Mogger
Hipsteranka
I min spaning runt skillnaderna mellan vår världs historia och myter och de som vi som vi hittar i rollspel så slår det mig att stora härjande arméer, som i åratal eller t.o.m decennier, befinner sig på krigsstigen är oerhört sällsynt i spelvärldar. Istället tycks man applicera en mer modern syn på krig, där en konflikt blossar upp och sedan vinner ena sidan efter några slag.
Det vanliga på antiken, om jag förstått det rätt, var att man krigade ett tag och sedan satte man sig runt bordet och gjorde upp. Och så funkar det väl i princip fortfarande?
Men krig i spelvärldar brukar antingen vara totala och har redan skett. Rimligtvis borde det knata runt en bunt arméer och legosoldater i snart sagt varje landsända. Speciellt givet att spelvärldar brukar ha en rätt stadig befolkningsutveckling, eftersom de sällan drabbas av pest eller andra katastrofer som decimerar dem. Det finns undantag, som vi snackade om i en annan tråd.
Men var finns rollspelens motsvarighet till 2:a Puniska kriget? Hannibal och Scipio som skövlar år efter år. Borde inte det utgöra ypperliga möjligheter för spel, med stora arméer som drar runt? Inga status quo någonstans!
Det vanliga på antiken, om jag förstått det rätt, var att man krigade ett tag och sedan satte man sig runt bordet och gjorde upp. Och så funkar det väl i princip fortfarande?
Men krig i spelvärldar brukar antingen vara totala och har redan skett. Rimligtvis borde det knata runt en bunt arméer och legosoldater i snart sagt varje landsända. Speciellt givet att spelvärldar brukar ha en rätt stadig befolkningsutveckling, eftersom de sällan drabbas av pest eller andra katastrofer som decimerar dem. Det finns undantag, som vi snackade om i en annan tråd.
Men var finns rollspelens motsvarighet till 2:a Puniska kriget? Hannibal och Scipio som skövlar år efter år. Borde inte det utgöra ypperliga möjligheter för spel, med stora arméer som drar runt? Inga status quo någonstans!