Western!

[Mogger]

Sedan 90-talet har Western varit vårt go-to-spel. Vi har spelet så många fantastiska kampanjer! Ofta baserade på officiellt material som Dollartrilogin och andra konventsscenarion. Vi har spelat samtliga utgåvor, rätt mycket dessutom. De är alltid oerhört välskrivna, fullspäckade med bra och intressant material.

Ett av mina absolut bästa spelminnen är den kampanj som mynnade ut i äventyret som följde med SL-skärmen, det om Sheriffvalet i den lilla byn Trinidad. Det är en spelupplevelse som lätt hamnar på min 10-i-topp tillsammans med Svavelvinter m.m.

På senare år har vi spelat en del av äventyren till Western IV. Där har jag varit spelare så jag har inte läst äventyren (även om jag har köpt flera av dem ), men väl upplevt dem. San Fransisco var en höjdpunkt!

Överlag tycker jag att Old West är en av de mest dynamiska och intressanta spelmiljöerna (och såklart även som historisk epok) och Tove och Anders har alltid återgivit denna tid på ett oerhört bra vis. Jag kan utan överdrift hävda att det inte bara har gett mig fantastiska spelupplevelser utan även gett mig en insyn i hur livet under denna tid tedde sig, och naturligtvis högvis med ren faktakunskap. Detta är Westerns förtjänst, nästan helt och hållet.

Tack för ett av de bästa rollspelen som öht existerar!

Vad har ni för relation till spelet?

 

[Dr_Dängrot]

Spelat alla utgåvor upp till 4:an som jag läst men inte spelat

Western var aldrig riktigt något favoritspel i min spelgrupp även om det spelades då och då.

Har däremot en spelare som blev upphov till en hel del roliga anekdoter när det kommer till western.

Hen spelade en gång en lady of the night

Hen underhöll en kund på en saloon som gruppen tagit in på men kunden vägrade betala för hens tjänster varpå hen skriker på hjälp och en annan av spelarna ligger i en badtunna och njuter av ett bad när hen hör glädjeflickans skrik och tar sin peacemaker och springer ut redo att försvara hennes heder.

Skurken får tag i sitt skjutjärn och en eldstrid utbryter men tills saken hör att båda kombattanterna var nakna så där mitt inne på saloonen har dom en shoot out med snorrarna dinglande mellan benen.

 

[Minimoni]

Älskar Western, alla utgåvor med sina skönhetsfläckar och allt. Western IV är i en klass för sig då det inte bara är snyggt som satan, det märks verkligen att hela Western IV är en så genomarbetad produkt. Jag har aldrig spelat Western, bara varit SL men det har varit ett av min grupps favoriter även om det kanske är jag i vår spelgrupp som mest gillar historiska spel.

 

[Mundo]

I min spelgrupp spelade vi Western II, III och IV.

Min personliga favoritanekdot är när spelgruppen har hamnat i lite trubbel med lagen och en överambitiös sheriff tänker arrestera delar av gruppen men gör det ensam. Gruppens mästerskytt fnyser lite kaxigt och drar snabbt sin revolver. Skjutkartan läggs fram - "Jag siktar på vapenhanden" och trycker av.

Skottet går rakt in i sheriffens hjärta.

Efter det gick gruppen från felaktigt misstänkta för häststöld till att ha mördat en sheriff. Det förändrade upplägget för resten av äventyret.

 

[Skarpskytten]

Har spelat Western I och III.

Ettan var bara ett spelmöte så vitt jag minns, och bestod i att SLs favvospelares löjligt maxade rollfigur massakrerade folk medan vi andra beundrade tittade på. Det var sjukt dåligt, vilket inte hade något med spelet att göra.

Trean blev två fullängdskampanjer, dels en med mig som SL som mestadels utspelades i New York mot slutet av 1840-talet (jag skyller allt på Gangs of New York), dels en där jag var spelare där vi spelade igenom ett gäng av de officiella äventyren. (Äventyren är Westerns styrka).

