Spelmöte 27
Det dröjde litet längre än jag trodde…
Förra speltillfället var två av spelarna frånvarande, så vi bytte på kort varsel till att en annan kille ur gruppen körde en one-shot med Fria Ligans
Alien. Det föll i god jord, vi skall upprepa experimentet nästa speltillfälle och kanske spela en kort kampanj i det därefter.
Men tillbaka till detta spelmöte. Magikerns spelare var frånvarande på grund av sjukdom, men tyckte att vi skulle köra utan honom. Så den döde jägarens spelare fick överge Kalman och i stället spela magikern.
Gruppen börjar med att undersöka/plundra de erövrade delarna av Vond – framför allt vapensmedjan. Sedan rycker äventyrarna ensamma upp för trappan mot de övre delarna av borgen, medan trupperna är upptagna med att säkra bakom dem.
När de kommer till det som visar sig vara Merigalls boning kommer denne ut på balkongen för en pratstund. Hen ger dem
Spjutet Ivelde och uppmuntrar dem att krossa allt i sin väg.
När gruppen når Zyteras mogarium försöker de använda
Drejarens Radband för att få bort åskmolnet ovanför, men lyckas bara mildra stormen något.
Vid transformarium dansar tio rostbröder omkring och späker sig själva. Nasaren testar
Ivelde för första gången, och det har utmärkt effekt. Den siste rostbrodern försöker hämnas på nasaren med en besvärjelse, men magikern avvärjer det med
antimagi. Därefter klyver krigaren rostbrodern från hjässa till svanskota.
Magikern stärker hela gruppen med
oberörd innan de går in.
Krigaren lyckas minnas berättelser om stenväktare från sin barndom, och identifierar hur man kan ta sig förbi väktarrummet. Gruppen vänder upp och ned på cellerna och finner en skjorta av silverlänkar, som de använder för att slippa slåss mot statyerna.
Några fångar som befrias varnar för silverskeletten.
Magikern blir dominerad av det avhuggna huvudet och försöker slå mot krigaren, som lätt parerar det.
På våningen med Branzigas svit tar magikern med sig mog-kloten. Skalden protesterar, men har inget för det. (De kommer ändå aldrig att bli använda, visar det sig.)
Nasaren lyckas smyga sig på Branziga och skeletten utan att bli upptäckt, slänger in
Ivelde i rummet och sjappar. Skeletten påverkas inte, och det blir en stor strid i vilket fall. Men Branziga dödas av en av sina egna, så det var ju lyckat. Många av gruppens resurser förbrukas, men de segrar till slut.
Magikern listar ut hur de skall använda silverspröten för att ta sig förbi köttväggen.
Längst upp i tornet finner de Zytera och Stormästare Manderel. Efter en intensiv strid lyckas nasaren spetsa Manderel genom hjärtat med sin kniv gjord av en avgrundmasks tand, magikern klyver Zytera i två delar med
Asina, krigaren fäller både Zygofer och Therania till marken, och efter att Zygofers hårtest kastats in i proto-nexus dras hans kropp också in av en svärm med demonklor.
Alla maktspelarna samlas – de har slagit sig igenom stenväktarna för att komma in i tornet. De hinner knappt börja diskutera vad som skall göras, innan skalden kastar Stanengist in i proto-nexus, vilket stänger det.
Sedan håller skalden ett tal om hur det behövs en opartisk kung över Ravland, en som inte är knuten till någon av de existerande faktionerna. Han får med dem på att utse honom till denna post – för tillfället, i alla fall.
De två halvlingarna reser hem för ett leva ett lugnare liv.
Dvärgen vet vi inte riktigt vad det blir av.
Ingen ägnar en tanke åt deras fallne vargman-vän…
Merigall får tag i både sin essens och
Gallöga, så hen är ju den riktiga vinnaren.
Reflektioner:
Jag delade ut spjutet eftersom det är en massa strider i tornet, och jag ville ge dem en möjlighet att förkorta åtminstone några av dem. Detta är ju kampanjens enda dungeon crawl som är både lång och samtidigt tidskänslig på så vis att när de väl startat den kan de knappast retirera för att vila sig i form.
Det står ju inget i äventyret om att de skulle ligga någon silverbrynja där, men alla invånarna i tornet måste ju ha något sätt att ta sig förbi. Det står i och för sig något om en balkong, men kartan ger inga ledtrådar om detta.
För övrigt är synkroniseringen mellan text och karta i denna sista sektion den sämsta i hela boken.
Jag antog att Branziga blivit förvarnad, så jag flyttade henne och hennes kumpaner till samma rum som skeletten.
Slängde in Manderel i slutstriden eftersom Zytera ensam hade varit för lätt. Nu blev det rätt enkelt ändå på grund av Stanengists
antimagi-kvalitet. Minst tre besvärjelser som hade förstört spelarnas dag stoppas totalt av kronan. Att nasaren skaffat sig
Bödel 3 gjorde också sitt till. Jag hade kanske kunnat förstärka motståndet ännu mer, men jag ville avsluta striden under denna session, och det gick knappt – till slut drog vi över vår normala speltid med en halvtimme.
Jag återkommer med några avslutande reflektioner när jag hunnit smälta kampanjen litet mer.