst det. Jag ska INTE recensera det. Men jag ska reflektera lite.

Mitt rollspelande är liksom rotat i 80-90-tals-fantasy, och på senare tid har jag graviterat tillbaka mot OSR snarare än "framåt". Just därför tyckte jag det var intressant att läsa något bra, mer samtida, rollspel - för att få nya perspektiv.

Skrômt är ju liksom inte hysteriskt mega-annorlunda: många rollspelspremisser ÄR ändå samma i Skrômt och D&D. Men en del premisser ÄR annorlunda :)

Skrômt börjar tydligt med att det här är inget utforskarspel eller mysterielösarspel. Det handlar om rollpersonernas personliga - psykologiska - upplevelser och utveckling. Det kan man ju skriva i förordet till vilket spel som helst, men i Skrômt återkommer detta konsekvent. Hur enkelt detta än må låta, så var det ändå lite av en ögonöppnare för mig. Jag inser att om man ska gå på bio så finns det psykologiska dramor, ... och actionfilmer. En del människor uppskattar båda, men målgruppen är inte densamma. Den triviala poletten trillade ner: människor som gillar bio, men som inte gillar actionfilmer utan relationsdramor, kanske också föredrar Skrômt framför D&D. Och tvärt om. Det är helt enkelt olika berättelser om olika saker. Och Skrômt är tydligt med "vad man gör" i Skrômt.

Min utgångspunkt har alltid varit att spelarna får "göra vilken rollperson de vill". De behöver inte - bör inte - prata med varandra (det är liksom bara min outtalade premiss). Vi har försökt spela ibland där rollpersonerna från början har ett gemensamt tema (Saurons agenter, bröder), och det brukar bli sådär. I Skrômt uppmuntras, förväntas, rollpersonerna att ha relationer med varandra. Gärna invecklade, problematiska, relationer. Rollpersonerna kommer inte lösa ett mysterium tillsammans där de bidrar och samarbetar på olika sätt - i Skrômt utgör rollpersoneras relationer själva upplevelsen och berättelsens kärna.

I många rollspel förväntas spelaren "vara" sin rollperson. I OSR är relationen lite lösare, och rollpersonen är mer något att interagera i spelvärlden med. I Skrômt är spelaren rollpersonens värsta fiender, och rollpersonen är spelarens verktyg för att skapa intressanta berättelser (det står så). Detta verkar inte så lätt, tycker jag. Jag föreställer mig att man i spelgruppen måste vara ganska överens om nivån på hur skruvat det kan bli. Att även konflikter mellan rollpersoner är ett inte bara tillåtet utan också centralt/uppmuntrat tema gör det inte lättare. Jag förstår att detta tilltalar en del, men jag tror inte det passar alla.

Spelexemplet tidigt i boken visar ganska tydligt att det här är ett annorlunda spel mot vad jag är van vid.

Om rollfigurerna i traditionella spel för det mesta ska "lösa" någon situation, så i Skrômt ÄR de situationen/dramat av sig själva.

När jag bara har läst igenom Skrômt finner jag det lite konstigt att spelet handlar om rollpersonernas personliga utveckling, samtidigt som spelarna nästan spelar mot rollpersonerna för att skapa drama. Man måste nog prova. Antingen så funkar det, eller så funkar det inte.

Lite lättare att ta till sig är det här med att "sätta scener". Dels kan spelarna få sätta scener. Varför inte? Dels finns "tillbakablickar", alltså man kan spela historiska scener. Det tycker jag är en intressant idé! I ex.vis OSR, där rollpersonerna har begränsad bakgrund och kunskaper (färdigheter) så föreställer jag mig direkt att man skulle kunna använda en tillbakablick: spelaren tycker att hans rollperson kan/vet något, och då kan spelaren få förklara hur/varför, och DET skulle man kunna spela upp. Bara en idé.