Den senare kampanjen är en av de roligaste jag någonsin varit med om, full med dråpliga händelser och oväntade lappkast. Den 17-årige massmördaren Whiskey Kid, hans självutnämnde manager farbror Buck och den korkade prisjägaren Seymour Carter var legendariskt klantiga, och efter en episk serie usla tärningsslag och ogenomtänkta beslut utbrast en frustrerad SL ”tränade apor med revolvrar hade gjort det här bättre än er!” Efter det kallade vi vår spelgrupp tränade apor i flera år.

 

[Organ]

Jag spelade första utgåvan en hel del när det kom. Jag gillade reglerna och även om vilda västern inte är min favoritsetting så hade jag och mina medspelare kul med det då. Numera skulle jag nog tycka att reglerna är onödigt komplicerade och spelet ligger ganska lågt på listan över spel jag skulle kunna tänka mig att plocka upp igen.

 

[Magnus Seter]

Vi spelade Western som ett alternativ till de vanliga fantasy- och skräckrollspelen som var grunden i våra olika grupper. Det blev inga långa kampanjer, mest dueller och så förstås långa sittningar där vi gjorde rollpersoner.

Western III är i mitt tycke ett av de bästa svenska rollspelen någonsin. Till det skrev jag The Mexican Connection, kanske den första svenska konventskampanjen, och den håller jag själv som en av mina personliga favoriter bland det jag skrivit.

Går att ladda ner från den här sidan:

Wayback Machine

 

[Franz]

Jag har aldrig spelat Western, men det har ändå haft väldigt stor inverkan på mig som involverad i rollspelshobbyn. Jag köpte Western v. 3 runt år 2000 och jag var golvad över hur snyggt och inspirerande det var! Innan dess hade jag mestadels läst Äventyrsspels och Neogames alster och även om jag älskar mycket av deras verk hade de en tendens att i språket och det visuella vara ganska ”torra” och ”skolboksaktiga”. Western å andra sidan kändes så levande och inspirerande! Pappren i boken hade en gulaktig färg för att ge känslan av en bok eller en efterlysningsaffisch från den tiden. Yrkesbeskrivningarna var i ”jag”-form vilket var sjukt inspirerande! Och bilderna! Jag var verkligen helt golvad av Rosenius levande och uttrycksfulla figurer!

För mig har rollspelshobbyn handlat lika mycket om skapande som spelande så dessa böcker lockade tonåriga Franz till att sitta på rummet med sina ålderdomliga redigeringsprogram, sin billiga scanner och sin minst sagt bristfälliga tecknarförmåga och ägna timmar och åter timmar att försöka knåpa ihop något lika snyggt och inspirerande som Western. Det lyckades såklart aldrig men jävlar vad kul det var att försöka. Western var även de första böckerna som fick mig att inte bara konstatera att en layout är snygg utan också fundera över varför den är det. Vad är det i valet av typsnitt, storlek på rubrikerna och placering av bilder som gör att en bok blir snygg?

Vidare så gjorde boxen med Western v. 3 något som för mig där och då var otroligt revolutionerande! Man fick nämligen med en CD-skiva och på denna skiva fanns en massa kortare äventyr i PDF-format! Detta var första gången jag kom i kontakt med något som kunde liknas med digital distribution och jag tyckte det var otroligt coolt! Vill även minnas att man fick med en massa äventyr till gamla Western plus konverteringsregler så jag tyckte lätt att det var den mest bjussiga box jag någonsin köpt och tycker nog det fortfarande. Kan inte komma på någon annan box jag lagt vantarna på som innehållit så mycket material!

Jag minns att jag satt på allt detta material om Western och tjatade och tjatade på mina rollspelsvänner att vi skulle spela. Vi kom så långt att vi gjorde karaktärer, men tyvärr spelade vi aldrig något. Jag vill minnas att vi hade svårt att bestämma vem som skulle vara spelledare. Men trots att det aldrig blev något spelat bidrog boxen till otroligt mycket nöje för mig!

