En sak som jag själv ibland gått och stört mig på i rollspelsböcker är när texten pratar om rollpersonen, men säger spelaren. Eller tvärtom. Exempel kan vara att man pratar om att spelaren "dör", eller att spelaren får ett visst värde i Styrka. Eller när det är spelaren som fattar ett visst beslut i någon form av meta-kontext men att man säger att det är rollpersonen som ska välja.
Jag har nu mer och mer börjat luta åt att det mest är en helt onödig hangup jag har. Motvilja mot "slarvigt språk" i all ära, men jag tror aldrig jag sett ett fall där det faktiskt blivit någon förvirring. Ingen tror att spelaren dör när hen får slut på hit points. Tror jag.
Och när jag försökt skriva på ett sätt som ger korrekt syftning så… blir det rätt klumpiga meningar, och längre texter. "När rollpersonerna når punkt X så behöver spelarna välja…"
Hur tänker ni?
Korrekt syftning kontra kortfattat, rappt språk?
Spelar det någon roll överhuvudtaget?
Har ni reflekterat över det här alls, i rollspelsböcker ni läst eller skrivit?
Jag har nu mer och mer börjat luta åt att det mest är en helt onödig hangup jag har. Motvilja mot "slarvigt språk" i all ära, men jag tror aldrig jag sett ett fall där det faktiskt blivit någon förvirring. Ingen tror att spelaren dör när hen får slut på hit points. Tror jag.
Och när jag försökt skriva på ett sätt som ger korrekt syftning så… blir det rätt klumpiga meningar, och längre texter. "När rollpersonerna når punkt X så behöver spelarna välja…"
Hur tänker ni?
Korrekt syftning kontra kortfattat, rappt språk?
Spelar det någon roll överhuvudtaget?
Har ni reflekterat över det här alls, i rollspelsböcker ni läst eller skrivit?