Vad för system använder du? För de flesta stridssystem jag har sätt innebär att man spenderar en hel del tid på att försöka träffa varandra o nöta ner den andre, vilket tar en massa tid när man har bråttom.
Roligt utan död, kanske t.om. utan våld?
- Thread starter krank
- Start date
Det som är så udda med den här frågeställningen är att strid för mig länge har varit något rollspel är riktigt dåligt på. När vi körde Hantverksklubben på temat "Strid" var en av få gånger jag kännt att det varit givande att ha med våld som något annat än en kort beskrivning på tio sekunder och att vi sedan spelar vidare. I alla fall, saker som är roligt som inte kräver våld? Öh … allt som är kul med rollspel?
Jag hade såklart kunnat skriva en lång lista: att bekänna sina känslor för sin hemliga kärlek, att besöka en spännande plats, att som spelare få jobba med sin kreativitet … men den listan hade såklart kunnat bli hur lång som helst. För mig handlar det, som jag skrev om i en tidigare tråd, om att spelet behöver ha någon utmaning och något som väcker min nyfikenhet. Våld är såklart ett sätt att lösa detta: Man utmanar spelarna genom att se till att om de inte presterar så blir de av med sina rollpersoner, och man väcker nyfikenhet genom att man undrar hur det kommer att gå. Men det finns massor av andra sätt att göra detta på. Man kan utmana spelarens kreativa förmåga, slutledningsförmåga, gestaltningsförmåga, och så vidare. Och man kan väcka nyfikenhet om hur det ska gå utan våld, men också om vad som har hänt eller om vem rollpersonen är.
Jag har inget emot våld i rollspel, men det är absolut inget jag vill ha i alla spel. I Svart av kval spelar man vampyrer. Det blir såklart våldsamt. I Se och göra i Aliatra spelar man svenska turister. Det blir sällan våldsamt (om man inte går runt i de farliga kvarteren om natten). I Prosopopée är våld extremt ovanligt, och det finns inga regler för att hantera det. (Det finns såklart massor av spel som inte har regler för våld, men de har ofta inget konfliktresolutionssystem överhuvudtaget. Prosopopée är ett av få spel jag känner till där det finns ett system för att hantera konflikter och lösa problem, men som inte kan användas till våld.)
Jag hade såklart kunnat skriva en lång lista: att bekänna sina känslor för sin hemliga kärlek, att besöka en spännande plats, att som spelare få jobba med sin kreativitet … men den listan hade såklart kunnat bli hur lång som helst. För mig handlar det, som jag skrev om i en tidigare tråd, om att spelet behöver ha någon utmaning och något som väcker min nyfikenhet. Våld är såklart ett sätt att lösa detta: Man utmanar spelarna genom att se till att om de inte presterar så blir de av med sina rollpersoner, och man väcker nyfikenhet genom att man undrar hur det kommer att gå. Men det finns massor av andra sätt att göra detta på. Man kan utmana spelarens kreativa förmåga, slutledningsförmåga, gestaltningsförmåga, och så vidare. Och man kan väcka nyfikenhet om hur det ska gå utan våld, men också om vad som har hänt eller om vem rollpersonen är.
Jag har inget emot våld i rollspel, men det är absolut inget jag vill ha i alla spel. I Svart av kval spelar man vampyrer. Det blir såklart våldsamt. I Se och göra i Aliatra spelar man svenska turister. Det blir sällan våldsamt (om man inte går runt i de farliga kvarteren om natten). I Prosopopée är våld extremt ovanligt, och det finns inga regler för att hantera det. (Det finns såklart massor av spel som inte har regler för våld, men de har ofta inget konfliktresolutionssystem överhuvudtaget. Prosopopée är ett av få spel jag känner till där det finns ett system för att hantera konflikter och lösa problem, men som inte kan användas till våld.)
Last edited:
Det första problemet där är ju att du spelar spel med stridssystem. Om spelet har ett speciellt system bara för strid är risken stor att det kommer att ta lång tid. Då har man ofta stridsrundor, vapenskador och fan och hans moster. Spel utan stridssystem löser strider betydligt snabbare. Antingen genom att man bara beskriver vad som händer (om det inte finns ett konfliktsystem överhuvudtaget), eller genom ett enskilt tärningsslag (på samma sätt som man gör … allt utom strid, i de flesta spel som har ett stridssystem.
Men man kan såklart hacka de flesta traddiga spel ganska enkelt genom att avgöra strid med ett färdighetsslag, precis som vilken annan handling som helst. Slå varsitt slag mot stridsfärdigheten, bäst resultat vinner. Beskriv resultatet. Klart!
Tricket där tänker jag är att fördela ut beskrivningarna. Istället för att låta SL beskriva allt, turas om runt bordet eller använd någon annan teknik för att bjuda in spelarna och låta dem beskriva. Då blir det en gemensam kreativ övning och inte monologande.
(Eller skrota spelledaren, såklart!
)
Rickard
Urverk speldesign
Jag tror du missförstod @RasmusL - det handlar inte om att slåss, utan om att direkt skapa en laddad situation. "Skulle du kunna ge mig saltet?" mot "Ge hit saltet, idiotjävel!". Hårda verbala eller fysiska ageranden är ett enkelt sätt att få saker att flyga igång. Det är lite en underkategori till "spela djärvt" som brukar föras fram som mantra i samberättarspel, där man inte ska vara feg i sitt agerande utan snarare aggressiv/provocerande/avslöjande.
Last edited:
entomophobiac
Low Prep High Play
Den här tråden är för elaka-spelledare tråden vad "Vad köpte du idag?"-tråden är för "Köpfritt 2022".
Ja, precis så
Gamiel:
Typ svartsjukedrama, start på två scener:
Alternativ 1: Sitter i TV-soffan, "Johan såg dig på stan igår med han Gösta från ditt jobb, ni är ganska nära vänner eller?"
Alternativ 2: Trycker upp Göran mot väggen och skriker "Om du så mycket som tittar åt min pojkvän igen så ska jag skära av dig kuken och köra ner den i halsen på dig, förstått!!?"
Alternativ 1 tar i min erfarenhet mer tid och fler scener att komma till högoktanigt drama än 2 men kan helt klart bli snyggare. På lajv brukar jag köra på 2 då det är oberäkneligt hur mycket tid som kommer att finnas att spela just den historien, för att direkt få "big reveal" av sånt vi spelare redan vet avklarat så att vi kan utforska konsekvenser (vilket jag tycker är det göttiga!). Men om jag vet att jag har sju-åtta scener på mig så hade jag nog valt 1.
Last edited:
Mogger
Hipsteranka
Jag uppskattar "harmlös eskapism", alltså att som i ett superstort sandboxigt dataspelsrollspel där man kan spendera timmar med att bara rida runt och besöka små byar och snacka med folk. Sånt gör vi rätt ofta. Helst i lättsamma spel med rätt öppna kampanjer. Sådan harmlös eskapism leder ofta till mer eller mindre rationella infall som "en sån hatt vill jag också ha!" varpå ett litet sidoäventyr utspelar sig.