 

[CapnZapp]

Det bästa med Western är hur tydligt det märks att författarna verkligen älskar hela miljön och tidsepoken. Spelet tar genren på allvar och erbjuder allt från simpel pangpang via märkliga historiska anekdoter till seriösa vinklingar på den tidens orättvisor.

Det sämsta med Western är reglerna. De är hopplöst otidsenliga.

Spoiler

Dessutom hade jag velat se stridsregler som inte kokar ner till "bara revolvermän har i strid att göra". Jag vet att det är det enda som är realistiskt, men jag gillar att spelet erbjuder massor av arketyper som skolfröknar, präster, barflickor och advokater - tyvärr bara för att i nästa andetag mer eller mindre säga att dessa har bara två roller att fylla i en revolverstrid: antingen spelar de hjälplösa våp eller så agerar de sandsäckar åt revolvermännen i gruppen (alla kan ju ta en kula som därigenom inte träffar den i gruppen som verkligen kan göra skada på fienden).

Sätter detta inom spoilers då detta bara är min personliga preferens - jag vill inte det ska överskugga min huvudsakliga kritik; att spelets regler är hopplöst otidsenliga. Det påstår jag nämligen är ett objektivt faktum, inte ett subjektivt påstående. Spelet hade otvivelaktigen blivit mycket bättre av att a) (åter)införa sociala attribut och färdigheter - att förlita sig på spelarens inneboende karisma för att gestalta karaktärens karisma är hopplöst ålderstigen rollspelsdesign och b) kraftigt skära ner på färdigheter och detaljerade mekanismer för dessa - spelet framstår som hopplöst fast i åttiotalets simulationism.

Rent allmänt hade textmassan behövt ges till en erfaren rollspelsredaktör - det hade gått att presentera viktiga regler på ett mycket rakare och mer direkt sätt. Spelet framstår som omständligt och svårgenomträngligt, och mycket beror på att reglerna är inte särskilt klart presenterade.

Om vi återgår till personlig kritik (alltså något jag inte påstår alla måste uppleva som en brist) är hur spelets semi-realistiska regler för träffar och skador i praktiken leder till att dina ödespoäng blir "extraliv" - att bli träffad av någonting annat än den minsta skråma leder till att du blir såpass handikappad att du helt sonika alltid använder regeln "spendera ett ödespoäng för att reducera skadan tre steg" sålänge du har ödespoäng kvar att spendera. Reglerna för omtöckning, blodförlust osv kommer helt enkelt inte i spel - antingen använder du ödespoäng så du inte blev träffad eller är du utslagen. Det behövs nämligen inga komplicerade regler för att säga "du har så mycket minus att det är inte lönt göra någonting annat än hålla dig undan". Hade reglerna för skador varit mindre hårda (mindre realistiska) dvs du förblev någorlunda funktionsduglig även med en kula eller tre i kroppen hade spelarna kunnat välja att spara sina ödespoäng tills när de "verkligen" behövs, och övriga skaderegler hade därigenom sett användning i praktiken. Western är helt enkelt ett "träff sänk" spel, och alla dess regler för skador blir ointressanta. Dina olika värden spelar nästan ingen roll; enbart antalet "extraliv" dvs Ödespoäng har betydelse. Dessutom ser jag aldrig en spelare använda Ödespoäng för något annat syfte än "reducera skada tre steg". Fullt förståeligt men fortfarande synd.

Jag hade med andra ord velat se att spelet gjorde ett grundantagande: alla rollpersoner är presumtiva hjältar. Oavsett yrke bakgrund och kroppsform har de den där unika gnistan som låter dem delta i alla äventyrets aspekter, inklusive sociala situationer och eldstrider. Spelets arketyp för "skolfröken" har alltså inget med en SLP-skolfröken att göra utan är avsedd för en hjälte som bara råkar vara skolfröken.

 

[CapnZapp]

Spoiler: Om du undrar över vad jag diskuterade i spoilern ovan...

Så lägger jag ut texten mer i detalj i följande tråd nere i Westernforumet:

https://www.rollspel.nu/threads/tankar-kring-western-alternativa-regler.69612/

Här är två intressanta ämnen från den tråden:

Inget fel i sig och om spelet strävar efterlikna westernfilm är det logiskt att icke-revolverfolk blir statister.

