Jag har brottats en del med de känslorna och jag tycker att de är väldigt oresonliga och ologiska. Jag brukade spela Warhammer Fantasy Battles runt 2000 men lämnade det några år senare och kom först tillbaka en tio år senare. Jag har väldigt litet intresse i det som gavs ut under tiden jag var borta, men ändå kände jag ett oresonligt raseri när Games Workshop lade ner Warhammer Fantasy och ersatte det med Age of Sigmar. Frasen "The World that Was" som de kastar runt varje gång de hänvisar till något gammalt får mig fortfarande att se rött även sju år senare. Och jag har ändå noll intresse av att etablera en kanon och tycker att alla kan plocka ut sina favoritbitar från de 30 år som spelet var igång, så jag försöker förstå varför många har ett behov av att skapa en så ingående överenskommen låtsasvärld.Det här är något jag uppfattar som en ganska ogenerös tolkning i sitt sätt att beteckna känslorna som oresonliga och ologiska samt att lägga förklaringen hos personers flockmedvetenande och vilja att följa en ledarfigur -- egenskaper som sällan framställs som särskilt smickrande. Låt mig formulera en alternativ hypotes: att intressera sig för en fiktiv värld och vilja att den ska vara konsekvent är ett spel. Det finns en utmaning i att leta fakta, hitta förklaringar på till synes motstridiga påståenden, fördjupa sig i kringmaterialet (till exempel en författares brev eller anteckningar), och så vidare. Den som då kommer och tycker att hen kan hitta på lite vad som helst utan att ta hänsyn till spelets regler stör detta, och därför är det inte konstigt att folk som är intresserade av spelet med den fiktiva världen irriterar sig på dem.
Det har i alla fall hjälpt mig förstå vad många kände när Drakar och Demoner: Chronopia kom och Ereb Altor lämnades vid vägkanten.