Det här med att rollpersonerna förväntas vara vanliga människor, utan kunskap om det övernaturliga... vilket de kommer få ganska snart... får mig att fundera på om man kan spela en längre Skrômt-kampanj, eller om det i praktiken funkar bäst med one-offs. Efter några sessioner kommer rollpersonerna att ha de mest skruvade relationerna till övernaturliga väsen som hemsöker dem, deras byggd, och deras släkt.. eller så har de väsentligen blivit spökjägare. Så tänker jag nu. Jag ser inget problem med one-offs: jag tycker att noveller har stora fördelar mot romaner, och filmer har fördelar jämfört med TV-serier. Men långa kampanjer med samma rollfigurer är ju mitt gamla perspektiv - det behöver inte vara det nya perspektivet jag får när jag läser Skrômt.

Rent systemmässigt tänker jag inte så mycket. Det här med att spelarna slår alla tärningsslag... det finns ju många spel där det är så och som SL har jag inget behov av att kasta tärningar, men det blir tydligt att spelarpersoner är något annat i världen en spelledarpersoner.

En stor del av reglerna handlar om saker som skräck och vansinne - även om det inte är så många sidor. Här återstår det nog att se, ifall de reglerna skapar trovärdiga berättelser som spelarna finner rimliga och som blir bra. ...men det var inte meningen att jag skulle recensera.

Det var rolig läsning - en vacker bok med fina bilder!
 

kwarnberg

Swordsman
Joined
8 Jul 2015
Messages
778
Vad roligt att du verkar gilla det! Som du säger är det ju inte ett spel för alla, och man ska nog ha det i bakhuvudet när man ger sig på att spela det. Har man fel förväntningar kan nog upplevelsen lida rätt rejält. Men det gäller ju de flesta spel, förstås.

Gällande kampanjer vs oneshots finns åtminstone två kampanjer att lyssna på i poddformat, om man är lagd åt det hållet. Svartviken Rollspelspodd respektive Rollspelsdags. Men Skrômt gör sig väldigt bra som oneshot-spel. Det finns i dagsläget tre släppta scenarion, som alla är tänkta att spelas vid ett tillfälle. Men de borde också vara rätt enkla att brodera ut till en längre berättelse om man vill det.

Om du får tillfälle att testa det är jag supernyfiken på hur du tycker att det funkar i praktiken!
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,506
Location
Kullavik
Om rollfigurerna i traditionella spel för det mesta ska "lösa" någon situation, så i Skrômt ÄR de situationen/dramat av sig själva.
Så är inte riktigt min erfarenhet av Skrômt. Visst handlar mycket om relationer och drama rollpersoner emellan, men de äventyr jag läst/spelat har alla haft ett äventyr och en situation att lösa.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,871
Intressant genomgång.

... det här är inget utforskarspel eller mysterielösarspel. Det handlar om rollpersonernas personliga - psykologiska - upplevelser och utveckling. [...] ... är spelaren rollpersonens värsta fiender, och rollpersonen är spelarens verktyg för att skapa intressanta berättelser (det står så). ... även konflikter mellan rollpersoner är [...] centralt/uppmuntrat tema ...
Det där fångar mycket av vad jag inte vill ha av rollspel så jag instämmer i att Skrômt inte passar alla. Därmed inte sagt att det är ett dåligt spel eller så, men det är inte för mig.
 
Last edited:

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,790
Så är inte riktigt min erfarenhet av Skrômt. Visst handlar mycket om relationer och drama rollpersoner emellan, men de äventyr jag läst/spelat har alla haft ett äventyr och en situation att lösa.
Jag tror att det jag skrev skulle tolkas mer som på vilken planhalva Skrômt placerar sig, och hur det kanske är lite olikt andra vanliga spel.

Jag är av uppfattningen att man kan spela de flesta berättelser med de flesta regelsystem (åtminstone med de flesta enkla regelsystem). Det vore ju otroligt tråkigt att säga: nu spelar vi D&D så det ska absolut bara vara utforskning, och inga personliga relationer alls. Precis som man självklart kan ha mysterier som ska lösas i Skrômt.

I de flesta rollspel jag spelat så kommer spelarna in som ganska oberoende agenter som försöker lösa problemet. I Skrômt har de med sig väsentligt bagage och relationer, och detta bagage är vad som skapar förutsättningarna för bra Drama. Så tolkar jag det när jag läser boken. Jag är såklart ingen auktoritet på Skrômt.