Visst är det logiskt. Men framförallt är det jättetrist.

Lösningen "alla fattar väl du måste slå fram ett revolveräss" är inte ens i närheten av att vara tillfredsställande.

Spelet innehåller ju så mycket mer. Att spela journalister, pianospelare, salongsflickor eller industrialister vidgar vyerna jättemycket. Det är ju väldigt tydligt att Westerns skribenter brinner för att vidga spelet från enbart "duell i gryningen" till att handla om hela samhället i hela Amerika.

Att då bara resignera sig till att dessa civilister är utestängda från spelets hjärta (stridssystemet) vore jättetråkigt. Tyvärr är detta dock faktum så som spelet är skrivet.

Jag har inga problem med att en av karaktärerna i ett gäng bestående av 1 skolfröken, 1 präst, 1 charlatan och 1 desperado överskuggar de andra i strid.

Jag har problem med att tre av fyra karaktärer i det gänget är helt överflödiga i strid.

Jag vill att spelet ska låta en nyframslagen karaktär kunna känna sig tillräcklig i strid. Att sedan ett erfaret revolveräss hade klarat sig bäst själv är liksom sekundärt.

Strid i 1800-talet var inte heller fullt så klinisk som den är på film. Jag hade hellre sett ett system som simulerade det kaotiska och slumpmässiga strider mellan civilister innebär. För ja, alla i Old West var civilister. Det fanns inga SWAT-teams eller elittränade sheriffer. Skillnaden mellan vapentränad och icke vapentränad var inte alls så stor som den är idag.

Precis.

En sak jag gärna kommit bort ifrån är stridssystem med grund i klassiska fantasyssystem, där du exakt kontrollerar vilka rutor på kartan du beträder, och där varje skott helst ska vara träff, annars blir det "tråkigt".

Jag menar, Westernstrider i de flesta filmer är inte så. Man skjuter många många fler skott än vad som träffar. Man skjuter ju för att fienden ska tvingas huka sig, bli osäker, tappa nerverna, osv

Jag funderar på ett system där varje stridsrunda är kanske uppemot en halvminut lång, där du som spelare inte förväntas styra varenda steg du tar, och där du får skjuta flera skott, och saker händer lite mer samtidigt. Istället för att exakt styra gubben är tanken du mer förlitar dig på att SL utgår från att du tar en bra rutt till ditt mål. Visst är det tråkigt att vänta på sin tur bara för att göra en attack... som missar - men tanken är att besvikelsen över att missa minskar ju om du iallafall träffar EN gång.

Syftet är ju att uppnå mer kaotiska strider, mindre exakt styrning, och mer av skjuta-och-spring följt av kasta-dig-i-skydd-och-ladda-om.

Sedan att man kan behålla tropen med erfarna och dödligt kyliga revolveräss som klarar av att... inte göra så - likt Munny i Unforgiven - är ju en annan sak. Det är ju kul att kunna erbjuda hjältarna att "levla upp"

Syftet är ändock att minska gapet mellan olika karaktärsroller. Att det finns ett gap mellan nyframslagna hjältar och erfarna hjältar med flera kampanjer under bältet är en annan sak och inte ett problem. Det är skillnaderna mellan spelarens val i regelboken jag vill minska.

/Zapp

 

[Lukas]

Western färdiga senarions är typ alla jättebra.
Jag är beredd att säga att flera av Sveriges bästa äventyr är skrivna till Western.

Efter att varit spelledare i en Western 4e kampanj så har jag insett att jag avskyr reglerna.
Det finns mycket som är så himla bra, men eftersom det är byggt på en stomme ifrån 80talet faller allt platt för mig.

