Jag undrar varför jag inte får det här. Jag minns det senaste spelet med en rejäl spelvärld jag försökte sätta mig in i. Det var Fading Suns. Och jag minns hur mycket jobb det var att läsa igenom böcker och förstå spelvärlden. Det var inte spännande eller kul, det var jobb! I slutänden skippade jag en hel del och hittade på själv istället. För mig är det som att planera för en resa. Det är inte kul att köpa flygbiljetter, boka hotell och liknande, men det är grejer som behöver göras för att kunna resa. (Antagligen därför jag alltid bokar i sista stund, och ofta fel dag.)@Ymir skrev följande i en annan tråd:
När jag har köpt rollspel -- mest pdf:er -- har det väldigt mycket handlat om det där. Jag läser rollspelsböcker helt enkelt för att jag tycker om att läsa rollspelsböcker som litteratur, och njutningen ligger inte i att tänka sig att boken ska tas i bruk, att det ska bli en kampanj av, jag vet inte, Prometheus eller Nobilis eller Nights Black Agents, eller vad jag nu har köpt genom åren, utan värdet ligger på samma ställe som den alltid ligger i litteraturen: i att tänka sig.
När man läser en roman tänker man sig att sakerna som händer i den är verkliga, att orden i den representerar verkliga ting, i en verklig värld, i alla fall för en stund; när man läser en rollspelsbok tänker man sig istället alla de olika berättelser som boken skulle kunna ge upphov till. Det är inte riktigt samma sak, och aktiviteten kittlar inte samma plats i själen; att läsa en bra roman är kanske att drabbas av ett enskilt, unikt öde, av en singulär och exakt historia, så att säga; att läsa en bra rollspelsbok är tvärtom att uppleva tusentals ekon och spökbilder av berättelser som inte riktigt har berättats, men som skulle kunna berättas: tänk om en anka var en adelsman och nekromantiker, och kastade den här besvärjelsen för att återuppväcka sin döda son, men fumlade, och slog nittionio på tabellen... det är, på något underbart sätt, som att hela tiden befinna sig vid den sista eller första meningen av en berättelse, eller som att läsa själva källkoden till en väldig, myllrande historia -- rollspelsboken ger läsaren allt det som finns innan intrigerna tar plats: världen, tematiken, sättet ljuset faller genom fönstren på, listor på saker som kan hända, och hur olika sorters karaktärer förmår reagera på dem.
Jag undrar om det är därför Rollspelsmakarforumet alltid har varit mitt favoritforum att besöka, också när jag bara lurkat här i alla år: det där är liksom ytterligare ett steg ner i rötterna: tänk om man skulle ha de här parametrarna för att tänka sig saker, eller de här, vad skulle man kunna tänka sig då, eller så här?
Jag vet inte. Själva spelet måste ju också finnas där, för att läsningen ska få precis rätt -- ton eller stämning av ändlösa möjligheter. Men man måste aldrig spela, tycker jag. På sätt och vis är det kanske som med teknologi i vissa av William Gibsons böcker; saker är skapade för att göra en sak, men de blir ofta något annat och oväntat ute i världen; ett pulver tänkt att hällas ut på golvet där spädbarn har kissat, som får urinet att stelna till självlysande, elastiska, sterila plaststycken som man enkelt kan skala av från golvet och slänga, används istället i en nattklubb för att skapa en trapphall som ser ut som en självlysande grotta av stalakiter, och varje natt pissar fler människor i den, och förändrar den...
När jag spellett har jag hittills alltid kört hemmabyggen. Och naturligtvis är det också så att jag, liksom många andra här, ibland köper rollspelsböcker för kolla hur andra har löst saker, osv. Men för mig är det sekundärt.
Med rollspelsmakande är det en annan grej, för det är ett kreativt arbete där jag får fnula, fippla och uttrycka mig genom speldesign. Men att läsa någon annans spel är bara jobb. Typ som att det är kul att spela fotboll, men mördande tråkigt att titta på fotboll.