Jag fick lite nya perspektiv - det var mitt syfte från början - och jag kanske överdrev dem lite för att göra det tydligt.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,790
Vi spelade igår (OSR, Dungeon Crawl Classics).

Rollpersonerna var i en by som de varit i några sessioner. Jag hade förberett att det skulle komma några skurkar och ställa orimliga krav. Var är rollpersonerna, och vad håller de på att göra, när skurkarna kommer?

Jag bestämde mig för att låta spelarna sätta scenen. Nu kanske inte min scen är riktigt vad en scen är i Skrômt, och jag kanske inte lät spelarna sätta den som det är tänkt i Skrômt heller. Men för spelarna var det en ny grej att de fick inleda med att berätta var de var, vad de gjorde, hur vädret var, osv.

Att spelarna fick sätta scenen fick 3 effekter på sessionen:

1) Rollpersonerna hade varit ute och jagat på morgonen, och var på väg tillbaka till byn. Därmed var det rimligt att skurkarna redan kommit, och börjat interagera med resten av byborna. Och att rollpersonerna liksom fick fördelen av att de kunde sätta sig in i situationen utan att skurkarna upptäckte dem. Jag hade kunnat hitta på att det skulle börja så. Men det här var roligare.

2) Spelarna bestämde att det var en frisk, kall vårmorgon med frost/dagg. Så en liten stund senare, när de skulle spåra skurkarna, så var det jättelätt givet väderomständigheterna. Eftersom DCC inte har något färdighetssystem, så var det väldigt elegant att kunna konstatera att vädret var sådant att det var lätt att spåra, och att det inte bara var jag som SL som hittat på det.

3) Olika spelare är olika pratsamma och aktiva. I just detta fallet, när det gällde att sätta scenen, så passade den mest passiva spelaren på att ta chansen och göra det. Det var liksom en utmaning, en del av rollspel, som passade och aktiverade honom.

Det här är liksom inga stora grejer. Men jag ville ändå berätta att för mig fungerade det att ta ett element från ett mer "modernt" rollspel, tillföra det till vårt spel, och det blev en ny och bra upplevelse.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,525
Vi spelade igår (OSR, Dungeon Crawl Classics).

Rollpersonerna var i en by som de varit i några sessioner. Jag hade förberett att det skulle komma några skurkar och ställa orimliga krav. Var är rollpersonerna, och vad håller de på att göra, när skurkarna kommer?

Jag bestämde mig för att låta spelarna sätta scenen. Nu kanske inte min scen är riktigt vad en scen är i Skrômt, och jag kanske inte lät spelarna sätta den som det är tänkt i Skrômt heller. Men för spelarna var det en ny grej att de fick inleda med att berätta var de var, vad de gjorde, hur vädret var, osv.

Att spelarna fick sätta scenen fick 3 effekter på sessionen:

1) Rollpersonerna hade varit ute och jagat på morgonen, och var på väg tillbaka till byn. Därmed var det rimligt att skurkarna redan kommit, och börjat interagera med resten av byborna. Och att rollpersonerna liksom fick fördelen av att de kunde sätta sig in i situationen utan att skurkarna upptäckte dem. Jag hade kunnat hitta på att det skulle börja så. Men det här var roligare.

2) Spelarna bestämde att det var en frisk, kall vårmorgon med frost/dagg. Så en liten stund senare, när de skulle spåra skurkarna, så var det jättelätt givet väderomständigheterna. Eftersom DCC inte har något färdighetssystem, så var det väldigt elegant att kunna konstatera att vädret var sådant att det var lätt att spåra, och att det inte bara var jag som SL som hittat på det.

3) Olika spelare är olika pratsamma och aktiva. I just detta fallet, när det gällde att sätta scenen, så passade den mest passiva spelaren på att ta chansen och göra det. Det var liksom en utmaning, en del av rollspel, som passade och aktiverade honom.

Det här är liksom inga stora grejer. Men jag ville ändå berätta att för mig fungerade det att ta ett element från ett mer "modernt" rollspel, tillföra det till vårt spel, och det blev en ny och bra upplevelse.
Kul att läsa! Jag gillar både samberättande och OSR så trevligt att få vatten på sin kvarn.
 
Top