Jag älskar att Det finns verktyg för att skapa sin rollpersons släkt det är helt i linje för vad ett spel i Western bär ha.
Men systemet leverarar inget jag har användning av. Där ett av problemen blir att Om hela min släkt flyttade till kalefonien så är de helt borta ifrån min kampanj om den utspelar sig någon annan stans. Vilken den med största sannolikt gör. Vad är poängen. Att slumpa fram sin brors frus arbete om hon aldrig har en chans att dyka upp i spel.

Jag tror tankarna fortfarande har legat på tanken på att spelarkaraktärerna ska vara äventyrare som reser ifrån plats till plats. Med lösa äventyr på de olika platserna.
Det är inte så jag spelar, och det känns väldigt bakåtsträvande att tro att folk gör det.

 

[Organ]

Som jag skriver ovan så har jag spelat en hel del med den första utgåvan. Jag har den andra stående i hyllan men har aldrig mer än bara bläddrat i den. Vad jag förstår så ska reglerna vara betydligt mer slimmade. Stämmer det? Och hur är de första utgåvorna i jämförelse med den senaste?

 

[Ulfgeir]

Spelat lite Western. Små kampanjer som avbröts i 1e och 4e. Samt 3e en gång på ett konvents.

Oerhört detaljrikt, och snyggt, men också väldigt mycket detaljer... Det är ett tunggrott spel. Skulle ju föredra att mer cinematiskt regelsystem. Men det är definitivt ett spel som gjort ordentliga intryck på rollspelssverige.

 

[Gerkub]

Western 4 var det andra spelet jag köpte (efter Whitehack 2e) för att som folk har påpekat här hur böckerna är otroliga i sin detaljrikedom och glädje att förmedla den.
Egentligen tror jag inte reglerna i sig är problemet, de skulle kännas mindre svåra om man t ex introducerade komplexiteten gradvis vid behov. Så kanske en guide till att spela Western på olika sätt hade kunnat lösa den upplevda tungroddheten? Typ hur du spelar utan revolverdueller, eller med fokus på hästskötsel (mitt favoritkapitel!)

 

[entomophobiac]

Vad har ni för relation till spelet?

Spelade det massor i mellanstadiet, och fattade nog aldrig allt av den anledningen. Det blev också alltid bankrån och standoffs ganska snabbt och aldrig särskilt seriöst när vi spelade.

Men min låda har tittat fram ett par gånger sedan dess. Inte för spel, men för inspiration från karaktärsskapandet och världsmaterialet.

Det är ett spel jag minns med ett leende, även om det för mig är ganska synonymt som spel med när jag spelade det.

 

[Minimoni]

Jag ändrar ju alltid regler i de spel jag spelar eftersom reglerna aldrig är som jag vill ha dem. Det betyder inte att alla regler från ett spel slängs ut, men jag ändrar efter behag. Jag kör tex inte med stridssystem till Western eller ens färdighetssystemet. Dock är reglerna för hur man gör en rollperson oerhört bra och roliga så de används med små modifikationer.

Allt som nämns i denna text gäller alltså Western IV. Jag gillar att strider är farliga på ett sätt som gör att spelarna inte gärna sätter sina rp i för hög risk för minsta lilla. Därför har jag trots att jag kör med en mer Eon-3/NeoTech-2 regelmix, fortfarande mycket vikt vid permanenta skador och liknande. Det skall vara tråkigt att bli skjuten i knäskålen. För att mildra det hela så kör vi med ödespoäng som går att använda för att överleva och förbli oskadd även om en skada eller liknande egentligen skulle ha tagit livet eller stympat en rp.

Ödespoäng används inte bara i strid och inte heller främst i strid utan även vid alla andra tillfällen där något går snett men spelaren vill att ödet på ett "övernaturligt" sätt rycker in och styr upp situationen.

Så jag har en väldigt varm relation till Western och skulle gärna spela det oftare om inte fantast och sci-fi vore så populärt bland mina spelare. Nu gillar jag uppenbarligen själv fantasy och sci-fi så det är inget stort problem att livet erbjuder för många bra rollspel att välja mellan. Det vore oerhört tråkigt om det vore tvärtom.

