Att skilja på spelare och rollperson (i text)?

[krank]

En sak som jag själv ibland gått och stört mig på i rollspelsböcker är när texten pratar om rollpersonen, men säger spelaren. Eller tvärtom. Exempel kan vara att man pratar om att spelaren "dör", eller att spelaren får ett visst värde i Styrka. Eller när det är spelaren som fattar ett visst beslut i någon form av meta-kontext men att man säger att det är rollpersonen som ska välja.

Jag har nu mer och mer börjat luta åt att det mest är en helt onödig hangup jag har. Motvilja mot "slarvigt språk" i all ära, men jag tror aldrig jag sett ett fall där det faktiskt blivit någon förvirring. Ingen tror att spelaren dör när hen får slut på hit points. Tror jag.

Och när jag försökt skriva på ett sätt som ger korrekt syftning så… blir det rätt klumpiga meningar, och längre texter. "När rollpersonerna når punkt X så behöver spelarna välja…"

Hur tänker ni?
Korrekt syftning kontra kortfattat, rappt språk?
Spelar det någon roll överhuvudtaget?
Har ni reflekterat över det här alls, i rollspelsböcker ni läst eller skrivit?

 

[ceruleanfive]

J ag kan lixom skriv så haer o bli förstodd utan mkt för virring.

Men det innebär inte att jag tycker att det är vettigt att låta det vara så, helt obearbetat, i en tryckt bok.

 

[Genesis]

Jag stör mig också på det, men finner också att det blir ett väldigt styltigt språk om man håller hårt på det. Så jag gör åtskillnad där det går, men tummar på det när det behövs.

 

[zo0ok]

Jag känner själv att jag ofta är på vippen att skriva fel (spelare istället för rollperson, eller tvärt om, här på forumet).

I en del fall är det ju uppenbart vem man ska syfta på. Spelaren bör komma i tid till spelsessionen, och ha med sig egna pennor. Rollpersonen belönas med +1 STY.

Men så finns ju mer oklara situationer.
Spelaren får slå ett räddningsslag med +2 / Rollpersonen får +2 på räddningsslaget.
Rollpersonen/Spelaren väljer att "slåss defensivt". (om det är en manöver i spelet)
Rollpersonen/Spelaren väljer att "pressa" försöket.

Rollpersonen får slå på fummeltabellen känns ju sådär. Men spelaren kan ju ha flera rollpersoner (det förekommer), och då måste man egentligen skriva "Spelaren får slå på fummeltabellen för sin rollperson". Så vill man ju inte skriva.

Jag tror att i vanliga brädspel så är det ingen skillnad, och där är det vanligt att skriva "spelaren får betala 1000kr till banken".

Dessutom är det ju så att nästan alltid när det i reglerna står "rollpersonen" så kan det handla om en SLP också. Så då får man skriva SF/SLF varje gång. Men då är frågan om typ "grönt slem" är en SLF, så då får man skriva SF/SLF/Monster varje gång.

Så jag kan nog ha viss förståelse för, eller överseende med, att det står "spelaren" när man skulle kunna skrivit "rollpersonen" eller SF/SLF/Monster. Tvärtom däremot, tror jag inte det finns några bra skäl för.

 

[nano]

Jag kan tycka att det är irriterande om boken inte följer samma konventioner som jag är van vid för hur man kallar och könar spelare, spelledare, rollpersoner och spelledarpersoner. Men det brukar gå över. Det är skönt när böcker inte behöver återuppfinna egna namn och förhållningssätt till allting.

Jag är själv inget bra exempel på det men jag föredrar korta rappa meningar, framför att ha en massa bisatser (och parenteser) oavsett om det syftar till att vara mer korrekt i slutändan.

Något jag gärna ser är att man förmedlar samma information genom flera kanaler samtidigt, som stycken, regelsatser, omformuleringar, textrutor, bilder, fotnoter, tabeller, textmärkning och definitivt ett bra index. Så blir det för mig som har lite ADD lättare att läsa iom att jag kan hoppa runt och kolla in olika grejer, och det minskar risken att essentiell information missas för att det är gömt i ett tråkigt stycke. För att återknyta till ämnet så kan man då använda inkonsekvent språkbruk i de olika kanalerna ifall andemeningen ändå går fram, så det blir inte ett problem, läsaren ges verktygen att förstå idén bakom.

 

[Tre solar]

Jag har reflekterat över det, och det stör mig men just nu lutar jag åt att inte precisera vem som gör vad om det inte är absolut nödvändigt och därmed acceptera glidningen i betydelse.

Typ: "med ett framgångsrikt slag kan rollpersonen..."

 

[ceruleanfive]

Grejen är väl att skilja på mekanik och fiktion. Händer saken kring spelbordet, eller i spelvärlden? Ibland finns det visst överlapp, exempelvis när man spelar ut konversationer och sånt. Men oftast är det ganska tydligt det ena eller det andra.

 

[Henke]

Enligt mig är regler till för att dra upp ramarna för spelet. Om reglerna är otydliga så faller meningen med att använda dem för mig.