 

[Rinister]

Wester är awesome! längtat nästa efter att damma av mina gamla böcker o dra igång igen... hade en rolig char med en gigantisk vagn som jagade folk... skulle kanske skulle testa 1700-talet bara för att...

 

[JohanL]

Dessutom hade jag velat se stridsregler som inte kokar ner till "bara revolvermän har i strid att göra".

Den enda rollperson till Western (1) som jag gjorde gick avsiktligt mot det här - buffeljägare med den längsta och största bössa jag över huvud taget kunde hitta i reglerna. Värdelös i revolverstrid, men å andra sidan kunde jag sänka folk på hundratals meters håll (eller borde kunna i alla fall, gudarna vet om reglerna faktiskt tillåtit det).

 

[CapnZapp]

Den enda rollperson till Western (1) som jag gjorde gick avsiktligt mot det här - buffeljägare med den längsta och största bössa jag över huvud taget kunde hitta i reglerna. Värdelös i revolverstrid, men å andra sidan kunde jag sänka folk på hundratals meters håll (eller borde kunna i alla fall, gudarna vet om reglerna faktiskt tillåtit det).

Mja.

Jag räknar in en jägare som vapentränad.

Vad jag vill åt är att spelet erbjuder en hel massa roller/arketyper/yrken som sedan visar sig inte kunna delta på ett meningsfullt sätt i vad som får sägas utgöra en väsentlig del av de flesta äventyr - eldstrider.

Jag fattar förvisso hur de tänkt när de ger vilken noname underhuggare till rövarbaronen eller korrupte sheriffen Försvar 10 och hyggliga vapen-FV, men det resulterar alltså i att hela färdighetssystem kantrar: en skolfröken eller begravningsentreprenör behöver lägga totalt fokus på att höja sina bedrövliga stridsfärdigheter för att alls kunna göra någonting.

Det är inte som i exempelvis BRP (Mutant, Call of Cthulhu, osv) där 30% betyder att 3 av 10 skott träffar. Har du lägre vapen-FV än motståndaren har Försvar är det i princip helt lönlöst att skjuta mot denne.

Detta känns fel på så väldigt många sätt. Först och främst hade jag velat se att roller som barflicka och advokat inte var fokuserade på realistiskt försvarslösa SLP-civilister, utan redan från början skapade hjältar. Enklast genom att inte ge alla SLPer så förbenat kompetenta värden. Hade äventyren varit fokuserad på utforskning och social interaktion, med eldstrid som en valfri parantes, hade jag kunnat förstå det. Men ingen inbillar sig att Western Rollspelet inte har revolverduellen som sitt klara fokus, och där hänger inte stridsreglerna ihop med den annars fina ambitionen att erbjuda alla sorters karaktärer från präster till shamaner.

Mer genomgripande behöver den grundläggande stridsmekanismen renoveras. Som jag förklarar i den andra tråden (med hjälp av MS Paint, no less!) skapar spelets olika komponenter en väldigt snäv "sweet spot" där en ökning av ditt FV verkligen ger en faktisk ökning av din matematiska chans få in en rejäl träff på motståndaren. Western är helt enkelt ännu ett spel i den långa rad av spel där jag inte får känslan konstruktörerna har riktigt full koll på de olika sannolikheterna som föreligger.

 

[JohanL]

Det är inte som i exempelvis BRP (Mutant, Call of Cthulhu, osv) där 30% betyder att 3 av 10 skott träffar. Har du lägre vapen-FV än motståndaren har Försvar är det i princip helt lönlöst att skjuta mot denne.

Måste handla om vad man är ute efter? I en gritty, realistisk Western kan vem som helst döda vem som helst genom att stå bakom ett hörn med ett hagelgevär, men i en traditionell Western är det bara John Wayne och inte James Stewart som kan skjuta Liberty Valance. Eller att inga namnlösa mooks kan döda någon av huvudpersonerna i The Harder They Fall.

Känns som en typisk grej man borde ha möjlighet att ställa in för kampanjen genom en regellösning (jämför Ashes-inställningen i Night's Black Agents som gör det till John le Carré i stället för Jason Bourne).