 

[luddwig]

Ja, jag har reflekterat över detta. Och ja, jag stör mig på dylika syftningsfel när de dyker upp, vilket dock inte är jätteofta. Samtidigt blir texten, som andra redan påpekat, ofta klumpig om den ska vara 100 % korrekt. Det är trist såklart. I mina egna texter skriver jag därför gärna "du" oavsett om det syftar på spelaren eller rollpersonen. Det gör texten mer rättfram och i kontexten kommer det ändå att vara uppenbart att det är rollpersonen som dör om spelaren misslyckas med ett tärningsslag och inte tvärt om. Jag tycker samtidigt om när spelare pratar om sina rollpersoner som "jag", och att använda "du" i texten känns som en rimlig utvidgning av det.

 

[krank]

I mina egna texter skriver jag därför gärna "du" oavsett om det syftar på spelaren eller rollpersonen. Det gör texten mer rättfram och i kontexten kommer det ändå att vara uppenbart att det är rollpersonen som dör om spelaren misslyckas med ett tärningsslag och inte tvärt om. Jag tycker samtidigt om när spelare pratar om sina rollpersoner som "jag", och att använda "du" i texten känns som en rimlig utvidgning av det.

Intressant! Jag tycker att din tanke är rimlig där. Jag har också börjat du:a läsaren, men jag har fortsatt vara envis i att skilja på "dig" och "din rollperson" även när det utifrån kontexten är helt självklart vad som menas.

 

[Ymir]

Den enklaste lösningen är den jag kört i alla mina Neotech-scenarion, att helt enkelt skriva "ni" throughout.

"När ni når punkt X så behöver ni välja..."

Det skapar ett mer direkt tilltal som åtminstone känns helt rätt för Neotech.

 

[Gurgeh]

Jag har också stört mig på det, och försöker skilja spelare och rollperson åt när jag själv skriver något. Men jag är inte säker på att jag är så konsekvent som jag skulle vilja vara.

 

[Bifur]

Jag tycker att dua läsaren kan vara en bra lösning men med reservationen att det är ett tilltal som verkligen kan skära sig när man hamnar i text som specifikt beskriver effekter för rollpersonen. "Du ramlar", "du tar 2 i skada", "du blir temporärt vansinig", vilket känns sådär. Så det är en utmaning att få ihop.

 

[krank]

Jag tycker att dua läsaren kan vara en bra lösning men med reservationen att det är ett tilltal som verkligen kan skära sig när man hamnar i text som specifikt beskriver effekter för rollpersonen. "Du ramlar", "du tar 2 i skada", "du blir temporärt vansinig", vilket känns sådär.

Det jag funderar på är ju varför jag känner att "det känns sådär". Det blir ju bra flyt i texten, man slipper använda "rollpersonen" hela tiden, och alla fattar precis vad man menar. Egentligen, liksom.

 

[Bifur]

Det jag funderar på är ju varför jag känner att "det känns sådär". Det blir ju bra flyt i texten, man slipper använda "rollpersonen" hela tiden, och alla fattar precis vad man menar. Egentligen, liksom.

Jo. Och jag har läst spel som får till det (tror jag, minns inte vilka dock...). Men det är väl för att det går från ett tolkningsbart "du" som läsare/spelare till något som tydligt inte är det.

Sen är det en fråga vem som ska duas: läsaren, SL eller spelare/RP? Lättast är nog att dua spelaren i regeltext och SL i scenarion men i båda fallen behöver den andra rollen beskrivas i tredje person (eller det tycker jag blir lättast att läsa).

 

[Ulfgeir]

Definitivt något som kan kännas konstigt. Vill ha tydlighet.

 

[Dilandau]

Kan möjligen skapa förvirring om man är helt grön och läser ett rollspel för första gången. Annars ett icke-problem.

 

[Genesis]

Sen är det en fråga vem som ska duas: läsaren, SL eller spelare/RP? Lättast är nog att dua spelaren i regeltext och SL i scenarion men i båda fallen behöver den andra rollen beskrivas i tredje person (eller det tycker jag blir lättast att läsa).

Jag gillar när en text använder flera pronomen: jag, du, han/hon/hen. Exempel med ”Jag gör X, du gör Y” tycker jag flödar bra som text och gör en tydlig åtskillnad mellan spelarna. Däremot hjälper det inte jättemycket när det gäller trådens ämne. Man kan försöka jobba med första och andra person på spelare och tredje på personer i fiktionen, men det kan bli svårt när man har exempel som rör tre spelare.

 

[Rickard]

Det jag funderar på är ju varför jag känner att "det känns sådär". Det blir ju bra flyt i texten, man slipper använda "rollpersonen" hela tiden, och alla fattar precis vad man menar. Egentligen, liksom.

Är det ofta som du känner att du måste använda "rollpersonen". för detsamma gäller om du använder "spelaren". Det går ju att göra omskrivningar för att undvika pronomen. "Du tar två i skada" kan lätt bli "attacken ger två i skada". Annars kanske man kan använda "du" om spelaren och "hen" om rollpersonen?

Jag har dock aldrig haft problem att förstå, utifrån kontexten, om det är "spelaren" eller "rollpersonen" som åsyftas om spelet använder "spelaren" hela tiden. Samma sak med spel som använder "du" om både spelledaren och spelaren. Jag är på ett plan lite emot att skriva "du" om spelledaren och "dem" om spelarna, för det kan skapa en tanke om "du mot dem" och det är sällan jag vill ha den typ av spel.